Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Gud, folket och individen

Denna uppsats blev publicerad, men jag fick inte tillfälle att fortsätta debatten, eftersom det inte var jag som hade inlett den. - F.J. Norstedt är pseudonym för Christian Braw, präst och flitig värdekonseravtiv debattör.

F.J. Norstedt har tagit upp frågan om folksuveräniteten i en utomordentligt intressant och välskriven artikel i SvD 31 juli 1979. Låt mig genast slå fast att jag är fullständigt överens med Norstedt i hans kritik av folksuveränitetens – eller ska jag kalla det majoritetsdiktaturens? – idé. Men lika fullständigt är jag oense med Norstedts egen lösning – ska jag kalla den Gudsdiktaturen?

Folksuveräniteten uttrycks i vår grundlags allra första mening med orden "all offentlig makt utgår från folket". Detta är sakligt oriktigt och dessutom moraliskt klandervärt. Eftersom folket aldrig kan vara helt enigt, innebär det i praktiken majoritetens suveränitet över minoriteten, eller kollektivet över individen. Det är en variant av den starkares rätt, och Norstedt påvisar detta med så många vältaliga exempel att jag inte behöver utveckla saken ytterligare.

Den äldre och enligt Norstedt motsatta principen – att makten utgår från Gud – är inte bättre den. I avsaknad av kriterier på moraliskt handlande är det lika illa att vara slav under Gud som under folkflertalet. Och att säga att de moraliska kriterierna kommer från Gud (eller ur folkdjupen) är naturligtvis bara att suspendera sitt eget personliga omdöme i moraliska frågor. (Det är fel att dräpa, stjäla och bära falskt vittnesbörd, oavsett om Gud har sagt det eller ej!) Inte heller upphäver Gudssuveränitetens idé "den starkares rätt". I vilken religion är någon annan än Gud den starkaste? Med vilken rätt dränkte Gamla Testamentets Gud så gott som allt levande på denna jord, om inte med den råa styrkans rätt?

I själva verket skulle grundlagen lika gärna kunna inledas med Mao Zedongs berömda sentens: "All politisk makt växer fram ur en gevärspipa". Det skulle inte vara mindre omoraliskt – men det skulle i alla fall vara sakligt riktigt! (Mao var en av världshistoriens största skurkar, men han var i varje fall en realistisk skurk.) Ty vari består offentlig eller politisk makt? Ytterst i förmågan att backa upp sina krav med fysiskt våld: att bötfälla, hudflänga, utvisa, fängsla eller i värsta fall skjuta den som tredskas.

Den avgörande frågan är inte varifrån makten utgår, utan hur makten ska begränsas; inte att legitimera "den starkares rätt" utan att skydda den enskilde individen från maktmissbruk; inte att rättfärdiga bruket av gevärspipan genom att säga att det är "Gud" eller "folket" som håller i geväret, utan att säkerställa att det endast används i självförsvar, mot dem som själva gripit till våld (m.a.o. mot brottslingar och främmande inkräktare). Grundlagen borde inte börja med en definition av "makt" utan med en definition av "rätt"; den borde inte försöka legitimera statens makt över individen, utan fastställa individens rättigheter gentemot staten och gentemot andra individer.

En hel del utmärkt arbete utfördes på detta område av upplysningstidens filosofer, och ett mycket gott försök att omsätta dessa idéer gjordes av några herrar i Philadelphia år 1776. Individens rättigheter finns inskrivna i Förenta staternas författning; det är att beklaga att det i vårt land är kollektivismen som är grundlagsfäst.

Efter denna långa utvikning åter till Norstedt. Norstedt förfäktar den tesen (som f.ö. Tage Lindbom gjort sig till talesman för i ett otal böcker och artiklar) att det var sekulariseringen, människans frigörelse från Gud och kyrka, upplysningens och liberalismens idéer, som släppte loss vår tids svallvåg av kollektivism och diktatur över världen. "Gudsriket" avlöstes av "Människoriket" – och Människoriket har gett oss vår tids konformism och nivellering, vår nioåriga grundskola och den därav följande funktionella analfabetismen – för att inte tala om koncentrationsläger och båtflyktingar.

