Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


Delsumma mot David Kelley

Saxat från en OS-bilaga skriven i oktober 1991. Jag har gjort en del smärre redigeringar och strukit en del stycken som jag idag inte är helt nöjd med. Jag kallade bilagan "Summa contra David Kelley", en anspelning på Thomas av Aquinos verk "Summa contra gentiles" ("Allt som finns att säga mot hedningarna"); men jag är ju långt ifrån lika grundlig som Sankt Thomas, så det får bli "delsumma".

För dem som inte känner till Kelley kan jag nämna att han före den här brytningen var en rätt prominent person inom "rörelsen". Hans främsta insats är boken The Evidence of the Senses, som jag – trots min kritik nedan – fortfarande betraktar som smått genial.

(i)

I en bilaga till OS för någon tid sedan förklarade jag kortfattat att jag numera tar avstånd från David Kelley och inte längre betraktar honom som objektivist. Jag förutskickade också att jag – i mån av tid – skulle återkomma med en utförligare kritik.

Jag har länge tvekat om jag skulle ta mig denna tid – bl.a. har jag ansett att de prenumeranter som inte redan är insatta i denna konflikt inte skulle ha den nödvändiga bakgrunden för att förstå vad jag talar om – och att de som är insatta i den borde vara i stånd att genomskåda Kelley på egen hand.

Det är emellertid sant att denna konflikt berör filosofiska frågor som för en nybörjare inte är så alldeles lätta att reda ut; dessutom använder Kelley ett objektivistisk språkbruk för att uttrycka anti-objektivistiska idéer, vilket gör det lätt att föras bakom ljuset av hans formuleringar. Att analysera hans tankegångar kan också ha ett värde som en övning i "filosofiskt detektivarbete" – konsten att "upptäcka om [man] har att göra med en stor landvinning eller ett intellektuellt brott". ("Filosofiskt detektivarbete" i Philosophy: Who Needs It; på svenska i Objektivistisk skriftserie nr 11.)

Jag har också nyligen blivit anklagad för att enbart ha fällt "svepande omdömen" om Kelley och för att inte ha "bemödat mig" om att sätta mig in i vad han faktiskt sagt. Denne läsare har rätt i ett avseende: en förkastelsedom ska åtföljas av domskäl, och jag kan inte utgå från att saken ska stå klar för alla, bara för att den står klar för mig. Så låt mig reparera försumligheten.

(ii)

Jag måste börja med att skissera bakgrunden.

För ett par år sedan framträdde Kelley som talare vid en libertariansk sammankomst. Hans föredrag (som jag hört) gick ut på att visa libertarianerna vilka delar av objektivismen, vilka speciella punkter i dess filosofi, som kan utnyttjas i libertarianernas egen "frihetsrörelse". Detta tilltag föranledde Peter Schwartz att publicera en kort notis i The Intellectual Activist, "On Sanctioning the Sanctioners", där han förklarade att handlingar och ställningstaganden av denna typ innebär att ge det onda sin sanktion, och att han själv inte tänkte hålla god min i elakt spel genom att i sin tur ge sådana sanktioner sin sanktion.

Som svar på detta skrev Kelley ett öppet brev, "A Question of Sanction", som han skickade ut till ett antal objektivister. Kelleys tes här är att man måste göra en skarp distinktion mellan "misstag" och "ondska" ("error and evil"): distinktionen är att begreppet "misstag" är tillämpligt på tankar, idéer, teorier, medan begreppet "ondska" är tillämpligt på handlingar. Därför kan idéer som sådana inte göra till föremål för moraliskt fördömande; endast handlingar kan fördömas och brännmärkas som onda.

Ett exempel (Kelleys eget): om en kommunistisk diktator förslavar och slaktar sina undersåtar, är vi berättigade att kalla honom "ond"; men en marxistisk akademiker, som predikar snarare än praktiserar marxism, är på sin höjd "vilseledd". (Man kan, för att konkretisera, inte göra Jan Myrdal medansvarig för Pol Pots illdåd eller för massakern på Himmelska Fridens Torg, eller Torbjörn Tännsjö för de terroristhandlingar han försvarar eller för de illdåd han hittills bara rekommenderat.) Ett annat exempel (mitt eget): Hitler förtjänar tvivelsutan vårt fulla moraliska förakt, eftersom han utrotat miljoner judar och fört att långvarigt och blodigt krig mot den civiliserade världen; men vi kan inte moraliskt fördöma honom för att ha skrivit Mein Kampf, där han ju bara ger uttryck för idén att judar är ett lägra stående folkslag, i naturgiven och olöslig konflikt med arierna, och att Tyskland behöver "livsrum" på andra nationers bekostnad.

(Om någon menar att jag hårdrar Kelleys resonemang här, så räcker det att påpeka att exemplet med "marxistiska akademiker" var Kelleys eget. Han tog inte som exempel att någon "nybörjarobjektivist" gjort sig skyldig till någon mindre lyckad formulering i en insändare eller skoluppsats.)

Kelleys slutsats är att "intellektuell tolerans" är en dygd, och att den attityd Schwartz intar är ett uttryck för "zelotism", "hysteri", "sekteristisk fientlighet", m.m. i samma stil.

Detta resonemang är uppenbart självmotsägande: varför behandlar inte Kelley Schwartz med samma oändliga långmodighet som han beviljar marxistiska akademiker och andra som bara råkat "tänka fel"? Men det finns en annan och viktigare punkt att ta upp: det är viktigt att göra en distinktion mellan "misstag" och "ondska"; mellan vad Ayn Rand kallade "errors of knowledge" och "breaches of morality". Men skiljelinjen går inte mellan "tanke" och "handling"; skiljelinjen går mellan tankefel som beror på bristande information, uppriktig förvirring och liknande faktorer å ena sidan, och å andra sidan sådana som bottnar i "evasion" och utgör rationaliseringar. Och det är viktigt att notera att den förra sortens tankefel med tiden s.a.s. "rättar sig själva", om personen är hederlig och samvetsgrann och fortsätter tänka; den senare sorten är outrotlig – om inte personen i fråga kan bringa sig att fokusera på det han ursprungligen evaderat – och på sikt smittar de av sig på hela hans tänkande och förstör alla hans tankeprocesser.

