Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


Robert Nozicks uppgång och fall

Bilaga till Objektivistisk skriftserie 1990.

I en skadeglad notis på Dagens Nyheters kultursida 21 juni 1990 meddelas att Robert Nozick (författaren till Anarki, stat och utopi) har bytt åsikt. Den "liberalistiska position" han en gång intagit förefaller honom nu "allvarligt inadekvat"; och han "har idag mycket litet till övers för dem som hävdar att kapitalismens baksida inte alls är 'sann kapitalism' utan beroende av politiska ingripanden".

Detta "avfall" är precis vad man kunnat vänta sig.

Nozicks tidigare "liberalistiska position" var aldrig annat än en akademisk lek, att överges för en annan lek när han tröttnat på den. Betänk följande:

Anarki, stat och utopi börjar med att fastslå som en dogm (eller "poppergissning", vilket ni vill) att människan har vissa rättigheter som under inga omständigheter får kränkas. Nozick gör aldrig något försök att bevisa denna tes; han betraktar den i själva verket som obevisbar.

Som ni säkert känner till anser objektivismen att våra rättigheter kan bevisas. [Se t.ex. min egen uppsats i ämnet.] Jag ska här bara ge en kort skiss av vad beviset går ut på.

Människans grundläggande rättighet är rätten till liv. Våra övriga rättigheter är aspekter eller implikationer av denna grundrättighet. Så t.ex. fordrar människans överlevnad att hon är fri att handla efter sitt eget självständiga omdöme; därav rätten till frihet. Likaså fordrar människans överlevnad att hon arbetar, och att hon fritt kan förfoga över frukterna av sitt arbete; därav rätten till egendom. Och den emotionella sidan av ett framgångsrikt liv är det vi kallar lycka; därav rätten att sträva efter lycka.

Varpå grundar sig då vår rätt till liv? Uppenbarligen på det faktum att människans liv är den yttersta värdemätaren och den enskilda människans liv det yttersta ändamålet. Dessa teser ligger till grund för objektivismens etik - och begreppet "rättighet" fungerar som en brygga från etiken till politiken, som ett medel att bevara moralen i ett socialt sammanhang. (Ett samhälle som ignorerar eller förnekar moralen kan kallas vad som helst, blott icke ett mänskligt samhälle.)

Jag behöver knappast, efter allt jag tidigare översatt och själv skrivit, förklara vad grunden till "människans liv som yttersta värdemätare" är; jag förutsätter en läskunnig läsekrets.

Och även om detta bara är en kort skiss, vill jag nämna ytterligare några kopplingar mellan etik och politik (det finns säkert många fler, inklusive många som jag själv inte tänkt på).

Människan överlever främst genom att utöva sitt förnuft; härav objektivismens grundläggande dygd, rationalitet. En viktig aspekt av rationalitet är självständighet, vilket innebär att ta ansvaret att fälla sina egna omdömen och handla efter dem; kopplingen till "rätten till frihet" bör vara uppenbar. En annan viktig aspekt är produktivitet; kopplingen till äganderätten bör vara uppenbar. Att initiera fysiskt tvång är en handling som negerar moralen vid dess rot; kopplingen till objektivismens syn på statens rättmätiga funktion bör vara klar.

Man borde nu tänka sig att en filosof som lägger "rättigheternas okränkbarhet" till grund för hela sin politiska filosofi borde vara själaglad över att få se sina grundpostulat bevisade, och att han borde göra allt som står i hans makt för att tillägna sig resonemanget. Icke så Nozick.

I en essä, vars titel jag vägrar citera, men som vi för bekvämlighetens skull kan kalla "Det nozickianska argumentet", tar Nozick upp Ayn Rands idéer till något som vi med lämpligt antal citationsteckan kan kalla """granskning""". Tyvärr innehåller denna essä bara ett sant uttalande: på första sidan deklarerar Nozick att han haft vissa problem med att överhuvudtaget förstå Ayn Rands resonemang. Resten av essän bär syn för sägen: den är helt enkelt alltför förvirrad för att ens vara värd besväret att analysera. Jag ska bara ta upp en punkt, därför att jag finner den så ytterst vältalig.

Den som läst Galts tal vet att det finns ett återkommande ledmotiv i Ayn Rands kritik av altruismen: den är dödens moral, inte livets; den perverterar moralen vid dess rot genom att göra döden, snarare än livet, till värdemätare. Nåväl, Nozick har ett svar på detta. Att göra livet till yttersta värdemätare, menar han, är ett godtyckligt val; vi skulle lika gärna kunna välja döden.

