Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


Tankar kring ”nyliberalismen”

Det följande var avsett som bilaga till Objektivistisk skriftserie, men jag blev aldrig helt klar med uppsatsen; jag lägger ändå ut den nu, för att den visar hur jag tänkte under den tid jag brottades med frågan ”samarbeta eller ej” med svenska nyliberaler.

Som jag tidigare meddelat (följebrev till Objektivistisk skriftserie nr 4) har jag beslutat att definitivt avsluta mitt medarbetarskap i tidskriften Nyliberalen.

Detta är inget hastigt påkommet beslut, ej heller är det fattat i vredesmod (även om det finns aspekter av redaktionens beteende som gör mig fruktansvärt arg). Det är snarast ett något senkommet beslut – jag borde ha fattat det för cirka ett år sedan, av skäl som kommer att framgå.

Den teoretiska grunden för mitt ställningstagande kan återfinnas i Ayn Rands uppsats ”Kompromissens anatomi” (Kapitalismen: det okända idealet, kap. 14), där hon ställer upp tre regler:

1. I varje konflikt mellan två människor (eller två grupper) som hävdar samma grundprinciper är det den mest konsekvente som segrar.

2. I varje samarbete mellan två människor (eller två grupper) som hävdar skilda grundprinciper är det den ondare eller mer irrationelle som segrar.

3. När motsatta grundprinciper klart och öppet definieras, verkar detta till den rationella sidans fördel; när de inte klart definieras, utan döljs eller kringgås, verkar detta till den irrationella sidans fördel.

När jag började medarbeta i Nyliberalen för cirka 5 år sedan, gjorde jag det på grundval av regel 1 ovan; utvecklingen har visat att det är regel 2 som är tillämplig.

Låt mig förklara. Och låt mig börja med den minst viktiga frågan, den terminologiska.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i termen ”nyliberal”. Såvitt mig är bekant myntades den i samband med Svenska arbetsgivareföreningens reklamkampanj för Henri Lepages bok I morgon kapitalism, och avsikten var att skilja ut den typ av ”liberalism” som önskar ökat utrymme åt marknaden (på statens bekostnad) från vad som kallas ”socialliberalism”. Inte ens för detta syfte är termen särskilt lyckad, eftersom den faktiskt tidigare använts i det motsatta syftet (”Nyliberala partiet”, grundat 1868 av Sven Adolf Hedin m.fl.)

Det enda som håller ihop de olika tänkare och tankeskolor som kallas ”nyliberala” är en viss allmän frimarknadsvänlighet. Hur fri en marknad ska vara för att kallas ”fri”, vilken och hur stor roll staten ska spela, och framför allt varför marknaden ska vara friare än idag, är frågor där olika ”nyliberaler” ger helt olika svar.

Som ”nyliberaler” räknas t.ex. både von Mises och hans adepter – som är anhängare av guldmyntfot och ett bankväsende helt fritt från statlig styrning – och klara motståndare till tanken på guldmyntfot, som Milton Friedman. Där finns ekonomer som vänder sig mot att staten ska ”stimulera” ekonomin överhuvudtaget – och sådana som anser att statlig stimulans är okej, så länge som ”utbudssidan” stimuleras. Som ”nyliberaler” räknas anhängare av rationell egennytta – och de vars analys av politikernas roll i samhället går ut på att visa att de minsann är lika egennyttiga som alla vi andra och därmed lika lite trovärdiga (den s.k. public choice-skolan). Där finns filosofer som räknar med att människan är rationell och begriplig – och sådana som motsätter sig att hon kontrolleras därför att hon innerst inne är undflyende och ”gåtfull” (Lars Gustafsson) eller därför att hon besitter en ”kvalitet X” endast tillgänglig för zenbuddistisk meditation (Sven Fagerberg). Etcetera.

Att beteckna alla dessa skilda tankeriktningar med en gemensam term, ”nyliberalism”, är uppenbarligen inte särskilt meningsfullt. Det bidrar enbart till den allmänna språkförbistringen att förse språket med ytterligare en vag och odefinierad term.

