Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


"Det är precis så anstötligt som det låter"

Bilaga till Objektivistisk skriftserie nr 15 (1990). Jag lägger ut den på nätet nu, därför att det kommit till min kännedom att Danne Nordling numera skriver liknande tramsigheter på sin blogg.

(i)

I en artikel i Svensk tidskrift 6/89 med titeln "Anti-egoismens två dimensioner" och skriven av Danne Nordling kan man bl.a. läsa följande:

[Den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand (1905–82 har] framfört den provocerande tesen att själviskhet är en dygd. Men detta är inte så anstötligt som det låter. Hon menar i själva verket varken att rationell solidaritet eller genuin altruism är fördömliga. Vad hon vänder sig emot är den verbala altruismen (altruistiskt handlande till förfång för en själv)." (Mina kursiveringar.)

Detta är självfallet nonsens. Var och en som har den ringaste beläsenhet i Ayn Rands skrifter måste veta att hon fördömde altruismen i alla dess former, varianter och yttringar, och att hon härvidlag inte gjorde någon skillnad mellan "genuin" och annan altruism.

Jag tror emellertid att det kan vara instruktivt att reda ut den förvirring som ligger bakom Nordlings "tolkning".

Nordling skiljer i sin artikel på två typer eller "dimensioner" av anti-egoism. Den första typen kallar han "rationell solidaritet". Med detta avser han beteende styrt av sådana principer som "avtal bör hållas", eller i allmänhet allt mellanmänskligt umgänge som styrs av ömsesidigt accepterade regler enligt formeln: "Jag är beredd att rätta mig efter vissa beteenderegler om jag kan förvänta mig att andra iakttar samma beteenderegler gentemot mig själv."

Denna typ av solidaritet mellan människor kallas "anti-egoistisk", för utan den, menar Nordling, skulle människorna inte avhålla sig från "rån, stöld, lögn och svek". Nordling menar vidare att sådant solidariskt beteende är naturligt (och genetiskt betingat) inom den egna gruppen, medan något mera måste till för att vidga den till att även omfatta främlingar. Och denna utvidgning av solidariteten är en förutsättning för arbetsdelning, specialisering, omfattande handelsutbyte, m.a.o. för all mera avancerad civilisation.

Nordling beskriver den förändring som sker när solidariteten utsträcks utöver den egna gruppen som ett byte från kortsiktig till långsiktig rationalitet. Och han gör i det sammanhanget en distinktion som är värd att hålla i minnet: den kortsiktiga rationaliteten kallar han egoism, den långsiktiga välförstått egenintresse.

Fastän denna solidaritet är rationell menar Nordling att det kan vara "effektivt" att också hänvisa till högre makter – t.ex. "Guds vilja eller den moraliska plikten" – för att få folk att "rätta sig efter sådana etiska principer".

Den rationella solidariteten fordrar också en strafflagstiftning för att upprätthållas. En dråpare måste kunna hämnas, en avtalsbrytare bojkottas, en snyltare ("free-rider") frysas ut. Principen för denna lagstiftning följer Nordlings definition av "egoism": "Den som … försöker få fördelar på andras bekostnad [handlar ’kortsiktigt rationellt’, m.a.o. ’egoistiskt’] får finna sig i att utsättas för sina medmänniskors sanktioner."

Den andra typen eller dimensionen av anti-egoism är den som Nordling kallar "genuin altruism" (eller "genuin offervilja"). "Sådan altruism innebär att man avstår från fördelar eller tar på sig nackdelar uteslutande för att hjälpa andra." (Nordlings egen kursivering.) Den rationella solidariteten handlar om att "ta och ge"; den genuina altruismen handlar alltså uteslutande om att ge.

Nordling tillägger att denna attityd ibland har kallats "psykologisk egoism", eftersom den som handlar uteslutande för att hjälpa andra kan anses motiverad av en "hjälpandets lycka". Men detta, noterar han, skulle innebära att allt handlande är egoistiskt, och han menar att ett sådant resonemang "gör debatten ointressant".

Även när det gäller genuin altruism menar Nordling att den förmodligen är genetiskt betingad, att sådan hjälpsamhet och offervilja endast kan existera mellan nära släktingar, aldrig gentemot främlingar. I andra sammanhang måste den genuina altruismen eller offerviljan frammanas, som t.ex. när krigare som offrar sitt liv på slagfältet görs till hjältar eller hålls fram som föredömen.

Och även när det gäller den genuina altruismen eller offerviljan menar Nordling att det kan vara på sin plats att förstärka den och försöka motivera den genom att hänvisa till Guds vilja eller pliktens bud. Han anför kristendomen som ett exempel på det förra och Kant som ett exempel på det senare. Kants etik, noterar han (helt korrekt), var "ett försök att leda i bevis att offerviljan är det enda rätta", därför att "genuin altruism [är] en så sällsynt företeelse att ett altruistiskt beteende måste påbjudas som plikt".

Det är värt att lägga märke till att Nordling ingenstans i sin artikel stämplar altruismen eller offerviljan som ond – han bara konstaterar att den är sällsynt och måste manas fram hos människorna (med Gud eller plikten som konstgjord andning). För att föregripa polemiken vill jag slå fast att detta i sig är nog för att placera Nordlings resonemang på ljusårs avstånd från Ayn Rands – med hans egen terminologi, i en helt annan dimension.

Vad är då "verbal" eller "skenbar" altruism? Det kan inte gärna innebära något annat än att en person åberopar altruistiska motiv ("ren" offervilja, handlingar "uteslutande för att hjälpa andra"), men i själva verket har egna fördelar i baktanke; m.a.o. hycklad altruism. Nordling menar att den verbala altruismen är en "hopbuntning" av anti-egoismens båda dimensioner: man skiljer inte mellan solidaritet och altruism; man hänvisar till offerviljan som ideal, när man i verkligheten inte menar något annat än det ömsesidiga givande och tagande som kännetecknar den rationella solidariteten. (Nordling åskådliggör denna tes med åtskilliga exempel ur den politiska debatten.)

Summan av kardemumman är att Nordling inte betraktar frågan "egoism vs altruism" som en endimensionell "antingen-eller"-fråga; den har två dimensioner, och den måste åskådliggöras med ett koordinatsystem eller en matris, där ena axeln får representera graden av rationell solidaritet, den andra graden av offervilja.

För att bestämma den optimala punkten i detta koordinatsystem, eller den optimala rutan i matrisen (där optimum bestäms av kriteriet "välståndsskapande") tar Nordling sin tillflykt till ett välkänt spelteoretiskt resonemang: "fångarnas dilemma".

I detta exempel är två brottslingar arresterade för ett gemensamt bankrån (eller mord eller våldtäkt eller smitning från olycksplats eller vad det nu kan gälla). Det finns inga klara bevis, och åklagaren/polisen behöver ett erkännande. Fångarnas dilemma är detta: om båda nekar, riskerar de att bli dömda på indicier (eller att de avgörande bevisen dyker upp); om båda bekänner, döms de till fängelse; om en av dem bekänner, kan han bli kronvittne och slippa undan med villkorligt, medan den andres nekande blir till en försvårande omständighet som renderar honom ett skärpt straff. Varje fånge har här en fördel av att handla "egoistiskt" och tjalla på sin medfånge. (Exemplet brukar användas för att "bevisa" att summan av allas egenintresse inte leder till det allmänna bästa – i detta fall de båda bankrånarnas gemensamma intresse av att slippa lindrigt undan för sitt brott.)

