Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Ett upproriskt inlägg

Expressens Arne Ruth har skrivit en ovanligt lång recension (två helsidor, 7 och 9 juni 1978) av en uppmärksammad bok, Oprör fra midten, av danskarna Villy Sörensen, K. Helveg Petersen och Niels I. Meyer (i fortsättningen för enkelhetens skull kallade "sörensönerna").

Det är naturligtvis alltid riskabelt att bedöma en bok på grundval av en recension, och i Arne Ruths framställning är det inte alltid lätt att skilja referat från kommentar. Följande tycks dock stå klart:

I övrigt är resonemangen ytterligt snåriga, och det är framför allt oklart vari bokens "upproriskhet" består, och på vad sätt den representerar "mitten". Jag ska längre fram göra ett försök att reda ut dessa båda punkter.

Samhällsutopier har i alla tider, från Platons Politeia och framåt, tenderat att vara totalitära. Sörensönerna utgör inget undantag; de inordnar sig helt i den platonska traditionen.

Det är två grundläggande rättigheter som kommer i kläm i den sörensonska utopin: rätten till privategendom, och rätten att kämpa för bättre villkor för sig själv eller den grupp man tillhör.

Arvsrätten är en logisk följd av den privata äganderätten: till denna rätt hör att få bestämma över hur ens egendom ska användas efter ens frånfälle. Med arvsrättens avskaffande urholkas rätten att äga, och därmed urholkas också rätten att leva sitt eget liv.

Likalön och strejkförbud hänger intimt samman, och det totalitära i att förbjuda arbetare att strejka (eller arbetsgivare att lockouta) borde vara allom uppenbart. Det står vidare klart att den av sörensönerna föreslagna inskränkningen i det totala strejkförbudet (stopp endast för lönekrav som ligger över samhällets genomsnittsinkomst) bara är temporär, och att när den totala likalönen är genomförd, då måste också strejkförbudet bli absolut. Dessutom utgör "arbete under strejkförbud" ett steg på vägen mot "arbete för mat, logi och fickpengar", m.a.o. slavarbete.

Om denna utopi är ett "alternativ till Glistrup", vad står då Glistrup för om inte rätten att leva, arbeta och njuta frukterna av sitt arbete?

Nu menar sörensönerna att Glistrups framgångar utgör en "omedveten och irrationell reaktion" på två företeelser: byråkratin och den offentliga sektorns tillväxt. Och att deras förslag då förstås är en "medveten och rationell" lösning på dessa problem.

Men hur ska den sörensonska utopin administreras utan en ytterligare ansvällning av byråkratin? Hur ska likalön genomföras, om inte genom ännu högre skatteuttag, m.a.o. en ytterligare ansvällning av den offentliga sektorn? Och hur ska arbetare hindras från att strejka, utom med polis och militär? (Med automatiska telefonsvarare som säger "Gå tillbaka till arbetet"?)

[Eftersom Glistrups storhetstid ligger snart 30 år tillbaka i tiden, kanske inte alla minns att ett av hans förslag var att ersätta det danska försvaret med en telefonsvarare som säger: "Vi ger upp."]

Är detta ett "uppror till demokratins försvar"? Nej. Ty vem ska bestämma i den sörensonska utopin? Folket (demos) eller staten (politeia)? Uppenbarligen det senare. Och därför är den rätta termen inte uppror, utan nedror.

I vilken mening kommer detta nedror från mitten? Detta tarvar en utläggning.

Vissa av utopins ingredienser tycks komma från vänster (t.ex. förslaget att avskaffa arvsrätten, vilket är direkt hämtat ur Kommunistiska manifestet). Strejkförbud förekommer i både vänster- och högerdiktaturer.

Och författarnas Columbi ägg - att försöka behålla den kapitalistiska marknadsekonomin, bara den snällt håller sig i "samhällsnyttans" ledband - att avstå från att hänga kapitalisterna i lyktstolpen, så länge de fullgör sin tjänst som mjölkkor - den idén är inte en vänsteridé. Den är fascistisk. Uppenbarligen består sörensönernas mittposition i att blanda lika delar kommunism och fascism.

