Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Upplysning eller holism?

Inlägg i en debatt på Expressens kultursida augusti-september 1980

En imponerande radda gamla filosofer har nyligen (5.8.80) blivit dödförklarade på Expressens kultursida för att lämna plats åt en nyskapelse kallad "den holistiska människan", detta i rubriken till en artikel av den samtide filosofen Jan Grönholm. Dödförklaringen visar sig vid lusläsning sakna stöd i artikeln; jag kommer i fortsättningen att utgå från att den har Grönholms outtalade stöd; skulle detta vara fel ber jag om ursäkt på förhand.

Alla de uppräknade filosoferna brukar räknas till Upplysningen. Också den äldste av dem, Bacon, hör dit, om inte historiskt så åtminstone intellektuellt. Bacon och Locke var företrädare för empirismen, d.v.s. grovt uttryckt för idén att verkligheten låte sig utforskas (och inte bara tänkas, som hos Descartes). Newton kan ses som en representant för den så utforskade verkligheten, och vad Newton var för naturvetenskapen, det var Adam Smith för samhällsvetenskaperna. (Och om Smiths upptäckt av marknadskrafterna inte längre är levande, varför envisas fortfarande politiker och ekonomer med att försöka manipulera dessa marknadskrafter eller sätta dem ur spel?1)) Voltaire representerar framför allt Förnuftets uppror mot Auktoriteterna. - Vad är det som säger att deras "paradigm" är moget att bytas ut? Ger oss erfarenheten inte längre någon verklighet att utforska? Äger vårt sociala liv inte längre rum på en marknad? Finns det inte längre några auktoriteter att ifrågasätta? Är det kanske dags för de etablerade andliga och världsliga auktoriteterna att göra uppror mot förnuftet? Ska ayatollorna utrota dem som försöker se världen med egna ögon, för att sedan slåss om den "helhet" som finns kvar?

Hume och Kant hör också till Upplysningen i den meningen att de var dess dödgrävare. Humes filosofi kan sammanfattas i teserna att det inte finns någon verklighet att utforska och inget "jag" att utforska den, eftersom bådadera upplöses i "knippen av perceptioner" utan något sammanhållande element. Om Hume därmed grävde en grav, så forslade Kant dit liket genom att hävda att den verklighet som sinnena och förnuftet tillsammans utforskar inte är Den Sanna Verkligheten, vilken i stället uppenbarar sig i Pliktens Bud, som är kategoriska och inte får ifrågasättas.

Hur kan då Humes och Kants idéer höra hemma i upplysningsfilosofernas "paradigm"? Förnuftets paradigm, en gång formulerat av Aristoteles ("tingen är vad de är, de är inte vad de inte är och inte heller något mellanting") utsluter det; men för det "Det Högre Förnuftets" paradigm som formulerades av Hegel är varje idé identisk med sin raka motsats: det "rena förnuftet" slår över i det "rena oförnuftet", varefter de tu ingår en holistisk sammansmältning (förkroppsligad i en absolut stat).

Grönholms paradigmskifte har börjat för länge sedan; det enda han gör är att tillfoga några nya ablativer och att formulera några avslutande vokativer, så intetsägande att de skulle kunna ingå i Skolöverstyrelsens Övergripande Mål.

Att det är bra att ha en helhetssyn på tillvaron är en truism, så länge man inte specificerar vilken helhetssyn. Att den ska vara "mångfacetterad och integrerande", "ska balansera och samordna mänskliga behov", "ska vara öppen, sökande och utvecklingsbefrämjande", är knappast teser som skulle få Voltaire att sätta kaffet i vrångstrupen. Att samhället ska underlätta människans självförverkligande är en till intet förpliktande fras, så länge den inte paras med krav på att samhället ska avstå från klåfingriga ingrepp i människornas liv. (Den kan lätt slå över i en hegelsk antites: att människan ska underlätta samhällets självförverkligande.) Det enda riktigt kontroversiella i Grönholms målbeskrivning är talet om en "ekologisk etik", ett begrepp som snarast tycks gå ut på att människan ska hålla sig undan och inte hindra naturen från att förverkliga sig själv.

Den holistiska huvudtesen, att "helheten är mer än summan av delarna", är likaså en truism. Det är uppenbart att om man klipper ut alla orden i en roman, lägger dem i en stor hatt och skakar om, så blir resultatet något helt annat än den ursprungliga romanen; likaså om man klipper sönder den i meningar, stycken eller kapitel. Alltså är romanen "något mer" än sina komponenter. Vad är det som är så banbrytande i den upptäckten?