För att återigen föregripa polemiken finns det en sak som med en gång måste sägas om detta spelteoretiska teorem: det ställer inte frågan huruvida det faktiskt ligger i någons egenintresse att råna en bank (mörda, våldta, smita från olycksplatsen, etc.); detta tas uppenbart för givet; den enda fråga som ställs är hur man ska undgå konsekvenserna av sina brott. Man struntar i att diskutera tesen "Brott lönar sig inte" och diskuterar enbart tesen "Tjalla lönar sig".

Nordling åberopar emellertid spelteoretiker som visat att om detta spel, "fångarnas dilemma", spelas upprepade gånger, blir det spelteoretiska utfallet helt annorlunda. Detta är säkert sant (vi vet alla hur tjallare betraktas av den undre världen), men poängen kvarstår: frågan om människor ska handla egoistiskt eller altruistiskt besvaras med hänvisning till brottslingars beteende, och frågan om brott som sådant står i samklang med den rationella egennyttan lämnas helt enkelt hängande.

Och detta ger oss en ledtråd till det grundläggande misstaget i Nordlings resonemang. Det är samma misstag som jag har påpekar i andra sammanhang, och det består i att utan diskussion, som ett "axiom", godta tesen att egoismen är ond. Därför måste allting som är gott (samarbete mellan människor, långsiktighet, hjälpsamhet mot vänner, etc.) till varje pris definieras som "icke-egoism" eller "anti-egoism". Och sedan måste t.o.m. Ayn Rand pressas in i denna anti-egoistiska mall – oavsett vad hon själv har skrivit eller sagt.

(ii)

Vad är då objektivismens svar på allt detta?

Det kännetecknande för objektivismen är att den går till grunden. I etiken innebär detta att objektivismen definierar etikens själva utgångspunkt. Vilket är etikens grundbegrepp? Vilka fakta i verkligheten ger upphov till själva behovet av etik?

Objektivismen tar avstånd från idén att etiken består i "lydnad mot högre makter" eller ovillkorlig "pliktuppfyllelse". Inte heller börjar objektivismen med att rota i vår arvsmassa för att hitta någon "genetisk betingning" för den ena eller andra etiken – det som är genetiskt betingat kan vi inte rå för och hör därför inte hemma i etiken.

Objektivismens etik börjar med begreppet "värde", med det faktum att levande väsen måste sträva efter att vinna och/eller bevara vissa saker, och dessa saker kallas för "värden". Den visar att begreppet "värde" är beroende av begreppet "liv" och saknar mening utanför det sammanhang som utgörs av levande organismers strävan att bevara och främja sitt liv. Den visar sedan att varje arts liv utgör den artens värdemätare – att en pelargons vitala behov bestämmer vad som är av värde för pelargonen och vad som är värdelöst eller skadligt för den; och att motsvarande gäller för tulpaner, ekar, daggmaskar, betande hovdjur, kloförsedda kattdjur, etc., etc., etc. (Alla utom Hume och Popper kan fylla ut listan.) Den påstår sedan att vi människor måste ha människans liv som värdemätare.

De lägre organismerna behöver ingen etik för att eftersträva sina värden – i detta fall är det helt i sin ordning att tala om "genetisk betingning" eller att säga att deras värden är bestämda av evolutionen. Men människan är en organism av mycket specifikt slag: människan besitter fri vilja; hennes värden är inte automatiskt bestämda av evolutionen; frågan "Vad bör jag eftersträva?" eller "Hur bör jag leva?" är en fråga för människan. (Hunden ställer inga sådana frågor, den bara följer sin nos.)

Den grundfråga som ligger bakom valet mellan egoism och altruism är denna: "Är livet till för att levas eller för att offras?"

Hur man än besvarar denna fråga, leder den till följdfrågor. Svarar man att livet ska levas, ställer sig en hel rad frågor av typen "Hur?" Vilka handlingar befrämjar faktiskt livet, och vilka skadar det (m.a.o. vilka "värden" är verkligen värden)? Fordrar livet att jag ska tänka och handla långsiktigt – eller bör jag leva som om var dag var den sista? Om jag vill leva, betyder det att jag måste arbeta för mitt eget uppehälle – eller kan jag leva på andras arbete (m.a.o. som brottsling eller parasit)? Om jag ska leva, är andra människors liv en hjälp för mig – eller ett hot? Etcetera. (En mängd abstrakta, övergripande frågor av denna typ måste ställas och besvaras, innan man på rationella grunder kan avgöra en så konkret fråga som vilken publikation man helst bör prenumerera på, Svensk tidskrift eller Objektivistisk skriftserie.)

Om man i stället svarar att livet ska offras, är förstås alla dessa frågor irrelevanta. Frågan "Hur?" är i detta fall mycket lätt att besvara: att offra sitt liv är den enklaste sak i världen, om man en gång bestämt sig för att det är det man vill göra. Ett snitt med rakkniven, ett steg ut i gatan framför en långtradare, ett hopp från Katarinahissen, eller ett piller och ett glas vatten, så är saken ur världen.

Den fråga som ställer sig och pockar på svar är i stället: offras för vad? Offerviljans apologeter har en uppsjö svar på denna fråga: för mina vänner, min familj, min stam eller klan, mitt fosterland, min samhällsklass, min rasgrupp, mänskligheten som helhet, ja, t.o.m. "livet" som helhet (luft och vatten och skogar och sälar och plankton), eller för någon övernaturlig makt, någon gud.

(Termen "altruism" myntades ursprungligen – av Auguste Comte – för uppfattningen att det är "mänskligheten" som ska ta emot våra offer. Comte hade avskaffat Gud och behövde en ersättare. Men valet av offermottagare är inte det väsentliga; det väsentliga att livet betraktas som något som ska offras.)

Omvänt är detta sökande efter något att offra sig för irrelevant för den som svarat att livet är till för att levas. Är livet till för att levas, så är livet (med Artur Lundkvists formulering) "mening nog i sig självt".1) Och med "livet" kan i detta sammanhang inte menas annat än mitt (den frågandes) liv; det finns inget annat liv att leva; att bokstavligen försöka leva något annat liv än ens eget skulle betyda att försöka gå med andras fötter, andas med andras lungor, tänka med andras hjärnor. Det är på denna grundval som objektivismen hävdar att varje enskild människas liv är ett självändamål, inte ett medel för något annat eller någon annans ändamål.

För att sammanfatta resonemanget så här långt: för den som vill leva sitt liv är den stora frågan "Hur?"; frågan "För vad?" besvarar sig så gott som själv; för den som vill offra sitt liv är den stora frågan "För vad?"; frågan "Hur?" besvarar sig så gott som själv.

Om varje enskild människas liv är ett självändamål, då innebär detta att varje människa måste leva för sin egen skull och på sitt eget ansvar; vilket innebär att hon måste identifiera och tillvarata sina egna intressen. Och detta är den exakta innebörden av begreppet egoism (eller själviskhet).

Om det vore sant att livet är till för att offras, och om "andra" (vem som helst utom den enskilde själv) vore den rättmätige mottagaren av detta offer, ja, då finge den enskilde inte leva för sin egen skull (och han sluppe ansvaret för sitt eget liv); allt han finge identifiera och tillvarata vore andras intressen. Och detta är en exakta innebörden av begreppet altruism (eller osjälviskhet eller "offervilja").

