Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


Goddag yxskaft

Det visade sig att jag faktiskt har kvar den refuserade uppsatsen av Danne Nordling, omnämnd i "Det är precis så anstötligt som det låter". Så jag kan lika gärna återge den.

Vad är egoism?
av Danne Nordling

I vanligt språkbruk betecknar ordet egoism många olika företeelser. Helt klart torde dock vara att ordet oftast innebär något mer långtgående än "välförstått egenintresse" som tycks vara ekonomernas syn på "economic man", public-choice-teorins syn på de egoistiska väljarna eller på Ayn Rands syn på egoismen som den egentliga dygden.

Enligt Leif Lewin finns det en tradition i den västerländska politiska idéhistorien där man ser människan som egoistisk och hänsynslös varför det behövs en statlig tvångsmakt för att skydda den enskilde från allas krig mot alla (DN 88-06-14). Och Maciej Zaremba definierar (i MaT [tror det står för Marknadsekonomisk tidskrift] 1/90) en egoist som "den som tillfredsställer sina behov utan hänsyn till det obehag det vållar andra". Något fog för att egoism skulle utesluta ett beteende som i absolut mening skadar andra finns sålunda inte. Det är därför inte förenligt med gängse språkbruk att använda ordet egoist i värdeneutral betydelse som ekonomerna brukar göra.

Här finns kanske också en del av förklaringen till att så många lekmän blir upprörda över den nationalekonomiska teorins premisser. Och här finns den provocerande kraften i Rand-anhängarnas tes att egoismen är det egentliga goda. "Själviskheten, korrekt definierad, är det goda" skriver Leonard Peikoff (Objektivistisk skriftserie nr 7) – d.v.s. inte själviskheten enligt vad vanliga människor felaktigt(?) lägger in i begreppet. En kort och koncis förklaring ger varken Peikoff eller Rand. [POS kursivering.] Men sannolikt skulle en sådan inte ha den upprörande funktion som det enkla påståendet, att egoism är något gott, faktiskt har på vanliga människor.

Man kan naturligtvis diskutera orsakerna till att Rand-anhängarna använder detta språkbruk. Men intressantare är att detta en analys av de begrepp som den konventionella etiketten "egoism" betecknar. [Det står så i Nordlings manus. Av allt att döma har något ord ramlat bort.] Eftersom jag inte besväras av några restriktioner i mitt språkbruk av hänsyn till Ayn Rand kan jag använda ordet egoism på konventionellt sätt. Men det är då tämligen poänglöst att hävda att jag skulle ha framställt något nonsensartat i konventionell mening. för en Rand-anhängare kan detta språkbruk visserligen framstå som nonsens eftersom ordet egoism betyder något helt annat för denne. Låt oss då i stället byta ut mitt ord egoism mot t.ex. N-egoism (Nordling-egoism eller något annat lämpligt) så kanske begreppen klarnar. [POS kursivering.]

N-egoismen

En analys av den konventionella beteckningen egoism och de begrepp den kan stå för visar att N-egoismen har åtminstone tre aspekter som alla är mer eller mindre otrevliga för den eller dem som utsätts för dess verkningar. N-egoismen handlar på intet sätt om "det goda" utan om "det onda" i vissa avseenden och det "tolerabla" i andra avseenden. Om Ayn Rand hade kommit fram till samma slutsatser som jag om hon hade resonerat med samma begrepp som jag, överlåter jag åt läsarna att avgöra.

Men N-egoism avser jag ett beteende i en valsituation som kan hävdas otillbörligt gynna den handlande i relation till en viss eller vissa andra personer. Det är alltså fråga om en medveten påverkan av fördelningen av någon sorts nytta – positiv eller negativ – mellan olika människor. De tre aspekter som jag vill peka på är de vilkas motsats har (med rätt eller orätt) hävdats vara osjälviskhet, solidaritet, kärlek(sfullhet), altruism eller välvilja. Allvarligast är naturligtvis att överföra nytta till sig själv genom att minska nyttan för andra. Därnäst kommer ökande av den egna nyttan genom att man minskar nyttoökningen för den egna gruppen. Och slutligen att öka sin egen nytta mera än andras vid fördelningen av en given nyttoökning. Vissa specialfall som inte exakt följer detta huvudmönster går det också att tänka sig. Jag vill preliminärt redovisa följande schema:

