Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Gemenskap på vilka villkor?

Leif Eriksson recenserade i Eskilstuna-Kuriren 22 januari 1981 Lars Gustafsson bok Om liberalismen. Recensionens slukläm löd: "En smula olyckligt är dock att Gustafsson så envist framhärdar i sin tro att det privata, individuella, livet är så definitivt skilt från det allmänna, sociala. I ensamhet är du ingen."

"I ensamhet är du ingen." Så avslutar Leif Eriksson sin recension av Lars Gustafssons nya bok i EK 22.1.81.

Uttalandet är lika kategoriskt som tankeväckande. Vad betyder det egentligen? Det kan väl inte bara innebära att total ensamhet är ett föga önskvärt tillstånd, att det är skönt att det finns andra människor i världen? Därom kan vi knappast tvista. Betyder det att gemenskap alltid, under alla förhållanden, är att föredra framför ensamhet? Men ett sådant påstående är helt enkelt osant - man måste fråga sig: vilken gemenskap, med vilka människor, och framför allt, på vilka villkor?

En fri gemenskap mellan fria människor, ett fritt meningsutbyte, en fri marknad - alla dessa saker är oerhört värdefulla. Men den totala isoleringen på en öde ö vore att föredra framgör den nödtvungna gemenskapen i ett slavarbetsläger - och det är bättre att vara utstött än att anpassa sig till ett samhälle som kräver total konformism. (Jag väljer extrema exempel, men principen förblir densamma.)

Eller betyder LE:s påstående att ingen någonsin är riktigt ensam? Kanske, men i så fall skulle han väl ha sagt det. Menar han att det privata, individuella livet är så litet skilt från det allmänna, sociala att det inte ens existerar? Dessvärre förefaller detta vara den rimligaste tolkningen.

I så fall skulle en enskild människas identitetsupplevelse i så hög grad vara en samhällsprodukt att hennes identitet går förlorad i den mån hon privatiserar sitt liv. Det kan nästan verka som om LE företagit en rent cartesiansk operation, där Guds roll som garant för jagets existens övertagits av samhället eller medmänniskorna. Men eftersom ingen människa har direkt, introspektiv kunskap om någon annan ensamhet än sin egen, måste jag försvara min privata identitet och säga: tala för dig själv!

Det är förstås sant att människor påverkas av det samhälle de lever i. Men att därifrån gå vidare till att säga att människan alltigenom är en samhällsprodukt är absurt. Ty hur kan människor som var för sig saknar identitet - som alla, var för sig, i sin ensamhet är ingen - förvärva en identitet genom att stråla samman? Från vem skulle identiteten komma? Åtminstone någon av dem måste vara någon, om identitelslöshetens cirkel ska kunna brytas. Fältet lämnas öppet för politiska eliter eller karismatiska ledargestalter. Det lämnas öppet för en skiktning av samhället i de som är något och den som inte är något.

Jag tror inte att Leif Eriksson medvetet försöker narra oss in på totalitarismens väg (i så fall skulle jag ha skrivit något betydligt ilsknare). Förmodligen har han helt enkelt varit angelägen om att betona sambandet mellan privat och socialt liv. Men han kunde ha gjort det utan att falla in i en kollektivistisk trall.

Varför inte vända upp- och ner på de gamla invanda tankebanorna? Varför inte betrakta det allmänna, sociala livet som en naturlig utväxt av det privata, individuella? Varför inte säga: även i din ensamhet är du någon. Låt inte den insikten gå förlorad ute i det stora och stundtals stygga samhället!

Eskilstuna 27 januari 1981
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 4.2.1981

Leif Eriksson återkom med en replik 4.2, ur vilken jag saxar följande:

[Eriksson citerar först ur Per Gahrtons recension av Gustafssons bok.] "Vad är då mediavänsterns brott? Jo, och läs noga, den är 'gemensskapsskapande, emotionell och intellektuellt tom'. Alltså: att vara gemenskapsskapande och emotionell är lika illa som att vara intellektuellt tom! Därifrån är det inte så långt till slutsatsen att endast den som är icke-gemenskapsskapande, icke-emotionell kan vara intellektuellt fylld." [Den här läsningen får allt stå för Gahrtons egen räkning. Det är ju ändå rätt uppenbart att han rycker orden ur sitt sammanhang för att kunna göra sig lustig över dem.]

Nog måste du väl hålla med om att det finns skäl att med kraft bemöta Gustafssons förakt för gemenskap. Men du kan vara lugn, Per-Olof, jag försöker inte "narra in dig på totalitarismens väg". [...]

