Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


Summa contra Bjarne Moelv

eller: Marxismens ondska åskådligjord av en enskild marxist

Per-Olof Samuelsson är en i bästa mening otaktisk, intellektuell skribent.
Dessutom är han ofta kunnigare än sina motståndare.
Bjarne Moelv
Eskilstuna-Kuriren 6 mars 1985

Det följande är en sammanställning av mina inlägg i en debatt mellan mig och Bjarne Moelv som pågått i tidningen Folket från november 1994 till mars 1995. Somliga av dessa inlägg har publicerats, andra inte. Debatten har (från min sida) handlat om marxismens idéer, och (från Moelvs sida) om vilken usel människa jag är. Mina inlägg innehåller en mängd principargument mot marxismen, samt ett antal motargument mot påståenden och slagord från Moelvs sida. Moelv har inte besvarat ett enda av mina argument utan nöjt sig med personliga invektiv. Samtidigt har han upprepade gånger hävdat att det är jag som undviker att bemöta hans argument.

Moelvs egna inlägg i denna debatt betraktar jag som Moelvs privategendom och återger dem därför inte; dessutom är de opublicerbara. (De strider mot Tryckfrihetsförordningen, kap. 7, § 4, punkt 11.)

Tidningen Folket har publicerat samtliga Moelvs opublicerbara inlägg och därefter egenmäktigt beslutat sätta streck i debatten. (Det förtjänar kanske att nämnas att Moelv är fast anställd vid Folket, vars insändarspalt han redigerar.) Detta innebär att Folket tillåter Moelv att gång efter annan upprepa sin falska anklagelse att jag "står svarslös" eller "försöker slingra mig undan", samtidigt som man, vid lämpligt tillfälle, vägrar att fortsätta låta mig komma till tals. Som fullvärdig medlem av människosläktet kan jag inte acceptera en sådan orättvisa.

Strängnäs i mars 1995
Per-Olof Samuelsson

(i)

För en tid sedan (Folket 22.7.94) hävdade jag att EU är ett socialistiskt projekt, och att vi därför borde lägga vår röst för nej-sidan i folkomröstningen. Sedan dess har några socialistiska skribenter i dessa spalter hävdat att EU är ett kapitalistiskt projekt. Vem har rätt? Om jag fortfarande skulle ha replikrätt i denna tidning (något som jag f.n. betvivlar), skulle jag vilja argumentera vidare för min ståndpunkt.1

Låt mig då först påpeka (för femtielfte gången) att kapitalism inte är detsamma som blandekonomi, vilket är vad vi idag har i Sverige (och i hela västvärlden). Blandekonomi är helt enkelt en blandning av kapitalism och socialism: det är en hybrid som inte har någon chans att överleva utan så småningom måste övergå till ren socialism (om inte trenden vänder och den övergår i ren kapitalism). Mera specifikt är kapitalism inte detsamma som korporativism, varmed menar ett samhällssystem där stat, näringsliv och fack lever i ett slags symbios med varandra. (Ett korporativistiskt ekonomiskt system är ett av fascismens kännemärken – och tyvärr måste jag säga att vårt samhälle av idag ligger mycket nära fascismen, åtminstone i detta avseende.)

Kapitalism betyder laissez-faire ("låt gå" på svenska), och laissez-faire betyder att staten ska hålla tassarna borta från näringslivet. Laissez-faire betyder att staten har en mycket bestämd funktion – att skydda individens rättigheter, inklusive äganderätten – och att den varken får överskrida eller underskrida denna funktion. Men ingen kan gärna hävda att EU håller tassarna borta från näringslivet; EU:s regelverk är lika fyllt av detaljregleringar av näringslivet som någonsin ett normalt vänsterpartistiskt – eller för den delen socialdemokratiskt eller folkpartistiskt – partiprogram. En debattör (Peter Rothschild) har i Dagens Industri hävdat att EU är mer planekonomiskt än marknadsekonomiskt. Jag håller med.

Kapitalism – laissez-faire – innebär bl.a. frihandel. Det antas allmänt att EU är ett frihandelsprojekt, men så är inte fallet. Jag måste i detta sammanhang poängtera att frihandel är något som varje nation kan etablera på egen hand, om den så önskar, och inte fordrar något avtal med andra länder, än mindre då en union med andra länder. Allt som behövs är att unilateralt riva tullmurarna. (Om andra länder sedan väljer att behålla sina tullmurar, är det deras egen huvudvärk – de kommer själva att förlora på saken.) Vad EU gör är att avskaffa tullmurar inom sitt område för att i stället resa nya tullmurar mot omvärlden. (Detta används sedan som ett slags utpressningsmedel mot presumtiva nya EU-länder – lägg märke till hotet att EES-avtalet skulle annulleras om vi inte gick med i EU.) Detta är inte frihandel, det är protektionism. Notera: om ett enskilt land tillåter fri handel mellan landets olika delar och städer, men har skyddstullar utåt, kallas detta med rätta för protektionism, inte frihandel. Någon principiell skillnad mellan detta och EU:s "inre marknad" finns inte. Inspirationen kommer inte från Adam Smith utan från Fichtes "geschlossene Handelsstaat".

Mot bakgrund av vad jag skrivit hittills kan man förvisso käbbla med mig om EU är ett socialistiskt eller snarare ett fascistiskt projekt. Jag tänker inte gräla om den saken: socialism och fascism är ytliga varianter av samma kollektivistiska grundpremiss.

Bjarne Moelv hävdar i ett inlägg härförleden att EU är ett projekt där kapitalismen "gräver sin egen grav". Även om Moelv applåderar detta faktum och jag finner det djupt tragiskt, måste jag tillstå att vi förefaller eniga i sak. Den enda insiktsfulla iakttagelse som någonsin gjorts av Lenin är att kapitalisterna kommer att tävla om att få sälja repet till sin egen hängning. Svenskt näringsliv har, med få undantag, propagerat entusiastiskt för EU-anslutning och ställt sina ekonomiska resurser till ja-sidans förfogande. Det snällaste man kan säga om detta är att näringslivets företrädare tänker kortsiktigt och pragmatiskt: de inser inte att frihet (politisk frihet) är kapitalismens själva livsluft, och att den dag denna livsluft tar slut, kommer de själva att förkvävas tillsammans med alla oss andra. De kommer att fortsätta att sälja rep, utan att någonsin inse att det är för dem strypsnaran bereds.