N-egoismens tre aspekter

1. Att gynna sig själv på andras bekostnad

a) genom att skada andra för att tjäna på det själv (mord, rån, stöld, utpressning)

b) genom att lura andra för att tjäna på det själv (bedrägeri, löftesbrott, svek, förräderi)

c) genom att gynna sig själv genom att orsaka "allmän skada" (rovdrift, rovfiske, miljöförstöring, desertering, hamstring, panikframkallande beteende, gruppegoistiska lönekrav, prishöjningar för att gardera sig mot prisstopp, valutaspekulation för att gardera sig mot devalvering, mutor och bestickning)

2) Att gynna sig själv på bekostnad av det gemensamma bästa (vara osolidarisk, "free riding", "maskning", stå utanför sin intresseorganisation, hoppas att andra ger bidrag till ett gemensamt projekt, illojal konkurrens, inte hjälpa andra i tillfälliga svårigheter som skulle hjälpa en själv i motsvarande situation, trolöshet vid osäkert samarbete – t.ex. i "fångarnas dilemma")

3. Att gynna sig själv "mera" än andra (försöka pruta, försöka ta "överpris", begära påökt, byta till bättre betalt arbete, strejka och lockouta, sälja till högstbjudande, köpa billigast, vara nål med bidrag till välgörenhet, u-hjälp, "behövande" etc.)

Av de konkreta exemplen framgår kanske vad jag avser med de olika aspekterna på N-egoism. Någon motsvarande analys har jag inte kunnat upptäcka i Ayn Rands skrifter. Hennes moraliska diskussion ligger i stort sett utanför dessa tre aspekter. Möjligen finns det vissa beröringspunkter med N-egoism 3. Men efter vad jag kan förstå av P-O Samuelssons polemik mot min artikel "Anti-egoismens två dimensioner" menas med "R-egoism" vägran att offra vitala intressen uteslutande till förmån för andra – förmodligen i betydelsen att man vägra skada sig själv för att gynna någon annan.

Men vägran att skada sig själv tycker jag inte låter särskilt egoistiskt (enligt vanligt språkbruk). Tvärtom låter det som en självklar rättighet som de flesta utan någon längre eftertanke skulle ställa upp på. Jag kan inte tro att någon skulle finna något anstötligt i att hävda denna ståndpunkt. Finns det egentligen något skäl att idag kalla denna tanke för egoism? Många kan ju lätt missuppfatta vad det hela går ut på och tro att det är fråga om N-egoism 1–2 som avses.

N-egoismens antiteser

Hur ställer sig Rand-anhängarna till N-egoismen? Till skillnad från vad som är fallet i många andra moralfilosofiska system tycks detta inte vara någon moralisk fråga för objektivismen. Däremot anser t.ex. auktoritativa uttolkare att dekalogen i Moseböckerna kan sammanfattas i budet "älska din nästa såsom dig själv". Den "altruismen" skulle alltså bestå i att man avhåller sig från dråp, äktenskapsbrott, stöld och falskt vittnesbörd. Budordens författare har alltså identifierat och förbjudit ett antal former av N-egoism 1 a–b, men han har inte alls befattat sig med 1 c, 2 och 3.

Jesu bergspredikan ignorerar i stället N-egoismen 1–2 och påbjuder explicit motsatsen till nr 3: "Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er" o.s.v. Konfucius och de judiska moralfilosofernas regel "Vad du inte vill att man skall göra mot dig, skall du inte göra mot någon annan" är återigen en antites till N-egoismen 1–2. Dessas inställning till nr 3 förblir oklar. Man kan t.ex. fråga sig om Konfucius tänkte sig att en butiksägare som i sin tur handlade i en annan butik skulle avstå från att försöka pruta därför att han själv inte ville att hans egna kunder skulle pruta.

Objektivismen synes innebära att N-egoismen 1–2 inte skulle vara ett etiskt intresseproblem utan ett informationsproblem för rationella nyttointresserade individer. Säkert är det också så för många människor. Det är inte av välvilja eller plikt som man avstår från utövandet av N-egoismen 1–2 utan därför att man inte tror sig tjäna på det i längden. Men dessvärre finns det alltid en begränsad grupp som inte ser saken på detta sätt. Denna grupp är liten i fallet 1a för att bli allt större i t.ex. fall 2 för att inte tala om fall 3. Genom lagar och poliser har människorna försökt effektivisera motverkandet av utövandet av N-egoism 1 a, b och i viss mån c.