Norstedt ger oss två alternativ: Gudsriket, där vi lyder och tjänar Gud, och Människoriket, där vi lyder och tjänar alla andra människor (eller åtminstone ett flertal av dem). Det tredje alternativet tycks aldrig falla honom in: ett rike där vi varken lyder eller tjänar utan är fria att leva våra egna liv (så länge vi inte hindrar andra från att leva sina liv). Det är detta rike som förtjänar namnet "Människorike"; den moderna kollektivismens mardrömsvärld (som jag tror vi båda avskyr) borde få heta "Mobbrike".

Mobbrikets värsta sidor är väl kända: arbetsläger, massutrotningar, kulturell och politisk likriktning. Men hurdant var Gudsriket på den tiden Gud och inte folket var den högsta auktoriteten? Var inkvisitionen så mycket bättre än Stalin? Var Giordano Brunos öde att föredra framför de ryska dissidenternas? Var det lättare att vara vederdöpare under medeltiden än att vara baptist i dagens Ryssland? Var det lättare att vara ateist under medeltiden än att vara individualist i dagens Mobbrike? Nej, Gudsriket och Mobbriket påminner skrämmande om varandra. Varför? Därför att inget samhälle kan bli mänskligt om det inte sätter den enskilda människan och hennes rättigheter först.

Låt mig till slut säga att jag är mycket glad över att F.J. Norstedt har tagit upp denna debatt om folksuveräniteten. Det är en debatt som vi behöver – behovet är närmast desperat. Men det är i grund och botten inte "Gud" eller "folket" frågan gäller. Det är "individen" eller "kollektivet".

Eskilstuna 1 augusti 1979

Publicerad i SvD 25 augusti 1979

Vem tillhör människan?

F.J. Norstedt har svarat på mitt tidigare inlägg om folksuveräniteten. Jag vore tacksam att själv få komma med ett slutgenmäle.

Jag ska koncentrera mig på de punkter som Norstedt menar att jag undviker, nämligen om människans förhållande till sin skapare, och frågan om hennes inneboende godhet eller ondska.

Är människan god eller ond? Kristendomen svarar att hon är i grunden fördärvad genom syndafallet, och att endast Guds oförskyllda nåd kan ändra på detta förhållande. Observera att det med denna syn blir omöjligt för människan att välja mellan gott och ont, och att valet endast står mellan protest och underkastelse; att det inte ger några moraliska kriterier utöver Guds vilja, samtidigt som människan ändå behöver sådana kriterier för att avgöra om det är Gud eller Djävulen som talar i hennes inre eller driver världsförloppet.

Samtidigt var det just genom syndafallet som människan, i kristendomens mytologi, vann kunskap om gott och ont. Myten innehåller en kärna av sanning: frågan om gott och ont är en specifikt mänsklig fråga, den är inte tillämplig på andra livsformer än just människan. Djur, växter och död materia fungerar automatiskt, de drivs av sin natur i en viss given riktning. Det är bara människan som ställs inför genuina valsituationer, det är bara hon som behöver en moral, en genomtänkt uppfattning av vad som är gott eller ont, rätt eller fel. När Gud förbjuder människan att "äta av kunskapens träd på gott och ont", förbjuder han i själva verket människan att vara människa.

Människan är inte "innerst inne god" enligt några utommänskliga kriterier; hon är helt enkelt den varelse som, för sitt eget bästas skull, måste lära sig skilja mellan gott och ont. Etiken är en förnuftsfråga, inte en trosfråga.

När människan ställs till svars inför sin skapare, ställs hon inför en domare som är allsmäktig och allvetande, en som alltid har rätt. Oavsett vilket försvar människan kommer med är hon skyldig – det enda som kan rädda henne är en fullständig bekännelse. Och huvudanklagelsen är olydnad – en olydnad som består i självständigt moraliskt tänkande. Jag har svårt att se skillnad på yttersta domen och en skenrättegång i ett totalitärt samhälle.

Så till sanningsfrågan: om det låg någon sanning i idén att människan har en skapare, vars makt ska vara allenarådande i hennes själ, att hon är Guds förvaltare på jorden, då skulle den enskildes liv (mitt liv, och ditt) inte längre vara något självändamål, utan vi skulle alla vara utbytbara sub specie aeternitatis. (Liksom vi i ett totalitärt samhälle är utbytbara sub specie dictatoris.)

Men varje människa är ett självändamål. Hennes liv tillhör inte Gud, lika lite som det tillhör kejsaren (eller mobben). Det tillhör henne själv.

Eskilstuna 13 september 1979

(Jag fick en replik på insändarplats 6.9.79. Vad insändaren gick ut på bör framgå av mitt svar.)