Det var emellertid just på grund av sin kameleontartade natur som termen valdes. Motivet var att skapa en ”enad front” av frihetskämpar mot den överdimensionerade, förtryckande ”välfärdsstaten” – att åstadkomma en renässans för klassiskt liberalt tänkande – att föra fram det gemensamma med bortseende från mera tillfälliga meningsskiljaktigheter.

Misstaget i denna strategi ligger i att betrakta filosofiska meningsskiljaktigheter som tillfälliga. Det krävs emellertid en viss filosofisk skolning (och en smula självständig tillägnelse) för att inse detta – och man kan inte vänta sig något sådant från unga människor som just kommit i kontakt med filosofin (eller, mera specifikt, Ayn Rands filosofi). Det är en naturlig utvecklingsgång för en ung människa att hennes filosofiska intresse först vaknar med politiska och etiska frågor (det är sådana som närmast angår en) och först så småningom djupnar till att handla om metafysik och kunskapsteori.

När jag för flera år sedan upptäckte ett gryende intresse för objektivismen, eller åtminstone för dess politiska idéer, kunde jag därför inte gärna avfärda detta bara för att det än så länge bara skrapade på ytan. Jag måste utgå från att unga människor som har en riktig common-sense-uppfattning om statens legitima roll i ett samhälle och ett nyvaknat intresse för objektivismen måste kunna fås att så småningom också inse de djupare filosofiska sammanhangen.

(Till protokollet vill jag gärna också anteckna att när Nyliberalen ännu befann sig på projektstadiet, föreslog jag namnet Nattväktaren, eftersom vi föreföll vara samlade kring ”nattväktarstatens” ideal. Förslaget avfärdades såsom alltför frivolt och provokativt. I ljuset av den senare utvecklingen antar jag att det också skulle ha varit ett alltför ”etatistiskt” namn.)

Min attityd sammanfattas ganska väl av ett par stycken ur ett föredrag som jag höll sommaren 1982 för Moderata ungdomsförbundets Uppsaladistrikt:

Det spelar inte så stor roll om vi kallar oss gammalliberaler eller nyliberaler, det viktiga är de idéer vi sprider. Förnuftets supremati över tro och blind auktoritetsbundenhet är kanske den allra viktigaste idén. Etisk egoism, d.v.s. individens rätt att leva för sin egen skull och inte som en utbytbar kugge i samhället, kommer därnäst. Och därefter, som en konsekvens, kommer kravet på en begränsad statsmakt som skyddar individen från övervåld i stället för att kränka hans rättigheter.

Kampen måste föras på många fronter… [E]konomiska och politiska idéer går i sista hand tillbaka på filosofiska idéer… [U]pplysningen av massorna börjar i de filosofiska elfenbenstornen… Min egen slutsats är att både den filosofiska och den politiska måste föras. Vi måste kämpa från elfenbenstornen fram till valurnorna. Det är en lång kamp, och den kommer inte att bli lätt. Men det vi kämpar för är värt det.

Mina avsikter med att medverka i Nyliberalen torde stå helt klara utifrån de artiklar och inlägg jag skrivit. Jag inledde med en utförlig kritisk recension av en bok om ekonomi och filosofi (”Vid perspektivlöshetens horisonter”, 1983:1), där jag försökte visa att dålig filosofi leder till dåliga ekonomiska teorier. Jag fortsatte i stor stil med den långa artikeln ”Vad är det för bra med Ayn Rand?” (1984:2-4) – där jag fullt avsiktligt presenterade Ayn Rands filosofi i omvänd ordning, d.v.s. började med estetik och politik och arbetade mig ner via etiken till kunskapsteorin och metafysiken. Skälet till detta bör vara uppenbart utifrån vad jag skrivit ovan: människor som fängslats av Ayn Rands romaner och attraherats av hennes politiska idéer borde rimligen vara intresserade av vilka fundament hon bygger på.