Om altruismen vore det goda (vilket allmänt godtas som ett "axiom"), då består det goda i att offra sitt liv, och att leva sitt liv är i så fall ont (ett ont som man kan "göra bot för" genom att förvandla sitt liv till en sorts offergåva, m.a.o. leva som sina medmänniskors osjälviske tjänare, m.a.o. som deras frivillige slav).

Men om livet är det goda, och om gott och ont ska mätas efter vad som främjar respektive skadar livet, så följer att det är gott att leva för sin egen skull (och på sitt eget ansvar) och att ta tillvara sina egna intressen, m.a.o. att egoismen är det goda.

Jag har nu gått till grunden med begreppen egoism och altruism; jag har visat på vilken grund dessa begrepp vilar; och det bör vara uppenbart att frågan "egoism eller altruism" är en endimensionell fråga, att den inte medger kompromisser eller blandformer. Vad skulle en kompromiss mellan egoism och "anti-egoism" innebära, om inte en kompromiss mellan liv och "anti-liv"? I vilken matrisruta skulle man kunna hitta den rätta "balansen" mellan de båda begreppen, den rätta blandningen mellan livsvilja och offervilja? Om livet är till för att offras, är livsviljan det godas fiende; är det till för att levas, är offerviljan det godas fiende.

Det finns bara ytterligare en punkt att tillägga för att fullständiga resonemanget: går det att avgöra vilket svar på den ursprungliga frågan som är det rätta svaret? Eller är det en fråga om rent godtycke, ett slags "poppergissning"?

Ja, det går att svara, och svaret är t.o.m. lätt. Satsen "Livet är till för att levas" är en tautologi; satsen "Det är till för att offras" en kontradiktion. Att ansluta sig till egoismen innebär därför inget annat än att erkänna identitetslagen; att ansluta sig till altruismen innebär att förneka identitetslagen, och därmed att förneka verkligheten, och därmed inte längre förtjäna att tas på allvar.

(iii)

Med detta som bakgrund kan vi betrakta och bedöma Nordlings specifika resonemang och argument.

Låt oss börja med begreppet "solidaritet". Det finns förvisso ingenting i egoismen som utesluter solidaritet, förutsatt endast att det är en solidaritet som grundar sig på värdegemenskap (och att värdena är rationella). För att ta ett konkret exempel, så uppträder de strejkande i Och världen skälvde förvisso solidariskt mot varandra, och det klaraste uttrycket för detta är att de skickar en räddningsexpedition till Galts undsättning. (Ingen kan gärna kalla denna räddningsexpedition "altruistisk".)

Det är däremot allt fel i världen på en "solidaritet" som grundar sig på något annat än värdgemenskap, på tillfälligheter som släktskap, eller att man råkar tillhöra samma ras eller samhällsklass.

När kollektivister fordrar solidaritet av oss, med fraser som "Vi måste fördela bördorna jämlikt", etc., litar de uppenbart till den altruistiska föreställningen att var och en av oss är till för de andras skull. Sådana kollektivister ska angripas för att de betraktar oss som offerdjur, och för att den enda "solidaritet" de kan tänka sig är den stora gemensamma slaktfållan. Men en solidaritet som inte fordrar uppoffringar är det som sagt inget fel på.

Vad gäller distinktionen mellan "genuin" och "verbal/skenbar" altruism, så har jag redan visat att altruismen är ond, och det är helt uppenbart att den genuina altruismen eller offerviljan jag avser. (Och att komma och säga att Ayn Rand inte skulle ha fördömt den är i sanning anstötligt.)

Nordlings resonemang om att genuin altruism endast skulle förekomma mellan nära släktingar gör i själva verket hela hans framställning av den genuina altruismen självmotsägande. För om man "avstår från fördelar och tar på sig nackdelar" för att hjälpa en släkting eller nära vän, betyder detta inget annat än att man sätter större värde på släktingen/vännen än på de fördelar man försakar, att man väger de nackdelar man tar på sig mot nackdelen att mista släktingen/vännen och finner att den senare nackdelen är större. Men detta är (förutsatt rationalitet i övrigt) egoism, inte altruism. Altruism innebär att man handlar uteslutande för att hjälpa andra, och om ord har någon innebörd innebär det att man måste utesluta varje personligt värde dessa andra kan ha för en själv, m.a.o. man måste avstå från att hjälpa sina verkliga vänner och inrikta all sin hjälpverksamhet på människor som inte betyder ett dyft för en, eller (allra helst) är ens fiender och förgörare. (Immanuel Kant var konsekvent på den punkten.2))

Nordlings motivering för tesen i stycket ovan – att den genuina altruismen är genetiskt betingad – innebär att han lyfter bort hela frågan om altruismen ur etikens sammanhang och gör den till något vi inte kan rå för.

(För övrigt måste jag inflicka, även om det har föga med etik att göra, att denna idé om genetisk betingning är absurd prima facie. Om det låg någon sanning alls i föreställningen att generna får oss att uppträda hyggligt mot våra biologiska släktingar men som glupande ulvar mot alla andra, då vore adoption av barn från främmande kulturer en omöjlighet. Det är ju enligt tesen generna som betingar familjekärleken, inte sådant som omsorg och fysisk närhet. Men inte ens de mest virulenta rasister har hittills, mig veterligen, gått ut och påstått att koreabarn går omkring och yxmördar sina adoptivföräldrar.)

Vad menas då med "verbal" eller "skenbar" altruism? Om en person med läpparna bekänner sig till altruismen, men i själva verket är ute efter att tillvarata sina egna intressen, är han förstås en hycklare. Men företeelsen uppstår endast därför att altruismen så allmänt blivit godtagen som god och egoismen som ond. Varför skulle annars en egoist behöva hyckla och låtsas vara altruist? Det rätta är självfallet att tänka och handla egoistiskt och kalla sig egoist. Att göra det goda och samtidigt med läpparna bekänna sig till det onda är helt enkelt fegt – och feghet är inte förenlig med den rationella egennyttan.

Den "genuina" altruisten ska fördömas för att han förespråkar det onda; den blott "verbale" altruisten ska fördömas för att han ber om ursäkt för det goda.

Det är naturligtvis möjligt att Nordling med termen "genuin altruism" inte menar något annat än genuin välvilja mot andra människor. Men varför i all världen då använda termen "altruism" (vars innebörd är att andras intressen sätts över ens egna) som om den betydde eller vore utbytbar mot termen "välvilja"? Varför identifiera välvilja med offervilja? Det enda som kan förklara en sådan hopbuntning är föreställningen att alla människor är varandras naturliga fiender, att det enda sättet att tillvarata sina egna intressen är att bekämpa (rentav utrota) alla andra, och att den enda välvilliga handling man kan företa sig mot sina medmänniskor är att gå ur vägen för dem, helt försaka sina egna intressen och helst av allt offra sitt liv för dem. (Och i så fall består "verbal" välvilja i att prata om, eller låtsas vilja, offra sig för andra, medan ens verkliga avsikt är att offra dem för sig själv.)

Identifikationen av "välvilja" med "offervilja" är ett av altruisternas vanligaste övertalningsknep; men faktum är att begreppen, långt ifrån att vara identiska, i själva verket utesluter varandra. Om livet är till för att offras, då gäller det allas liv, inte bara mitt eget; och detta utgör ingen grund för välvilja. (Och hur skulle jag någonsin kunna motivera tesen att mitt liv är till för att offras, andras åter för att levas? Men detta är den enda tes på vars grund välvilja gentemot andra kan förenas med viljan att offra sig själv.)

