Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Ett debattinlägg om den offentliga debatten

Avsett som inlägg i en debatt som fördes i SvD sommaren 1980. Självfallet ej publicerat. Och tyvärr har jag inte kvar några klipp av de artiklar av Sven Fagerberg och Lars Gustafsson jag nämner, och jag minns inte detaljerna, utan bara huvuddragen, i deras argumentation.

Ett utmärkande drag för vår offentliga debatt är att den inte handlar om det den ger sig ut för att handla om. De verkliga frågorna undviks, och endast skenfrågor förs till torgs – men dessa skenfrågor har tillräcklig "familjelikhet" med de verkliga för att få människorna att tro att de är vilse i tillvaron, när de i själva verket är vilse i en dimridå.

Eller, för att uttrycka det råare: debatten förs med märkta kort – men människorna är så vana vid märkta kort att de inte gitter protestera och kräva en omärkt lek.

Det mest iögonenfallande exemplet på detta, med den mest storslagna och mest påkostade dimridån. är den så kallade "kärnkraftsomröstningen". Den verklighetsbeskrivning vi förväntas acceptera är denna: folket gavs tillfälle att säga sin mening om kärnkraften; folket sade sin mening; politikerna följer nu folkviljan.

Och ändå är ju sanningen så lätt att se; det är bara att gå till ordalydelsen på de olika linjernas valsedlar. Verkligheten är denna: politikerna bestämde sig för att avveckla kärnkraften; för att ge detta beslut ett sken av legitimitet gavs folket tillfälle att yttra sig om takten i denna avveckling; folket yttrade sig lydigt, och kärnkraftsindustrin gavs ett anstånd med sin avrättning, långt nog att för de kortsynta se ut som ett frikännande.

Om någonsin ett spel spelats med märkta kort, var det spelet om kärnkraften.

Centerpartiet var inte sent att spela ut det märkta kortet och förklara att folkomröstningen var en seger för avvecklingsalternativet. Hur skulle den någonsin kunna bli något annat, när svenska folket aldrig gavs något annat än avvecklingsalternativ?

Det är omöjligt att kortfattat analysera alla de ödesdigra konsekvenserna av denna folkomröstning; jag ska bara peka på två som är speciellt relevanta här: (a) politikerna kommer att kunna skylla den kommande utvecklingen på "folket", och (b) de kommer att kunna argumentera att "ja-sidans seger inte hjälpte", fast det i verkligheten inte fanns någon ja-sida i folkomröstningen, bara olika modifikationer av nej-alternativet.

Ett liknande, men mera vittomfattande, exempel är skattedebatten – vilken förs på grundval av den outtalade premissen att staten ("samhället") har oinskränkt "rätt" att förfoga över medborgarnas pengar, och att skatteuttagets (läs utplundringens) storlek är en rent praktisk fråga, en fråga om att hitta den för staten ("samhället") optimala punkten på Lafferkurvan.

Det har tidigare i denna tidnings [SvD:s] spalter påpekats att socialdemokratisk skattepolitik syftar till att steg för steg urholka och på sikt avskaffa den privata äganderätten – och samtidigt grundar sig på föreställningen att den privata rikedomen ändå alltid ska finnas kvar som plundringsobjekt. (Påpekandet gjordes av Gustaf Cassel den 16 april 1928.) Idag har den privata äganderätten reducerats till en borgerlig fras, om ens det; och varje försök att hitta ekonomiska andhål stämplas, med hjälp av en elegant begreppsglidning, som "ekonomisk brottslighet".

Den eleganta begreppsglidningen illustreras bäst med följande exempel: om jag blir nedslagen i en skum gränd och muddrad på min plånbok, är detta ett vanligt våldsbrott; men om rånaren underlåter att ta upp dessa pengar i sin självdeklaration, är brottet ekonomiskt och därför extra klandervärt; efter ett tag glöms kopplingen bort och en sådan aktivitet som bärplockning blir till ett ekonomiskt brott, eftersom den kan tolkas som ett sätt att undandra sig moms. (Visst, exemplet är överdrivet – men mönstret, strukturen, paradigmet finns där.)