Avsikten med min tredje stora artikel, ”Ett allvarsord om människans rättigheter” (1985:1-3) var något annan: att skissera ett idéhistoriskt sammanhang – och detsamma kan sägas om ”Vindskydd eller utvädring” (1986:2). – Även när jag gett mig in i polemik (som i debatten som ”duellrätten” 1984 eller mitt enkätsvar till Tommy Frederiksen, 1986:4?), har jag försökt att i sista hand föra tillbaka debatten till filosofiska frågor.

Alla mina ansträngningar har varit förgäves. Likaväl som att skriva i Nyliberalen hade jag kunnat gå ut i ödemarken och språka med tistlarna och stenarna och vinden.

Skälen till detta är att Nyliberalens redaktion har en uppfattning diametralt motsatt min (och objektivismens) i åtminstone två centrala frågor: filosofins roll och statens roll.

Först filosofins roll. För mig framstår det som okontroversiellt och närmast självklart att filosofiska idéer ligger i botten av alla andra idéer, och att grundläggande principer kommer långt före konkreta tillämpningar. Man måste rimligen lägga en husgrund innan man kan börja diskutera heminredningsdetaljer. Och analogt måste man ha de filosofiska grunderna ordentligt murade, innan man kan börja detaljstudera hur ett samhälle bör vara inrättat.

Man kan naturligtvis argumentera om huruvida objektivismen verkligen tillhandahåller den rätta grunden eller ej, och om inte Kants (eller rentav Nozicks) filosofi i själva verket är hållfastare än Rands. Men det är inte detta saken gäller just nu, utan den nyliberala attityden att frågan om den rätta grunden är irrelevant och att inredningen är allt som gäller.

Den filosofiskt mest medvetne representanten för denna anti-filosofiska attityd (inom Nyliberalens redaktion) är John-Henri Holmberg, så jag ska ge några vältaliga citat av hans penna.

I sin dödsruna över Ayn Rand i Svensk Linje 1982:2 skriver John-Henri bl.a.:

Hon [Ayn Rand] betraktade själv sitt tänkande som ett helgjutet system, där ingen del borde eller kunde brytas loss från de övriga. I och med det synsättet menade hon att en liberal revolution måste ske genom att hennes filosofi spreds och blev dominerande; det var enligt Rand omöjligt att godta enbart hennes politiska uppfattning utan att också omfatta hennes moralsyn och därmed också hennes filosofiska grundteser.

Detta är uppenbarligen en ren faktarapport, men det följs strax efteråt av en värderande kommentar:

Det vore också fel att döma henne efter den hätska reaktion hon under sina sista år riktade mot dem som valt att inte till alla delar omfatta hennes tänkande.

Men varför det då? Om hon hade fel på en så avgörande punkt, varför inte döma henne efter det? Varför förlåta henne hennes filosofi och hennes hårdnackade framhärdande i den?

Attityden är måhända ännu klarare uttryckt i John-Henris bok Befria människan, tillägg 2 (s. 130f):

Rand är utan tvekan den mest kända, lästa och inflytelserikaste moderna förespråkaren för ett fritt samhälle. Samtidigt måste jag påpeka att hon dessutom förespråkar en helt egen moralfilosofi, som hon kallar ’objektivism’, och som inte är någon del av de åsikter om relationen mellan människa och stat jag har fört fram i den här boken. Läser man Rand med det i minnet har hon emellertid en lång rad klarsynta analyser och resonemang att erbjuda.

Notera här att objektivismen reduceras till blott och bart en ”moralfilosofi”, som om dess metafysik och kunskapsteori helt enkelt inte existerade. Men framför allt frågar jag mig vad som överhuvudtaget blir kvar av hennes ”klarsynta analyser och resonemang”, om objektivismen tas bort ur dem. På sin höjd, skulle jag tro, en del personliga idiosynkrasier som hennes rökvanor, hennes frimärkssamlande och hennes faiblesse för katter. Men detta är uppenbarligen inte vad John-Henri har i åtanke. Avsikten är nog snarare att separera hennes politiska uppfattning från den underliggande filosofin, att lyfta fram hennes betonande av laissez-faire utan de störande etiska och kunskapsteoretiska inslagen, och därmed göra det så mycket lättare att puffa över hennes läsare i en mera rothbardiansk fålla.

