Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


"Oönskad yttrandefrihet"

Inlägg i en debatt som fördes på Expressens kultursida senhösten 1980. Socialdemokraterna förde på den tiden en envis kampanj mot parabolantenner och liknande kommersiella hot mot den statsunderstödda yttrande- och kulturlivshegemonin.

Det är omöjligt att ge en välvillig tolkning åt de resonemang som framförs av Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm och dess v. ordf. Erik Matteoni i Expressen 11 december 1980. Deras "kulturkamp mot oönskad teknik" är ett illa kamouflerat angrepp på yttrandefriheten. En analys av de olika argumentationstekniska fikonlöv som används kan måhända vara instruktiv.

1. KSF resonerar som om det enda som kan fastna på en videoskiva är våld och porr (såvida inte videoskivan är "icke-kommersiellt" producerad, kan man tänka). 30 000 amerikanska videoprogram är för dem detsamma som 30 000 motorsågsmassakrer.

2. KSF ställer retoriska frågor som de menar ska avslöja motståndarnas "skumma" motiv, men som avslöjar betydligt mer om dem själva: "Frihet för vem, från vad, till vad?"

Endast om hela kulturlivet bestod av ett allas pratande i munnen på alla, skulle en människas yttrandefrihet kunna ses som ett hot mot en annans yttrandefrihet. Men eftersom det inte förhåller sig så, kan frågan "Frihet för vem?" endast betyda att vissa personer inte ska ha yttrandefrihet, att fåren ska skiljas från gettren, och att KSF ska ha ett "demokratiskt" inflytande på gallringsproceduren.

3. Det faktum att kulturprodukter säljs och köps på en marknad fattas av KSF som "exploatering". Detta är gängse socialistiskt nonsens. För en socialist är det en självklarhet att jag blir exploaterad av Expressen varje gång jag köper ett lösnummer (utan att först ha frågat riksdagen om lov) - medan däremot det presstöd jag betalar över skattsedeln är fritt och demokratiskt, eftersom det enhälligt beslutats av mina valda representanter (vare sig jag har brytt mig om att rösta eller ej). Dessutom tycks KSF mena att denna exploatering hindrar mig från att göra min röst hörd, eller i varje fall inte hjälper mig. Är det alltför sarkastiskt att tacka för den vänliga omsorgen?

4. KSF använder sig av ett urgammalt sofistiskt konstgrepp i en tappning som tycks ha kommit mer och mer på modet. Konstgreppet brukar kallas "räven Gajus" och består i att använda en term i olika betydelser under resonemangets gång. Den moderna varianten består i att använda ordet "vi" som om det betydde "vi alla", "vi medborgare", "vi svenskar", "vi människor", när den egentligen avsedda betydelsen är betydligt snävare: "vi politiker", "vi socialdemokrater", "vi kulturarbetere", "vi i KSF i Stockholm".

När Matteoni skriver "vi vill ha rådrum", "vi vill ha handlingsfrihet inför framtiden", vill han nog gärna tona fram som en representant för hela svenska folket, dig och mig och kulturministern och Måns Jönsson i Genarp, utan åtskillnad. Vem vill inte ha handlingsfrihet? Vem har inte då och då behov en av smula rådrum?

Men den verkliga innebörden är förstås en helt annan: "vi i KSF" vill ha rådrum och handlingsfrihet på hela folkets vägnar. De har ingen möjlighet och ingen rätt att tala på andra vägnar än sina egna. Att be en hel bransch stå stilla, medan en eller annan påtryckningsgrupp sitter och funderar på hur de bäst ska kunna få tummen i ögat på den, är absurt. Att påtryckningsgruppen försöker maskera sin makthunger som omsorg om demokratin är värre än absurt.

Ska man försvara yttrandefriheten, måste man också försvara friheten att uttrycka åsikter och värderingar som är en förhatliga. Kulturens frihet måste inbegripa frihet även för s.k. "skräpkultur". Annars blir man tvungen att tillsätta en kvalitetsnämnd som skiljer agnarna från vetet - och kvalitet är en estetisk fråga, följaktligen en filosofisk fråga, följaktligen en ideologisk fråga. För eller senare måste kvalitetsutgallringen sluta i en ideologisk utgallring.

Det är lätt att utdöma Motorsågsmassakern. Men förr eller senare ställs en kvalitetsnämnd inför Kung Lear och har att avgöra om pjäsens konstnärliga förtjänster motiverar eller uppväger dess våldspornografiska inslag. Var ska gränsen dras? Om den inte ska dras enligt ideologiska kriterier, vilka kriterier kan det då finnas utöver censorns höga godtycke?

Så här långt har KSF inte tänkt, tror kanske någon. De är ute på fel spår, men de vill egentligen hjärtans väl. Själva säger de dock att de vet vilka värden som står på spel, och jag är benägen att tro dem. Det krävs nämligen en djupare ideologisk medvetenhet än normalt för att inse att frågan om guldmyntfot är relevant här.1)

Om man (som KSF säger sig göra) underkänner guldmyntfoten som värdestandard, vilken värdestandard sätter man då i stället? Pappersmynt, vilkas värde endast beror av regeringens dekret och den lagliga makten att genomdriva dessa dekret. Det är på så sätt man förslavar en fri ekonomi.

Och på analogt sätt förslavar man ett fritt kulturliv - genom att frånkänna medborgarna rätten till egna värderingar av kulturprodukter och ersätta dem med i "demokratisk" ordning fattade och med lagens tvångsmakt genomdrivna kvalitetsbeslut.

Eskilstuna 18 december 1980
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.


1) Ur artikeln jag kritiserar: "I motsats till [Anders Björck, som artikeln var en replik till] så underkänner vi guldmyntfoten som värdestandard. Vi sätter människan [läs: KSF] i centrum och vi anser att det är människans [KSF:s] grundläggande behov och våra [KSF:s] demokratiska ideal som ska styra utvecklingen."


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.