Som svar på Kelleys brev skrev Leonard Peikoff en lång artikel, "Fact and Value", som publicerades i The Intellectual Activist, Vol. V, No 1 (maj 1989). I denna artikel ger Peikoff en grundlig genomgång av objektivismens syn på förhållandet mellan "vara" och "böra" (eller "fakta" och "värderingar"): han utvecklar och konkretiserar Ayn Rands tes att varje "vara" för ett levande väsen implicerar ett "böra". (T.o.m. sådana triviala fakta som vädrets växlingar ger upphov till "böran" för människan, som t.ex. att vi bör klä oss varmt om vintern och svalt om sommaren.) Han analyserar i detalj implikationerna för förhållandet mellan "kunskap" och "värdering" och förklara varför distinktionen mellan "tanke" och "handling", i Kelleys tappning, är en artificiell dikotomi, som gör allt vårt sanningssökande till något slags intellektuellt spel, utan tillämpning på eller relevans för vårt verkliga liv. Han påpekar att moraliska omdömen är implicita i alla intellektuella ställningstaganden: en felaktig teori ger upphov till onda konsekvenser i praktiken, och en sådan teori måste därför betecknas som felaktig och ond. Och än mer: en människa har viljemässig kontroll över sina egna tankeprocesser, och har därmed ett ansvar för hur hon tänker; det som står i den fria viljans makt måste bedömas moraliskt, inte bara "intellektuellt". (Detsamma gäller förstås, mutatis mutandis, för sanna och goda teorier.)

Vidare gör Peikoff följande iakttagelse: de schismer som under årens lopp förekommit inom den objektivistiska rörelsen bottnar i en oförmåga att fatta (eller ett förkastande av) själva begreppet objektivitet. Varför? Därför att en person som är objektiv inte smiter från moraliska omdömen, men inte heller fäller sådana omdömen blint och på måfå. En icke-objektiv person, däremot, fluktuerar ständigt mellan dessa båda poler: antingen strör han omkring sig moraliska förkastelsedomar på grundval av ett bräckligt faktaunderlag, eller också avstår han helt och hållet från vad han kallar att "moralisera" och predikar "tolerans" mot vem som helst och vad som helst.1)

Eftersom Kelley avslutat sitt öppna brev med kommentaren att Ayn Rands filosofi visserligen är "storartad", men inte ett "slutet system", slår Peikoff i sin artikel fast att det är precis vad den är: hennes filosofi är ett slutet helt och står och faller som ett helt. Till denna punkt återkommer jag.

Jag har här sammanfattat så mycket av "Fact and Value" som jag tror är nödvändigt för den fortsatta diskussionen. Formuleringarna är mina egna; men grundtexten är lätt tillgänglig för var och en som vill kolla.

(iii)

Därmed över till huvudämnet för denna uppsats: Kelleys "svar" på Peikoffs kritik.

I början av år 1990 höll Kelley ett föredrag i New York, betitlat "Objectivism: The Philosophy and the Movement". Ett utförligt sammandrag av detta föredrag publicerades senare i tidskriften In Practice; jag utgår i det följande från att Kelley blivit korrekt återgiven i detta sammandrag.

Vad som först är värt att notera är att Kelley överhuvudtaget inte bemöter huvudtesen i "Fact and Value". Låt mig påminna om denna huvudtes: varje "vara" implicerar ett "böra" av något slag; följaktligen måste teorier likaväl som handlingar värderas moraliskt och bedömas som goda eller onda. Eftersom detta är den centrala punkten i Peikoffs kritik, borde man vänta sig av Kelley, antingen att han accepterar kritiken, eller också ett försök att vederlägga den. Men man finner ingenting sådant.

Vad man finner är bara följande avledande fras:

I sin uppsats "A Question of Sanction" undersökte dr Kelley skillnaden mellan intellektuella misstag och moralisk ondska, och kom till slutsatsen att intellektuell tolerans är en dygd. Men dr Peikoff håller inte med, utan behandlar objektivismen som ett "slutet system".

Var vänlig lägg märke till logiken här. Peikoff tog upp frågan om objektivismen som ett "slutet system" av ett enkelt och solklart skäl: att Kelley hade förnekat det. Att beskriva detta som ett "svar" på Kelleys idé om "intellektuell tolerans" är uppenbarligen att tillskriva Peikoff ett grovt "non sequitur".

En sak som Kelley däremot tar upp är synen på begreppet objektivitet:

Huvudtvisten mellan Kelley och Peikoff, som Kelley ser saken, är objektivitetens natur. De falska alternativen intrinsikalism och subjektivism leder till två världsåskådningar. Intrinsikalisten har en uppsåtligt vägran att se, vilket leder till ett religiöst och auktoritärt synsätt. Subjektivisten tror att alla meningsskiljaktigheter beror på personliga fördomar och kan inte fatta att vissa skiljaktigheter blott och bart är åsiktsskillnader; detta tenderar att leda till ett sekulariserat, relativistiskt synsätt. Båda synsätten accepterar Dostojevskijcitatet: "Om Gud är död, är allt tillåtet."

Ayn Rand förkastade intrinsikalism och subjektivism som en falsk dikotomi. I etiken definierade hon "det goda" som en aspekt av verkligheten i relation till människan. Notera att detta inte är en kompromiss mellan intrinsikalism och subjektivism, utan en helt annorlunda synpunkt: objektivism. Fakta är fakta, men de är fakta i ett sammanhang.

Men om man betonar att "fakta är fakta" och glömmer sammanhanget, är det lätt att glida över till intrinsikalism. Om man å andra sidan betonar "sammanhang" och glömmer faktas absolutism, är det lätt att glida över till subjektivism. Dr Kelley noterar att det är svårt att hålla balansen mellan de båda sidorna och att hålla i minnet att fakta är absoluta, inom ett sammanhang. Denna spänning är emellertid normal och hälsosam och hjälper till att hålla vårt tänkande klart. [Min kursivering.]

Det bästa sättet att reda ut denna härva är förmodligen att börja från slutet – med att notera en besynnerlig självmotsägelse. I andra stycket ovan noterar Kelley – med all rätt – att objektivismen inte är en kompromiss, utan en annorlunda synpunkt. Men i nästa stycke har denna "annorlunda synpunkt" blivit till en fråga om att "hålla balansen" mellan de båda falska alternativen; och denna balansgång har blivit till en intellektuell dygd; "spänningen" mellan de båda falska alternativen hjälper oss att hålla vårt tänkande klart. Men detta betyder klart och tydligt att objektivismen är en kompromiss, en medelväg, på sin höjd en smal spång mellan intrinsikalismens Scylla och subjektivismens Charybdis (i vilket fall det givetvis blir en ren överlevnadsfråga att öva sig i balansgång). De oundvikliga slutsatsen här är att Kelleys bekännelse till objektivismen som något radikalt nytt bara är en läpparnas bekännelse.2)

Lägg nu vidare märke till vad det är Kelley lyckas åstadkomma här: han lyckas introducera en splitter ny falsk dikotomi mellan fakta och sammanhang. Att betona att fakta är absoluta, att de är vad de är och inte låter sig påverkas av våra önskningar, leder till intrinsikalism: vi glömmer att de ingår i ett sammanhang. Att betona sammanhang på bekostnad av fakta, å andra sidan, leder till subjektivism. Fakta, menar Kelley, representerar det absoluta, sammanhang det relativa. Återigen står vi där på en smal spång mellan faktaabsolutismens Scylla och sammanhangsrelativismens Charybdis.