Detta är ingenting nytt, och sannerligen ingen isolerad företeelse. Det mest välkända historiska exemplet är Weimarrepublikens Tyskland, där otaliga affärsmän stödde Hitler ekonomiskt i tron att de skulle kunna "köpa sig fria", och detta trots Hitlers uttalade och upprepade anti-kapitalistiska intentioner. (Av vänstern tas detta vanligen till intäkt för den horribla idén att fascism och nazism är något slags oundvikligt slutresultat av det kapitalistiska systemet. Detta är inte sant. Det är ett oundvikligt slutresultat av affärsmännens pragmatism. Det är värt att notera att tyska affärsmän under Weimarrepubliken betalade sådana mutor till alla politiska partier, hellre än att ta ideologisk kamp för sina egna rättmätiga intressen.)

Ett mycket likartat exempel är de flesta näringslivsföreträdares attityd till handel med Kommunistkina. Idén är att vi måste se mellan fingrarna med kommunistregimens kränkningar av de mest elementära mänskliga rättigheter (inklusive massakern på Himmelska Fridens Torg och alla fängslanden av och trakasserier mot dissidenter som skett både före och efter denna massaker) – på den grundvalen att de måste få tillträde till "världens största marknad", och då gäller det att hålla sig väl med denna marknads fångvaktare. De förstår uppenbarligen inte det mest grundläggande vad gäller socialismens och kommunismens natur: att dessa samhällssystem är parasitära, och att Kommunistkinas frierier till kapitalismen (i avsikt att locka till sig investeringar) endast betyder att dess ledare är i trängande behov av nya plundringsprojekt.

Moelv avslutar sitt inlägg med att – möjligen med adress till människor som tänker som jag – säga att "det är rätt att göra uppror". Frågan är vilken form detta uppror ska ta. Om det är något slags väpnad revolt Moelv har i åtanke så är en sådan uppenbart lönlös och skulle bara vara ett uttryck för hysteri och desperation. (Och jag hoppas verkligen att Moelv inte tänker uppmana mig att öppna illegala nattklubbar, som somliga falska "frihetsvänner" ägnar sig åt.) Det finns inget annat att göra i denna fråga än att bedriva upplysningsverksamhet. Vad kapitalismen verkligen är är, för att citera Ayn Rand, "dolt under ett jordlager, mer ogenomträngligt än de geologiska lämningarna efter vindar, översvämningar och jordbävningar: ett lager av tystnad."

Att skyffla bort det jordlagret är mer än någon människa kan göra i en enstaka tidningsartikel. Ett litet spadtag hoppas jag dock ha bidragit med.

Skrivet 30 november 1994
Publicerat 9 december 1994

På detta inlägg inflöt en replik från Moelv (17.12.94) som inte innehöll något egentligt svar men som upprepade en del marxistiska standardklyschor, som t.ex. att en fullständigt fri kapitalism skulle innebära mänsklighetens utrotning, och att allt är en fråga om vem som ska bestämma, "folket" eller "de rika".

(ii)

Till mitt förra inlägg (9.12.94) hade jag ursprungligen tänkt foga ytterligare några kommentarer till Bjarne Moelvs inlägg av den 9 november. Men jag hade inte plats för dem, och de föreföll mig ligga en smula utanför huvudtemat för mitt inlägg. Eftersom ni för tillfället förefaller öppna för debatt, vill jag nu ta skadan igen.

Av det citat ur Kommunistiska manifestet som Moelv inleder med framgår klart och tydligt att Marx och Engels var fullt medvetna om kapitalismens och den industriella revolutionens välsignelser. (Jag vill här speciellt rikta strålkastarljuset på deras formulering "hela, ur marken framstampade befolkningar" – detta var deras sätt att uttrycka det faktum att den industriella revolutionen ledde till en kraftig befolkningsökning, som i sin tur berodde på att denna – för första gången i mänsklighetens historia – gav de stora människomassorna en chans att överleva och inte duka under av svält och umbäranden.) Samtidigt förutspådde Marx och Engels kapitalismens undergång. Och de inte bara förutspådde den: de rekommenderade den. De vigde sitt liv åt att påskynda dess undergång. De visste mycket väl vad kapitalismen innebar, och deras reaktion var att önska den ur världen. Sådan kallsinnighet för mänskligt liv och mänsklig lycka, sådan förstörelselusta, sådan ondska, formligen skriar efter en förklaring.

Det finns flera, sinsemellan sammanhängande skäl till denna förstörelselusta. Ett skäl är att Marx och Engels aldrig frigjort sig från ett religiöst betraktelsesätt. En del av detta betraktelsesätt är att vårt jordeliv som sådant är något ont och i bästa fall en förberedelse för ett kommande liv på andra sidan graven. Detta är ett ondskefullt betraktelsesätt som marxismen (trots allt sitt tal om religionen som ett "opium för folket" och sitt syrliga konstaterande att den erbjuder "pie in the sky") aldrig gjort upp med och förkastat utan blott och bart sekulariserat: den betraktar det nu vi lever i som blott och bart en förberedelse för det tusenårsrike som ska komma efter revolutionen. (Det praktiska resultatet av religionen var medeltiden, en period vars elände de flesta idag tycks ha glömt; det praktiska resultatet av marxismen ligger oss alltför nära för att någon ska kunna vara okunnig om det.)

Ett annat (sammanhängande) skäl är att Marx tog sitt filosofiska avstamp från den hegelska dialektiken, i vars botten ligger föreställningen att tillvaron som sådan består av självmotsägelser. För en människa som använder sitt förnuft är en självmotsägelse ett tecken på ett misstag som behöver rättas till. Men för en hegelian är det tvärtom. Att hans tänkande innehåller självmotsägelser kan för honom bara vara ett tecken på att han kommit på en ny insikt om verkligheten, och han bekymrar sig därför inte om att rätta till självmotsägelsen: ju mer han vecklar in sig i sådana självmotsägelser, desto bättre. Det är detta som får Marx och hans efterföljare att utan att blinka hävda sådant som att kapitalismen leder till utarmning, trots att all erfarenhet (inklusive Marx’ egen) visar att den frigör tidigare oanade produktivkrafter; och att sedan hävda att ett återinförande av ekonomiskt tvång kommer att frigöra ännu väldigare produktivkrafter.