Teoretiskt skulle i ett samhälle med idel rationella individer N-egoismen 1–2 kunna informeras bort, om man får tro objektivisterna. Så fort en rationell individ förstår att han inte tjänar på N-egoismen kommer han att upphöra med ett sådant beteende. De som faktiskt uppträder som N-egoister 1–2 är alltså (enligt objektivisterna) okunniga och offer för villfarelser. Detta är dock en förhastad slutsats som är lika ogenomtänkt som Kants "kategoriska imperativ". Men Kant kan vi konstatera att maximen "du bör stjäla från andra" strider mot allt förnuftigt tänkande eftersom ett samhälle där äganderätten konsekvent inte respekterades snart skulle vara helt utarmat på objekt som kunde stjälas. Maximen skulle alltså upphäva sig själv.1)

Kant förefaller emellertid ha trott att emedan maximen "du bör stjäla" är ohållbar så följer därav att maximen "du bör aldrig stjäla" är självklar för alla människor utrustade med "ett praktiskt förnuft". Likadant för Ayn Rand: av det faktum att det ligger i allas egenintresse att det inte stjäls, så följer att det inte heller för enskilda individer är rationellt att stjäla. Rent logiskt torde detta vara en variant av det felslut som kallas "ofullständig disjunktion"2). Det är alltså inte bevisat att ett visst antal individer inte skulle kunna leva gott på att stjäla bara därför att inte alla i praktiken skulle kunna leva på att stjäla från varandra. På denna punkt förefaller dessvärre antagonisterna Kant och Rand vara lika goda kålsupare.

(Även motiveringen för P-O Samuelssons grundläggande värdepremiss drabbas av samma invändning. Satsen "livet är till för att levas" kan förefalla tautologiskt sann. Om livet var till för att offras (tillräckligt tidigt) skulle det inte finnas något liv vilket medför att påståendet blir orimligt. Men om någon påstår att vissa människors liv är till för att offras är detta inte någon språklig kontradiktion. En utilitarist kan mycket väl hävda att det är rätt att öka den totala lyckosumman på bekostnad av några människors återstående liv. Något etiskt hållbart argument mot utilitarismen utgör därför inte satsen "livet är till för att levas". Inte heller kan en N-egoistisk mördare på rationella grunder motbevisas med detta argument.3))

I verkligheten kan vi också konstatera att det tråkigt nog är rationellt och lönande att vara N-egoist 1–2 så länge inte alltför många också är det. Vissa som försöker ägna sig åt brottslighet åker visserligen fast (om det finns lagar och polis) en del av dem inser att det inte är rationellt att fortsätta vara N-egoist. [Interpunktionen Nordlings.] De som framhärdar och fortsätter att åka fast är inte rationella (får vi säga "dumma"). Men de som inte åker fast är uppenbarligen rationella och vi vet av kriminologernas undersökningar om uppklarningsprocent och mörkertalet för olika brott att det ofta är merparten som inte åker fast.

Det har gjorts praktiska experiment med det spel som av spelteoretikerna kallas fångarnas dilemma. (Denna benämning saknar all relevans för det problem vi diskuterar här och användes f.ö. inte av de experimenterande socialpsykologerna.) Även i de fall konflikt gav en obetydlig fördel (7 poäng i stället för 6) framför samarbete valde försökspersonerna i 47 procent av fallen konflikt – tydligen för nöjet att få chansen att "sätta dit" motparten (med ett utfall på "endast" 4 poäng). Samtidigt tog man risken att motparten skulle svara med samma mynt varpå båda skulle förlora (3 poäng var). Önskan att tjäna pengar (poäng gav pengar) var således mindre än önskan att hävda sig på motpartens bekostnad.