Omvänt: om livet är till för att levas, då måste detta gälla andras liv likaväl som mitt eget, och detta utgör en grund för välvilja mot andra. (Och hur skulle jag någonsin kunna motivera tesen att mitt liv är till för att levas, andras åter för att offras?)

Men Nordling tycks betrakta människorna just som varandras naturliga fiender. Hans skäl för att acceptera anti-egoismen ("i dess ursprungliga mening") är, som vi tidigare sett, att den bevarar oss från sådant som "rån, stöld, lögn och svek". Han tar m.a.o. för givet att "rån, stöld, lögn och svek" ligger i vårt faktiska egenintresse och därför måste "tyglas" av anti-egoismen. Men om detta vore sant, skulle inget samarbete mellan människor vara möjligt. Livsbefrämjande beteende, tillvaratagande av egenintresset, skulle bestå i ett allas utrotningskrig mot alla; alternativet skulle vara att alla offrar sig i ett kollektivt självmord.

I själva verket är det hederlighet, inte "lögn och svek", och respekt för äganderätten, inte "rån och stöld" som ligger i vårt rationella egenintresse.

Det ligger i mitt personliga egenintresse att sådana institutioner som banker, affärer, bensinmackar, korvstånd, etc. existerar. Om de rånas, utgör det ett hot mot deras existens. Det är detta, inte någon sorts "anti-egoism", som avhåller mig från att råna eller snatta. Det ligger också i mitt personliga egenintresse att människor jag har att göra med vet vem jag är och vad jag står för, vad jag kan och vad jag inte kan. Det är detta, inte någon sorts "anti-egoism", som avhåller mig från att ljuga och bedra.

Självfallet finns det både rånare och bedragare i världen, men hur kan man påstå att de handlar i sitt eget välförstådda intresse? Detta är människor som aldrig gjort sig mödan att fundera ut vari deras intresse består (som inte kan eller inte vill leva på eget ansvar) och som försöker ta en genväg. Verkligheten är deras nemesis.

Ta som exempel de människor som ibland figurerar i spalterna för att de falskeligen utgett sig för att vara läkare. Ligger det verkligen i någons egenintresse att försöka utöva ett yrke som man inte är utbildad för och inte behärskar? Eller ta vilken häst- eller bilskojare som helst. Ska vi anta att dessa människor tillvaratar sina intressen, så länge de förblir oupptäckta? Att de är "perfekta egoister", så länge ingen kommer på att deras varor är bristfälliga, så länge de kan fly fältet och ständigt uppsöka nya hästmarknader, där ingen ännu känner dem? Är det ett sådant liv som ligger i vårt rationella egenintresse? Om man å andra sidan ständigt gör sitt bästa och sätter en ära i att ha nöjda kunder, eller en läkarpraktik som inte måste flytta till okänd ort en gång i månaden, är detta ett exempel på "anti-egoism" eller självuppoffring? Om så vore fallet, skulle ingen människa kunna leva, och ingen civilisation vore möjlig.

Den konventionella uppfattningen i denna fråga är att det är rädslan för straff och en sorts "terrorbalans" mellan människors skilda intressen som gör ett ordnat samhälle möjligt. En liten minoritet av brottslingar och bedragare fordrar otvivelaktigt denna avskräckning. Men samhället består inte enbart av brottslingar, och om fruktan för straff vore det enda som avhölle oss från brott, skulle detta inte räcka för att skapa en civilisation; det enda det skulle kunna åstadkomma vore handlingsförlamning. Det som skapar ordnade samhällen är i stället insikten att människor är av värde för varandra, att människor har något positivt att erbjuda varandra, och att man inte tillvaratar detta genom att dräpa sina medmänniskor, slå dem i bojor eller bedra dem.

Vilken är den djupaste filosofiska grunden för min polemik så här långt?

Om man har den egoistiska synen – att livet ska levas och att varje enskilds liv är ett självändamål – då följer att andra människors rationella egennytta inte är ett hot, utan tvärtom en hjälp, att andra människor har värden att erbjuda en själv. Det är därför denna syn som utgör grunden för ett fredligt, civiliserat samhälle, för arbetsdelning och omfattande handelsutbyte. Synen utesluter självfallet inte nödvändigheten av självförsvar, eftersom ingenting kan garantera andra människors rationalitet; men så länge ett samhälle domineras av en livsbefrämjande moralsyn är fred och samarbete regel, våld och självförsvar undantag.

Om man å andra sidan godtar synen att livet är till för att offras, lämnas människorna med bara ett val: att offra sig själv för andra, eller att offra andra för sig själv. Och i ett samhälle dominerat av en sådan moralsyn måste krig och utrotning vara regel, fred och samarbete undantag. Om vi vill undvika "rån, stöld, lögn och svek", är det därför inte en dos "anti-egoism" vi behöver, utan en absolut och kompromisslös anti-altruism.

Vi kommer nu till Nordlings distinktion mellan "egoism" och "välförstått egenintresse". Det första som måste sägas är att det helt enkelt inte finns någon rationell grund för denna distinktion, utöver föreställningen att "egoism" måste beteckna något ont, något som man till varje pris måste racka ner på. Men distinktionen speglar också en specifik, och mycket vanlig, anklagelse mot egoismen: att den till själva sin natur är kortsiktig.

Men detta är nonsens. Egoism innebär "att ta tillvara sina egna intressen". Finns det någonting i verkligheten som säger att den enskildes intressen med nödvändighet är kortsiktiga? Att det ligger i vårt intresse att leva som om var dag var den sista och aldrig planera längre än till nästa fredags röjarskiva, att driva vind för våg hellre än att planera och genomföra en karriär, att aldrig lägga undan pengar för framtida behov, etc., etc.?

Självfallet inte. För att citera Ayn Rand: "Människans liv är ett sammanhängande helt: på gott eller ont innehåller varje dag, år och decennium i hennes liv summan av alla dagar som ligger bakom henne." ("Objektivismens etik" i Själviskhetens dygd.)

Om någon moral hindrar människan från att tänka och handla långsiktigt, så är det altruismen, inte egoismen. Hur ska man kunna planera sitt liv på jorden på någon sikt överhuvudtaget, om meningen med det är att det ska offras, och tiden för offret kan vara i morgon dag om den högre auktoriteten så fordrar?3) Ändå hör man aldrig någon klagan över människors "kortsiktiga altruism".

Några ord också om idén att rationella etiska principer skulle behöva "förstärkas" genom att hänvisa till "högre makter".

En livsbefrämjande eller egoistisk moral behöver inte någon sådan förstärkning; en sådan moral fordrar inte mer än att man vill leva (vilket, i förbigående sagt, är mycket nog). Men en livsfientlig, altruistisk moral klarar sig inte utan denna förstärkning. Kom ihåg att altruismens stora problem inte är hur man ska offra sig (detta var, som vi såg, enkelt nog), utan för vad eller för vem man ska offra sig. Endast en övernaturlig makt, som kan utfordra obegripliga plikter av oss, uppfyller altruismens villkor härvidlag.

En rationell etisk princip kan inte "förstärkas" på detta sätt; den kan bara korrumperas: att åberopa "plikten" eller en "högre makt" för en livsbefrämjande moral är inget annat än ett försök att omvandla den till en uppoffringsmoral.