Men denna truism brukar användas som en sofism av en viss typ av samhällsteoretiker (nämligen socialister och fascister av alla varianter). Utifrån truismen att samhället är "mer" än summan av individerna drar de slutsatsen att samhället äger moralisk prioritet över individerna: samhället har alltid rätt, individen alltid fel.

Vad menas med att "världen är komplex, sammanhängande, oförutsägbar, föränderlig, heterarkisk och holografisk"?2) Att världen är föränderlig upptäcktes redan av Herakleitos; att den är komplex har knappast förnekats sedan Parmenides dagar. Att den är oförutsägbar är ett välkänt faktum för varje tippare; ingen framtid har någonsin varit sluten och lätt att förutsäga. (Men elektronernas oförutsägbarhet, som alltid brukar dras fram i sådana här resonemang, har i varje fall aldrig hos mig injagat någon rädsla för att jag ska falla genom jorden.) Att se "flera hierarkiska pyramider i stället för bara en" är inte ett exempel på heterarki utan på poly-hierarki; och upptäckten har lika lite som Grönholms övriga något nyhetens behag över sig.

Ett bra sätt att belysa innebörden i ett begrepp är att ställa det i kontrast till sin motsats. Vad skulle det innebära att vår värld vore "enkel, osammanhängande, förutsägbar, oföränderlig, holoarkisk och heterografisk"? Och vilket av våra tros- och tankesystem utgår från sådana förutsättningar? Vem är det som spjärnar så hårt mot Grönholms "totala omprövning av livsstilar, tanke- och trosmönster"?

Ett någorlunda explicit svar ges. Spjärnaren är den objektive iakttagaren på utkik efter en objektiv verklighet. Den moderna fysiken har genomskådat honom som en myt, säger Grönholm. Hur ska han kunna "genomskådas", om det inte finns någon objektiv verklighet att jämföra hans iakttagelser med? Vad är det "perspektivisterna" har perspektiv på, om inte på en objektiv yttervärld? Hur skiljer de fågelperspektiv från grodperspektiv? Hur avgör de om olika perspektiv kompletterar eller motsäger varandra? Och om atomfysikernas mätverktyg ändrar atomens struktur, betyder det att också brädan ändras av tumstocken, vikten av vågen eller befolkningen av folkräknaren?

Men Grönholm vill att "vi ger upp förhoppningarna eller anspråken på att ha det 'rätta' svaret [...] och i stället erkänner mångfalden". Visst ska man ge upp anspråken på att ha det "rätta" svaret - om och när man hittar ett ännu rättare svar! Och om "erkännande av mångfalden" betyder tolerans mot oliktänkande, så skrev Voltaire en traktat om den saken en tid före det Kant-Hegelska paradigmskiftet. Men om vi ska överge objektiviteten och adla den mångfacetterade subjektivismen med termen "perspektivitet", då är det inte anspråken på rätta svar vi ger upp, utan sökandet efter rätta svar, denna typiskt upplysningsmässiga attityd som brukar benämnas sanningslidelse.

Och hur menar Grönholm att vi ska finna fram till "de universella värden och principer som vi också behöver", om vi avstår från den lidelsen? Svaret på den frågan är nedslående. Ty avstår vi från att söka sanningen, har vi inget annat val än att ta dessa värden och principer från de auktoriteter som besitter de starkaste megafonerna.

Det perspektivet kan behöva framhållas, om inte annat så för att komplettera Grönholms egendomligt dimhöljda.

Eskilstuna 11 augusti 1980

Publicerat (med några smärre strykningar) i Expressen 16 augusti 1980

Svar till Jan Grönholm (26.8.80)

Min huvudinvändning mot Grönholma första artikel var att hans verkliga budskap ligger inbäddat i en serie truismer och sofismer, och att det behöver analyseras fram. Nu säger Grönholm att jag har missförstått honom, men jag är inte så säker på det. Hans påstående (26.8) att det "mycket väl kan finnas en objektiv yttersta verklighet" stämmer inte med hans idé om den objektive iakttagaren som en "myt" (5.8), och han gör inget allvarligt försök att lösa upp motsägelsen.3) I stället tycks han vilja jämföra sanningslidelse med fanatism.