(Eftersom Moelvs inlägg innehåller en kort polemik mot Frances Fukuyamas bisarra idéer om "historiens slut" och marknadsliberalismens slutgiltiga seger, måste jag påpeka att Fukuyama också är hegelian, presenterar sin teori i hegelianska termer och därmed, givetvis, är en önskemotståndare för marxisterna.)

Marxismen hävdar inte bara att kapitalismen kommer att falla sönder av sina egna "inre motsägelser" utan också att detta sönderfall ska effektueras genom en blodig revolution med målet att införa en ny form av diktatur ("proletariatets", d.v.s. dess självutnämnda representanters), och att detta i sin tur kommer att leda till att inte bara kapitalismen utan också staten vittrar sönder. Nåväl, idag kan vi se resultatet av denna historiefilosofi. När de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa till sist kollapsade, kollapsade på flera håll också statsapparaten, med blodiga etniska konflikter som följd. Vad "statens söndervittring" betyder i praktiken kan vi idag beskåda i det tidigare Sovjetunionen (där "proletariatets diktatur" ersatts av maffiavälde) och kanske ännu mer i det forna Jugoslavien. Vi har här ett åskådningsexempel på vad Marx’ framtida "lyckorike" faktiskt innebär – vad som faktiskt sker när den kommunistiska staten spelat ut sin historiska roll och lämnar plats för ett statslöst tillstånd. Men för sådana åskådningsexempel väljer våra marxister att blunda.

År 1848 och kanske t.o.m. år 1917 kan det ha funnits någon ursäkt för idén att socialismen skulle kunna vara ett överlägset samhällssystem och att dess välstånd skulle kunna övertrumfa kapitalismens – på den tiden var socialismen "bara teori", och ett visst mått av intelligens och kunskap fordrades för att förutse dess praktiska konsekvenser. Idag existerar ingen sådan ursäkt. De som idag dammar av Marx’ idéer och vill ge oss en ny runda socialistiska ohyggligheter – för att råda bot på marknadens påstådda "inneboende bristfälligheter" – måste tala mot bättre vetande och kan inte vara motiverade av annat än illvilja och förstörelselusta.

Skrivet 2 januari 1995
Publicerat 11 januari 1995

På detta inlägg kom Moelv med en replik (16.1.95), vars huvudinnehåll var att Per-Olof Samuelsson är en lus och ska behandlas som en sådan. Svaret innehöll även en del marxistisk teori, som jag bemöter senare.

(ii)

Bjarne Moelv har besvarat mina båda inlägg om kapitalism och socialism. Hans senaste svar består till hälften av personliga förolämpningar med det uppenbara syftet att göra mig så liten och föraktlig som möjligt; kontentan av förolämpningarna är att jag är en lus som Moelv kan knäppa bort från sin manschett. Jag måste få påpeka att det inte är någon skillnad, vare sig psykologiskt eller stilistiskt, mellan detta och det "argument" man ibland får från flåbusar och som består i att sticka knytnäven i ansiktet på en och förklara att man är en liten skit som inte skulle ha en chans i ett rejält slagsmål.

Debatterar man med marxister måste man vara beredd på att möta denna argumentationsmetod, och detta fastän marxister normalt inte är flåbusar utan ofta kunniga och intelligenta personer.2 Det är en argumentationsmetod som de helt enkelt inte klarar sig utan. Skälet är att marxister i grund och botten inte tror på rationell övertalning. De tror att människor, eller grupper av människor, är varandras naturliga fiender och att det inte finns något annat sätt för människor att leva samman än att någon grupp griper herraväldet och att andra grupper underkastar sig. (Detta är innebörden i begreppet "klasskamp".) Det följer av denna grundsyn att idéer som sådana inte har någon makt utan bara är rationaliseringar (bortförklaringar) för att dölja det verkliga argumentet: knytnäven, klubban, hotet om ett ordentligt kok stryk.3

Nu hävdar emellertid Moelv att jag bär mig likadant åt mot honom, eftersom jag påstår att marxismen är ond och att marxister måste drivas av förstörelselusta. En närmare förklaring från min sida torde därför vara nödvändig.

För att kunna bedöma något (det må vara en person, en idé, ett samhällssystem eller vad som helst) som "gott" eller "ont" måste man ha en måttstock för "gott" och "ont". Den måttstock jag använder i mina bedömningar är: människans liv. Det som bevarar eller befrämjar mänskligt liv och välbefinnande är det goda; det som skadar eller tillintetgör mänskligt liv och välbefinnande är det onda. Det är med denna måttstock jag bedömer kapitalismen som god och socialismen som ond. Om Moelv har en annan måttstock för gott och ont är han fri att redogöra för den.4

Vidare: om en person ser att något är gott och genast vänder sig emot det och vill förstöra det, måste den personen rimligen bedömas som ond. Om en person förstör det goda därför att han inte ser dess godhet, kan han bedömas som okunnig eller blind – men om blindheten är självförvållad (och hålls på plats av ett system av rationaliseringar), måste han återigen bedömas som ond. Det är av det skälet jag betraktar Marx och Engels som drivna av förstörelselusta – vilket naturligtvis är en synonym för ondska.

När vi debatterar socialismen, debatterar vi onda idéer och vad som händer när dessa onda idéer omsätts i verkligheten. Om en person accepterar onda idéer av okunnighet eller missriktad idealism (vilket är fullt möjligt, speciellt som inget bättre lärs ut i vårt nuvarande samhälle), kan personen bedömas som oskyldig även om idén är ond. Detta ändrar dock inte det faktum att idén faktiskt är ond, och på sikt kommer att förstöra personen och göra honom ond också.