Detta har ett visst historiskt intresse. Traditionellt har man placerat ut de politiska idéerna på en höger-vänster-skala med de uttalat totalitära ideologierna i ytterpunkterna. Förr hade demokratin ett relativt brett utrymme mellan yttersta högern och yttersta vänstern. Nu slår rävsaxen ihop.

Sörensönernas nedror riktar sig inte bara mot framstegspartiet utan också mot framstegstron; deras grundpremiss är att framstegen (de materiella framstegen) är människans fiende - och att människorna, om de ägnade mera tanke åt de "ideella värdena", åt frågorna om "livets mening", frivilligt skulle avstå från materiella framsteg och som fogliga små får låta sig vallas in i likalönens fållor omgärdade av strejkförbudens taggtråd. Det är inte att undra på att de betraktar Glistrup som en stormsvala.

Samtidigt säger de sig vilja förena moral och samhällsnytta, "inte genom att ge upp moralen, utan genom att ha den som måttstock för samhällsnyttan". Å ena sidan ställer de "moral" och "ideella värden", å den andra "framsteg" och "nytta" - "det onda är nyttigt, och det goda är det inte" - och slutsatsen är att människorna måste offra sig på moralens altare.

Det skrämmande är att detta tas för givet - och att det rentav ges honnörsbeteckningen "ett humanistiskt ideal", tillräckligt högtstående för att frita sörensönerna för anklagelsen för korporativism (fascism).

Det enkla sanningen är att det som är nyttigt för individen också är gott för individen - och att "samhällsnyttan" antingen är summan av det som är nyttigt för alla individer i det samhälle det gäller (och i så fall måste slås vakt om) - eller också en eufemism för statsnytta (och i så fall måste bekämpas).

Denna falska tudelning av moral och nytta har sin filosofihistoriska rot i Kants pliktmoral. Både Oprör fra midten och Arne Ruths recension vore omöjliga utan Kants filosofi, och en smärre diskurs är därför på sin plats.

Arne Ruth ger nyckeln i följande mening: "Det gäller nu att hitta en social logik som inte förvisar frågorna om livets mening till metafysikens skräpkammare utan har dem som själva utgångspunkten."

Metafysik är nämligen inget annat än verklighetsteori - den gren av filosofin som sysslar med frågorna om verklighetens natur - och det var Kant som förvisade metafysiken till en skräpkammare, genom att deklarera att dessa frågor var oåtkomliga för förnuftet (det "rena" förnuftet). Senare filosofer har huvudsakligen bistått Kant med att bomma för ordentligt och sätta upp falska skyltar, vanligen så formulerade att "metafysiken är en teori om en annan (eller högre) verklighet än den verkliga". (Jag är tvungen att nämna detta, eftersom denna falska definition har tängt in i all modern filosofiundervisning.)

Frågorna om "livets mening" kan inte frikopplas från verkligheten, och ska de ut ur skräpkammaren, måste metafysiken också ut.

Men Kant lät verkligheten vila "i sig" och gav oss en overklig "fenomenvärld" att rumstera i; och moralfrågorna förlade han i en särskild ovetbar räjong, varifrån de meddelar sig till oss genom en sorts mistlur, kallad "det kategoriska imperativet". Detta imperativ säger oss att om vi har nytta av en handling, då saknar den moraliskt värde; men om den är fullständigt onyttig, eller rentav skadlig för oss själva, då blir det vår plikt att utföra den.

Och det finns ingenting i sörensönernas utopi som är till den ringaste nytta för någon, knappast ens på längre sikt för de byråkrater den bereder arbetstillfällen. Jag måste därför dra slutsatsen att de skrivit sitt "nedrör fra Kant" endast för att fullgöra en tung plikt.

Jag däremot skriver detta endast för nöjes skull - och för att om möjligt få chansen att leva i ett fritt samhälle, dikterat av den välförstådda egennyttan.

20 juni 1978

Copyright © 1978, 2000 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.