Den filosof som gick längst i korruption härvidlag var Immanuel Kant. Det är en plikt för oss att bevara livet, enligt Kant; men om vi dessutom vill leva (lever av "böjelse" för livet), då kan vi inte vara säkra på att det är plikten vi uppfyller; vårt fasthängande vid livet får därför moralisk halt först när det blivit till en outhärdlig plåga, och varje böjelse att leva vidare har försvunnit.4)

Nordling gör rätt i att i sin artikel ställa upp Kant som Ayn Rands motpol, men jag måste invända mot hans sätt att presentera Kants ståndpunkt: "Många har tolkat [min kursivering] Kant som att de moraliskt riktiga handlingarna skall utföras av plikt och att ’glädjen i att få hjälpa’ skulle sänka den moraliska halten i en handlings etiska värde." Detta är definitivt ingen tolkning av Kant; det är ett korrekt referat av vad han själv skriver (i Grundläggning av sedernas metafysik).

Sammanfattning

Objektivismens etik utgår från förhållandet mellan "värde" och "liv"; den leder i bevis att människans liv är den yttersta måttstocken för moraliska värden, och den enskildes liv det yttersta ändamålet för hans handlande. Det är utifrån dessa insikter som objektivismen formulerar mer specifika principer för vårt handlande. Objektivismens etik är alltigenom egoistisk.

Men denna etik går stick i stäv mot den allmänt förhärskande moralsynen, som utgår från att livet är något som ska offras och därför bara kan diskutera vad det är vi ska offras för. Denna moralsyn är alltigenom altruistisk.

Det kan inte finnas någon medelväg mellan dessa båda synsätt inom etiken, inget "både-och", inget system som kan ge "egoismen vad den tillkommer" och "altruismen vad den tillkommer".

Det går inte att sitta på båda stolarna samtidigt.

Appendix 1: Mer om egoismen

En något senare bilaga till Objektivistisk skriftserie.

Jag vill göra ett par tillägg till mitt resonemang om egoismen i "Det är precis så anstötligt som det låter".

(i)

För det första finns det en lucka i min argumentation som jag vill täta till: om en person accepterar tesen att "livet är till för att offras", är det strängt taget en överloppsgärning att också leta efter någon/något att offra det för; den givna logiska konsekvensen är omedelbart självmord. Vad altruister och anhängare av pliktmoral gör är i själva verket att acceptera en ännu mer korrupt premiss: "livet ska levas, för att kunna offras". Om altruisterna nöjde sig med att betrakta döden som yttersta ändamål, och livet som ett hinder att undanröja på vägen mot detta ändamål, ja, då skulle vi uppenbarligen snart vara kvitt dem, och de skulle inte utgöra något hot mot vårt eget liv och vår egen lycka. Men de går ett steg längre: de gör döden (uppoffringen) till den styrande premissen för livet; de fordrar m.a.o. av oss att vi ställer livet i dödens tjänst.

(ii)

För det andra var min framställning en rekonstruktion av det altruistiska resonemanget från premiss till slutsats (från "livet är till för att offras" till "omsorg om ens egna intressen är någonting ont"). Men det är uppenbarligen inte en deduktion av det här slaget som får människor att acceptera altruismen; om en person började (som jag gjorde) med att ställa frågan: "Är livet till för att levas eller för att offras?", skulle han omedelbart inse att den altruistiska moralen är rent nonsens. Vad som i verkligheten händer är att människor accepterar altruismen utan att betänka vad den grundar sig på; att de s.a.s. "sväljer premissen med slutsatsen".

Det vanliga mönstret bland filosofer är att börja med att (i någon form) acceptera idén om en "högre makt" (vilket sedan implicerar att människans liv är ett medel för den "högre maktens" ändamål, inte ett självändamål, och att den "högre makten" därför har rätt att kräva den enskildes uppoffring). – Det vanliga mönstret bland "gemene man" är att helt enkelt acceptera den moral som erbjuds; och – tack vare en lång räcka livsfientliga filosofers inflytande – är den moral som erbjuds så gott som uteslutande någon form av altruism.

(iii)

För det tredje vill jag ta upp en punkt som var implicit i min artikel, men som bör göras mer explicit.

Den vanliga reaktionen, om man lyckas presentera den objektivistiska synen på egoismen, är denna: "Det där är bara en fråga om språkbruk. Du har ditt språkbruk och jag har mitt. Varför kan inte ni objektivister prata som Svenssons gör?"

Premissen bakom denna reaktion är att det är ens språkbruk (oavsett varifrån det kommer) som bestämmer ens svar på grundläggande filosofiska frågor. (Detta är den lingvistiska analysens eller "språkanalytiska" filosofins utgångspunkt.) Förhållandet är i själva verket det omvända: det är ens svar på grundläggande filosofiska frågor som bestämmer ens språkbruk.

Om man t.ex. har insett att ens eget liv (eller allmänt: varje enskild människas liv) är ett självändamål, då formas också ens bruk av termer som "egoism" eller "själviskhet" därefter: det blir omöjligt för en att ta det pejorativa bruket av dessa termer på allvar. Det "gängse bruket" av dessa termer som anklagelser och skällsord härrör från accepterandet av idén att den enskildes liv inte är ett självändamål, utan ett medel för andras ändamål.

Det är därför inte sant att objektivister och anti-objektivister är oense, därför att de tar termen "egoism" i olika bemärkelse; de menar i själva verket precis samma sak, nämligen omsorg om (eller tillvaratagande av) ens egna intressen. Oenigheten ligger helt och hållet i svaret på frågan: "Är den enskildes liv ett självändamål eller inte?" Svaret på den frågan bestämmer om man betraktar omsorgen om ens egna intressen som något gott eller något ont, och detta i sin tur bestämmer ens språkbruk (om det är egoismen eller altruismen som man automatiskt skyller för "rå och hänsynslös", etc.)

Det "språkanalytiska" sättet att "lösa" problemet egoism-altruism består i att göra en mängd distinktioner mellan olika "bemärkelser" av termerna, olika "sorters" egoism och altruism, och att sedan företa ett detaljstudium av hur dessa "bemärkelser" stundom skiljer sig från varandra, stundom "överlappar" varandra. Men hela denna begreppsexercis missar poängen. Alla dessa hårklyverier blir nödvändiga endast och allenast därför att "språkanalytikern" inte är medveten om, eller inte gitter, besvara den grundfråga som ligger i botten av hela bryderiet (vilken fråga, återigen, är: "Är den enskildes liv ett självändamål eller inte?").

Låt mig ge ett par exempel för att belysa hur filosofin bestämmer språkbruket:

Om en människa under ett långt liv arbetat hårt och hängivet inom sitt yrke, ofta på övertid och långt utöver vad befattningsbeskrivningen kräver, då kommer dödsrunan över denna person oundvikligen att innehålla någon formulering av typen: "Han utförde ett uppoffrande och plikttroget arbete i yrkets tjänst." Men detta "beröm" speglar inte verkligheten: om en människa arbetar så hårt, är det för att hon hyser kärlek till sitt yrke, m.a.o. sätter ett oerhört stort värde på det, och därför, oftare än vad som är vanligt, prioriterar arbetet framför alternativa aktiviteter. Vad språkbruket i våra dödsrunor speglar är i själva verket föreställningen att en människas "verkliga" intresse ligger i att slå dank (och helst på andras bekostnad), men att hon osjälviskt "offrar" detta intresse för "plikten" att arbeta hårt – och att en människa därför ska prisas som moraliskt högtstående, om hon glädjelöst sliter ut sig i ett yrke som hon i själ och hjärta hatar.5)

(Själv "offrar" jag en hel del av min dyrbara fritid på arbetet med Objektivistisk skriftserie. Gör det mig till en "plikttrogen" objektivist, som "osjälviskt ställer sitt liv i Ayn Rands tjänst"?)