Albin Nilsson hävdar i polemik mot mig (se denna spalt 6.9.79) att valet inte står mellan individen och kollektivet, utan mellan individen och den totala Gemenskapens bästa.

Låt mig först påpeka att detta inte är ett "långt viktigare val" utan exakt samma val, formulerat i något annorlunda vändningar. (Att Albin Nilsson i sitt kollektiv inkluderar djur, växter, jord, hav och luft ändrar inte den grundläggande frågeställningen: har individen oförytterlig rätt till sitt eget liv, eller är hon en utbytbar kugge i universum?) Nilsson tror förmodligen att han vidgar debattperspektiven, höjer debatten till ett nytt plan. I själva verket säger han bara emot mig.

Men han tar upp en annan intressant aspekt: han menar att Gemenskapsidén aldrig förverkligats och att religionen blivit till en allas kamp mot alla om vad som är den rätta läran.

Detta är dock inte konstigare än att totalitära politiska rörelser ständigt drabbas av lärostrider, som ofta slutar i blodiga utrensningar av oliktänkande. Arianer och mensjeviker är offer för samma mekanism.

Vari "Gemenskapens bästa" består kan nämligen aldrig entydigt definieras; kunskapen om det skulle kräva att vi vore allvetande. Men var och en som eftersträvar makt över andra (kroppsligen eller själsligen) kan använda denna formel, "Gemenskapens bästa", till att offra enskilda människors bästa på dess altare. Om två av den totala gemenskapens ayatollor stöter samman, då får vi ett religionskrig. Sekulariserade ayatollor ger oss sekulariserade religionskrig (som t.ex. mellan kommunism och nazism). Detta är ingen beklaglig tillfällighet, det är en oundviklig konsekvens av att man väljer "Gemenskapens bästa" framför individens.

Noteras bör att termen "Gemenskapens bästa" kan tolkas på ett helt annat sätt, nämligen som summan av alla enskildas bästa (om nu någon kan räkna ut den summan). Men då finns ingen anledning att ställa de båda begreppen i motsats till varandra – och framför allt inte att säga att summan äger något slags företräde framför delarna.

Eskilstuna 13 september 1979

Inlägget blev aldrig publicerat

Norstedt skrev privat till mig bl.a. följande:

Som Ni själv märker tvingas man till slut alltid tillbaka till den yttersta frågan – frågan om Gud, och där har Ni uppenbarligen tänkt mycket och intagit en ståndpunkt. Mitt intryck är emellertid att det är två punkter, där Ni kunde fördjupa Ert ståndpunktstagande. Det första är denna fråga: Är Ni förvissad om, att Ni rätt uppfattat vad det är Er motpart, i detta fall Kyrkan, har att säga om Gud? Det andra är detta: Är det möjligt, att Edra svårigheter också kan ligga i själva den utgångspunkt Ni har Mitt intryck av Er artikel är inte att Ni sökt förutsättningslöst – i den mån nu någon kan vara det – komma tillrätta med frågan om Gud, utan att Ni utgått från, förutsatt, att Gud inte finns och därefter sökt visa, på olika sätt, att tron på Gud är orimlig.

Mitt svar:

Tack för Ditt brev! Även om jag inte hyser något större hopp om att övertyga eller "omvända" Dig, känner jag mig ändå manad att på nytt markera min ståndpunkt.

Den centrala – eller om Du så vill "yttersta" – frågan i ett politiskt sammanhang är frågan om individens rättigheter – i den klassiska formuleringen hans rätt till "liv, frihet och strävan efter lycka". Den principen begränsas, logiskt, av att den gäller för varje individ: den kan inte (med anspråk på bibehållen logik) åberopas av en människa som finner sin förnöjelse (eller sin "plikt") i andras död, ofrihet och olycka. Denna princip äger giltighet oberoende av om den har gudomlig sanktion eller ej. Den är dessutom giltig oberoende av om folkflertalet håller med om den eller ej. Både Du och jag och alla andra behöver denna princip för att kunna leva ett fullödigt liv.

Nu finner jag denna princip hotad från två håll: från den moderna kollektivismen som menar att individen ska vara folkets, eller arbetarklassens, eller rasens, eller de förtryckta massornas tjänare – och från religionen som menar att individen ska vara Guds tjänare i första hand, och i andra hand sin nästas. Vad kan jag svara annat än "Non serviam"?