Ett annat exempel på detta filosofiförakt var ett debattinlägg av docenten i filosofi vid Lunds universitet, Bertil Mårtensson (1986:1):

Ayn Rand hade den naiva övertygelsen att varje åsikt av politisk natur för att bli giltig måste förankras i ett filosofiskt system, som i sin tur måste kunna visas vara i absolut mening sant. Endast en kombination av naivitet och storhetsvansinne kan få någon att tro att denna målsättning kan uppfyllas. Om man läser Aristoteles i original hittar man inga sådana filosofiska dumheter. Men Aristoteles var förstås ett geni.

Det torde vara självklart för de flesta att en politisk grunduppfattning är möjlig att vidmakthålla oberoende av speciella epistemologiska teorier, vare sig det är Rands eller andras. I annat fall kommer de flesta politiska idéer att krossas innan de hunnit ur barnskorna av en kritik som inte har ett dugg med politiska värderingar att göra. (Den teoretiska grunden för detta slutomdöme var, som framgick av resten av inlägget, idén att absolut visshet varken är möjlig eller behövlig, en tes som huvudsakligen underbyggdes med hänvisning till Bertrand Russells ovedersägliga auktoritet.)

Bortsett från det överlägset snorkiga tonfallet i delar av citatet ovan låg det mest signifikativa i detta inlägg i det faktum att varken Henrik Unné (som var angripen part) eller jag själv lyckades få någon replik publicerad. Man får förmoda att redaktionen kände ett stort lugn utbreda sig efter att ha fått sin syn på förhållandet mellan politik och filosofi bekräftad av ett aktat namn inom den akademiska filosofin.

Filosofiskt mindre skolade nyliberaler är förstås inte så sofistikerade. De nöjer sig med att säga att det inte spelar så stor roll om naturrätten ges en randsk eller lockesk eller annan härledning – bara ingen försöker förbjuda dem att duellera (Einar Du Rietz, 1985:2) – eller att religion och filosofi är en fråga om privata preferenser som noga måste skiljas från politiska ställningstaganden (Henrik Bejke, 1987:3).

Sanningen är emellertid att människor som saknar en korrekt kunskapsteori är värnlösa offer på det politiska området – de är berövade förmågan att skilja äkta vara från förfalskningar, att skilja sanning från propagandaplojer och sofismer. De kan fås att svälja, exempelvis, vad som helst som rubriceras som ”frihet”, även om det i realiteten innebär ond, bråd död – något som jag får anledning att återkomma till.

Så statens roll. Det torde vara bekant att objektivismen förespråkar en begränsad statsmakt, vars enda uppgift är att slå vakt om individens rättigheter mot brottslingar eller främmande inkräktare. En stat som gör mer än så överskrider sina befogenheter – och en stat som gör mindre än så försummar sina åtaganden. Detta innebär konkret att staten ska tillhandahålla polis, militär och ett domstolsväsende – inte mer – men inte heller mindre. Objektivismen avvisar m.a.o. anarkism med samma skärpa som den avvisar etatism, och på samma grunder – utifrån en bestämd syn på statens legitima roll.

Observera att denna syn på statens roll är omöjlig utan en bestämd bakomliggande filosofi. Bakom varje politiskt system ligger en bestämd etisk uppfattning – om vad som konstituerar rätt eller fel handlande, vad som menas med gott och ont, vad som bör utgöra målet för mänsklig strävan, vilka principer som bör vägleda ens handlande, o.s.v.

Mer konkret: idén att statens roll är att slå vakt om individens rättigheter låter sig inte förenas med någon variant av självuppoffringens etik. Om meningen med människans liv är att det ska offras, är idén om en ”rätt till liv” rätt och slätt meningslös – möjligen kan man tala om en rätt att välja vilket altare man ska dö på; men det är också allt.