Det är klart att flera sanningar kan äga giltighet samtidigt - så länge de inte motsäger varandra. Naturvetenskapliga sanningar kan mycket väl existera jämsides med humanvetenskapliga, o.s.v. Men det finns, för att ta några exempel, ingen möjlig mötesplats mellan Aristoteles logik och Hegels - mellan den klassiska ekonomins "tillgången styr efterfrågan" och Lord Keynes "efterfrågan styr tillgången" - mellan Bacons "människan måste lyda naturen för att kunna behärska den" och den moderna ekologins "människan måste lyda naturen och därmed basta".

Det finns mer att säga om Grönholms senaste inlägg:

1. Idén att en ny tid behöver en ny filosofi är egentligen ett försäljningsknep av typen: "Din gamla kostym är sliten, du behöver en ny. Köp den i min butik!" Argumentet kan inte ersätta en diskussion om tygets kvalitet. Jag menar inte att alla knappar och tränsar på upplysningskostymen passar för vår tid. Men det finns en grundläggande attityd i upplysningen, som kan formuleras så här: "Den objektiva verkligheten är tillgänglig för det mänskliga förnuftet." Det tyget räcker till många slitstarka kostymer, och det borde aldrig har ersatts med spindelväv från Königsberg.

Men argumentationsmetoden är mycket använd, och den intresserade kan finna ett paradexempel på den i J.K. Galbraiths The Affluent Society. [Syftar på uttrycket "den konventionella visdomen", som Galbraith ständigt använder för att kunna avvisa vettiga ekonomiska idéer som "gammalmodiga".]

2. Att planera ett samhälle med hjälp av extrapolerade tillväxtkurvor är orimligt av det enkla skälet att en sådan kurva ingenting säger om de krafter som styr tillväxt, stagnation och tillbakagång. Om samhällsplanerna betraktar tillväxten som automatisk, som någon sorts obetvinglig naturkraft, är det deras misstag och kan knappast skyllas på upplysningsfilosofins inflytande. (Ett ännu värre misstag är att de inte insett att de bäst gagnar tillväxten genom att låta människorna planera själva - en sak som Adam Smith kunde ha upplyst dem om.)

3. Termen "förnuftsdyrkan" är en självmotsägelse. Det går inte att ställa upp förnuftet på ett altare, som en annan gud eller avgud, och kasta sig i stoftet framför det. Att lita till sitt förnuft är något helt annat än att bygga upp ett nytt beläte och döpa det till "förnuft". (Avsikten med termer sådana som "förnuftsdyrkan" är att utplåna distinktionen mellan förnuft och blind tro - att behandla förnuftet som om det vore detsamma som vilket annat oförnuft som helst.)

Att förnuftet tar död på känslorna är faktiskt en ren klyscha. Vad som är sant är att om man ger upp sitt förnuft, intas dess plats av känslor - av blinda, oidentifierade känslor.

4. Det är inte det naturvetenskapliga betraktelsesättet som har berövat människan hennes frihet och värdighet - det är B.F. Skinner och behavioristerna, plus andra som finner det "vetenskapligt" att blunda för de uppenbara skillnaderna mellan människor och råttor.

5. Vi lever i en värld där människor ständigt uppmanas eller tvingas uppoffra sig för andra människor - där individen får uppoffra sig för klassen eller rasen eller nationen eller mänskligheten eller sina härskares prestige - där den starke uppmanas offra sig för den svage, och den svage tvingas uppoffra sig för den starke - där det förekommer kvoterade uppoffringar, så att till exempel assyriska flyktingar offras till förmån för latinamerikanska - där soldater offras på slagfälten för de diffusaste eller vedervärdigaste övergripande mål. Det är en rå, hänsynslös, ohämmad altruism som gör vår värld till ett helvete.

Egoismen - d.v.s. egots anspråk på att få existera för sin alldeles egna lilla skull - är antagligen den mest hämmade av alla attityder i vårt samhälle idag.

Eskilstuna 26 augusti 1980

Publicerat (återigen med några smärre strykningar) i Expressen 2 september 1980.

Svar till Jan Grönholm (17.9)

Om man kan byta glasögon, då måste man ju också kunna få av sig dem. Eller hur?

