Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Prokrustes lever!

Denna uppsats publicerades i tidskriften Skolvärlden, nr 6, 1980.

Det relativa betygssystemet är irrationellt, orättfärdigt och ett exempel på institutionaliserad sadism. Jag hoppas kunna visa detta med ett enkelt och för alla begripligt exempel.

Låt oss anta att du undervisar i engelska (eller tyska, eller matematik, eller, eller, eller) i en normal klass med normal spridning av duktiga och mindre duktiga elever. Du har då förmodligen en eller ett par elever som ligger på en etta i ämnet. Låt oss vidare anta att du tar dig an dess svaga elever och lyckas höja deras prestationsförmåga ett (eller rentav ett par) betygssteg. I en skola med absolut betygssystem skulle detta vara gott och väl. Men med ett relativt system måste betyget ett nu tas över av de elever som har de svagaste tvåorna.

Nåväl, du reparerar detta genom att ta hand om dessa elever på samma sätt. Återigen måste några andra elever bära hundhuvudet (ettan).

Vilken elev du än hjälper fram till ett bättre resultat, på vilken betygsnivå det vara må, gör du det till förfång för någon annan elev som måste få sitt betyg sänkt. (Enda undantaget är om du koncentrerar dina ansträngningar på de elever som redan ligger på betyget fem!) Och skulle du lyckas hjälpa alla, då är du tillbaka vid de betyg du började med. Skulle du döma efter betygen, kunde du lika gärna ha suttit med armarna i kors hela läsåret.

Du finner situationen absurd och beklagar dig på högre ort. "Men", säger då högre ort, "du har missuppfattat hela idén med det relativa betygsystemet. Det är inte klassen som är referensgruppen, det är alla elever i hela riket som läser samma kurs. Kan du bara bevisa att din klass är bättre än genomsnittsklassen, så får du också sätta högre betyg. Det är ju f.ö. det vi har centrala prov till." Du drar en suck av lättnad. Ditt samvete är rent. Du kan hjälpa en elev hur mycket du vill utan att offra någon annan.

I själva verket har du suckat ut för tidigt. Ditt samvete är gruppegoistiskt. Du har sett dit näsan räcker och inte längre. Ty referensgruppens storlek är irrelevant för resonemanget. Om ett betyg höjds, måste ett annat sänkas – och det spelar ingen roll om det sänks i din klass eller i parallellklassen eller i en skola hundra mil därifrån. Vore det inte så, skulle den procentuella fördelningen av betygen över hela landet rubbas. Det är ju f.ö. just det vi har centrala prov till!

Någon läsare har säkert vid det här laget formulerat det korttänkta motargumentet att ett enda betyg i praktiken varken gör till eller från. Men naturligtvis gäller det här resonemanget inte bara något enstaka fall – inte så länge det finns lärare som har viljan och förmågan att hjälpa fram sina elever till bättre prestationer. Med vårt nuvarande betygssystem innebär en lärares pedagogiska skicklighet ett direkt hot mot betyget för varje elev som inte får åtnjuta den lärarens undervisning. (Enda sättet att åtgärda denna orättvisa inom systemets ram är att se till att alla lärare är exakt lika bra – eller exakt lika dåliga.)

Låt oss se lite närmare på filosofin bakom de relativa betygen, och låt oss ta kapitlet om betygsättning i Lgy 70 som utgångspunkt.

Det första som slår en i Lgy 70 är ett allt uppslukande intresse för klassens betygsnivå. Lgy ger utförliga exempel på betygsfördelningen i ordinära, bra, dåliga, homogena och heterogena klasser. De centrala provens uppgift är att uppnå jämförbarhet mellan olika klasser. Mellan de preliminära och slutgiltiga betygen ska klasskonferensen diskutera om klassens betygsnivå är den rätta. Kort sagt, läraren ska först utröna vad för slags klass han har och därefter fördela de tillgängliga betygen på den enskilda eleverna.

Men det är ju just den enskilde eleven som får betyget – och det är den enskilde elevens betyg som läraren bör slita med, inte klassens snitt eller fördelning. Klassens nivå, liksom nivån på hela årskursen, är en funktion av de enskilda elevernas prestationer (summan av prestationerna dividerad med totala antalet elever) – men Lgy betraktar varje elevs prestation som en funktion av klassens (eller, ytterst, hela årskursens) nivå. "Individen i centrum" är en fras som tydligen är förbehållen festtalen.