Filosofisk likgiltighet, å andra sidan, gör det omöjligt att komma fram till någon uppfattning om vari en stats legitima roll består. Allt den filosofiskt liknöjde kan komma fram till är idéer som ”staten är elak – låt oss avskaffa den” – m.a.o. anarkism.

Men tanken att staten per se är ond är den enda riktigt bärande tanken i nyliberalismen.

Vissa nyliberaler är explicita anarkister; många fler förnekar att de är det, men den inre logiken i deras ställningstaganden leder obevekligt till anarkism; en vanlig attityd är att reducera det hela till en fråga om semantik. Men detta sistnämnda är en orimlig ståndpunkt; har man väl accepterat den anarkistiska grundprincipen, att staten till sin natur är ond, då har man uteslutit själva möjligheten av en stat som sköter sina legitima funktioner och intet därutöver; man hamnar i en rävsax, där alternativen heter: en allsmäktig, totalitär stat – eller också ett ständigt krig mellan olika rövarband.

Jag vill gärna påpeka att det jag skriver här inte är särskilt nytt; Ayn Rands ståndpunkt i frågan finns redovisad i artikeln ”Statens natur” (ingår i Kapitalismen: det okända idealet); jag har själv åtskilliga gånger försökt argumentera med nyliberaler i denna fråga, första gången i ett inlägg med titeln ”Försvar för staten” i Ratio-M 1982; senare i ett par inlägg i HTKTHT (högerteknologernas tidskrift) 1983 och i ett läsarbrev till Contra 1986:1 [finns med Inlägg i skilda ämnen från 1985 under rubriken ”Höger och vänster”]; nyliberalerna är väl medvetna om argumenten (eller åtminstone om de strängar av grafem/fonem som utgör argumentens materiella form), men de har valt att ignorera dem, att låtsas som om ingenting sagts eller som om det som sagts bara är en fråga om alternativa sätt att forma ord till meningar.

Och det är faktiskt inte bara jag och Ayn Rand som uttalat oss om detta; ämnet tröskades igenom rätt ordentligt av 16- och 1700-talets stora naturrättsteoretiker; var och en som studerat Hobbes bör känna till den rävsax jag beskrivit ovan; men de filosofiskt liknöjda är också filosofi- och idéhistoriskt liknöjda.

Det första tecknet på anarkism inom svensk nyliberalism som jag lade märke till var en kort rad i en kolumn av Bo Eriksson i Svensk Linje 1981:2-3: ”Staten är rent definitionsmässigt ond.” Samma kolumn hävdade att ”staten bara [bör] tillåtas syssla med sina traditionellt liberala nattväktarfunktioner”.

Detta är förstås en ren självmotsägelse. Om staten definitionsmässigt är ond, bör den inte tillåtas syssla med någonting alls, vare sig nattväktar- eller andra funktioner.

Resten av denna kolumn (”Tvångsvård i folkhemmet”) var ett fullständigt rättmätigt utbrott av indignation över vissa faktiskt existerande missförhållanden, och jag hade vid den tiden ingen anledning att läsa in något värre än en överdrift tydande på ungdomligt oförstånd.

Jag har försökt bibehålla denna attityd under de år som gått: om nyliberaler gör uttalanden som implicerar anarkism, måste de bottna i oförstånd eller bristande eftertanke; om man tålmodigt resonerar med dem, måste de kunna bringas på bättre tankar. Jag hade fel. Det som kunde tolkas som ungdomligt oförstånd år 1981, kan inte gärna tolkas som annat än medelålders cynism år 1988.

Vad beträffar Nyliberalen, så talade den i början stort om att återupprätta arvet från den klassiska liberalismen (ett program som jag helhjärtat stödde), men mycket av den varan har det inte blivit, om man bortser från mina egna artiklar och recensioner. Den anarkistiska slagsidan han å andra sidan blivit mer och mer uppenbar.

