Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Halvöppet brev

Med anledning av en debatt i SvD hösten 1980 som handlade om att Statens kulturråd subventionerar diverse vänstertidskrifter men inte betalar ut något stöd till t.ex. Svensk Linje eller Contra. Debattörer som fick inlägg publicerade var John-Henri Holmberg (Svensk Linje), Carl G. Holm (Contra) och Hans O. Sjöström (FiB/Kulturfront).

När en kulturbyråkrat går i svaromål, nedlåter han sig. Anders Clason, ordförande i Statens Kulturråd, stiger på enträgen begäran ned från sina tinnar och bemöter sina kritiker i SvD 16 oktober 1980. Han finner det inte meningsfullt att gå in i en ideologisk slagväxling om kulturpolitiken i allmänhet, utan nöjer sig med att antyda att kritiken är rent destruktiv. (Den näraliggande invändningen att rivning för luftens och ljusets skull utgör en integrerande del av det svenska kulturarvet lär väl inte ha stor chans att nå fram.1)) Men han lyckas ändå flicka in budskapet att kritik mot Kulturrådets verksamhet är antigen "högerextremistisk" (Holm), "anarkoliberal" (Holmberg) eller "infam" (Sjöström). Det är inte det att Clason inte vill föra en ideologisk diskussion, det är det att han föredrar att föra den i form av hemmagjorda etiketter och tillmälen.

De ideologiska frågorna är egentligen ganska enkla. Det är självklart att ingen medborgare ska tvingas att över skattsedeln finansiera spridningen av åsikter eller kulturyttringar som är honom förhatliga eller likgiltiga - och det är mycket klokt av en kulturbyråkrat att inte försöka bemöta en sådan självklarhet, eftersom den i så fall måste omnämnas. Det är också en självklarhet att man inte ber Kulturrådet om stöd för spridandet av samizdat-åsikter, eftersom sådana åsikter definitionsmässigt aldrig kan inrangeras inom den mångfald byråkraterna finner det intressant eller väsentligt att stödja.

Men det är ett avsnitt av Clasons artikel som jag personligen finner ytterst förbryllande och som väcker en nyfikenhet jag gärna skulle vilja se tillfredsställd. Det gäller Clasons svar till Carl G. Holm och tidskriften Contra.

Clasons argument för att förvägra Contra kulturstöd är såvitt jag kan se tre till antalet: (1) Tidskriften bryter mot elementära pressetiska regler. (2) Den är högerextermistisk. (3) Det är något fel på dess emballage.

Nu tycker jag att om det första argumentet vore sant, skulle det vara fullt tilräckligt, och inget behov skulle finnas att dra in de båda senare.

Ska man bedöma argument (3) ensamt, borde det dessutom snarast tala för kulturstöd för Contra, eftersom tidskriften med sådant stöd högst avsevärt skulle kunna snygga upp sitt emballage. Att döma av de följebrev som brukar medfölja Contra kämpar tidskriften med avsevärda ekonomiska svårigheter, ungefär på samma sätt som FiB/K. (Och förresten har Contras layout gradvis förbättrats under årens lopp och kanske kan nå upp till kulturstödd klass helt genom egna ansträngningar.) Argumentet förefaller framfört av ren tanklöshet.

Vad gäller argument (2) hade man kanske väntat sig några konkreta exempel på högerextremistiska uppfattningar som framförs i Contra, men några sådana ger inte Clason. I sant byråkratisk anda gömmer han sig i stället bakom expertutlåtanden: MUF och Demokratisk Allians har sagt att Contras medarbetare (några av dem, eller alla?) är högerextremister. På vilka grunder? Ja, de grunderna kanske existerar, men Clason bryr sig inte om att nämna dem. För honom räcker det med att det finns andra som håller med honom.

Men för mig, arme gräsrot, är detta föga upplysande. Vilka av Contras ståndpunkter är det som stämplas som högerextremistiska?

En hastig inventering av innehållet i Contra ger vid handen att stort utrymme ägnas åt artiklar och notiser som är kritiska eller rentav fientliga mot det samhällsskick som råder i Östeuropa. En lång artikelserie ägnar sig åt kommunistiska maktövertaganden i olika länder. Flera artiklar tar upp behandlingen av etniska och religiösa minoriteter i Sovjet. Etcetera. Det är uppenbart att Contra är antikommunistisk och antisocialistisk. Är det kanske detta som gör den högerextremistisk? Kanske den borde vara lite mer balanserad på den här punkten? Kanske den borde vara lite ljummare för att passa in i den kulturella mångfalden?

Det finns artiklar som tyder på en starkt försvarsvänlig inställning, ett faktum som väl placerar Contra i samma högerextremistiska fålla som SKP2)?