Ingen kan idag gärna vara blind för socialismens faktiska konsekvenser, och en socialist som idag inte omprövar sina idéer från grunden kan inte undgå ett negativt moraliskt omdöme. Man måste få kalla honom ond (och detta utan att betraktas som en lus, att krossas under hans stövelklack). En sådan omprövning kan förvisso vara psykologiskt plågsam – det är aldrig uppmuntrande att inse att det man kämpat för var ett misstag. Icke desto mindre är detta vad en socialist måste göra, för att rädda sin själ.5

Moelv har åtskilliga andra invändningar som jag gärna vill svara på. Men det får bli vid ett senare tillfälle – mitt inlägg är långt nog redan. Jag ville ha den moraliska aspekten av debatten undanstökad.

Skrivet 24 januari 1995
Publicerat 8 februari 1995

På detta inlägg svarade Moelv (15.2.95) att Per-Olof Samuelsson har krupit upp i sitt eget arsel och försvunnit.6 (Detta var hela sakinnehållet i svaret.) Mitt svar på detta följer senare, eftersom jag publicerar mina inlägg i den ordning de tillställts Folket, inte i den ordning de publicerats.

(iv)

Kommunister har åtskilliga sätt att bortförklara det faktum att kommunismen misslyckats i praktiken och lett till motsatsen till det utlovade tusenårsriket. Den vanligaste bortförklaringen går ut på att vad vi sett inte varit "verklig" kommunism utan någonting annat. En mycket vanlig variant av detta är att kalla sovjetkommunismen för "statskapitalism". Så t.ex. hävdar Bjarne Moelv i sitt inlägg 17.12 att vi sett hur, inte kommunismen, utan "den statsmonopolistiska kapitalismen sprack som troll i sol" när Sovjetunionen föll sönder. (Han upprepar detsamma i sitt "lusinlägg" 16.1.)

Detta är inget annat än billig lingvistisk manipulation – det är att "trolla med truten" och tro att fakta ändras därför att man döper om dem.

Betänk följande: en sak som kommunismen rekommenderar i teorin, och också praktiserar när den kommer till makten, är att konfiskera privata förmögenheter. När detta har skett, har staten uppenbarligen ett monopol på de förmögenheter den konfiskerat: privatpersoner tillåts inte längre inneha förmögenheter och det är bara staten som kan vara förmögen.

Om kommunister utför i praktiken vad kommunismen rekommenderar i teorin, hur kan detta kallas något annat än kommunism? Och hur i all världen kan det kallas en form av kapitalism – allrahelst som det uttalade syftet med konfiskation är att krossa kapitalismen? Omdöpningen av "kommunism" till "statkapitalism" kan inte vara annat än ett utslag av intellektuell ohederlighet och fromt självbedrägeri (och hr Moelv får läsa in vilka personangrepp han gitter i detta uttalande).

Det är sant att när en kommunistisk stat väl konfiskerat all privategendom så förstör den också den rikedom den konfiskerat. Anledningen är att en totalitär stat inte kan åstadkomma något produktivt; dess enda makt består i att förstöra. Denna kapitalförstöring kan ta sin tid – men man behöver bara kasta en blick på de forna öststaterna för att konstatera att den ägt rum. En möjlig (om än absurd) innebörd av "statskapitalismargumentet" är därför denna: så länge det existerar det minsta lilla kapital i samhället (även om det ägs av staten), så är det fortfarande kapitalism som råder; och den sanna kommunismen inträder först när allt kapital vittrat sönder (vilket förstås skulle innebära samhällets totala utarmning). En sådan tolkning strider naturligtvis mot all marxist-leninistisk teori – som hävdar att kapitalet kommer att förmera sig över våra vildaste drömmar så snart det tagits ur privatkapitalisternas händer och lagts i statens ("folkets") händer. (Se t.ex. Lenins Staten och revolutionen.)

En annan bortförklaring (också framförd av Moelv 17.12) är att vi inte har "verklig" kommunism förrän staten vittrat sönder – dessförinnan har vi "bara" socialism. (Marxistiska teoretiker skiljer som bekant mellan det socialistiska stadiet – "proletariatets diktatur" – och det kommunistiska stadiet som inträder när statsapparaten onödiggjort sig själv.) Jag har diskuterat statens söndervittring i mitt inlägg 11.1, men jag måste förmodligen ta upp saken igen.

Ett statslöst tillstånd är inte något önskvärt tillstånd. En stat har en omistlig funktion att fylla, nämligen att skydda individens rättigheter mot inre och yttre tvång (mot brottslingar och främmande inkräktare). Om det inte finns en statsapparat, kommer samhället att falla sönder i stridande fraktioner – i en samling rövarband som måste slåss om territoriet med alla andra rövarband. Ett sådant tillstånd är om möjligt värre än att leva i en totalitär stat. Jag exemplifierade i mitt förra inlägg detta tillstånd med vad som idag händer i det forna Sovjet och det forna Jugoslavien, där staten vittrat sönder och lämnat plats för vad som ser ut att kunna bli ett permanent inbördeskrig. Uppenbarligen kan man hitta exempel på andra håll också – det växande gruppvåldet i alla västerländska blandekonomier är ett exempel, om än lyckligtvis, och än så länge, i mindre skala. (En västerländsk blandekonomi har fortfarande en statsapparat, men den gör allt utom att skydda individens rättigheter.)

Men detta tillstånd av statslöshet och anarki är kommunismens uttalade slutmål! Det är för detta slutmål som miljoner människor offrats och förtryckts i totalitära samhällen vårt århundrade igenom. Behövs det någon tydligare demonstration av kommunismens totala ondska? (Jag är medveten om att ordet "ondska" väcker ont blod; men jag måste nämna saker vid deras rätta namn.)

I sina drömmar har kommunister alltid föreställt sig sitt statslösa slutmål som ett tillstånd av fred och välstånd – med lamm och lejon betande bredvid varandra. Men när ens dagdrömmar kolliderar med verklighetens fakta, är det ens förbannade skyldighet att revidera sina dagdrömmar; den skyldigheten har man både mot sig själv och mot sina medmänniskor.

Jag har därmed bemött åtminstone ett par av de argument som Moelv anklagat mig för att ha lämnat obemötta. Jag inser att jag har några kvar. Jag spar dem till senare. Det är inte en dags, eller en debattartikels, arbete att dra upp varje strå i en falsk ideologi med roten.

