Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Kollektivismens båda huvudvarianter

Insädardebatt i SvD augusti-september 1980.

(i)

E. Blomberg efterlyser (SvD 9.8.80) synpunkter från personer med "resurser och utförsgåvor" på orsaken till att "det gått så här" - till att vi fortfarande, efter fyra års borgerligt regeringsinnehav, har ett i allt väsentligt socialistiskt samhälle.

Utan att göra anspråk på några speciella utförsgåvor vill jag ändå svara och peka på de faktorer jag tror är avgörande.

Jag tror inte man kan skylla på radio- och TV-journalisternas okunnighet. Det finns bland dem säkert både kunniga, halvkunniga och okunniga. Att de drivs av en gemensam övertygelse (eller kanske snarare av en gemensam typ av fördomsfullhet) är nog sant. Det faktum att de arbetar inom ett statligt monopolföretag spelar säkert också en roll - det är knappast att vänta sig att människor som hyllar principen om en fri marknad på idéernas område ska rymmas inom en sådan institution. Men jag tror inte att detta är hela sanningen.

Oppositionsledarens ondska är inte heller någon uttömmande förklaring. Att hr Palme är en bandhund ska inte förnekas - men att bara skälla tillbaka på honom löser knappast vår tids stora samhällsproblem. Det onda sitter djupare än så.

En viktig faktor är denna: under det långa socialdemokratiska maktinnehavet har de borgerliga partierna alltmer närmat sig socialismen. Jag ska försöka belysa detta med ett par exempel:

1. Ett av våra borgerliga partier går ut under parollen "sociala reformer utan socialism". Innebörden i denna paroll är att socialism inte är socialism, om man inte kallar den så, utan "liberalism" eller "socialliberalism". Parollens innebörd blir klarare om man karikerarar den en smula: "Rasreformer utan rasism", "feodalväsen utan feodalism". (Den kan även karikeras med omvända förtecken, exempelvis "privat ägande utan kapitalism", "frihetliga ideal utan liberalism".) Innebörden är att man är oenig med meningsmotståndaren i valet av medel, men ense med honom i hans mål.

2. När socialdemokraterna i kärnkraftsomröstningen gick ut med kravet att hela kraftindustrin skulle socialiseras, svarade moderaterna, inte med det logiska och konsekventa motkravet att den borde överföras i privat regi, utan med ett (ursäkta vitsen) kraftlöst kompromissförslag: energin bör i huvudsak (till 80%) vara samhällsägd, men inte helt och hållet. Detta är symptomatiskt: allt tal om "liberal revolution" till trots har det i stort set alltid vara detta partis politik, inte att vända trenden mot socialism, utan blott och bart att bromsa den.

Exemplen kan mångfaldigas. Men låt mig gå ett steg djupare: socialismen är en variant av det allmännare begreppet "kollektivism". Om man ska bekämpa socialismen, måste man först och främst ta avstånd från kollektivismen - från idén att samhällets (gruppens, folkets, rasens, o.s.v.) intressen äger företräde framför individens intressen - att samhället äger rätt att offra individen på sitt altare. Men detta har inte vår borgerlighet förmått göra.

Kolllektivismen har två huvudvarianter: socialism och fascism. Skillanden dem emellan är ytligt sett stora, men i realiteten rätt små. (I socialismen representeras t.ex. kollektivet av "det arbetande folket" - i fascismen av "folket" rätt och slätt, eller ibland av "rasen". Socialismen vill avskaffa det privata ägandet - fascismen behåller det till namnet, men avskaffar det till gagnet. I slutändan låter socialismen sina offer arbeta ihjäl sig i Gulag - fascismen använder en snabbare mtod, gaskammaren.)

Oavsett om vi har en borgerlig eller en socialdemokratisk regering, är det kollektivismen som är vår förhärskande ideologi. Det tas inga steg mot individualism i vårt land idag - det närmaste vi kommer är "kollektiva åtgärder utan kollektivism". Det ohyggliga är nu att om våra borgerliga politiker verkligen försöker bryta trenden mot socialism, men ändå accepterar kollektivismens läror, då finns det bara ett alternativ kvar, och det är fascism.

Eller, för att uttrycka saken metaforiskt: det enda Djävulen begär av dig är ditt lillfinger. Det kvittar honom lika om du erbjuder honom det vänstra lillfingret (socialism) eller det högra (fascism).