Ett ännu mer flagrant exempel är den vitt spridda uppfattningen att romantisk kärlek är "osjälvisk", medan promiskuös kärlek – att leva som don Juan och göra "erövringar" som man sedan genast överger – är ett utslag av "själviskhet". Denna uppfattning analyseras på åtskilliga ställen i den objektivistiska litteraturen; den objektivistiska synen är som bekant att romantisk kärlek är motsatsen till självuppoffring, och att promiskuitet utövas av människor som saknar ett "själv" och söker en simulerad självaktning. Det "gängse språkbruket" är här återigen mycket värre än bara ett "språkbruk"; det härrör från och speglar uppfattningen att kärleken inte får "söka sitt", att det är något fel på en kärlek som skänker den älskande verklig lycka, att kärleken, för att vara något gott, måste vara olycklig, hopplös, dömd. (De katastrofala konsekvenserna av denna uppfattning finns skildrade i litteraturen; ett bra exempel är Kameliadamen.)

(iv)

För det fjärde: vikten av att förespråka egoism och bekämpa altruismen ligger helt och hållet i att altruismen ställer livet i dödens tjänst och därmed gör moralen till livets och människans fiende. Altruismen är en ondskefull lära, vars inflytande måste undanröjas för att ge plats åt en livsbefrämjande moral.

Frågan "För vems skull ska jag leva – min egen eller andras" – är inte etikens huvudfråga; den är, med Ayn Rands ord, "blott och bart en preliminär och inledande fråga inom moralen". (Inledningen till Själviskhetens dygd.) Etikens huvudfråga är: "Hur ska jag leva?" eller mera precist: "Vilka principer måste jag följa för att leva framgångsrikt?"

Många människor svävar i villfarelsen att Ayn Rands etiska system är uttömt med hennes förespråkande av egoism, att allt hon sagt är att "själviskheten är en dygd". (Efter allt material vi publicerat i skriftserien vore jag uppriktigt besviken om någon av dess läsare skulle hysa en sådan uppfattning; men i den allmänna debatten stöter man ofta på den.)

Själviskhet är inte ens objektivismens grundläggande dygd, och Ayn Rand är mycket explicit härvidlag: "människans grundläggande dygd och källan till alla hennes övriga dygder" är rationalitet. Själviskhet finns inte ens med bland de "kardinaldygder" Ayn Rand härleder ur rationaliteten, och skälet är uppenbart: själviskhetens princip besvarar inte frågan: "Hur ska jag leva?" utan endast den preliminära frågan: "För vems skull ska jag leva?" – Det är sant att hon döpt en av sina böcker till Själviskhetens dygd, men hon förklarar sedan också ingående i inledningen exakt vilken plats själviskheten intar i hennes etiska system; och innebörden av hennes boktitel är, enligt min mening, att alla dygder är själviska (därför att alla dygder är livsbefrämjande och att de är dygder just för att de befrämjar livet).6)

Att frågan om själviskhet är "preliminär och inledande" innebär inte att den är oviktig. Objektivismens dygder är dygder just därför att de är nödvändiga för att leva ett framgångsrikt liv, och förutsätter därför att man accepterat själviskhetens grundpremisser (att livet är till för att levas, att ens eget liv är ett självändamål). Accepterar man tesen att livet ska offras, utplånas alla dygder; och ställer man livet i dödens tjänst, ställer man också det goda i det ondas tjänst, och dygden i lastens tjänst.

I min förra artikel gjorde jag en poäng av att jag är hederlig, därför att hederlighet ligger i mitt eget intresse. Men altruismen kan acceptera hederlighet endast på grundval av premissen att mitt "verkliga" intresse ligger i "rån, stöld, lögn och svek", och att hederlighet därför består i att offra sina verkliga intressen. Och detta är bara ett exempel på hur altruismen korrumperar dygden.

Appendix 2: Debatt i Svensk tidskrift

Enligt en artikel av Danne Nordling i Svensk tidskrift 6/89 var den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand (1905–82) endast motståndare till "verbal" eller "skenbar" altruism, men alls icke till "genuin" altruism eller "genuin" självuppoffring.

Detta är en total vantolkning av Ayn Rands inställning. Ayn Rand ansåg att varje människas liv är ett självändamål, och hon formulerade utifrån detta en etik som är alltigenom egoistisk. Som följd härav betraktade hon altruismen, föreställningen att en människas existensberättigande ligger i att tjäna eller offra sig för andra, som alltigenom ond, rentav monstruös. Egoismen, menade hon, är livets etik, altruismen dödens.

Ayn Rand gjorde aldrig någon distinktion mellan "genuin" och "verbal/skenbar" altruism; åtminstone använde hon aldrig dessa termer. Det är emellertid sant att många människor, kanske de flesta, med läpparna bekänner sig till altruismen, helt enkelt därför att den representerar den allmänt förhärskande moralen och därför att de aldrig tänkt igenom saken och insett vilken monstruös lära de bekänner sig till. Men det var inte främst dessa "verbala" altruister Ayn Rand vände sig mot; hennes primära måltavla var den genuina altruismen, den som tar självuppoffringen på allvar och predikar den som ett ideal.

Danne Nordling är självfallet berättigad att ta avstånd från denna Ayn Rands moralsyn, och rentav ta anstöt av den – detta följer ur principen om åsikts- och yttrandefrihet. Men han har ingen som helst moralisk rätt att vända ut och in på hennes uppfattning och presentera den som raka motsatsen. Att han gör så kan, såvitt jag förstår, ha tre orsaker. Antingen rör det sig om ett genuint missförstånd; men i så fall förstår jag inte vad det kan bottna i. Eller också försöker han göra hennes synpunkt "aptitlig" för hennes motståndare, vilket i så fall är missriktad anpasslighet (eller rentut feghet). Eller också försöker han dra ut tänderna på och desarmera henne och hennes filosofi. Och i så fall måste man fråga sig vad det är han är så rädd för. Att människorna äntligen ska inse att inget värde kan vara högre än deras eget liv? Att de äntligen ska sätta igång en genuin revolt mot självuppoffringen och ondskan?

Publicerat i Svensk tidskrift 3/90. Nordling skrev en kort replik; vad den gick ut på bör framgå av mitt svar nedan.)

Jag kan omöjligt lämna Danne Nordlings replik på mitt inlägg i Svensk tidskrift 3/90 obesvarad, för den gör det fullkomligt klart att han inte har den ringaste aning om vad han talar om; ändå yttrar han sig som om han sutte inne med expertkompetens och kunde "klargöra".

Till att börja med vill han "klargöra" att "Ayn Rand inte förordade egoism i den betydelse ordet har i allmänt språkbruk". Men det var precis vad hon gjorde. I det allmänna språkbruket står termen "egoism" för sådant som "sköta sig själv", "se om sitt eget hus", "var och en är sig själv närmast", etc.; kort sagt: att ta tillvara sina egna intressen. Och det var exakt det Ayn Rand sade att vi skulle göra.