Skrivet 26 januari 1995
Publicerat 20 februari 1995

(v)

Principuttalande med anledning av Bjarne Moelvs inlägg (eller vad det nu ska kallas) 15.2:

Normalt diskuterar jag inte med folk som förolämpar mig. Bjarne Moelv hade emellertid rätt i att jag (ännu) inte bemött alla hans argument. (Skälet till detta är den utrymmesbrist som enligt sakens natur råder på en tidnings debattsida: det fordrar inte mycket trycksvärta att haspla ur sig några slagord; det fordrar betydligt mer att visa vad som är fel med slagorden.) Jag tänker besvara de argument Moelv anfört mot mig, innan han tog sin tillflykt till förolämpningar. Jag tänker besvara dem i den takt min egen tid tillåter, och så utförligt som är möjligt i debattartiklar av rimlig längd.

Jag har redan påbörjat detta arbete, och det måste Folkets debattredaktion vara medveten om. Också Moelv själv måste rimligen vara medveten om det, eftersom han är anställd på Folket. (Han bör vara medveten om att beskyllningen för att ha lämnat honom obemött krymper i styrka för varje inlägg jag tillställer Folket, och kommer att ha krympt till noll när jag är klar.)

När detta arbete är slutfört, kommer jag fortsättningsvis inte att med ett ord kommentera någonting Moelv säger eller skriver. Det finns gränser för vad en skribent kan tillåta sig och fortfarande betraktas som en fullvärdig medlem av människosläktet. Moelv har överskridit den gränsen med råge.

Jag måste påpeka att Moelvs personangrepp är kontraproduktiva. De säger inte ett dyft om mig, eller om mina idéer. (De innehåller t.ex. inget konkret bemötande av något enda av mina specifika argument.) Desto mer säger de om Moelv själv. Om den här debatten handlar om vem som är den uslaste människan, jag eller Bjarne Moelv, då kan Moelvs "inlägg" endast bekräfta – och förstärka – det negativa moraliska omdöme jag fällt om honom.

Och om den handlar om det jag ville diskutera – marxismen – då bekräftar de förvisso att marxismen är en ideologi som står svarslös när den utsätts för grundläggande kritik.

Skrivet 15 februari 1995
Ej publicerat

(vi)

Större delen av den gamla vänstern har hoppat på det gröna tåget och fördömer all teknik och all industriell utveckling tillsammans med kapitalismen. Som Ayn Rand uttryckt saken:

Den gamla sortens marxister brukade hävda att en enda modern fabrik kunde tillverka tillräckligt många skor för att tillgodose världens hela befolkning och att ingenting utom kapitalismen hindrade det. När de upptäckte de verkliga fakta, förklarade de att det är bättre att gå barfota än att bära skor. ("Gammal och ny vänster" i Den nya vänstern: Den anti-industriella revolutionen.)

Bjarne Moelv tillhör den gamla sortens marxister. (Förr i tiden lade han ner tid på att bekämpa miljörörelsen, vilket måste räknas honom till godo.) I sitt inlägg 17.12.94 hävdar han att det är kapitalismen som hindrar den moderna tekniken från att frigöra massorna. Eftersom två av hans exempel är kärnkraft och datakommunikation, ska jag ta upp just dessa exempel.

Om Moelv har rätt, är det kapitalismen som har stoppat kärnkraftens vidare utveckling i vårt land. Men vilka är de verkliga fakta i målet? Kärnkraften i Sverige har stoppats av våra politiker. För att lägga en rökridå kring detta faktum (och för att kunna skylla på "folkviljan") lät de oss för femton år sedan folkomrösta – om tre olika avvecklingsalternativ. Fakta i målet är att vi som inte ville avveckla kärnkraften inte ens fick ett alternativ att rösta på.

Hur i all världen kan detta skyllas på kapitalismen? (Det är en annan sak att vårt näringsliv, som vanligt, ådagalade en krypande feghet mot sina egna förgörare i denna fråga. Men vårt näringsliv idag är också en produkt av blandsocialismen, inte av den fria kapitalismen.)

Moelvs andra exempel – datakommunikation – är direkt bisarrt. Datarevolutionen har skett inom en sektor av vårt samhälle som hittills varit välgörande befriad från statlig styrning och inblandning. Och finns det något faktum som inte kan gå en opartisk iakttagares näsa förbi, är det detta: de samhällssektorer som staten mest lagt sig i – de samhällssektorer som socialiserats – är också de sektorer som idag befinner sig i förfall. I de sektorer som lämnats fria, kan kapitalismen fortfarande uträtta underverk. Och datarevolutionen är ett underverk – fullt i klass med elden och hjulet och de första ångdrivna vävmaskinerna.

Det är detta underverk Moelv nu vill socialisera och förslava – i "massornas frigörelses" namn.

(Moelvs vid det här laget förutsägbara "svar" på detta inlägg kommer att lämnas obeaktat.)

Skrivet 16 februari 1995
Publicerat 1 mars 1995

Samtidigt med detta inlägg publicerades en replik från Moelv, som hävdade att objektivismen är "dödfödd", att Ayn Rand var en "byfåne", att hon gått "den lätta vägen" till framgång via Hollywood, att Atlas Shrugged är ett "ädelpekoral", och att man bör läsa min översättning av Kapitalismen: det okända idealet för att förstå varför jag skriver som jag skriver. För att skada mig så mycket som möjligt (och i förhoppning om att skiten ska stänka över på Ayn Rand och objektivismen) försöker han också utnyttja det faktum att jag, fram till för 18 år sedan, var medlem i en religiös sekt. (Man måste komma ihåg att Moelv vräker ur sig allt detta endast för att undvika att behöva diskutera marxismen.) Därefter ådagalades Folkets redaktion sitt eminenta sinne för rättvisa, oväld och normal mänsklig anständighet genom att förklara debatten avslutad.

(vii)

I mina tidigare inlägg har jag hävdat att kapitalismen under sin genombrottsperiod åstadkom en makalös höjning av de breda massornas levnadsstandard, återspeglad i kraftigt ökande befolkningstal, samt att Marx och Engels var fullt medvetna om detta faktum ("hela arméer framstampade ur jorden").

Vidare har jag hävdat att vad vi har idag inte är kapitalism utan blandekonomi, att blandekonomin är en blandning mellan kapitalism och socialism, och att det är de socialistiska inslagen i ekonomin som är upphov till de problem som rutinmässigt skylls på kapitalismen.