Men vad betyder det i själva verket att sätta in ett faktum i ett sammanhang? Det betyder i grunden något väldigt enkelt: att relatera ett faktum till andra relevanta fakta. Vi introducerar därför inte något "faktafrämmande", när vi betonar att varje faktum måste ses i sitt sammanhang; vi fäster bara uppmärksamheten på ett viktigt faktum: att verkligheten utgör ett sammanhängande helt, och att vår kunskap därför också måste utgöra ett sammanhängande helt – om den ska vara kunskap om verkligheten. Det finns inget som helst "relativistiskt" i detta, och inget som på minsta vis kan förleda oss till relativism: ett sammanhang är precis lika absolut som de fakta det består av.3)

Detta leder till den centrala frågan: vad är objektivitet? Eftersom Kelley menar att detta är huvudtvisten mellan honom och Peikoff, förväntar man sig en definition, eller åtminstone en diskussion, av detta begrepp. Men man finner ingenting sådant hos Kelley – allt man finner är en tämligen förvirrad diskussion om förhållandet mellan de båda falska alternativen, intrinsikalism och subjektivism.

Objektivitetens natur diskuteras ingående i Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, så jag hänvisar dit. Men en kort sammanfattning kan behövas: i grunden är "objektivitet" insikten att verkligheten existerar oberoende av medvetandet, och att medvetandets uppgift är att identifiera verkligheten, att fatta vad den är; men denna identifikation är för ett mänskligt medvetande inte automatisk: den fordrar en aktiv process från vår sida, och den fordrar att vi använder en metod (logiken), en metod som själv är verklighetsbaserad. Det är det faktum att vårt tänkande inte är automatiskt som ger upphov till behovet av objektivitet; det är det faktum att tänkandets uppgift är att fatta verkligheten som bestämmer metoden.4)

När man väl fattat vad objektivitet är, kan man identifiera två olika sätt att avvika från objektivitetens ideal: det ena är att missa att kunskapstillägnelse fordrar en aktivitet hos vårt medvetande, och att tro att det räcker med att passivt exponera sig för verklighetens "diktat" och ta emot vad den uppenbarar för oss (intrinsikalism); det andra är att missa att det är verkligheten som sätter villkoren för vad som är en sann identifikation och vad som är ett misstag, och att tro att "sanning" är något som vår egen mentala aktivitet skapar ex nihilo (subjektivism).

Lägg nu märke till att det är möjligt att identifiera intrinsikalism och subjektivism som misstag endast genom att först ha ett fast grepp om vad objektivitet innebär. Men Kelley har inget sådant grepp – och detta leder honom till att låta de båda falska alternativen bestämma villkoren för honom. Han har i realiteten inget annat val än att definiera objektivitet som en "medelväg" en "balans", en "hälsosam spänning", m.a.o. en kompromiss. Och detta trots att han är "verbalt medveten" om att objektivismen inte är en kompromiss.

Och detta, vill jag påpeka, gör det också omöjligt för honom att ens definiera de båda falska alternativen korrekt. "En uppsåtlig vägran att se" är t.ex. på intet vis mer utmärkande för intrinsikalismen än för subjektivismen. "Uppsåtlig vägran att se" är evasion ("inte blindhet, utan vägran att se, inte okunnighet, utan vägran att veta") – och evasion är något som ligger i botten av varje korrupt teori. (Att Kelley tillskriver intrinsikalisterna evasion, men inte subjektivisterna, är en talande detalj.)

Inte heller kan det sägas att subjektivister "inte kan fatta att vissa skiljaktigheter blott och bart är åsiktsskillnader" – i själva verket innebär subjektivism raka motsatsen: uppfattningen att alla skiljaktigheter blott och bart är "åsiktsskillnader", eftersom det inte finns någon objektiv sanning för en subjektivist, bara olika åsikter, var och en så god (eller så ogrundad) som alla andra.

Inte heller är det sant att endast intrinsikalism leder till ett "auktoritärt synsätt"; detta är precis lika sant om subjektivismen. De kommer bara fram till detta synsätt på olika vägar: intrinsikalisten därför att han tror sig ha den "sanna uppenbarelsen", som han kan tvinga på andra "för deras eget bästa"; subjektivisten därför att, i avsaknad av objektiva kriterier, endast maktspråk duger till att lösa meningsskiljaktigheter, och att makten därför blir nödvändig att eftersträva för den rena överlevnadens skull. För den maktlöse finns här ingen möjlighet att undgå vare sig Scyllas eller Charybdis käftar.

Dra er nu till minnes vad jag nämnde i referatet av "Fact and Value": att grundorsaken till alla schismer inom objektivismen är en oförmåga att fatta själva begreppet objektivitet. Har Kelley bemött Peikoff på denna punkt? Uppenbarligen inte: hans begrepp om objektivitet har visat sig vara ett enda stort hål. Vi har inget svar från Kelley; allt vi har är en illustrativ fotnot.

(iv)

Tidskriften In Practice inleder sitt nummer med Kelleys föredrag med följande citat ur Introduction to Objectivist Epistemology:

Det är av avgörande vikt att man fattar det faktum att ett begrepp är en "i ändarna öppen" ["open-ended"] klassifikation av en given grupp existenter. All människans kunskap vilar på detta faktum… Från en vildes kunskap om människan… till nuvarande nivå… har begreppet människa inte förändrats: det syftar på samma slags entiteter. Vad som har förändrats och vuxit är kunskapen om dessa entiteter. Begreppens definitioner kan förändras vad gäller vilka kännetecken som betecknas som väsentliga, och begreppsliga omklassificeringar kan förekomma med växande kunskap, men dessa förändringar möjliggörs av, och ändrar inte, det faktum att ett begrepp innefattar alla sina referenter, inbegripet dem som återstår att upptäcka.

Tidskriftsredaktionen menar tydligen att detta citat utgör något slags stöd för Kelley; den slutledning man försöker smuggla in i läsarens medvetande är: begrepp är "open-ended"; ergo har Peikoff fel när han kallar objektivismen ett "slutet system" (och ergo är det Kelley som står för utveckling och framsteg, brinnande forskningsiver och vidgade horisonter).

Men vad menas i själva verket med att ett begrepp är "open-ended"? Två avgörande saker (sinsemellan sammanhängande): (1) ett begrepp innefattar alla sina referenter (oavsett hur många människor som till sist kommer att ha levat, täcks de alla av begreppet "människa"), och (2) ett begrepp innefattar alla aspekter av sina referenter, både de hittills kända och de ännu okända.