Contra har tagit klar ställning för kärnkraft och bland annat publicerat en utmärkt artikel av Petr Beckmann om Harrisburg (samt på sitt förlag utgivit samme Beckmanns Säkrast med kärnkraft, den bästa stridsskrift i frågan som jag har läst). Är det kanske varje reaktor utöver de tolv och all drift efter år 2005 som utgör extremism, eftersom ingen sådan uppfattning ingick i alternativen inför folkomröstningen?

I ekonomiska frågor medverkar Sven Rydenfelt flitigt i Contra, och en lång intervju med F.A. Hayek publicerades för något år sedan. Är det kanske det radikalt kompromisslösa hävdande av en fri marknadsekonomi utan statliga ingripanden som Rydenfelt och Hayek står för som utgör högerextremism? (Å andra sidan har jag också läst en artikel av en av Contras medarbetare som hävdar att Keynes teorier kanske stämde tills för några år sedan, medan det nu är Milton Friedmans teorier som stämmer - en uppfattning som jag menar är intellektuellt undermålig, men som knappast går utanför den ekonomiska debattens huvudfåra.)

Listan kan kanske utökas, men det saknar egentligen betydelse. Det värsta med anklagelsen för högerextremism är nämligen att den är renons på intellektuellt innehåll. Den utgår från att det finns någon sorts ideal politisk mittpunkt, och att en politisk åsikt ska bedömas efter hur långt åt höger eller vänster den avlägsnar sig från denna mittpunkt - att man har rätt att stå en smula till höger eller vänster om mitten, men att det finns en mätbar gräns bortom vilken den extremistiska öknen tar vid. Om Anders Clason tror att dessa gränser existerar, får han faktiskt vara så god att peka ut dem och inte lämna oss åt gissningslekar.

Det är sedvanligt att man associerar termen "extremism" med terrorism och våldsam omstörtning av samhället, att man kallar Baader-Meinhof-ligan "vänsterextremistisk" och nynazismen "högerextremistisk". Men denna terminologi är missvisande. Det vedervärdiga med dessa grupper är ju förespråkandet och bruket av våld, inte deras avstånd från en imaginär politisk mittpunkt. Och vad beträffar tidskriften Contra har jag inte lyckats läsa fram något som helst förespråkande av terrorism i dess spalter. Så är det den associationen Anders Clason vill att läsekretens ska göra, då vet jag inte vilka skamgrepp mot kulturpolitiken som skulle kunna balansera denna argumentationsmetod.

Återstår argument (1), Contras dåliga pressetik, det argument som borde onödiggöra de båda andra. Här vore jag faktiskt tacksam att få lite kött på benen. I de nummer av Contra jag läst har jag inte funnit någonting ärekränkande, ingen artikel av "Bo K. Karlsson", ingen insinuation att SvD skulle vara köpt av KGB. Men jag har inte tillgång till samtliga nummer av Contra. Och även om jag tilltror Anders Clason en hel del, tror jag honom ändå inte om att åberopa rättsfall coh domar som inte existerar. Alltså måste väl Contra ha skrivit någonting som den blivit fälld för. Men vad? Vad är fakta i målet?

Om svar anhålles.

Eskilstuna 3 november 1980
Per-Olof Samuelsson

Upprättas i tre (3) exemplar, varav ett vardera tillställes
1. Svenska Dagbladets kulturredaktion
2. Anders Clason, Statens Kulturråd
3. Tidskriften Contra
med den baktanken att åtminstone en av dessa instanser ska kunna ge ett klart besked på min avslutande fråga.

Som man kunde vänta inflöt inget svar från Anders Clason. Och SvD lät mig bara veta att debatten var avslutad. Från Contra fick jag däremot en lång cirkulärskrivelse som gav Clason svar på tal. En kortare version av denna skrivelse publicerades f.ö. i SvD 1 december 1980.


1) Det är alltså August Strindbergs dikt "Esplanadsystemet" som ingår i vårt svenska kulturarv. Men Strindberg fick ju å andra sidan heller aldrig något statligt stöd för sin författarverksamhet. Så vad gnäller jag om? (Nattväktaren får f.ö. inte heller något kulturstöd; å andra sidan tjänar dess redaktör sitt levebröd inom det kulturbevarande delen av den offentliga sektorn. Och Strindberg var anställd inom samma myndighet under en period i sin ungdom.)

2) Sveriges Kommunistiska Parti (ej att förväxla med VPK eller APK) var åtminstone vid den här tiden ytterst försvarsvänligt; jag läste bl.a. en broschyr från SPK som hette "Starka krafter hotar värnplikten".


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.