Eskilstuna 16 augusti 1980
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 1.9.1980

(ii)

Det kom en replik i SvD 13.9, där man bl.a. kan läsa att jag "går till angrepp mot vår demokratiskt valda regering med argument som trots POS 'resurser och utförsgåvor' verkar en aning nattståndna." (Vad repliken gick ut på i övrigt bör framgå av mitt svar.)

Jag måste börja med att reda ut ett missförstånd. Jag använde inte uttrycket "resurser och utförsgåvor" för att skryta, utan för att få en naturlig anknytning till ett tidigare inlägg. Dessutom skrev jag faktiskt att jag inte gjorde anspråk på några speciella utförsgåvor. Men redaktionen tog tydligen detta som ett utslag av falsk blygsamhet och redigerade bort det. Hoppas att frågan om min intelligens därmed är slutdebatterad.

Så några ord om kärnkraftsomröstningen. Det är orimligt att hävda att majoriteten av svenska folket sade "ja" till kärnkraften den 23 mars, av det enkla skälet att det inte existerade några klart markerade ja- eller nej-alternativ. Vad vi gavs att rösta om var tre olika ut- och avvecklingsalternativ. Detta kan inte bestridas, om man inte väljer att negligera den faktiska texten på röstsedlarna.

Själva idén att statligt ägande leder till ökad säkerhet är en eftergift åt socialismen, åt tanken om statligt ägande av produktionsmedlen. Och om delat ägande vore säkrare än privat ägande, vore då inte totalt statligt ägande ännu säkrare? Det är just kompromisstänkande av detta slag som för oss allt djupare in i den totalitära slagskuggan.

Vad beträffar motsättningen mellan individualism och kollektivism måste det först sägas att "kollektivism" innebär att individen ska underordna sig kollektivet. Blott det att människor går samman för en gemensam sak kan inte kallas kollektivism, förutsatt att det sker på frivillighetens grund. Man får inte glömma att övertygelser är individuella, och att de inte blir "kollektiva" bara därför att de delas av andra individer. Det är först när man tvingas ge avkall på sina övertygelser i "solidaritetens" namn som termen "kollektivism" blir tillämplig.

Har man detta klart för sig, blir det förstås nonsens att hävda att små doser kollektivism behövs för att skydda den individuella friheten. Det vore som att säga att små doser vit flugsvamp behövs för att framhäva snöbollschampinjonens smak.

Individualism innebär ett erkännande av individens oförytterliga rättigheter - rätten till liv, frihet och strävan efter lycka. Dessa rättigheter kan inte hävdas av en individ på någon annan individs bekostnad - detta skulle innebära en logisk självmotsägelse, och i ett fritt samhälle skulle själva rättsordningen genomdriva en konsekvent, motsägelsefri individualism. - Farhågan att en konsekvent individualism skulle leda till en "huggsexa" är helt ogrundad. Sådana huggsexor är resultatet av individernas försök att hävda sig så gott de kan i ett av kollektivismen genomsyrat samhälle. Detsamma gäller om den "gruppegoism" som påstås vara ett av vår tids gissel. I ett kollektivistiskt samhälle har grupper inget annat val än att kämpa för privilegiet att betraktas som Kollektivet med stort K.

Den som tvivlar på att "vi lever i ett i allt väsentligt socialistiskt samhälle" råder jag att läsa den broschyr som SCB sänt ut i samband med FoB 801). Avsikten med denna folkräkning är att "planera för framtiden", att "fatta beslut om bostäder, daghem, sjukhus, vägar, kommunikationer, fritidsanläggningar, samhällsservice i övrigt och näringsliv". Kan det sägas klarare? Dessa beslut ska fattas centralt, inte av enskilda människor på en fri marknad. (I det senare fallet vore ju ingen FoB nödvändig.) Planhushållning är en väsentlig ingrediens i socialismen (och fascismen). Ska jag nu också påstås framföra oklara och förvirrade argument mot parollen "centralt planerade åtgärder utan planhushållning"?

Det är sant att jag fortfarande har rätt att skriva en insändare i en fri press och där kritisera en demokratiskt vald regering. Det är sant att yttrandefrihetens avskaffande utgör en absolut gräns mellan ett relativt fritt och ett totalitärt samhälle. Men den enda slutsats jag kan dra av detta är att jag måste utnyttja yttrandefriheten till det yttersta, medan den ännu finns kvar.

Det mest illavarslande i Christer Björks inlägg är att mina uppfattningar betecknas som "nattståndna". Om det är sant, då har i en lång natt framför oss.

Eskilstuna 15 september 1980
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 28.9.80


1) "FoB" står för "folk- och boskapsräkning" - äh, förlåt, "Folk- och bostadsräkning".


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.