Ayn Rand använder följande analogi för att belysa detta: ett begrepp är som en arkivmapp. En sådan mapp kan innehålla lite information, eller den kan innehålla mycket. Innehållet i mappen växer, allteftersom vi förvärvar mer och mer kunskap, men själva mappen är och förblir densamma. Nya upptäckter kan fordra att vi gör nya mappar; finfördelade klassificeringar fordrar en stor mängd mappar (och undermappar); någon gång kan ett begrepp vara felaktigt bildat, och då får vi slänga mappen; men varje mapp förblir ändå hela tiden densamma.

För att fortsätta analogin måste uppenbarligen en sådan mapp vara öppen upptill; vore den förseglad, skulle vi aldrig kunna fylla på med ny information: Men det är lika uppenbart att mappen inte kan vara öppen på alla håll och kanter; vore den öppen nedtill, skulle informationen rinna ut lika fort som vi fyller på den; vore mappens sidor "öppna" (d.v.s. obefintliga), skulle vi inte ha något arkivsystem alls; hela vår begreppsapparat skulle bli till en ostrukturerad bråte.

T.ex.: om du har ordning på ditt hjärnkontor, har du en mapp märkt "människa" och en annan märkt "häst". En del information återfinns i båda mapparna, t.ex. information om "tänder" – men informationen om "strecktecknade kindtänder" har du bara i hästmappen. Information om "naglar" har du i den ena mappen, och information om "hovar" i den andra – och information om vad som är gemensamt för naglar och hovar i en tredje mapp, lämpligen märkt "däggdjur".

Antag nu att du för första gången kommer i kontakt med kentaurer. Vad gör du nu? Du upprättar rimligen en ny mapp, märkt "kentaur". Mycken kunskap om människor och hästar är självfallet tillämplig på denna nya företeelse, så du tar kopior på en del av informationen från dina tidigare mappar (t.ex. om "naglar" och "hovar"). Vad du däremot inte kan göra är att urskillningslöst tömma de gamla mapparna på deras innehåll, lägga alltihop i kentaurmappen och slänga de gamla.

Om du är filosof, eller i varje fall filosofiskt intresserad, innehåller ditt hjärnkontor också en mapp märkt "objektivism". Fråga dig nu: varför inrättade du från början en sådan mapp? Och varför placerade du den på ett visst ställe i ditt stora arkiv? Du gjorde det genom att iaktta likheter och skillnader; likheterna gav dig begreppets "genus", skillnaderna dess "differentia". Du placerar mappen bland "filosofiska system" (tillsammans med t.ex. "kantianism"), eftersom objektivismen uppenbarligen är ett sådant. Men du ger den en egen mapp, därför att den på avgörande punkter skiljer sig från andra filosofiska system. Hela detta jobb är svårare med ett begrepp som "objektivism" än med "häst" eller "människa", eftersom begreppet självt är mer avancerat, abstraktare, längre från varseblivningsnivån. Men faktum kvarstår: när mappen väl är inrättad, förblir den vad den är. Och skulle du en vacker dag upptäcka en "ny" filosofi, som försöker sätta en randiansk bål på en kantiansk kropp (eller vice versa), häller du inte ut innehållet i dina gamla mappar på golvet; du gör upp en ny mapp (som du sedan lämpligen stoppar in på avdelningen "filosofiska bisarrerier").

Min avsikt med hela denna långa analogi har inte varit att bereda nöjsam läsning, utan att komma fram till vad som menas med att objektivismen är ett "slutet system". Vad det uppenbarligen inte betyder är att mappen "objektivism" skulle vara "förseglad upptill": varje ny integration, varje ny tillämpning hör hemma i mappen. Vad man inte kan stoppa ner i denna mapp är lika självfallet idéer som står i direkt strid med mappens övriga innehåll.

För att ta ett exempel: Ayn Rand hävdade alltid att det finns betydligt fler paralleller mellan begreppsbildning och matematik än dem hon tar upp i ITOE; men hon levde inte länge nog för att komma fram till ett resultat som hon kunde redovisa. Det är förvisso möjligt att något geni i framtiden kan ta upp hennes ariadnetråd; och detta skulle i så fall betyda ett nytt, vitalt bidrag till objektivismens teori. Eller ta ett annat: jag har själv gjort iakttagelsen att för en egoist är frågan "för vem ska jag leva?" praktiskt taget självbesvarande, medan frågan "hur ska jag leva?" är stor och komplicerad; för en altruist är det tvärtom: frågan "hur ska jag offra mig?" erbjuder inga problem, den stora frågan är "för vem ska jag offra mig?" Den första delen av detta resonemang är inget annat än vad Ayn Rand själv säger; den andra delen är min egen "knorr". Om jag har rätt, går denna "knorr" ned i mappen "objektivism"; har jag fel, gör den det inte.

Ta nu som kontrast följande uttalande av Kelley: "Låt oss välkomna avvikare; låt oss ge plats åt de rastlösa upptäckarna; nio av deras upptäckter kan vara helt åt pepparn, men den tionde kommer att släppa in ljuset." Denna retoriska floskel kan omöjligt pressas ner i mappen "objektivism", där den omedelbart skulle kollidera med principen att kunskap inte kan förvärvas på en höft. På mitt hjärnkontor finns det en mapp där den kan arkiveras; den är märkt "popperianism". (Avklädd retoriken betyder Kelleys fras inget annat än: "Nio vilda gissningar kan vara fel, men den tionde rätt.")

Kelley (och de som tar hans parti) använder i själva verket följande debattmetod: när Peikoff kallar objektivismen ett "slutet system", pådyvlar de honom uppfattningen att allt nu är färdigtänkt och att ingen längre får tänka vidare. De hårda ord jag tänker om denna debattmetod kan jag gott bespara läsarna.

Somliga kommer nu otvivelaktigt att invända att jag slår in öppna dörrar och att Kelley i själva verket skulle hålla med om det ovanstående. Så låt mig återigen citera ur föredragssammandraget:

Ny information fordrar alltid att vi granskar våra tidigare principer. Dr Peikoff använder analogin att nya lagar måste stämmas av mot konstitutionen, med implikationen att ny information måste stämmas av mot miss Rands skrifter. Dr Kelley betonar att ny information alltid måste stämmas av mot fakta. Detta är vad som menas med att utöva rationalitet – att alltid försäkra sig om att ens kunskap stämmer med verkligheten.