Är detta hugskott ens värt att fundera över? Jag anklagas ibland för att uppehålla mig vid trivialiteter och rena självklarheter; låt mig leva upp till mitt rykte.

Livet är en värdemätare av det enkla skälet att "värden" är sådant som hjälper oss att leva (och leva väl). Berövade varje värde (inklusive t.ex. mat för dagen eller luft att andas) skulle vi dö; berövade väsentliga värden (t.ex. näringsrik kost eller frisk luft) skadas eller hotas vår överlevnad; berövade något smärre, relativt obetydligt värde (t.ex. en kaka till kaffet eller doften av en viss ros) upplever vi livet som en smula tristare än det kunde vara.

Hur skulle döden någonsin kunna mäta dessa värden eller gradera dem från väsentliga till obetydliga? Är döden (liksom livet) "en process av självuppehållande och självalstrad verksamhet"? Visst inte: är man död, fordras ingen som helst verksamhet för att också förbli död. Inga värden fordras för att förbli död, följaktligen heller ingen värdemätare.

Eller menar Nozick på fullt allvar att döden ska vara värdemätare för livet, och att det yttersta ändamålet med vårt liv är att vi ska dö? I så fall kan jag bara upprepa vad jag skrivit i annat sammanhang (i uppsatsen Rand versus Popper, s. 17): för detta fordras ingen etik, på sin höjd en handbok i självmordsteknik. [Och jag kan gott också upprepa vad Ayn Rand skriver i Galts tal: "It is not mere death that the morality of sacrifice holds out to you as an ideal, but death by slow torture."]

Varför betraktar jag detta exempel på Nozicks "filosofi" som så vältaligt?

Till att börja med är det uppenbart att Nozick behandlar idéer och principer som "fritt svävande abstraktioner"; han kommer aldrig på tanken att konkretisera (som jag gjort ovan) vad "livet som värdemätare" innebär i verkliga livet; än mindre då vad "döden som värdemätare" skulle innebära, om den togs på allvar; hade han gjort det, skulle han givetvis genast inse att det är fråga om en övning i "reductio ad absurdum". (Men för filosofer av den här typen har filosofin aldrig med verkliga livet att göra, utom som födkrok.)

Vidare: att betrakta våra rättigheter som "uppenbarade sanningar", som "axiom" utan ytterligare grund, är uppenbarligen en form av intrinsikalism. Att påstå att valet mellan "liv" och "död" som värdemätare är helt godtyckligt är lika uppenbart en form av subjektivism. (Det är också dogmatism respektive skepticism.) Men, som ofta påpekats i den objektivistiska litteraturen, är dessa begreppspar bara på ytan varandras motsatser: de är sidor av samma falska mynt, och det är därför inget att förvåna sig över att en filosof fluktuerar från den ena av dessa villor till den andra. (Intrinsikalister och subjektivister är ense om att vår kunskap saknar objektiv grund; dogmatiker och skeptiker är ense om att det godtyckliga har samma kunskapsteoretiska status som det självklara.)

Låt mig nu titta på den teori Nozick är mest berömd för: hans argument för den "minimala staten".

Som bekant motsätter sig objektivismen idén om "anarkokapitalism". Anarkokapitalisternas misstag består i att försöka använda begreppet "konkurrens" utanför sitt sammanhang - de föreställer sig att olika "beskyddarorganisationer" kan "konkurrera" med varandra på ett "marknadsmässigt" sätt. (Se Harry Binswangers artikel i OS 9 [numera tillgänglig på nätet].)

(Misstaget bakom detta misstag är, såvitt jag förstår, en oförmåga att göra skillnad mellan "förnuft" och "tvång". Grunden för sådana företeelser som "marknad" och "konkurrens" är att de handlar om produkter av människans förnuft, som köps och säljs och tävlar med varandra om förnuftiga människors gunst. Men anarkokapitalisterna betraktar tvång som en form av förnuft; därav deras tro att konkurrensprincipen är lika tillämplig på det ena som på det andra.)

Anarkokapitalisterna menar att olika "beskyddarorganisationer" kan existera sida vid sida och "konkurrera" med varandra. De är helt blinda för det faktum att den enda "konkurrens" som kan existera dem emellan är inbördeskrigets "konkurrens". Men t.o.m. anarkokapitalisterna skulle gå med på att om en viss "beskyddarorganisation" "konkurrerade ut" alla andra, helt enkelt genom att konsekvent, över en lång tidsperiod, vara bättre än alla andra, skulle dess "monopolställning" vara berättigad.