Det minst talande exemplet är förmodligen en ledare som stod att läsa i 1987:1:

Men så länge ingen angriper statens legitimitet – dess självpåtagna rätt att inskränka människors frihet – så kan förtryck och storebrorsmentalitet när som helst blomma upp. Vår uppgift är att visa att staten inte är någon mystisk företeelse i samhället, utan bara ett antal människor som givit sig själva rätten att med våld förtrycka andra. Men våld kan aldrig rättfärdigas annat än om det används i självförsvar. Statens funktion i samhället måste därför strikt reduceras till att skydda människor från våld, men att aldrig utsätta dem för det.

Detta kan låta som ett slags plädering för nattväktarstaten, men det är det inte. Det är ett försök att sitta på två stolar – att hävda att staten ska reduceras till sina nattväktarfunktioner och samtidigt hävda att den saknar all legitimitet överhuvudtaget, att den består av en samling självutnämnda förtryckare. Det är väsentligen samma tankefel som Bo Eriksson gjorde sig skyldig till 1981 – men detta är som sagt 1987.

Beskrivningen av staten som ”ett antal människor som givit sig själva rätten att med våld förtrycka andra” är tillämplig på totalitära diktaturer, men definitivt inte på den svenska välfärdsstaten – där vi, de förtryckta, faktiskt har icke oväsentliga, regelbundet återkommande möjligheter att byta ut våra förtryckare i allmänna val. Varken Kjell-Olof Feldt eller Gunnar Sträng eller det borgerliga mellanspelets finansministrar har ”givit sig själva” rätten att plundra oss på våra skattepengar, det är en ”rätt” som delegerats till dem av var och en som lagt sin röst på dem eller deras partier. Sättet att komma åt det förtryck som råder i Välfärdssverige ligger förvisso inte i att ifrågasätta statens legitimitet; vad som fordras är en folkupplysningskampanj som så småningom kan leda till att väljarna röstar fram bättre politiker; en kampanj som, för att låna mina egna uttryck, måste börja i elfenbenstornen och först efter långt och ihärdigt arbete kan ge resultat i valurnorna. Det finns inga genvägar.

Faran med att beskriva våra svenska politiker som en samling ”självpåtagna förtryckare” ligger i att det suddar ut distinktionen mellan parlamentarism och diktatur. Nyliberalens ledare implicerar att Sverige är en diktatur. Och vad man än kan säga om våra politiker, är det mycket långt ifrån sanningen.

Tvivelsutan kommer Nyliberalen att anklaga mig för illvillig läsning och säga att den inte menat annat än saker som jag själv skulle gå med på. Problemet är emellertid snarare att ledarskribenten inte menat någonting, utan bara gjort ordsammanställningar som innehåller en känga åt staten och därutöver inte bekymrat sig om stringensen i resonemanget. Och det mest illavarslande är inte min illvilliga läsning, utan ledarens tvetydighet – den försöker ge anarkisterna vad de vill ha och samtidigt ge genuina anhängare av nattväktarstaten vad de vill ha – och att få de båda ståndpunkterna att framtona som väsentligen variationer av samma statsfientliga tema.

Man skulle vid det här laget kunna komma med en invändning: ”Än sen då? Nyliberalen är ingen renlärigt objektivistisk publikation, och har aldrig gett sig ut för att vara det. Är detta ett skäl att bojkotta den? Räcker det inte för en objektivist att markera sin ståndpunkt och argumentera för den? Om debatten är fri, ska den väl vara fri för alla, inte bara för objektivister? Är det inte ett svaghetstecken att dra sig ur en debatt, så fort man inte får totalt medhåll?”

Det korta och enkla svaret på dessa invändningar är: Jag har försökt.

År 1985 publicerade Peter Schwartz, redaktör för The Intellectual Activist, en mycket väldokumenterad och välresonerad uppgörelse med modern libertarianism betitlad ”Libertarianism: The Perversion of Liberty”. Denna artikelserie (sedermera utgiven i pamflettform) utmynnar i ett råd att helt och hållet ge libertarianismen på båten:

Libertarianismen bör lämnas att stå naken, så att allmänheten ges möjlighet att se den för vad den verkligen är, utan något fikonlöv av respektabilitet att dölja dess skamlösa oförnuft.