Å andra sidan har termen "egoism" i det allmänna språkbruket också en mängd pejorativa konnotationer: den är "rå, hänsynslös, kallhamrad, cynisk, inskränkt, kortsiktig", etc. ad nauseam. Ayn Rand avvisade dessa pejorativa konnotationer; men är detta en fråga om skiljaktigt "språkbruk"? Nej, det är en fråga om skiljaktig moralisk värdering. Anser man att det är ont att ta tillvara sina egna intressen, då talar man illa om egoismen; anser man att det är gott, då talar man väl om den.

För det andra vill Nordling "klargöra" att Ayn Rand inte förespråkade egoism "på andras bekostnad". Sant; men skälet är att hon inte ansåg att det finns något sådant som olösliga intressekonflikter mellan människor, så länge de följer sitt förnuft; därför uppstår inte heller "bekostnadsproblemet" förrän man övergett förnuftet.

Om man tror att "den enes bröd är den andres död", och att detta faktum är metafysiskt snarare än människotillverkat (rotat i tingens natur snarare än i mänskligt oförstånd), ja, då blir allt man företar sig "på någons bekostnad", valet står mellan att "äta eller ätas", och egoism är i så fall varken bättre eller sämre än altruism. Lyckligtvis är hela denna föreställning falsk.

För det tredje vill Nordling "klargöra" att Ayn Rand inte förespråkade egoism "på det gemensamma bästas bekostnad". Men Ayn Rand hävdade bestämt att "det gemensamma bästa" är en term utan reell innebörd, en ljudräcka utan annan innebörd än en mystisk, ett ogiltigt begrepp av samma slag som "Gud" eller "tomtar och troll". Man kan förstås inte göra något "på bekostnad av" något som inte finns; men detta är heller inte mycket att göra en "klargörande" poäng av.7)

För det fjärde vill Nordling "klargöra" att Ayn Rand motsatte sig föreställningen att "altruism skulle vara en allt uppoffrande plikt". Men altruismen saknar varje grund i förnuftet och verkligheten och kan därför inte vara annat än ett övernaturligt påbud och en mystisk "plikt". Och det var faktiskt altruismen Ayn Rand motsatte sig, inte Danne Nordlings egendomliga "föreställning" om den.

[Nordling: Inte heller tycks hon ha förespråkat någon speciell oginhet när det gäller att dela med sig frivilligt av sitt överflöd.]

Frågan om "oginhet" är för övrigt ett stickspår: att likställa "oginhet" med egoism och "frikostighet" med altruism är blott och bart ett knep som altruister använder sig av för att sockra sitt budskap.

Ingen av de punkter jag tagit upp här hör till objektivismens mera "esoteriska" läror (om uttrycket tillåts); jag kan presentera dem klart och tydligt, huvudsakligen därför att jag kan läsa innantill. Så frågan är varför Danne Nordling inte kan göra detsamma? Det är ju ändå inte förbjudet att läsa en text och sedan inte hålla med vad som står i den; så varför i stället låtsas som om texten utsäger något helt annat än vad som faktiskt står i den?

Detta är en företeelse som jag har förundrat mig över i årtionden: somliga tycks inte kunna läsa den text de har framför sig; vad de läser är i stället sina egna slumpmässiga associationer inför texten.

Ännu mer förbryllande är detta: somliga gör hackmat av en meningsmotståndares text för att kunna ta avstånd från den. Det är i varje fall begripligt, om än inte alltid ursäktligt. Men Nordling försöker tydligen göra hackmat av Ayn Rand för att kunna hålla med henne. Vad är vitsen med det?8)

(Han vill också gärna ge henne en farbroderlig klapp på axeln: om du bara vore lika smart som jag, skulle du nog formulerat dig annorlunda. Men sådana axelklappar får allt komma från Aristoteles för att vara intressanta.)

Nordling menar att meningsmotsättningen oss emellan grundar sig på "olika uppfattningar om vad egoism är" (min kursivering). Min uppfattning låter sig mycket lätt sammanfattas: egoism är "omsorg om ens egna intressen, bottnande i insikten att ens eget liv är ett självändamål". Nordlings uppfattning tycks vara att egoism kan vara vilken som helst av femtioelva olika saker; att den i själva verket är som det bekanta molnet i Hamlet: först en kamel, sedan en vessla, till sist en valfisk. Men detta är mer än en oenighet om egoismens natur; det är en oenighet om det mänskliga språkets och allmänbegreppens natur. Har våra ord överhuvudtaget någon bestämd betydelse – eller skiftar de ideligen innebörd, som molnen skiftar form? Har våra begrepp några referenter i verkligheten – eller är de bara nycker och påfund och hugskott?

Den ena av dessa båda uppfattningar leder till meningsfull kommunikation mellan människor.

Den andra leder till struntprat.

Appendix 4: Slutlikvid

Också publicerat som bilaga till Objektivistisk skriftserie.

På min artikel "Det är precis så anstötligt som det låter" (bilaga till OS 15) har Danne Nordling författat en nio sidor lång replik, som han med lock och pock – med en pragmatiskt "lämplig" blandning av inställsamhet och översitteri – sökt förmå mig att publicera som bilaga till OS.9)

Jag har refuserat denna replik; min refuseringsmotivering återges nedan in extenso:

Strängnäs 12 juli 1990

Bäste Danne,

Ditt inlägg är till största delen ett sömngångaraktigt upprepande av resonemang som jag redan besvarat – och jag kan rimligen inte tillbringa resten av mitt liv med att förklara samma saker om och om igen, bara för att det finns någon som inte lyssnar.

Några korta påpekanden bara:

Jag förstår inte hur Du kan hävda att varken Rand eller Peikoff "ger någon kort och koncis förklaring" av vad som menas med egoism. Är inte inledningen till The Virtue of Selfishness kort och koncis nog? (Denna inledning var visserligen inte tillgänglig på svenska, när Du skrev Ditt inlägg, men nog borde Du sätta Dig in i litteraturen innan Du yttrar Dig?)

Den bisarra deduktion som Du tillskriver Ayn Rand mitt på s. 5 är å andra sidan en ren frihandskonstruktion från Din sida.

Om Du med "allas egenintresse" menar ett "allas gemensamma egenintresse (à la Rousseaus volonté générale), då borde det vara uppenbart t.o.m. för Dig att Ayn Rand inte kan ha resonerat så, eftersom detta var något hon avvisade såsom varande ett ogiltigt begrepp och en mystisk fantasi. Om Du å andra sidan menar "vars och ens egenintresse", då pratar Du uppenbart i nattmössan om Du påstår att det finns individer som har "intresse" av att stjäla. Har det väl bevisats att det ligger i människans intresse qua människa att leva på sitt eget arbete (vilket utesluter stöld), så är detta tillämpligt på varje enskild människa (precis som satsen "triangelns vinkelsumma är lika med 2 räta" är tillämplig på varje enskild triangel). Och om motsatsen skulle bevisas, då ligger det i vars och ens egenintresse att stjäla, inte bara några enstaka individers. Så varsågod och välj!

Jag vill också svara på det Du skriver längst ner på s. 5, eftersom det (till skillnad från det övriga) är en direkt invändning mot vad jag själv skrev.

Till att börja med skrev jag inte att det är en "språklig kontradiktion" att människan är till för att offras. Jag skrev att det är en kontradiktion. (Jag ägnar mig inte åt språklig manipulation; jag ägnar mig åt att förstå verkligheten. Om en utilitaristisk kannibal vill hävda att vissa människor är till för att ätas upp, gör detta inte uttalandet mindre kontradiktoriskt. Det faktum att utilitarister på fullt allvar kan föra fram resonemang av det här slaget är inte skäl att acceptera det; det är blott och bart ett skäl att förkasta utilitarismen.)