Vi får av allt att döma räkna med att det alltid finns osolidariska människor som blir free riders, snyltare, parasiter och kriminella i syfte att vinna fördelar på oss andras bekostnad. För att hålla nere denna exploatering av de rationellt solidariska människorna kan man använda följande olika medel: 1) Upplysning om handlingens återverkan på en själv (ex: snatteri höjer priserna för en själv), 2) Vädjan till känslan för solidaritet (ex.: "om vi alla låter bli att snatta tjänar vi alla på att priserna blir lägre"), 3) Vädjan till känslan för medmänsklighet (ex: "tänk på hur synd det är om handlaren som kanske måste avskeda någon stackars anställd om många snattar"), 4) Propagerande av moraliska föreställningar (ex: det är en ond handling att snatta), 5) Propagerandet av metafysiska föreställningar (ex: snatteri är en synd som Gud straffar med en viss extra tid i skärselden), 6) Utdelandet av rättsliga sanktioner (ex: snatteri bestraffas med böter), 7) Utkrävandet av full ekonomisk kompensation (ex. snatteri medför återbetalning av alla orättmätigt uppkomna kostnader – alltså även för handlingens beivrande).

Jag tror inte att vi i ett civiliserat samhälle kan nöja oss med åtgärder under kategorin 1), möjligen utsträckta till kategori 2), som objektivisterna antyder. Det är osannolikt att människonaturen generellt är så "god" (i så fall en följd av genetiska egenskaper) att vi skulle hålla andelen free riders tillräckligt låg – d.v.s. så låg att olika former av privatjustis kan undvikas. N-egoismen 1 måste prima facie helt klart bekämpas aktivt med i värsta fall olika kollektiva organiserade våldsmetoder (mot de allvarligaste varianterna) medan N-egoismen 2 endast får motarbetas med i huvudsak fredliga metoder.

N-egoismen 3 har som antites N-altruismen

Om jag personligen fick bestämma användningen av ordet egoism i gängse språkbruk skulle jag reservera detta ord för N-egoism 3. Här är det fråga om att tänka mera på sig själv än på andra men inte på bekostnad av andras uppnådda välfärd eller deras presumtiva ytterligare (förtjänta) välfärd. Tyvärr har jag inget bra förslag till vad N-egoismen 1 och 2 skulle kallas. Risken kvarstår att N-egoism 3 även i fortsättningen kommer att diskrediteras med hjälp av sammanblandningar med de betydligt obehagligare formerna 1 och 2.

Men N-egoismen 3 måste vi alla acceptera (åtminstone i meningen att vi avstår från att hota med våld) trots att ordet egoism också här används i en uppfordrande, moraliserande betydelse där det påstås att vi begår ett allvarligt moraliskt fel om vi är egoistiska (t.ex. om vi inte vill avstå våra organ för transplantationer till den som bättre behöver dem). Eller ta löneförhandlingar i ett företag där det gått bra och vinsten har ökat: när löneförhöjningarna inte blir extra stora försöker kanske vissa löntagare med att beskylla företagsägaren för egoism i ett försök att ändå få lite extra påökt. Liknande gäller vid olika förhandlingar och insamlingar: den verklige egoisten, som vill ha mer än motparten egentligen är villig att gå med på, drar till med beskyllningen om egoism för att stärka sin förhandlingsposition.

Motsatsen är den verkligt välvillige eller genuint altruistiska som ger ett bidrag uteslutande för att hjälpa andra och som inte har någon uträkning att tjäna på det själv (utom i form av glädjen att få hjälpa). Detta kallar jag "genuin altruism" (eller N-altruism) och P-O Samuelsson "genuin välvilja". Men det skenbart lika bidragsgivande beteende, som är dikterat av det kantianska pliktuppfyllande tvånget, kallar jag skenbar altruism eftersom detta inte sker av välvilja utan till följd av någon sorts inre tvångsföreställning (neurotisering). Inte heller anser jag att N-altruism kan påbjudas – resultatet blir istället skenbar altruism. Man kan inte vara välvillig på befattning. [Jo, det står så. Men det är förstås en felskrivning.]

Ett hjälpande "altruistiskt" beteende finns bland nära släktingar. Det kan misstänkas vara genetiskt betingat och har därför inte samma relevans som övrigt beteende i en etisk diskussion. Glädjen i att få hjälpa är tyvärr ofta en alltför klen belöning för rationella människor. Samvete och pliktföreställningar inympade i människorna sedan barndomen är betydligt effektivare. Men sådana drivkrafter har också farliga mentala biverkningar, som också kan leda till att totalitära politiska idéer kan bli dominerande. Övrigt välvilligt beteende är i själva verket inte genuint välvilligt utan är en följd av att man väntar sig något i gengäld. Det kallar jag "rationell solidaritet" medan Rand kallar det "rationell egoism".