Vad får denna kollektivistiska syn för konsekvenser? Ja, tänk dig att du sitter och sliter med betygssättningen, och att du har en elev som ligger på gränsen till en etta och en annan som ligger på gränsen till en femma. De frågor du bör ställa dig är helt olika. I renodlad form lyder de: "Måste jag ge den här eleven en etta? men "Kan jag ge den här eleven en femma?" En variant av den första frågan är: "Om jag ger honom en etta, kommer han då att skärpa sig nästa termin, eller kommer han helt enkelt att ge upp?" En variant av den andra frågan är: "Kommer han att kunna försvara sin femma, eller riskerar han att få den sänkt igen?" Men hur de än ställs är frågorna elevcentrerade. Är de inte avsedda att hjälpa eleven, så är de åtminstone avsedda att bedöma honom rättvist. (Allt som ovan sagts gäller förstås också om tvåor och fyror.)

Men den fråga som Lgy uppmuntrar läraren att ställa är: "Hur påverkar den här ettan (eller femman) klassens snitt? Har jag nu satt lagom många ettor eller femmor?"

Observera nu att mina elevcentrerade frågor inte kan ställas utan att hela idén med det relativa betygssystemet ruckas. Ty om de ställs, kommer snittet i landet "som av en osynlig hand" att höjas över 3,0. (Såvitt jag vet är det just detta som sker – vilket beror på att systemet modererats av sunda förnuftet.)

En annan konsekvens (som jag redan berört) är att det är "bra" för klassen att ha en grupp svaga elever som gett upp – för det ökar det illgängliga utrymmet för överbetyg! (Svaga elever som inte gett upp är däremot ett hot – se ovan!)

För att ytterligare stäcka all ambition har Lgy förbjudit s.k. betygsglidning. Det är fortfarande möjligt att höja sitt betyg genom att plugga hårt – så länge inte alltför många har samma idé!

Men vilar då inte det relativa betygssystemet på vetenskaplig grund? Är det inte så att intelligens och andra faktorer fördelar sig enligt den s.k. Gausskurvan? Och ska då inte elevers kunskaper fördela sig på samma sätt?

I botten på detta resonemang ligger idén att sådana faktorer som kroppslängd och kroppsvikt fördelar sig enligt Gausskurvan. Det är fullt möjligt att detta är sant. Det är likaså möjligt att längden på hundsvansar och vikten på asteroiderna fördelar sig enligt Gausskurvan. Men vad har detta med skolprestationer att göra? Platt intet!

Att säga att intelligens eller begåvning fördelar sig enligt Gausskurvan är i själva verket att förutsätta det som ska bevisas. Här är nämligen kurvan själv kriteriet på om ett test är korrekt utformat eller ej.

Om det skulle visa sig att kroppslängden inte stämmer med Gausskurvan, börjar man så manipulera med måttbandet för att få den att stämma? Självfallet inte. Men när det gäller intelligens och begåvning finns det inga centimeter eller kilon eller liter. Det är därför man gjort Gausskurvan själv till måttstock.

Gausskurvan i betygssystemet är inget kriterium. Den är ett bevis för att det saknas kriterier. Men ska ett betyg vara ett användbart urvalsinstrument, då måste det finnas objektiva kriterier som talar om vad betyget betyder. (Tänk efter vad det skulle innebära om det relativa betygssystemet tillämpades på körkortsutbildningen!)

I den grekiska mytologin fanns det en värdshusvärd vid namn Prokrustes, som roade sig med att tänja ut de gäster som var för korta för hans säng och hugga benen av dem som var för långa. Legenden säger att han till sist blev ihjälslagen av den tappre atenaren Theseus.

Legenden ljuger. Ty det är uppenbart att Prokrustes lever och har hälsan, även om han idag använder en mera sofistikerad teknik. Förr pressade han in enskilda människor i sängar. Idag pressar han in hela generationer i Gaussklockor.

Men var Theseus befinner sig idag, det vet jag sannerligen inte.

Eskilstuna 3 december 1979

Det relativa betygssystemet har lyckligtvis gått i graven. Gränsdragningsproblem kan förvisso uppstå även med ett absolut system. Men med ett sådant system kan det i varje fall formuleras specifika kunskapskriterier för varje betyg.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.