Förhoppningsvis förbättrade premisser,
Per-Olof S.

Denna refuseringsmotivering refereras av Nordling i SvT 6/90 på följande sätt:

Mitt tidigare (SvT nr 3) utlovade utförliga svar på Samuelsson tolvsidiga angrepp10) i Objektivistisk skriftserie har han efter drygt två månaders betänketid kommit fram till att han inte orkar [min kursivering] besvara. Därför avser han att inte heller publicera mitt inlägg, vilket uppenbarligen är ytterligare ett belägg för svagheten i hans ståndpunkter.

Detta talar för sig självt. Jag vill emellertid passa på att klarlägga en redaktionell princip:

Objektivistisk skriftserie har ett klart uttalat syfte, nämligen "att sprida kännedom om Ayn Rand och hennes filosofi, objektivismen". I detta syfte ingår inte att ge spridning åt vantolkningar av objektivismen, de må sedan vara avsiktliga eller oavsiktliga. Att i görligaste mån rätta till missuppfattningar faller inom ramen för det redaktionella syftet; att förvandla OS till ett forum för de oefterrättliga gör det inte. Dessutom finns det redan åtskilliga fora (somliga med duktigt tilltagna statsbidrag) för den typ av mischmasch Nordling och likasinnade producerar; yttrandefriheten tar ingen skada av att det finns en enda, kämpande liten publikation (OS) som följer en kvalitetslinje.

Den som till äventyrs inte tror på min beskrivning av Nordlings inlägg ("sömngångaraktigt", "mischmasch") behöver naturligtvis inte ta mitt ord för det; och den som vill kolla dess riktighet kan säkert beställa en kopia från hr Nordling själv. Adressen är: c/o Skattebetalarna, Box 45191, 104 30 Stockholm.11)

Vad beträffar Nordlings replik i SvT 6/90 ska jag besvara den om någon ber mig om det; men jag kan inte se att det skulle vara särskilt nödvändigt: det är alltför lätt att konstatera att Nordling helt enkelt ignorerar alla argument jag kommit med. Låt mig bara ge ytterligare ett citat, eftersom det är så oerhört avslöjande:

Användningen av etiketten "egoism" har förvisso en provocerande kraft men bidrar enligt min mening till att i onödan stöta bort många presumtiva anhängare. P-O Samuelsson tar på sig ett tungt ansvar när han så envetet vidhåller denna för Rands popularitet så destruktiva uppfattning om egoismen.

Är det möjligt att läsa detta utan att det vänder sig i magen? Notera vad Nordling fordrar av mig: jag ska ge upp sanning och heder – "överge det som är sant och gott för det som är falskt och ont" – och för vad? För popularitetens skull. Jag ska m.a.o. följa den policy som varje gatflicka, varje hovslink och varje ambitiöst diktatorsämne följt tiderna igenom – med könssjukdomar, beläggningar på tungan och förödande krig som oundvikliga resultat. Och detta krav levereras i form av ett moraliskt ultimatum: jag "tar på mig ett tungt ansvar", om jag inte går med på att prostituera mig.

Uppriktigt sagt vet jag mig aldrig ha sett ett öppnare klarare, mer oförblommerat uttryck för ren, oförfalskad, självrättfärdig ondska än detta uttalande – för att hitta något motsvarande får man läsa Grundläggning av sedernas metafysik.

Som ni säkert känner till kan det onda leva och frodas endast genom att parasitera på det goda; lämnat åt sig självt, självdör det. Och omvänt finns det bara ett sätt att hålla det onda stången: att vägra ha med det att göra, att undanhålla det sin sanktion.

Det är världen som behöver Ayn Rands filosofi, inte tvärtom. Objektivismen har inget behov av "popularitet" eller av den sorts "vänner" som vill skicka ut oss på gatan för att fnaska. "Presumtiva anhängare" som är för fega för att ifrågasätta altruismen (eller dess rötter) ligger inte i vårt egenintresse. Objektivismens värde mäts inte i SIFO-siffror – det mäts med livet som värdemätare. Och vi säljer inte vår själ – det finns ändå ingen som kan betala priset.

Pärlor bör man strö omkring sig med viss urskillning – och hr Nordling och hans likasinnade har faktiskt inte mycket till fläskkotletter att erbjuda i gengäld.12)

Post scriptum 2006

Jag lärde mig en nyttig läxa av detta meningsutbyte: när någon hävdar att egoism eller egenintresse består i "stöld, rån, lögn och svek", då kommer den personen också att agera utifrån den premissen.


1) Syftar på en känd dikt av Artur Lundkvist. Jag har den tyvärr inte tillgänglig, men den handlar om att man inte ska stirra på naveln och undra: "Meningen? Meningen?" – Detta lösryckta citat gör självfallet inte Artur Lundkvist (känd bl.a. som mottagare av Leninpriset) till objektivist!

2) Se min uppsats "Om pliktmoral" i "pappersnattväktaren", årg. 3, nr 1.

3) F.ö. lysande beskrivet i Pär Lagerkvist dikt "Det är vackrast när det skymmer":

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tas ifrån mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.

4) Den som inte tror mig kan alltid läsa Grundläggning av sedernas metafysik.

5) Ett liknande exempel – som ju också är mycket vanligt – är när en fotbollsspelare prisas för sitt "uppoffrande spel", när han gör sitt bästa för laget. Men fotboll går ju faktiskt ut på att det egna laget ska vinna; så vad annat än att "spela för laget" skulle ligga i den enskilde spelarens intresse? En verkligt altruistisk fotbollsspelare skulle förstås offra sig för motståndarlaget. Men ytterst få fotbollsspelare gör det; och de som gör det är förmodligen mutade.

6) Jag bör nämna att just det här stycket är resultatet av en palaver jag hade med Bo Dragsdahl om förhållandet mellan "själviskhet" och de dygder som räknas upp i "dygdkatalogen" i Galts tal. Jag hade en lite rörig uppfattning om saken tidigare, och Bo kom med en del kritiska kommentarer som hjälpte mig på traven. (Bo är naturligtvis inte ansvarig för eventuella kvarstående missuppfattningar från min sida. Men uppriktigt sagt tror jag inte att jag har missuppfattat något!)

7) Naturligtvis kan man ta termen "det gemensamma bästa" som "summan av alla enskildas bästa" (något som Ayn Rand ju också påpekar). Men i så fall finns det bara ett sätt att gagna det "gemensamma bästa", nämligen att gagna sitt eget bästa.

8) Vitsen är: parasitism.

9) Nordlings replik har jag antingen slängt eller förlagt; annars hade jag gott kunna ge några citat ur den för att demonstrera att han pratar strunt.

10) Min uppsats var ett – möjligen något överambitiöst – försök att reda ut diverse missförstånd. Att Nordling uppfattar den som ett angrepp visar hur hårt knuten hans personliga identitet – hans självaktning – är till den här sortens missförstånd.

11) Jag vet förstås inte om denna adress fortfarande gäller. Men det bör gå att nå Nordling via hans blogg.

12) De flesta av er har förhoppningsvis läst Urkällan; annars är det Dominique som vid något tillfälle säger att Roark kastar pärlor för svin utan att ens få en fläskkotlett tillbaka.


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.