Klokheten i detta råd har blivit alltmer uppenbar för mig under de dryga två år som gått; att jag inte följde det omedelbart har två skäl:

1. Jag ville inte döma någon ohörd.

2. Även om jag alltid hyst en viss skepsis mot libertarianismen, kunde jag själv inte definiera arten och graden av dess oförnuft innan jag läste Schwartz’ artikel; jag ansåg inte att jag kunde fordra mer av mina medmänniskor än vad jag fordrar av mig själv; jag ansåg att mina nyliberala bekanta åtminstone borde konfronteras med argumenten, innan jag fällde en slutgiltig dom; kanhända skulle något vete kunna räddas ur agnarna.

Schwartz’ pamflett råkade sammanfalla rätt väl i tiden med en lång artikel av John-Henri Holmberg (1986:1) under titeln ”Arvet från Rand”, där man bl.a. kan läsa:

Den som på någon enda punkt var oense med Rand eller ens begärde att hon skulle besvara deras tvivel stöttes bort ur gemenskapen… [V]arje kättersk tanke besvara[de]s med bannbullor. Roy Childs skrev 1969 ett öppet brev till Rand där han sökte visa att hon på vissa punkter motsagt sig själv och bad om hennes synpunkter. Som svar blev han struken från prenumerationsregistret till Rands tidskrift. Otaliga andra har omvittnat att de drabbats av samma öde om de offentligt kritiserat några av Rands ståndpunkter.

Den sortens sekterism stämmer illa överens med de principer som Rand ställde upp som grundsatserna i sin filosofi: objektivitet, rationalitet, förnuft. [Därefter några korta ord om brytningen med Branden 1968 och om Leonard Peikoffs aktiviteter efter Ayn Rands död, avslutade med orden:] [S]amtidigt har Peikoff och hans medarbetare lika hätskt som någonsin kretsen kring Rand attackerat dem som på någon punkt avviker från doktrinen.

Något av detta bör kanske kommenteras. För det första är det omvittnat att när Ayn Rand bedömde en person som intellektuellt hederlig, kunde hon lägga ner timmar, ibland rentav hela nätter, på att diskutera sina synpunkter och besvara tvivel, och att hon i samband därmed lade ner all möda som stod i hennes makt för att göra sig själv så klar och begriplig som överhuvudtaget var möjligt. För det andra är Roy Childs huvudtes (att Ayn Rand, om hon vore konsekvent, borde ansluta sig till anarkismen) inte värd något annat bemötande än det som det fick. Och för det tredje är det knappast oförenligt med objektivistiska principer att stöta bort ormar från sin barm; tvärtom vill jag påstå att detta är en objektiv nödvändighet, dikterad av människans överlevande som människa. Vad beträffar påståendet att objektivismen skulle fordra att man är absolut rättroende ”på varje punkt”, skulle jag vilja beteckna detta som ren och skär desinformation.

Hur som helst, så såg jag detta som ett gyllene tillfälle att initiera en debatt om de verkliga skiljelinjerna mellan objektivism och libertarianism och att presentera kontentan av Schwartz’ kritik, och jag skrev ett debattinlägg till den ändan. (Bilaga 1.) Det blev inte publicerat. När jag senare frågade Henrik Bejke om saken, lät han mig förstå att inlägget inte blev publicerat, därför att John-Henri hade skrivit en replik som var alldeles för elak. (Jag har inte sett denna replik.)

En annan väg som jag har prövat är att satirisera några av de värsta libertarianska avarterna.

I Nyliberalen 1985:3 skrev Henrik Bejke en uppskattande recension av Walter Blocks bok Defending the Undefendable (f.ö. en bok som Peter Schwartz frikostigt citerar i sin pamflett som ett kardinalexempel på libertarianismens amoralism). Jag besvarade denna recension i ett satiriskt inlägg, där jag drog ut några tämligen självklara konsekvenser för den nyliberala strategin. (Bilaga 2.) Inte heller detta inlägg publicerades. Den förklaring jag fick var att det förmodligen inte skulle stå klart för läsekretsen att inlägget var satiriskt menat – det skulle kunna tas på allvar. (I ljuset av Nyliberalens senare utveckling måste jag säga att jag till fullo accepterar denna refuseringsmotivering.)