Om termen "objektivism" endast syftar på Ayn Rands skrifter, då är termen "objektivism" överflödig. Objektivismen måste vara öppen (som alla begrepp) och medge revision (som vetenskapen). Anta att ett nytt faktum om evolutionen upptäcks. Betyder detta att upptäckaren inte längre är darwinist? Nej! Hans upptäckt är ett bidrag till den samlade kunskapen, inte ett hot mot den. Dr Kelley påpekade att dr Peikoff inte menar att objektivister endast kan "citera kapitel och vers"; men enligt dr Kelleys bedömning går dr Peikoff för långt när det gäller att begränsa forskningen [goes too far in restricting inquiry].

Vilket jag alltså citerar för att visa att Kelley faktiskt pådyvlar Peikoff idén att det skulle vara "förbjudet för objektivister att forska vidare".

Glöm nu inte vad denna konflikt ursprungligen handlade om: problemet att dra en klar skiljelinje mellan "intellektuella misstag" och "moralisk ondska". När denna fråga kom upp, vem var det som utförde ett grundligt forskningsarbete? Leonard Peikoff. David Kelley har inte på minsta vis bidragit till forskningen här, han har inte sagt något som ökar vår förståelse för problemet; allt han gjort är att stå där som ett (nominalistiskt) fån.

Kelleys analogi med darwinismen vore alldeles förträfflig – om, nämligen, han faktiskt hade kommit med en ny upptäckt. Men det har han alltså inte.

Idén att ny information måste stämmas av mot fakta (snarare än mot Ayn Rands skrifter) kan låta bestickande. Men om Ayn Rands filosofi inte stämmer med verklighetens fakta, finns det bara en sak att göra med den: förkasta den. (För att undvika ett möjligt missförstånd vill jag betona att jag här talar om hennes filosofiska principer, inte om hennes rökvanor eller hennes förkärlek för katter och heminredning i grönblått.) Det finns inget som rättfärdigar att man löser ett sådant problem genom att vränga hennes idéer till oigenkännlighet – lika lite som vi kan "verklighetsanpassa" Kants eller Hegels eller Platons system genom att "gjuta ny innebörd" i deras formuleringar.

(v)

Eftersom Kelley inte förstår vad som menas med att objektivismen är ett "slutet" system, väljer han i stället att diskutera en helt annan fråga, nämligen om den är ett fullständigt system eller ej.

Om en filosofisk synpunkt är bred och fundamental, är debatt om detaljer och tillämpningar möjliga. Dr Peikoffs syn på objektivismen är att filosofin är fullständigt genomarbetad av Ayn Rand; för honom är "objektivism" namnet på alla de punkter som tas upp i Ayn Rands skrifter… Ett systems fullständighet beror av det antal områden och frågor det tar upp till behandling. Om ett system tar upp många områden och frågor, med en allmänt vittomfattande infallsvinkel, är det ett "system". Om det bara tar upp ett fåtal specifika punkter, är det blott och bart en "position" på dessa punkter, inte ett system. Är synpunkten fullständigt specificerad av dess förste upphovsman, eller är den öppen för tillväxt (som vetenskapen)? Återigen är dr Peikoffs syn att hela det objektivistiska systemet lagts fast av Ayn Rand och inte är öppet för tillväxt.

Och återigen nödgas vi konstatera att Kelley missupfattar vad Peikoff sagt.

Kelley följer upp med ett par "illustrativa exempel" som inte precis gör saken bättre: platonism och aristotelianism är "breda filosofiska tendenser"; men frågan om Guds existens är en "position", där aristoteliker kan vara oense (eftersom Thomas av Aquino – och hela den tradition som utgår från honom – trodde på Gud). Och kantianism är en "bred tendens", medan kollektivism är en "position" som vissa kantianer intar. (Kelley menar att Kant själv var individualist, i sig självt ett synnerligen dubiöst påstående.)

Jag kallar detta "hopplös nominalism", för med detta synsätt blir termer som "platonism", "aristotelianism", "kantianism" (och "objektivism") nästintill lika vaga som de litteraturhistoriska termerna "80-talism", "90-talism", etc. "Tendenserna" här är inte bara "breda"; de flyter ut ur sina arkivmappar och ligger på golvet i en enda röra.

Låt mig emellertid citera vidare:

Dr Kelley tror att om objektivismen ska vara en betydelsefull filosofi, kan den inte vara fullständig. Ayn Rand lämnade en "konturskiss" – hon skrev inte "volymer" av filosofi. Hennes huvudsakliga filosofiska arbeten – Introduction to Objectivist Epistemology, uppsatserna i For the New Intellectual och några andra filosofiska uppsatser – uppgår till mindre än 600 sidor. För de flesta filosofer, som t.ex. Locke, skulle 600 sidor bara vara en sammanfattning eller en inledning till författarens samlade filosofiska verk. Detta är på intet sätt menat som kritik av miss Rands arbete; hennes syfte var mycket brett. Hon är definitivt av historisk rang, speciellt om man tänker på hennes romaner och kulturkritik. Men kärnan i hennes filosofi återfinns i ett fåtal korta uppsatser. Hon tog aldrig särskilt utförligt upp den fria viljans och kausalitetens grund, problemet själ/kropp, och många andra filosofiska frågor.5)

Notera först vilket bedömningskriterium Kelley använder: det är ett rent hyllmeterskriterium. Men notera framför allt vilka punkter Kelley beklagar sig över att Ayn Rand inte behandlar utförligt: förhållandet mellan kausalitet och fri vilja, och förhållandet mellan kropp och själ. Detta är två frågor som filosofer bråkat sina hjärnor med sedan filosofins begynnelse, och där Ayn Rand försett oss med svaren. Och detta är förvisso viktigare för vår bedömning av henne än att räkna sidorna i hennes skrifter.

Jo: Kelley har rätt i att vad Ayn Rand gett oss kan behöva vidareutvecklas och genomarbetas i detalj. Och både Leonard Peikoff och en del andra gör vad de kan härvidlag. Men notera att han avslutar sitt resonemang med en av sina återkommande gliringar mot oss "ortodoxa":

Somliga skulle vilja medge utvidgning av filosofin på dessa områden, men tillåter inte frågor om vad Ayn Rand faktiskt tog upp.

Kommentarer överflödiga, för att inte säga otryckbara.

(vi)

Låt oss nu se på vilka punkter i objektivismen som Kelley betraktar som "mindre väsentliga". En av dessa punkter är "måttutelämnande" i begreppsbildningen. Denna punkt är enligt Kelley "härledd" snarare än "primär och väsentlig"; den hör till filosofins "tillämpningar och implikationer" snarare än till dess grunder; dess funktion är att bidra till filosofins "rikedom" snarare än till dess nakna kärna; den är, kort sagt, ett ornament snarare än en grundpelare.

