Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Licensierad bokutlåning?

Det här är ett inlägg i en debatt om bibliotekens inköpspolitik som fördes på SvD:s kultursida sommaren 1980. (Tyvärr har jag inte kvar det inlägg av Erik Ransemar som jag uttalar mig gillande om nedan.)

Urban Andersson missar huvudpoängen i sina båda inlägg om Bibliotekstjänst (28.5 och 9.6 1980). Frågan är inte huruvida sambindningens lektörer är alltför vänliga eller alltför stränga. Frågan är om bibliotekens bokinköp på detta sätt bör styras av en central "kvalitetsnämnd".

Bibliotekstjänst är ett företag som samägs av landets bibliotek. Den makt det har över bibliotekens bokinköp är en makt som delegerats av delägarna - biblioteken. Så långt är allt gott och väl. Men - vem äger biblioteken?

Svaret är att de ägs av ingen - eller av alla. De är en del av vår offentliga sektor. De bekostas av skattemedel. Vem kan sägas vara ägare till våra bibliotek - och därmed indirekt till AB Bibliotekstjänst - utom alla de människor som via skattsedeln, frivilligt eller ofrivilligt, bidrar till att hålla verksamheten igång?

Och om det är så, då öppnar sig två alternativ: antingen har varje enskild kund, som delägare och medfinansiär, oförytterlig rätt att få sin personliga litterära smak tillgodosedd; han har rätt att kräva (inte tigga eller be) att få just den bok han gillar inköpt av sitt bibliotek, helt oavsett om det är fråga om den billigaste underhållningslitteratur eller tidens stora diktare eller vad som helst däremellan - och också helt oavsett om hans smak överensstämmer med eller går på tvärs emot kritikers, lektörers eller andra auktoriteters uppfattning.

Eller också har han inte denna rätt. Och då finns det ingenting som principiellt skiljer Bibliotekstjänsts sambindningslistor från en statlig censurbyrå (utöver det faktum att resten av bokmarknaden fortfarande är fri). Det betyder att var och en som uppskattar en bok eller en författare som inte finner nåd inför sambindningslektörernas ögon (och därför inte blir inköpt av biblioteken) i själva verket betalar för det tvivelaktiga nöjet att bli diskriminerad av ett statligt förmyndarorgan.

Detta är den enskilde kulturkonsumentens, den "arge skattebetalarens", ställning visavi Bibliotekstjänst. Hur ser det ut för producenten - författaren?

Jag finner ingen svårighet att sympatisera med Erik Ransemars attityd (detta oavsett Ransemars egna kvaliterer som författare, om vilka jag är okunnig). En författare kan arbeta, kanske i åratal, kanske på en dyrt köpt fritid, med sin bok, lägga ner all sin själ, sin kärlek, sin hängivenhet i den, innan han tar risken att erbjuda den till den läsande allmänheten, att älskas eller hatas, att sträckläsas eller gäspas åt - bara för att finna vägen till allmänheten stängd av en lektör som på några korta rader kan avfärda hans skapelse som alltför lättviktig, alltför underhållande, alltför okonstnärlig (eller, för den delen, alltför abstrus, alltför bisarr) för att kunna nå fram till läsaren via biblioteken. Detta, menar jag, är en mardröm - en partiell mardröm. givetvis, så länge det existerar en fri bokmarknad utanför biblioteken.

Urban Anderssons argument mot Ransemar är ohållbara. Det är sant att förlagen också har sina lektörer, att de kan stoppa manuskript, att de kanske kan stoppa dem orättvist. Det är sant att tidningarna har sina recensenter, och att deras recensioner långt ifrån alltid är invändningsfria. Men inget förlag innehar samma monopolistiska ställning på bokmarknaden som Bibliotekstjänst har på biblioteksmarknaden, ingen kultursida har den makt över bibliotekens bokinköp som sambindningslistorna har. Refuseras du av ett förlag, står dig tusende åter - och refuseras du av tusen kan du alltid ge ut din bok på eget förlag. På en fri marknad är kampen mot oförstående förlagslektörer och oförstående dagstidningsrecensenter en kamp som går att föra. På en ofri marknad måste den föras med samizdatmetoder.

John Milton skrev en gång en pamflett "för olicensierad tryckning" (Æropagitica, 1644). Den brukar betraktas som en milstolpe i tryckfrihetens historia. Är det för mycket begärt att nu, mer är 300 år senare, kräva olicensierad bokutlåning?

Eskilstuna 18 juni 1980
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.

Angående AB Bibliotekstjänst, se också "Kriget mot bokinköpskommittén" i avdelningen "Frihet från att ta Ayn Rand i försvar".


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.