Här tog uppenbarligen ork och tålamod slut, för jag skrev i stället följande kortvariant:

Bäste läsare,

I följebrevet till senaste numret av Objektivistisk skriftserie utlovade jag en utförlig redogörelse för skälen till att jag inte längre tänker medverka i tidskriften Nyliberalen.

Jag har funnit att arbetet med denna redogörelse enbart tråkar ut mig och gör mig på dåligt humör; dessutom sinkar det mig i det betydligt viktigare arbetet att få ut nästa nummer av Objektivistisk skriftserie.

Vid närmare eftertanke finner jag det meningslöst att lägga ned alltför mycket tid och möda på att bemöta personer som ändå är oemottagliga för principresonemang och av allt att döma endast kan tänka och argumentera i termer av personskvaller.

Jag nöjer mig därför med några korta anmärkningar.

Om det beror på dumhet eller illvilja eller en kombination av bådadera undandrar sig mitt bedömande, men faktum är att Nyliberalen försöker dra ner debatten till en nivå, där sakargument inte längre gäller. Om någon till äventyrs tvivlar på den bedömningen, låt mig citera ur ledaren i senaste numret (1987:3):

På ungefär samma sätt som den krishnatroende menar att paradiset kan uppnås genom tillräckligt hänfört rabblande av en och samma mantra anser de libertarianer som förskrivit sig till de här sekterna inom sekten att ingen fråga, inget problem existerar som inte kan besvaras eller lösas om man […] tillräckligt ihärdigt bläddrar i Rands roman Atlas Shrugged (’Vadå kärleksbekymmer? John Galt säger ju att –’).

Kommentarer är egentligen överflödiga. Låt mig ändå säga detta: om ledarskribenten hade haft civilkurage nog att redovisa denna sin uppfattning för fem år sedan, då Nyliberalen startade, skulle både tidskriften och svensk nyliberalism i allmänhet ha besparats allt objektivistiskt harekrishnarabblande från min sida. Nu är det under alla omständigheter slutrabblat.

Ledaren ifråga bär John-Henri Holmbergs stilistiska signum – ingen annan redaktionsmedlem är i stånd att skriva så långa meningar utan att göra sig skyldig till grammatiska grodor – men det är en ledare, och det innebär att hela redaktionen ställer sig bakom texten: Anders Varvéus, Henrik Bejke, Göran Thorstensson, Einar Du Rietz. Flera av dessa personer har under åratal hycklat vänskap och värdegemenskap med undertecknad; låt mig säga att jag skulle byta ett dussin dylika lismande vänner mot en enda ärlig motståndare.

Jag har valt detta citat, därför att det är det vältaligaste exemplet på Nyliberalens attityd. En fullständig analys skulle ledigt sträcka sig över ett 10-tal A4-sidor, och skulle leda till samma slutresultat.

Nyliberalen tycks ha ett behov av Ayn Rand och objektivismen för sin egen propaganda – i en annons i 1986:3-4 presenteras Atlas Shrugged som ”boken som omvänt miljoner människor till libertarianismen” – men dess behov av att tona ner betydelsen av hennes filosofi och spotta på hennes person tycks ännu större. Det vore ofint att förmena Nyliberalens redaktion dess lumpna små nöjen – men den får i fortsättningen ägna sig åt dem utan min medverkan.

Bästa hälsningar och bästa premisser,
Per-Olof Samuelsson
1988-02-20

Men inte heller det här följebrevet skickade jag ut. Däremot skickade jag ut en del andra polemiska uppsatser om ”nyliberalismen”:

Falska locktoner
Min uppgörelse med tidskriften Nyliberalen


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.