Det är inte första gången jag framfört dessa ståndpunkter i Folkets spalter. Men ingen marxist har tidigare lyft pennan i ett försök att vederlägga dem. Det är först när Bjarne Moelv blivit personligen tilltalad som jag får ett "svar".

Inbäddat i den dynga Moelv behagar ösa över mig som person finner man följande:

Marx och Engels förutsåg kapitalismens fall och menade att proletariatet och dess förbundna i eget intresse skulle komma att utdela dödsstöten, just därför att den inre motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden hos kapitalismen främst drabbade det arbetande folket, massorna, i form av nöd och elände, kriser och krig. I världsmåttstock besannas nu detta med kuslig automatik, år för år, dag för dag, sekund för sekund.

Men detta är ingen vederläggning, eller ens ett försök till vederläggning; det är blott och bart en upprepning av den marxistiska ståndpunkten. Utifrån detta kan ingen döma vem av oss som har rätt; allt en läsare kan få ut av det är: "Samuelsson anser att det är socialismen som leder till nöd och elände, kriser och krig, och Moelv anser att det är kapitalismen som gör det." Vem blir klokare av det?

Kärnpunkten i Moelvs framställning är idén om en motsättning och konflikt mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Eftersom Moelv inte gör sig mödan att förklara vad teorin går ut på, får jag väl göra det i stället.

Med "produktivkrafter" menas de råvaror, redskap, maskiner, o.s.v. som används för att producera. Så t.ex. betyder utvecklingen från hacka till skördetröska en utveckling av produktivkrafterna. Med "produktionsförhållanden" avses hur produktionen är samhälleligt organiserad. Så t.ex. karaktäriseras ett kapitalistiskt samhälle av privat egendom och har lagar grundade på full respekt för den privata äganderätten. Andra samhällssystem erkänner inte äganderätten och kränker den systematiskt. Förkapitalistiska samhällen betraktade egendomen som ett lån från Gud eller Konungen, ett lån som när som helst kunde tas tillbaka. Efterkapitalistiska samhällen betraktar i stället egendomen som ett lån från "folket" eller "samhället", ett lån som "folket" eller "samhället" när som helst kan ta tillbaka.

Marxismen föreställer sig att produktivkrafterna bestämmer produktionsförhållandena (att "basen" bestämmer "överbyggnaden"). I själva verket förhåller det sig tvärtom. Den enkla sanningen är att endast privat ägande kan frigöra några nämnvärda produktivkrafter. Den marxistiska idén att produktivkrafterna skulle "spränga" produktionsförhållandena har ingen grund alls i fakta; den är ren hegelianism ("allt måste slå över i sin motsats"). Och idén att produktivkrafternas utveckling (effektivare maskiner, datorer, etc.) skulle framtvinga en återgång till primitiv kollektivism (nödtorftig skyld som kollektivism "på högre nivå") kan som snällast kallas bisarr.

Jag måste påpeka att det är en allvarlig (men vitt spridd) missuppfattning att tro att privat ägande endast, eller ens främst, gagnar de egendomsägande. I själva verket är det de breda massorna som (jämförelsevis) har mest att vinna på privat ägande.7

Vad beträffar "kapitalismens återkommande kriser", den ständiga växlingen mellan hög- och lågkonjunkturer, åstadkoms den av statens inblandning i penningväsendet och skulle upphöra den dag staten lämnar penningväsendet ifred.8

Idén att privatkapitalism skulle leda till krig är den värsta av alla. De som framför idén måste föreställa sig att det enda sättet att få sina varor sålda är att först slå ihjäl sina kunder.9

Om marxisterna inte tror på vad jag skrivit ovan, kan de ju komma med sina argument. Blotta upprepningen av marxismens teser är inget argument. Personliga invektiv är det ännu mindre.

Skrivet 23 februari 1995
Ej publicerat

(viii)

Vad marxistiska intellektuella har att säga om Ayn Rand är alltför föraktligt för att kommenteras. Men jag tror det kan vara på sin plats med några korta biografiska uppgifter för att ge den bildade allmänheten en uppfattning om vem det är marxister och likasinnade öser dynga över.

Ayn Rand föddes i St. Petersburg 1905. Hon studerade vid stadens universitet och avlade vad som motsvarar en svensk fil.kandexamen år 1924, vid nitton års ålder. Hennes ämnen var historia och filosofi. Det kan nämnas att hon fick högsta betyg i filosofi efter att ha tenterat på Platon för en professor som var expert på Platon och som dessutom var kvinnoföraktare och inte ansåg att kvinnor överhuvudtaget hörde hemma vid universitetet. Professorn, som upptäckte att hon tycktes ogilla Platons filosofi, frågade henne varför och fick svaret: "Mina idéer är ännu inte en del av filosofins historia. Men de kommer att bli."

Vid 21 års ålder lämnade Ayn Rand Sovjetunionen. Vid en avskedstillställning sade en av gästerna till henne: "Berätta för dem, där borta i väst, att Ryssland är en stor kyrkogård, och att vi alla långsamt håller på att dö." Hon lovade att göra det, och hon gjorde det också.

(Ayn Rands familj lyckades aldrig komma ut ur Sovjetunionen, och hennes föräldrar avled, såvitt är bekant, under belägringen av Leningrad under Andra världskriget. Rättrogna marxister måste slita håret i förtvivlan över att hon själv inte gick detta öde till mötes.)

När Ayn Rand kommit ut ur det kommunistiska fängelset, begav hon sig till Hollywood, där hon under flera år livnärde sig på olika småjobb, samtidigt som hon förkovrade sig i engelska och planerade sin författarkarriär. Ingen hjälpte henne, och hon tiggde inte om någons hjälp.

Hon blev färdig med sin första roman år 1936: We the Living, med vilken hon infriade sitt löfte att avslöja Sovjetunionen som en kyrkogård, där de bästa människorna systematiskt krossas under den totalitära stöveln, och där endast gulaschbaronerna profiterar. Boken fick det mottagande man kunde vänta under USA:s "röda decennium" och sålde inte särskilt bra. (Den säljer bättre idag, sedan författarinnan vunnit världsrykte.)