Att vetenskapen bara befattar sig med kvantitativa företeelser och laboratorieexperiment är väl ändå en väl snäv definition på begreppet "vetenskap", och i varje fall en orimligt snäv definition på begreppet "förnuft"? Och att en genetisk upptäckt plötsligt skulle annullera allt människan åstadkommit under några tusen år (inklusive vårt debattämne, vetenskapen) och förvandla henne till en naken apa, är väl ändå mera blint än enögt?4)

Om en fysiker påstår att optikens första grundsats är att begreppet "ljus" är en illusion, skulle någon då ta hans anspråk på vetenskaplighet på allvar? Knappast. Men Skinner och behavioristerna utgår från att allt det som skiljer människan från djuren - hennes specifika medvetandeform, hennes förmåga att abstrahera och bilda begrepp, att omfatta det förflutna med sitt minne, att projicera framtiden, att träffa ett fritt val - är vidskepelser. Varför ska det accepteras som vetenskapens sista ord och som ett utslag av högsta förnuft? Eftersom de själva betraktar "medvetande" som ett ovetenskapligt begrepp, måste man ju dra slutsatsen är de är omedvetna om vad de själva säger. Vad har en sådan "teori" (eller ett sådant "verbalt beteende") med förnuft och vetenskap att göra?

Grönholm tycks finna det nödvändigt att erkänna Skinner som talesman för vetenskap och förnuft för att kunna ge plats åt tillvarons andliga dimension. Men varför det? Varför suspendera förnuftet när vi mediterar över vårt och tillvarons innersta väsen? Tillvarons mysterium är väl till för att lösas, inte bara för att ge tillverkare av radband och vaxljus en utkomst?

Föreställningen att grundläggande värderingar skulle ligga utanför förnuftets och logikens råmärken är lika oriktig som den är vitt spridd (och förödande). Men människan är en förnuftsvarelse som lever i en för förnuftet gripbar verklighet. Hon behöver moraliska rättesnören, inte för att behaga Gud eller anpassa sig till samhället, utan för att leva ett förnuftigt liv här på jorden - för att bredda sin egen smala lycka.

Post scriptum: Det bör kanske också påpekas att Grönholm använder termen "anti-rationalistisk" i en något vilseledande bemärkelse, när han ger sig in på filosofihistoriska betraktelser. Filosofihistoriskt berukar man beteckna 1600-talsfilosoferna Descartes, Spinoza och Leibnitz (för att nämna de stora stjärnorna) som "rationalister" för att särskilja dem från 1700-talets "empirism". Man åsyftar då t.ex. Descartes idé att yttervärldens existens inte är självklar, utan måste bevisas med ett deduktivt resonemang. Locke kritiserade Descartes och denns uppfattning om medfödda idéer, och i den meningen var han "anti-rationalist". Berkeley och Hume gick ett steg längre, till vad som brukar kallas en "radikal empirism", och här kan man större rätt tala om ett "dödförklarande av förnuftet", ett försök att begränsa människans kunskap till det erfarenhetsmässigt givna. Härom kan mycket elakt sägas. Men det borde stå klart att när jag talar om "förnuft", ställer jag det inte i motsats till erfarenheten. I stort sett är människans erfarenhet identisk med djurens (om vi bortser från sådant som hundens luktsinne, kattens nattsyn och insekterna kringsyn, saker som har med sinnesorganens konstruktion att göra). Men vad människan gör av erfarenheten är ju något mycket mer. Både hennes tolkningar och hennes misstolkningar av tillvaron ställer henne i en helt annan kategori än djuren. Varken erfarenhet eller förnuft är automatiskt felfria. Men det vilar en klyfta mellan Bacons syn på detta faktum (de fyra "gyckelbilderna") och Kants (fenomenvärlden kontra "tinget i sig"). För Bacon (och mig) är de färgade glasögonen avtagbara. För Kant (och tydligen också för moderna "paradigmatiker") är de oupplösligt förknippade med all mänsklig kunskap.

Ej publicerat. (Debatten avslutad.)

1) Den här observationen var inspirerad av ett stycke i George Reismans då nyutkomna The Government Against the Economy. Stycket är lite väl långt för att citeras, men de intresserade kan slå upp s. 21 i boken, eller också s. 188 i Capitalism: A Treatise on Economics.

2) Dessa verbala nymodigheter är Grönholms egna. Men det går i viss mån att gissa sig till vad han menar.

3) Förmodligen menar Grönholm att det finns en objektiv yttervärld, men att det inte finns något sätt att lära känna den eller komma i kontakt med den, och då finns det ju ingen "objektiv iakttagare". Och sånt har vi väl hört förr?