Om någon tvivlat på att Kelley har ett stort hål i sin förståelse av objektivismens grunder, bör detta vara nog för att skingra alla tvivel. "Måttutelämnande" är sannerligen ingen "bifråga" som bara gör filosofin "rikare"; den är en av de mest centrala punkterna i hela objektivismen och förmodligen den mest banbrytande av alla Ayn Rands filosofiska upptäckter (vilket inte vill säga litet). Det är för all del en mycket teknisk punkt, och knappast den del av filosofin som en nybörjare hajar först av alla; men det är förvisso en punkt som man bör begripa, om man (som Kelley) fått stipendium från ARI för att skriva en akademisk bok om objektivismens begreppsteori.

Varför är då denna punkt så central? En kort skiss bara: Ayn Rands upptäckt att vi bildar begrepp genom att iaktta att två eller flera existenter besitter samma kännetecken, men i olika mått eller grad, och sedan medvetet bortse från de specifika måtten (utan att glömma att dessa mått ändå existerar) – denna upptäckt gör det möjligt för henne att undvika två ödesdigra misstag: å ena sidan att begreppen syftar på metafysiska essenser bortom tingen (Platons misstag) eller i tingen (Aristoteles misstag); å den andra att begreppen är "blotta namn" eller godtyckliga konventioner (det nominalistiska misstaget). Hon kan därmed visa att begrepp är objektiva (att de står för verkliga fakta, fattade med en mänsklig metod), och därmed varken "uppenbarelser" eller "nycker och hugskott". Det är denna upptäckt som gör det möjligt att definiera vad objektivitet innebär på högre abstraktionsnivåer, och att försvara den mot intrinsikalisters och subjektivisters (eller dogmatikers och skeptikers) angrepp; att validera en objektiv värdeteori; och – som kronan på verket – visa att kapitalismen objektivt är det ideala samhällssystemet (och att det inte behöver baseras vare sig på Gud eller kaffesump). Om något ska kallas stålskelettet i skyskrapan, är det detta. Men Kelley behandlar det som om det gällde belysningen i foyén eller ränderna på smörgåsnissarnas livréer.

Ta nu en annan punkt som Kelley hänför till objektivismens adiafora: Kant som filosofins "ärkebov". I en viss mening är denna punkt förvisso "mindre väsentlig": om Kant aldrig hade levat, skulle det inte ändra ett jota av objektivismens grundprinciper; på sin höjd skulle vi få välja en annan "ärkebov", kanske Platon, kanske Augustinus, kanske Hume.

Men i en annan bemärkelse är identifikationen av Kant som "ärkebov" fundamental, nämligen denna: ju mer abstrakt och fundamental en falsk teori är, desto mer territorium täcker den, och desto mer vittomfattande och katastrofala blir dess konsekvenser. Vad gäller Kant förstör hans "rena förnuft" all kunskapsteori, och hans "pliktmoral" utplånar alla värden och dygder – och detta är grunden till att Ayn Rand kallar honom "den ondaste människan i mänsklighetens historia", ondare än t.ex. Hitler och Stalin, som bara praktiserade den irrationalism han lade grunden för.6)

Det enda jag vill tillägga här är att det fordras en enorm förmåga till abstrakt tänkande för att identifiera Kants ondska – det fordras en hjärna av Ayn Rands kaliber – så den som är obekant med Kant och inte fattar det ovanstående (eller finner det överdrivet) behöver inte göra sig samvete över det. (Men läs The Ominous Parallels!)

Min poäng ovan gäller förstås, mutatis mutandis, även för sanna och goda teorier.

Kelley delar inte vår syn på Kant. Här är vad han har att säga:

Kollektivism är ett uttryck för det kantianska systemet, fastän Kant själv var individualist! Här är konsekvenserna av den filosofiska grunden raka motsatsen till upphovsmannens avsikt. Dr Kelley noterade att objektivister tenderar att använda termen "kantian" för alla våra filosofiska fiender, antingen de verkligen hör till detta läger eller ej; t.ex. Freud.

För att slippa skriva en lång uppsats om Freud nöjer jag mig med att konstatera att Kelley valt ett olyckligt exempel för sin tes. (Freud är Kant, "löpandes amok".) Huvudpoängen här är emellertid denna: kollektivism är en nödvändig konsekvens av Kants syn på det mänskliga medvetandet, av hans tolkning av "objektivitet" som "kollektiv subjektivitet". Det finns därför ingen "klyfta" mellan Kants egna avsikter och hans efterföljares slutsatser. Kants påstådda "individualism" i politiskt avseende vill jag påstå är illusorisk. [Se min uppsats "Var Kant individualist?"]

(vii)

Låt mig för fullständighetens skull också ta upp följande citat, som handlar om objektivismens dygder:

Den centrala dygden är rationalitet, grundad på valet att tänka. Men miss Rand skiljde också ut ["singled out"] en annan dygd, framför de andra: oberoende.

Men detta är precis vad hon inte gjorde: hon skiljde förvisso inte ut oberoendet från de andra dygderna, om detta ska betyda att oberoende är viktigare, eller mer grundläggande, än t.ex. "integritet" eller "ärlighet". Rationalitet måste vara den första och mest grundläggande dygden, eftersom alla andra dygder är aspekter eller tillämpningar av rationalitetens dygd; och stolthet måste i viss mening vara den "sista" dygden – med Aristoteles uttryck "dygdernas krona" – eftersom stolthet i grund och botten handlar om att hos sig själv fullkomna de övriga dygderna. Men mellan de övriga fem dygder hon identifierar som "kardinaldygder" finns ingen hierarkisk ordning: varje dygd implicerar, och impliceras av, alla de övriga.

Jag har tagit upp denna punkt, därför att jag betraktar den som ytterligare ett exempel på hur Kelley "vränger till" objektivismen för att få den att passa in i hans egen relativistiska toleransfilosofi. För en person som verkligen förstått objektivismen kan det aldrig råda någon konflikt mellan t.ex. "oberoende" och "integritet": den förra dygden handlar om att bilda sig sina övertygelser på egen hand, den senare om att vara lojal mot dessa övertygelser i sitt handlande. Men om man finner sådan lojalitet besvärlig – om man frestas svika det som är sant och gott – så erbjuder Kelley här ett "kryphål": oberoende kommer före integritet i Ayn Rands egen dygdkatalog: alltså kan du gott svika dina ideal, eftersom det ju är du som sviker dem, på alldeles egen hand!7)

(viii)

Så mycket om Kelleys filosofiska ställningstaganden; bara några korta ord också om hans inställning till den objektivistiska "rörelsen".