Därefter arbetade Ayn Rand i fem år med sin nästa roman, The Fountainhead, som refuserades av tolv olika bokförlag, vilka samtliga ansåg att den var "alltför intellektuell" och trodde att den skulle göra ekonomisk flopp. Den publicerades slutligen därför att en förlagsdirektör vid Bobbs-Merrill riskerade sitt jobb och hotade avgå om den inte antogs. Boken blev en säljsuccé av det slag som inte försvinner från bokhandelshyllorna till nästa boksäsong; den fortsätter att säljas i hundratusentals exemplar år ut och år in. The Fountainhead blev också filmatiserad, vilket gjorde att Ayn Rand för första gången var ekonomiskt oberoende.

De närmaste tolv åren arbetade Ayn Rand på Atlas Shrugged, en roman som enligt alla objektiva kriterier måste bedömas som det hittills största verket i världslitteraturen. Den kom ut 1956 och fick, såvitt jag vet, inte en enda positiv recension. Den sorts intelligentia som dominerar vår kultur gjorde vad den kunde för att begrava den i en dynghög av förvanskningar och rena moelverier. Boken upprepade historien från The Fountainhead: den såldes, och fortsätter att säljas, i hundratusentals exemplar om året.

Resten av sitt liv ägnade Ayn Rand åt att vidareutveckla den unika filosofi som hon varit tvungen att formulera för att kunna skriva sina romaner. Utrymmet tillåter mig inte ens att börja redogöra för alla hennes epokgörande filosofiska upptäckter. Hon dog 1982.

Ayn Rand skaffade sig otaliga ideologiska fiender under sin levnad. Orsaken är att hon aldrig någonsin stack under stol med vad hon tyckte och tänkte, och att hon kunde uttrycka sig med en klarhet och skärpa som saknar motstycke i historien. Den enda metod någon av hennes motståndare någonsin har kunnat använda för att "vederlägga" henne har varit att förvränga vad hon sagt.

Det verkliga beviset på Ayn Rands storhet ligger i det motstånd hon haft att övervinna. Vad hon gjorde, gjorde hon på egen hand, utan minsta hjälp från någon (allra minst från det näringsliv vars existensberättigande hon lade ner så mycket energi på att försvara). En författare eller filosof av vekare kaliber skulle ha krossats (eller kvävts av äckel) av den sorts angrepp hon fick utstå. Ayn Rand stod rak, livet ut.

Denna mycket korta biografi kan vara bra att ha till hands, när man frotteras med den sorts uttalanden som Folkets debattredaktion nyligen lät släppa igenom.

Skrivet 3 mars 1995
Ej publicerat

(ix)

En av de smutsigaste aspekterna av marxismen är att den tillskriver sina fiender sina egna synder. Så t.ex. hävdar marxismen att om kapitalismen lämnades fri, skulle arbetsgivarna sänka arbetslönerna till den nivå där arbetaren nätt och jämnt överlever, och på samma sätt öka arbetsdagens längd till gränsen för vad arbetaren kan klara av utan att dö av ren utmattning – och att endast statlig förbudslagstiftning kan hindra detta. Sådana förhållanden har ett rent kapitalistiskt näringsliv aldrig ens varit i närheten av (och i verkligheten är det kapitalismen som stadigt höjt arbetslönerna och kortat ned arbetstiden). Däremot har marxisterna själva lyckats förverkliga denna mardröm tämligen väl – i de slavarbetsläger som marxister ser sig tvungna att inrätta så snart de kommer till makten.

Det är exakt samma mentalitet som driver Bjarne Moelv att gång på gång upprepa att jag inte bemött hans argument, när jag i själva verket bemött dem utförligt och detaljerat. Det är han som vägrar bemöta mina argument och resonemang. (Jag räknar inte mekaniska upprepningar av marxistiska standardfraser som svar.) För dokumentationens skull ska jag ge ett axplock ur mina senaste inlägg i Folket av saker som Moelv lämnat obemötta.

Från mitt inlägg 9.12.94:

Jag hävdar att blandekonomin är en blandning av kapitalism och socialism, och att blandekonomins misslyckande beror på dess socialistiska inslag. (Jag exemplifierar också detta i mitt inlägg 1.3.95). Inget svar – om man inte räknar ett dovt morrande om att det förhåller sig tvärtom 17.12.94.

Jag hävdar att ett projekt som EU omöjligt kan vara kapitalistiskt, eftersom EU detaljreglerar näringslivet. Inget svar.

Jag påstår att "socialism och fascism är ytliga varianter på samma kollektivistiska grundpremiss". Inget svar. Jag hävdar att nazismen var lika antikapitalistisk som någonsin kommunismen, och att den gängse marxistiska hopbuntningen av kapitalism med nazism därför är horribel (och ohederlig). Inget svar.

Jag hävdar att kommunismen är parasitär till sin natur och att exempelvis Kommunistkinas nuvarande "flirt" med kapitalismen endast bottnar i ett behov av plundringsobjekt. Inget svar.

Jag undrar om Moelv, när han upprepar det maoistiska slagordet "Det är rätt att göra uppror" utnyttjar sin ställning på en tryggt reformistisk tidning till att plädera för väpnat uppror och blodig revolution – eller om det är något annat han menar. Inget svar.

Från mitt inlägg 11.1.95:

Jag hävdar att kapitalismen för första gången i historien gav de breda massorna en chans att överleva, och att detta bevisas av den kraftiga befolkningsökningen i de länder som berördes av den industriella revolutionen. Inget svar, och definitivt inga siffror eller fakta som bevisar motsatsen.

Jag hävdar vidare att Marx och Engels visste om detta. Inget svar, utöver en marxistisk standardklyscha om "kapitalismens inneboende motsättningar". Jag bemötte denna standardklyscha i ett senare inlägg, men det inlägget var Moelv för feg för att låta sina såta vänner på debattredaktionen publicera.

Jag hävdar att marxismen är samma andas barn som religionen, och att det marxistiska tusenårsriket bara är en sekulariserad variant av kristendomens himmelrike. Inget svar.