4) "Måste vi då dra slutsatsen att människan endast är en naken apa, eftersom det mellan apa och människa bara föreligger en procents skillnad i det genetiska materialet?" (Grönholm). - Någon sådan slutsats har då aldrig jag dragit.


Appendix (brevväxling)

Jag fick följande vänliga brev från en läkare vid namn Erik Allander:

Jag såg med intresse Din artikel "Skall vi sluta söka sanningen?" i Expressen, lördagen den 16/8. Helhetssynen på människan har också drabbat oss inom det medicinska verksamhetsområdet, det har mest blivit utopiska luftpastejer. Jag försökte gå igenom helhetssynen ur ett socialmedicinskt perspektiv och skrev en artikel i Läkartidningen [nr 44, 1979] som jag bifogar för Ditt intresse. Det är synd att helhetssyn låter så bra men innehåller så lite. Det var spännande att läsa Din analys.

Du ska ha stort tack för Ditt brev och Ditt material!

Problemet med begreppet "helhetssyn" är naturligtvis att det kan betyda allom allt. En positiv definition skulle vara att söka efter principer som är så allmängiltiga som möjligt, som täcker så stora delar av tillvaron som möjligt. I den bemärkelsen har ingen egentligen nått längre än Aristoteles, när han formulerade sina berömda lagar - identitetslagen, motsägelselagen, lagen om det uteslutna tredje. Ty dessa lagar gäller för allt existerande och inte bara för vissa delar av tillvaron till skillnad från andra, och de utgör den nödvändiga grunden för all kunskap. - Men det tycks inte vara Aristoteles som är inspirationskällan för våra moderna "holister". De vill i stället "erkänna mångfalden" - vilket måste innebära att data inte ska integreras, att motstridiga eller till synes motstridiga idéer sla ges plats sida vid sida. Paradoxalt nog kommer "helhetssyn" att betyda en splittrad, kaleidoskopisk syn på tillvaron! Jag tycker Din artikel belyser just detta - helhetssynen mynnar ut i konflikter mellan olika synsätt och intressen.

Den här odefinierade "helhetssynen" skorrar väldigt illa i mina öron - särskilt när den åberopas i Statens Offentliga Utredningar och jämförbara publikationer. Engelsmännen har ett målande uttryck: "The cat is out of the bag" (hemligheten kryper fram). Jag misstänker en katt med mycket vassa och ilskna klor, liggande dold i helhetssynens säck. Vilken sorts katt är jag inte helt på det klara med. Förmodligen har den (som Du påpekar) med den personliga integriteten att göra. Helhetssynen kan mycket väl betyda att hela människan, ända in i själens innersta, ska utlämnas åt vårdapparaten, eller undervisningsapparaten, eller det sociala "skyddsnätet" -alltså en totalitär implikation.

Därför tror jag också att det är fåfängt och rentav farligt att söka välvilliga tolkningar av begreppet "helhetssyn". Om de styrande inte behagar definiera vilken helhetssyn de åsyftar, gör vi klokast i att misstänka det värsta och att provocera fram katten såpass mycket att vi har en chans att klippa av den klorna innan vi blir rivna. Om jag har någon invändning mot Din artikel, är det just denna - att Du försöker göra det bästa möjliga av ett diffust begrepp, snarare än att attackera själva begreppsförvirringstekniken.

Hoppas dessa synpunkter kan vara Dig till någon stimulans.

Svar från Allander:

Tack för Ditt brev idag med intressanta synpunkter på helhetssynen. Jag tycker Du slår huvudet på spiken när Du konstaterar att helhetssyn ju paradoxalt nog kommer att betyda en splittrad syn på tillvaron.

Du kritiserar mig för att jag försöker ha välvilliga tolkningar av helhetssynen. Jag tror emellertid att det är många människor som aningslöst och med en väldigt positiv grundton anser sig försöka arbeta enligt helhetssynen utan att reflektera så mycket över vad den egentligen innebär. Att helhetssynen knappast håller vid en närmare analys hoppas jag framgår av min artikel. Flera har tagit illa upp och ansett det vara ett hårt och elakt angrepp på just själva helhetssynstanken.

Jag tror det är viktigt att vi håller debatten levande omkring de modeord som cirkulerar. Förenkligarna ger ju oss möjligheter för debatt och preciseringar. Roligt att ta del av Dina funderingar. Helhetssynsdebatten kommer säkert att fortsätta på det ena eller andra sättet.

Det blev aldrig av att jag svarade på detta. Och vi var ju rörande överens om det väsentliga.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.