Nu säger Du att jag "tvingats tillbaka" till frågan om Gud. Visst – eftersom jag för en diskussion med en andans man måste jag ju förr eller senare komma in på den frågan. Hade jag diskuterat med Karl Marx hade jag på samma sätt "tvingats tillbaka" till frågan om vem som ska äga produktionsmedlen. Hade jag diskuterat med Noam Chomsky hade jag "tvingats tillbaka" till frågan om människan har medfödda idéer. Hade jag diskuterat med Immanuel Kant hade jag "tvingats tillbaka" till frågan om vi kan ha kunskap om yttervärlden. Etcetera, etcetera. Det betyder inget annat än att jag är villig att diskutera andras principiella ståndpunkter. Inte att jag – mer eller mindre ofrivilligt – är på väg att ansluta mig till dessa ståndpunkter.

Har jag rätt uppfattat vad Kyrkan har att säga om Gud? frågar Du. Nu är ju Bibeln och all annan teologisk litteratur väl tillgänglig även för mig – och såvitt jag kan se är läran om arvsynden helt central för den kristna tron (och tydligen även för Din religiositet). Utöver vad jag tidigare sagt om arvsynden: vari bestod Adams och Evas felsteg annat än i att de lämnade den blinda lydnadens väg och började utforska världen på egen hand? Och vari skiljer sig då den lydnad Gud fordrar från den lojalitet en modern totalitär stat kräver av sina medborgare? Om den kristne Guden vore annorlunda funtad än en modern diktator skulle han inte kräva denna typ av lydnad. Inte heller skulle han ställa orimliga och irrationella krav på människan – som t.ex. att en far ska kliva upp på en bergknalle och elda upp sin äldste son, eller att människor ska fortsätta leva ihop och göra livet surt för varandra trots att de upptäckt att de inte passar tillsammans. Inte heller skulle han inge sin enfödde son idén att ens surt förvärvade slantar i verkligheten tillhör kejsaren. Inte heller skulle han inspirera sina tjänare att hålla predikningar mot kärnkraften, i varje fall inte med motiveringen att vi ska sänka vår levnadsstandard till u-ländernas nivå. [Jag minns tyvärr inte vilken präst det var som höll en sådan predikan.] En god Gud skulle fröjdas åt att folk sover gott om natten, utan att för den skull vara slätkammat – han skulle fröjdas åt de materiella framstegen. Han skulle inte vara så förtvivlat avundsjuk på människan för att hon bättrar på hans skapelse.

Har jag behandlat frågan förutsättningslöst? Enda sättet att besvara den frågan är självbiografiskt. Jag har använt alltför stor del av mitt liv på att söka dels efter Gud, dels efter min egen sanna identitet. Det har varit ett slöseri med tid. För Gud går inte att hitta (annat än på via negativa, som ingenstans leder), och sin egen identitet kan man ändå inte undfly. I teologiska termer: Gud är alltför transcendent för att det ska löna sig att leta efter honom, och det egna jaget är så immanent att man inte ens kan börja leta efter det.

Filosofiskt anser jag frågan slutbehandlad. Men det blir genast annorlunda när någon drar in Gud i immanensen, när denne någons idéer om hur jag ska leva förvandlas till gudomliga bud, när alla mina ord och handlingar blir något jag kan ställas till svars för, och fällas för, oavsett vad jag säger till mitt försvar, när varje ofullkomlighet jag finner hos mig själv blir till ett bevis på mitt grundläggande fördärv, och när det enda jag kan göra för att frälsa mig är att avge en fullständig syndabekännelse (som dessutom måste vara uppriktig). Intellektuellt kan jag nog klara av allt detta. Men om anklagelserna backas upp av världslig makt – vad finns det så som hindrar att jag återfinner mig själv i samma predikament som den alltför egenartade Giordano Bruno – eller som den något mindre egenartade Rubashov i Koestlers Darkness at Noon?

Så blir det – som Du skisserar i Din senaste artikel – en kulturkamp mellan "Gudsrike" och "Mobbrike", så kommer Du inte att återfinna mig på motståndarsidan. Men Du kommer inte heller att återfinna mig på Din egen sida.

14 oktober 1979

Några ordförklaringar:
non serviam: jag tjänar inte
sub specie aeternitatis: under evighetens synvinkel; sub specie dictatoris: under diktatorns synvinkel
via negativa: idén att Gud bara kan definieras i negativa termer; man kan inte säga vad han är, bara vad han inte är

Copyright © 1979, 2003 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.