Jag hävdar att Marx’ filosofiska utgångspunkt var Hegels filosofi, och att det som är fel hos Hegel också måste vara fel hos Marx. Jag hävdar specifikt att Hegels förnekande av motsägelselagen förklarar varför marxister utan att blinka kan motsäga sig själva. Inget svar.

Jag hävdar att dessa båda senaste punkter utgör delförklaringar av marxismens ondska. Moelvs "svar" på detta (om man bryr sig om att läsa vad han skrev i sitt lusinlägg 16.1.95) är att jag skriat om att marxismen är ond utan att motivera mitt omdöme.

Jag hävdar till sist att marxister (med tanke på att de själva vet vad marxismen ställt till med i världen) måste vara motiverade av illvilja och förstörelselusta. På denna anklagelse har Moelv givit synnerligen vältaliga svar.

Från mitt inlägg 20.2.95:

Jag hävdar att när kommunister kallar det sovjetryska systemet för "statskapitalism", är det bara en bortförklaring av kommunismens misslyckande – och jag motiverar detta utförligt. Inget svar.

Jag hävdar att marxismens uttalade slutmål – ett tillstånd där statsapparaten "vittrat sönder", m.a.o. ett tillstånd av anarki – inte är något önskvärt tillstånd alls, utan ett permanent blodigt inbördeskrig – och jag motiverar och exemplifierar detta påstående. Inget svar.

Jag hävdar att socialister offrar liv och frihet bara för att tillfredsställa sina egna dagdrömmar. Inget svar.

Från mitt inlägg 1.3.95:

Jag hävdar att det är våra politiker och ingen annan som stoppat kärnkraftens vidareutveckling i vårt land. Inget svar (utöver ett dovt morrande om att jag pratar förbi honom, ett morrande som jag tänker kommentera längre fram).

Jag hävdar att datorer är en produkt av kapitalismen. Inget svar, utöver samma dova morrande.

Så ligger det alltså till med Moelvs prat om att det är jag som slingrar mig undan, vägrar diskutera, försöker hålla skenet uppe, och så vidare. Det är genant att jag ska behöva påpeka det, och det är ännu genantare att Moelv tillåts upprepa detta nonsens inlägg efter inlägg utan att någon annan har civilkuraget att påpeka det.

Inom psykologin kallas vanan att tillvita andra sina egna brister och tillkortakommanden för "projektion" och har identifierats som en försvarsmekanism. Att Moelvs svinerier (som han själv uppenbarligen är omåttligt stolt över, eftersom han uppmanar sina läsare att läsa om hans inlägg) är exempel på projektion är alltför uppenbart för att behöva nämnas. Men det finns en ofrivillig självbekännelse som förtjänar att lyftas fram i dagsljuset:

I sitt slutinlägg anklagar Moelv mig för att ha missat vad han egentligen talar om: "makt över stat, teknik, vetenskap, kultur". Jag håller med. Jag talar om idéer, och om vad som händer när idéer landar i verkligheten. Men en sådan diskussion är Moelv oförmögen att föra. Han är oförmögen att tala om annat än det enda som intresserar honom: makt.

Moelvs motiv för att överhuvudtaget besvara mitt första inlägg var (vilket han förklarar i sitt inlägg 17.12.94) att jag använt argument som hör hemma i vänsterns arsenal, och som därför inte får användas av någon som Moelv (egenmäktigt) placerat i högerfållan.

Vad Moelv egentligen är upprörd över är att jag pinkat på hans revir. Folkets debattsida är hans revir, inte mitt. Allt är en fråga om makten över ordet, inte om ordets (eller idéernas) makt.

Det är allmänt bekant, och har demonstrerats otaliga gånger under vårt århundrade, vad marxister gör med sina meningsmotståndare den dag de verkligen kommer till makten. Den dag Moelv förverkligar sina diktatorsdrömmar, kommer han sannerligen inte att nöja sig med att dra mitt namn i smutsen i någon presstödssubventionerad landsortsblaska. Nej, det blir skenrättegång, gulagarkipelag och/eller exekutionspatrull. Och det lär knappast bli bättre för den presstödssubventionerade landsortsblaska som varit ofin nog mot honom att låta mig komma till tals.

Den dagen kommer ingen att förlåta Folkets debattredaktion för att den inte visste vad den gjorde.

Skrivet 7 mars 1995
Ej publicerat


Såhär i efterhand kan jag bara anklaga mig själv för att ha tagit på mig en omöjlig uppgift. En människa som varit marxist hela sitt liv fortsätter förstås att vara marxist, oavsett hur bra argument män än kommer med.



1)Jag hade nyligen skrivit två olika inlägg till Folkets insändarsida (som f.ö. redigeras av Bjarne Moelv) utan att få dem publicerade; ett av dem handlade just om EU-frågan. Därav denna syrliga kommentar.

2) En malplacerad vänlighet från min sida. Innerst inne är de naturligtvis flåbusar och bevisar det varje gång man försöker föra en saklig debatt med dem.

3) Det måste tilläggas att verbal personförföljelse är vad marxister ägnar sig åt, så länge de verkar inom det system som upplysning, liberalism och kapitalism skapat åt dem. När de kommer till makten och kastar detta system över ända, övergår de till fysisk personförföljelse. Detta är allmänt bekant. Men syllogistisk slutledningskonst (tillämpning av en allmän princip, en "översats", på ett enskilt fall, en "undersats") kan var och en sluta sig till vad Moelv kommer att göra med mig, om och när han tar ledningen och makten.

4) Moelv har inte tagit tillfället i akt att redogöra för sin måttstock.

5) Att uppmana marxister till självrannsakan är outsägligt grymt. Ingen människa står ut med insikten att hennes egna grundläggande idéer är onda. Uppmanar man till sådan självrannsakan, riskerar man att bli lynchad.

6) Han skrev: "Världens vigaste man kröp upp i sitt eget arsel och försvann". Jag antog att det var mig han syftade på. (Jag kan inte komma på någon alternativ förklaring.)

7) För ytterligare information, lät kap. 9 i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.

8) För ytterligare information, se Ludwig von Mises' skrifter, speciellt Human Action, kap. 20 - samt de första kapitlen i Murray Rothbards America's Great Depression.

9) För ytterligare information, läs kap. "Krigets rötter" i Ayn Rands Kapitalismen: det okända idealet.


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.