Vem reser sig upp och ställer frågan: "När staten höjer skatten – när staten tvingar av medborgarna mer och mer pengar – är inte det ekonomisk brottslighet?"

Exemplen skulle kunna mångfaldigas. När ungdomar tvingas sitta av sina nio år i grundskolan, vare sig de vill eller inte, och bibringas en undervisning som knappt förtjänar namnet, då kallas det "rätt" till utbildning – och alla är mycket förundrade och bekymrade över att tacken för denna "rätt" är vandalisering och terrorisering av lärarna. Inga normgrupper kommer någonsin att kunna lösa detta problem, eftersom själva grundnormen aldrig får ifrågasättas: statens ["samhällets"] "rätt" till den växande människans kropp och själ.

Jämställdhetsdebatten är ett annat sorgligt exempel. "Progressiva" politiker och debattörer skulle gärna vilja reglera vårt hemliv i detalj och tala om för oss vem som ska diska, städa och byta blöjor på minstingen (vad annat finns i kvoteringstänkandets slutända?); "moderata" kritiker värjer sig och säger att de hellre vill ändra på folks grundläggande attityder, vilket (om det fattas bokstavligt) betyder att de vill reglera vårt själsliv.

Nej, orden betyder inte vad de betyder i vår offentliga debatt. Fattigdom kallas "livskvalitet", men att höja kvaliteten på sitt liv stämplas som "konsumtionshysteri". Att "strejka" är inte att lägga ned sitt eget arbete, utan att lockoutas av facket. "Jämställd" blir man genom att kvoteras bort från sin självvalda livsbana. Ofriheten kan till nöds fördras, om den delas av alla. Etcetera ad infinitum, eller trakten däromkring. Och varje åtgärd som beskär den enskildes frihet hyllas som "ansvarsmedveten" – men om den enskilde försöker ta ansvar för sig själv och sitt eget liv kallas det "rå och hänsynslös egoism".

Det har gjorts ett par lovvärda försök på denna sida att skingra dimridåerna och stjälpa korthuset – jag syftar förstås på den debatt som dragits igång av Sven Fagerberg och följts upp av Lars Gustafssom med flera.

Lars Gustafsson slår huvudet på en mängd spikar i sin understreckare den 6 juli 1980. Han har klart för sig att kampen gäller individen mot staten, och att vårt (individernas) främsta vapen är förnuftet. Man skulle kanske önska sig en förklaring av det något kryptiska uttrycket "förnuftets vanliga operationer" (hur ser en ovanlig förnuftsoperation ut?) – men att döma av artikeln i övrigt menar han att förnuftets uppgift består i att identifiera de verkliga problemen och att klargöra de verkliga sammanhangen (alltså att spela med omärkta kort och skingra dimridåer).

Sven Fagerbergs inlägg är mera ambivalent. Han räknar upp en mängd mycket verkliga missförhållanden i vårt samhälle – och visst känns det befriande att höra den fagerbergska piskan vina över vänsterfascisterna. Men dessvärre rycker han undan grunden för sin egen kritik – genom att förklara att världens struktur är ogripbar för förnuftet (och genom att antyda att felet med marxismen är dess alltför knivskarpa logik). Vilka av "förnuftets vanliga operationer" ska Fagerberg tillgripa, när hans vedersakare förklarar att deras intuition griper fastare om verkligheten än hans?

Men den debatt som Fagerberg satt igång är viktig. "Den andligt döda och grymma sovjetstaten" (Fagerberg) är närmare än vi tror; "det slutgiltiga steget in i totaliarianismens mörker" (Gustafsson) är kortare än vi anar. Vi lever i en sorts fascism med vänlig mask, en solskensleende fascism som kallas välfärdsstat. Dess tillskyndare brukar likna den vid ett skyddsnät; ingen ska behöva landa i den brutala verkligheten; leendena förbyts i fasa inför varje antydan att maskorna i nätet borde knytas lösare.

Metaforens innebörd blir genast klarare, när man inser att skyddsnätet i själva verket är en trål.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.