Slutsatser

Med min begreppsapparat kan jag inte dra slutsatsen att Ayn Rands "egoistiska" etik är särskilt moraliskt anstötlig för vanliga personer som inte är ideologiskt troende kommunister eller motsvarande kristna. Hon förespråkar varken att man skall gynna sig själv på andras bekostnad eller på bekostnad av det gemensamma bästa. Inte heller tycks hon förespråka någon speciell oginhet när det gäller att dela med sig frivilligt av sitt överflöd.

I stället motsätter sig Ayn Rand föreställningen att altruism skulle vara en allt uppoffrande plikt (ett motsättande som givetvis kan få anstötliga praktiska konsekvenser). Är man emot pliktaltruismen är man samtidigt egoist, tycks hon mena. Men detta är inte egoism enligt vanligt språkbruk. I själva verket är hon starkt emot den kollektivt organiserade N-egoismen av klass 1 a enligt min terminologi – d.v.s. att ett inflytelserikt kollektiv med hjälp av en speciell form av utpressning och tvång försöker gynna sina medlemmar på bekostnad av det stora flertalet medborgare. Av taktiska skäl brukar detta kollektiv kalla sin egoism för ett krav på altruism (i Sverige används numera oftast ordet "solidaritet"). Detta persuasiva språkbruk har Ayn Rand tydligen accepterat. Därför kommer ständigt missuppfattningar om vad olika personer menar att uppstå. Men det håller i vart fall debatten levande.

Daterat 17 april 1990

Copyright © 1990, 2006 Danne Nordling. Återges här på enträgen begäran.

Studiefrågor

Några små instuderingsfrågor skulle jag allt vilja rikta till detta material:

1) Finns det något i denna uppsats som jag inte redan tagit upp och besvarat i "Det är precis så anstötligt som det låter"? (Frågan är inte enbart retorisk: det går att ta den som en övning i läsförståelse och förmåga att dra ut implikationer på egen hand.)

2) Fanns det något av värde att vinna och/eller bevara genom att publicera detta aktstycke som bilaga till Objektivistisk skriftserie? På vad sätt skulle det bidra till att sprida kännedom om Ayn Rand och objektivismen?

3) Har denna uppsats på något sätt bidragit till att begreppen klarnat? (Vilket ju faktiskt var Nordling uttalade avsikt med uppsatsen.)

4) Är den utförliga beskrivningen av "N-egoismen" (d.v.s. Nordlings egen egoism) resultatet av något annat än introspektion?

5) Har Nordling alls uppfattat ironin i titeln på min egen uppsats?

6) Om utilitarismen inte har något rationellt svar att ge en mördare, är det ett skäl att acceptera mördare, eller kanske snarare ett skäl att förkasta utilitarismen?

Det finns säkert fler detaljfrågor att ställa (som t.ex. varför det är så förtvivlat viktigt att man ställer sina dyrbara kroppsorgan till förfogande för kreti och pleti – eller vad det är för fel på att pruta och köpslå, när köpslående faktiskt är en ingrediens i allt handelsutbyte mellan människor), men det här får räcka. Ytterligare ett utförligt bemötande vore i sanning genuin altruism från min sida.


1) Det är riktigt att Kant resonerar så, och det är heller inget fel på resonemanget. Tyvärr är ju Kants etik inte uttömd med detta.

2) Innebär att de alternativ man ställer upp inte är uttömmande. T.ex.: "Håller man inte på AIK, så håller man på Djurgården" – som om Bajen inte fanns, eller som om Stockholm vore den enda stad i världen där det spelas fotboll. – Nu kan det förvisso sägas att motsatsparet "egoism–altruism" utgör en ofullständig disjunktion, eftersom det finns en sådan företeelse som "nietzscheansk egoism", som går ut på att andra ska offras för ens egen skull. Men det är direkt löjligt att påstå att Ayn Rand skulle ha begått detta felslut, eftersom saken tas upp synnerligen explicit i inledningen till Själviskhetens dygd. Den avhandlas också rätt utförligt i min egen uppsats "Anti-egoismens historiska rötter", med dess slutkläm: "Usla människors egoism är och förblir usel".

3) I sanning ett underbart resonemang!


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.