Först ett citat från Kelleys främste vapendragare, George Walsh (som tillsammans med Kelley grundade "The Institute for Objectivist Studies", sedermera omdöpt till "The Objectivist Center"):

Institutet är specifikt ett brott med "etablissemanget". Det nuvarande objektivistiska etablissemanget är ett slutet system, såväl filosofiskt som institutionellt. Institutet, och de som är associerade med det, förkastar bestämt denna attityd och livskänsla. Institutet tänker "lyssna på alla som tänker". Detta första föredrag har anordnats för att höra dr Kelleys synpunkt, inte för att förklara att han har rätt; detta är ett beslut som varje tänkande person måste fatta på egen hand.

Får väl säga att jag inte riktigt delar Walsh livskänsla här. Men jag håller förvisso med om att det är viktigt att höra Kelleys synpunkt. Men när man väl hört den, finns det inget annat att göra än att förklara att han har fel: alternativet är att förkasta objektivismen i dess helhet (inte att skapa ett nytt institut för den "finare" och "tolerantare" sortens "objektivister").

Över till Kelley själv:

Somliga har antytt att objektivismen är en kult; men det är den inte, eftersom kulter är grundade på icke-rationella idéer. Dr Kelley ser emellertid ett element av tribalism (som kan växa upp runt rationella idéer). Tribalism uppträder när individer grundar sin identitet på att vara medlem av en stam eller grupp. De söker vänner inom stammen och skyggar för utomstående. Deras lojalitet är en grupplojalitet, och de ser världen som "vi mot dem". Tribalister fruktar uteslutning från gruppen (eftersom detta betyder att de mister sin identitet, sina egna jag), och därför är de rädda för att ställa frågor. De sätter auktoritet i det individuella omdömets ställe [etcetera i samma stil].

Detta är alltså en beskrivning av "oss objektivister" Låt mig bara säga en sak: den som känner igen sig i Kelleys beskrivning ovan, förtjänar den.

Vidare:

I den objektivistiska inre cirkeln känner människor till sin exakta rang, ofta ner till minsta decimal… Somliga betraktar inte Ayn Rand som en person, utan tillskriver henne snarare en transcendent moralisk ställning… Deras syn är idoldyrkan – de dyrkar statyn, inte guden.

Jag har inte den blekaste aning om var jag befinner sig i Kelleys påstådda "rangrulla", och jag bryr mig ännu mindre om det. Och jag skulle vilja se den objektivist som har en mindre blek aning: denna "rangrulla" existerar bara i somligas inbillning.

Kelley uppmanar oss att "se båda sidor" i de konflikter som förekommit mellan "renläriga" och "svikare", och att inte glömma de senare faktiskt gjort för objektivismen. Så låt mig säga att jag förvisso inte förnekar att de gjort sådana insatser. Men detta ändrar inte det faktum att de svikit. Och den verkliga moraliska poängen här är inte att de svikit Ayn Rand, eller Leonard Peikoff, eller "rörelsen" som sådan, utan att de svikit sina egna bättre premisser. Kom ihåg en sak: objektivismens etik är inte "social"; dess centrala punkt är inte "anpassning till gruppen" eller "ledaren"; dess centrala punkt är självbevarelse.

Kelleys retoriska slutkläm lyder: "Vi kan inte bygga upp en rörelse, exkommunikation efter exkommunikation". Tydligen tror han att vi kan bygga upp en rörelse (och erövra en värld), svek efter svek; eller bryta den filosofiska trenden, eftergift för eftergift. Men detta är förstås exakt vad vi inte kan göra.

(ix)

Låt mig ta upp några punkter avslutningsvis.

För det första: det är fullt möjligt för objektivister att vara oense med varandra utan att det behöver betyda att den ene av dem är en "svikare". Peikoff nämner exempelvis att han och Harry Binswanger ofta har synnerligen animerade diskussioner om vissa av punkterna i filosofin, utan att det på minsta vis betyder att de betraktar varandra som ideologiska fiender. Och jag skulle väl kunna ge en del exempel ur min egen erfarenhet också.

Poängen här är att om två personer båda söker sanningen, kan de förvisso vara oense, men de har fortfarande båda samma yttersta kriterium: verkligheten; i och med det kan oenigheten aldrig nå "längre än till en viss punkt" (för att parafrasera Roark). Men när en söker sanningen och den andre evaderar och rationaliserar, då är inte längre grundkriteriet gemensamt; och det är inte längre om sanningen de båda disputerar.

Somliga (ingen nämnd och ingen glömd) ägnar sig åt att sprida ryktet att objektivister blir "uteslutna" ("exkommunicerade") för vad de kallar "minsta avvikelse från doktrinen". De som sprider detta rykte har själva ingen aning om vilken "doktrin" de talar om – och har därför ingen möjlighet att se en filosofisk meningsskiljaktighet som annat än ett "personligt gruff", eller värre: en "maktkamp".8)

För det andra (och detta är strängt taget avigan av samma mynt): det är inte sant att varenda oenighet, vartenda förfluget ord, eller varje "fnurra på tråden" utgör en "brytning mot objektivismen". Att fälla förhastade domar i sådana fall är lika illa som att avstå att fälla en dom i "fallet Kelley": det är avigan av Kelleys eget falska toleransmynt.

För det tredje: om en person väljer att förkasta objektivismen, är det hans egen huvudvärk. Ett sådant ställningstagande kan inte kallas rationellt, men en sådan person måste trots allt ges erkännandet att han står för sin uppfattning och inte hymlar. Kelley och Walsh (och vem som än tar deras parti) kunde ha förkunnat för världen att de inte längre är objektivister; det skulle ha varit beklagligt, men det skulle ha rensat luften och hållit den ren. Men de vill förkasta den och ha den på en och samma gång; de bryter med det "objektivistiska etablissemanget", men vägrar att identifiera sin brytning med filosofin. De kunde ha döpt sin utbrytarorganisation till "Institutet för kritisk granskning av objektivismen", om de velat; och alla skulle ha vetat var de står; men det är precis vad de inte gör.

(x)

Därmed har jag uppfyllt vad jag lovade i början: jag har redovisat mina domskäl.

För dem som inte lyssnat på vad jag skrivit, tänker jag inte öda tid på att tala för döva öron.

Till dem som har lyssnat tackar jag för uppmärksamheten och önskar er även fortsättningsvis de allra bästa premisser.


Appendix 2006

Mycket har skrivits om den här kontroversen, både för och emot David Kelley. Jag har förstås inte läst precis allt, men jag ska ge några länkar:

Leonard Peikoffs Fact and Value finns på ARI:s sajt. (David Kelleys "A Question of Sanction" har jag inte lyckats hitta på nätet. Däremot går det att skaffa den bok han sedermera skrev om saken, som från början hette Truth and Toleration, men numera i omarbetat skick The Contested Legacy of Ayn Rand.)

En uppsats jag kan rekommendera är Reintroducing the Measurements: An Old Fallacy with a New Name av Bennett Karp. Och en annan är Notes on "A Question of Sanction" av Robert Tracinski.