Nozick resonerar på exakt samma sätt, men han har en egen "knorr" på resonemanget: för att kalla en stat rättmätig är det inte nödvändigt att leda i bevis att den faktiskt uppstått på detta "icke-rättighetskränkande" sätt; det räcker med att visa att den teoretiskt skulle kunna ha uppstått på det sättet.

(Såvitt jag förstår innebär detta att Nozick tar Murray Rothbards - eller Roy Childs - politiska filosofi och försöker rättfärdiga den med John Rawls kunskapsteori - det finns en slående likhet mellan "den minimala statens imaginära uppkomst" och Rawls samhällskontrakt som tecknas "bakom en slöja av okunnighet".)

Är det verkligen att undra över att en filosof som har ett så bräckligt underlag för sina teorier så småningom överger dessa teorier? Är det att undra över att en filosof som fluktuerar mellan intrinsikalism och subjektivism, mellan dogmatism och skepticism, också fluktuerar mellan etatism och anarkism?

Robert Nozick har länge varit en galjonsfigur för den "nyliberala" rörelsen. Här hade man en filosof, professor vid ett av världens mest aktade universitet (Harvard), som öppet gick i bräschen för deras idéer (utan att kunna bevisa dem, förvisso, men vad gjorde det?). Samma nyliberaler (eller i varje fall nyliberaler med samma mentalitet) rynkar på näsan åt Ayn Rand, kallar henne "osystematisk" (eller "en tämligen självbelåten romanförfattarinna") och ondgör sig över att det finns "luckor" i hennes rättighetsteori (hennes, nota bene, inte deras egen förståelse av den). Detta är en mentalitet som begriper sig på titlar, men aldrig kan tillgodogöra sig tankar. Och om dessa människor nu är besvikna över ett "avfall" som de bort förutse för länge sedan, finns det bara en sak man kan säga till dem:

"Have och tåle ni det ni fick, skam och skada."


Några tillägg 2008:

Det har sagts att ryktet om Nozicks "avfall" är betydligt överdrivet och att det bara handlar om smärre korrigeringar av det ursprungliga budskapet. Må så vara; det ändrar egentligen inget av det jag skriver ovan.

Vad gäller nattväktarstatens uppkomst, vill jag tillägga att Nozicks resonemang om hur den "skulle kunna uppstå" på ett icke-rättighetskränkande sätt är alldeles onödigt. Frågan är hur vi ska kunna ta steget från förvuxen välfärdsstat till nattväktarstat. Sättet att göra det är att steg för steg avskaffa varenda lag, förordning och institution som gör något annat än skyddar individens rättigheter. Det kommer förstås att ta tid: innan vi ens kan börja med detta, måste vi vända opinionen; och för att göra det fordras en objektivistisk revolution inom filosofin och en "österrikisk" eller helst "austroklassisk" revolution inom nationalekonomin. Men det är värt att notera att den enda sorts stat som anarkokapitalister finner det mödan värt att argumentera emot är just en genuin nattväktarstat. De talar t.ex. vitt och brett om "secession", om rätten att bryta sig ur en existerande stat och bilda en ny. Men de gör ingen ansträngning att bryta sig ur vår existerande förtryckarstat; de bara pratar om hur viktigt det är att få lov att bryta sig ur en i alla rimliga avseenden perfekt stat - en natväktarstat - den gång en sådan stat blivit verklighet.

Ett par anekdoter om Ayn Rands inställning till anarkokapitalismen: När Murray Rothbard först presenterade idén om "konkurrerande beskyddarorganisationer" för henne någon gång på 50-talet, replikerade hon: "You mean, like in civil war?" När hon senare möttes av argumentet att sådana beskyddarorganisationer inte skulle slåss mot varandra utan i stället samarbeta med varandra, replikerade hon: "You mean, like the United Nations?"

Ett bra svar på Nozicks snack om "döden som värdemätare" har också getts av Henrik Sundholm: Kort om Nozick och döden.

Det här nozickianska resonemanget dyker upp då och då. I en bloggdiskussion för något år sedan var det någon som uppmanade mig att "erkänna", på min egen hemsida, att "det är lika rationellt att välja döden som att välja livet". M.a.o. skulle min hemsidas uppgift vara att krypa för eländiga sofismer från Robert Nozick! (Jag bad förstås killen slänga sig i väggen och dö.)

Förmodligen känner ni igen min slutreplik, men om inte, så är den hämtad från Västgötalagen ("Bliver lekare slagen, ligge ogill.")


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.