Ett ambitiöst försök att bemöta "Fact and Value" har gjorts av Robert James Bidinotto under rubriken Facts, Values and Moral Sanctions. Jag har själv besvarat Bidinotto i Untangling "Objectivist Schismology".

Många av de mest träffsäkra analyser jag sett har gjorts av Diana Mertz Hsieh, som själv under tio års tid var anhängare till Kelley och aktiv inom "The Objectivist Center". Historien om hennes brytning med TOC finns publicerad på hennes blogg under rubriken False Objectivism Collection. Andra bra uppsatser av henne är:

Ayn Rand on David Kelley
The Open System, One More Time
Marxist Dictators Versus Marxist Intellectuals
The Axiomatic Interview with Diana Mertz Hsieh
Läs också gärna Nathaniel Branden’s Campaign Against Objective Moral Judgment, även om den inte handlar om Kelley utan om Branden.

För fullständighetens skull: mycket av diskussionerna har handlat om innebörden i begreppet "tolerans". Men Kelleys idé om "intellektuell tolerans" mot marxistiska akademiker och andra stackare som råkar tänka fel är egentligen bara toppen på isberget. Själv har jag tagit upp saken i uppsatsen Traktat mot toleransen.

Kelley och hans anhängare har av de "ortodoxa" fått öknamnet "tolerationister". En av de ledande inom TOC mejlade mig för några år sedan och protesterade mot tillmälet: Kelley, påstod han, betraktar visst inte "tolerans" som någon kardinaldygd utan som en relativt underordnad dygd. (Det var inte direkt det intryck jag fick, när jag läste "A Question of Sanction".) I en senare bok (Unrugged Individualism) skriver Kelley att "tolerans" handlar om ens attityd mot "någonting dåligt". Men om att bli tolererad betyder att någon är villig att se mellan fingrarna med ens dålighet, är det ju inte mycket att bli smickrad över.


1) När jag skrev det här (1990) trodde jag att Peikoff menade vad han skrev. Men när jag själv några år senare skulle ta ställning i en intern objektivistisk konflikt, såg jag inte ett spår av objektivitet hos Peikoff eller hos någon av dem som tog hans parti. Så jag förmodar att det var tom retorik. (Det gör ju inte Kelley bättre; men det gör tvivelsutan Peikoff sämre.)

2) En person som läste detta (Jerry Nilson) kom med den träffsäkra kommentaren att med Kelleys synsätt blir "objektivitet" inget annat än ett gränssnitt mellan de båda falska alternativen. (Alltså ännu lite trängre än ett trångt sund mellan Scylla och Charybdis.)

3) Ett kortare sätt att uttrycka poängen: att rycka ett faktum ur sitt sammanhang är alltid fel.

4) Se också Ayn Rands uppsats "Vem är den yttersta auktoriteten inom etiken?" (The Voice of Reason; på svenska i Objektivistisk skriftserie nr 13). – Låt mig bara tillägga att detta med att acceptera eller förkasta begreppet "objektivitet" inte bara handlar om att kunna rabbla upp och nicka medhåll till en definition eller kortfattad beskrivning av begreppet. Det handlar om att kunna tillämpa begreppet, att praktisera objektivitet. Annars blir det, som talesättet lyder, "mycket ord och lite verkstad".

5) Man kan ju alltid fråga sig vad som menas med "kausalitetens grund" här. Ska man fråga sig vad som är orsaken till att lagen om orsak och verkan gäller? Men det är ju som att fråga varför existensen ägnar sig åt att just existera – på vilket det enda rimliga svaret är: "Vad kulle den annars göra?" (Martin Heidegger menade att den grundläggande filosofiska frågan är: "Varför finns det något, snarare än intet?" Jag menar att vi gott kan lämna det åt Heidegger själv att klura ut. När han har gjort det, kan han kanske också besvara frågorna: "Varför är det som är det som är och inte något annat?" och "Vad kan det finnas för rimlig orsak till att verkningar är orsakade?")

Vad sedan kropp och själ anbelangar, så har de ju hängt ihop ända sedan vi föddes – och i det stora historiska sammanhanget har de hängt ihop alltsedan det först uppstod varelser på jorden med åtminstone något rudimentärt medvetande. Kropp och själ är inte två skilda entiteter som behöver "lappas ihop". Dikotomin eller "klyvningen" mellan kropp och själ är inget som existerar i verkligheten; den är blott och bart ett påfund av de religiösa.

6) Naturligtvis satt inte Kant i sin kammare i Königsberg och planerade gaskamrar eller Gulagarkipelager eller "Dödens fält" eller ens några Göteborgskravaller. Men hans filosofi lade grunden för den våg av irrationalism som svept över världen alltsedan dess. Och utan irrationalism, inga Göteborgskravaller. Exakt hur stort Kants ansvar är låter sig diskuteras: se min "Prolegomena zu einer jeden künftigen Kantkritik…"

7) Exemplet är delvis inspirerat av en gammal uppsats av Robert James Bidinotto, "Libertarianism: Fallacies and Follies". I den uppsatsen menar Bidinotto att objektivister ofta upplever "a tug of war" mellan dygderna "oberoende" och "integritet". Jo, det är ju möjligt att det finns en eller annan som faktiskt gör det. Men varför, i så fall? Den enda förklaring jag kan komma på är att dessa personer uppfattar "integritet" som lojalitet mot Ayn Rand eller mot "doktrinen" – och då kan det ju bli lite svårt, om man inte håller med till 125%. Men "integritet" betyder faktiskt "lojalitet i handling mot ens egna rationella övertygelser". (Bidinottos uppsats har en del bra poänger också.)

Ett annat exempel jag skulle ha kunnat nämna är förhållandet mellan dygderna "oberoende" och "hederlighet". Som Ayn Rand nämner i sin dygdkatalog i "Galts tal" leder ohederlighet till att man blir beroende av andras godtrogenhet och dumhet. Men vad betyder det för den "hierarkiska ordningen" mellan de båda dygderna? Ja, möjligen då att "hederlighet" kommer först, eftersom man måste vara hederlig för att vara oberoende. Men å andra sidan: hur ska man kunna veta vad som är hederligt, om man inte gör sig mödan att tänka själv om saken? (Och inte för att jag sitter och luras, men tro nu inte på det här bara för att det är jag som skriver det…)

8) Det finns en sak att tillägga här: man kan bli exkommunicerad ur en kyrka eller ett politiskt parti eller en rörelse, vilken som helst. Man kan också bli utfrusen av sina gamla vänner. Allt detta är varianter av det gamla talesättet "du får inte leka på våran gård". Men hur i all världen skulle någon kunna bli exkommunicerad eller utsparkad från en filosofi?

Copyright © 1990, 2006 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.