Som du kanske anade var formuleringen "I ensamhet är du ingen" en direkt parafras på Gunnar Ekelöfs ryktbara diktrad "I verklighet är du ingen". Så rubriceras också inledningskapitlet till Karl Erik Lagerlöfs bok Samtal med 60-talister. Läs kapitlet noga, och du finner snart att min utmanande formulering ingalunda är uttryck för något lättsinnigt tyckande.

Det är i gemenskapen, i relationerna, vi lever. Det är de som ger oss namn och identitet. Därför är det nog inte så välbetänkt att, som du rekommenderar, "vända upp- och ner på de gamla invanda tankebanorna".

Lyssna till Lagerlöf: "Enligt socialpsykologerna är ett helt isolerat jag en verklighetsfrämmande abstraktion. Jaget i sig existerar inte. Själva medvetandet förutsätter det sociala livet. Barnet upptar roller som införlivas med deras egen personlighet, gör omgivningens reaktioner till sina egna, ikläder sig de attityder som vuxna och andra barn intar [...]. Så blir individen bärare av en situation, där omgivningens värderingar talar med hans egen röst. Samhället, värdegemenskapen, kulturmiljön integreras i hans personlighet [...] tar jaget i besittning [...]. Samhällsmoralen lägger sitt gökägg i oss och vi ruvar det utan att veta det."

"Var för sig finns vi inte [...]. Det gäller oss", säger Göran Sonnevi.

Kort sagt - jag står fast vid min "kategoriska" formulering. I ensamhet är du ingen.

Du ska tack för ditt svar!

Det finns få saker som är så oroande som lugnande försäkringar, och det finns få saker som väcker en sådan motsägelselusta som uttryck av typen "nog måste du hålla med om..."

Min kritik mot dig drabbar naturligtvis i lika mån Göran Sonnevi, Karl-Erik Lagerlöf och det uppbåd av socialpsykologer som Lagerlöf åberopar. Min invändning mot dig var ju inte att du förfäktade en åsikt som du var ensam i universum om.

Om både du och jag saknar egen identitet - om samhället tagit våra jag i besittning och talar med våra röster - vilka är det då som för den här diskussionen? Är det månne samhället som diskuterar med sig självt?

Eftersom du säger dig respektera den enskilde får jag väl lov att acceptera det. Men jag begriper inte hur den respekten kan växa fram ur den människosyn som ditt Lagerlöfcitat ger uttryck för. Om varje personligt ställningstagande, varje personlig värdering är en illusion, en gyckelbild och ett samhällsmoralens gökägg - vad finns det då kvar att respektera? Vad finns det för enskilt att respektera hos den enskilde? Är det inte återigen det stora kollektivet som uttrycker sin egen självrespekt, och samtidigt sitt förakt för de stackare som tror sig vara något annat än dess trogna slav ända in i själens djupaste skrymslen?

Att säga att "ett helt isolerat jag är en verklighetsfrämmande abstraktion" (socialpsykologerna, citerade af Lagerlöf, citerad av Leif Eriksson) är att ställa upp och slå omkull en halmdocka. En helt "oisolerad" individ existerar lika lite i sinnevärlden som en helt isolerad. Vad saken gäller är att individens val alltid är hans eget - att "samhället" eller "miljön" eller "värdegemenskapen" inte kan välja åt individen, lika lite som de kan äta eller sova eller promenera åt honom.

Allt det här är ju så förtvivlat självklart. Inget av vad jag har sagt utesluter möjligheten eller önskvärdheten av gemenskap mellan människor. Det enda det utesluter är en gemenskap som fordrar att individen utplånas eller "sätts på plats".

Och politiskt utesluter det alla ideologier utom den rena, oförfalskade laissez-faire-kapitalismen. Kanske är det det som är kärnpunkten.

Eskilstuna 6 februari 1981
Per-Olof Samuelsson

PS. Karl Erik Lagerlöfs filosofi har uttryckts mycket mera pregnant av Aksel Sandemose i "Jantelagen" ["Du ska inte tro att du är något."]

Publicerat i EK 11.2.1981


Citatet från Lagerlöf hör till det hemskare jag har läst. Naturligtvis är det sant att barn tar efter de vuxna. Hur skulle de annars t.ex. kunna tillägna sig språket? Utan ett stort mått av ren härmning skulle varje barn vara tvunget att skapa sitt alldeles egna språk och inte kunna kommunicera vare sig med vuxna eller med andra barn. Men hur kan man hoppa därifrån till att detta är allt barn gör, att det inte gör någon egen ansträngning att också förstå de ord det härmar? Och, än värre, till att barnet inte ens finns, annat än som en lerklump formad av omgivningen? (Det här är förstås gängse socialistiskt nonsens - vilket inte hindrar att man kan hitta liknande tankar hos F.A. Hayek: se min uppsats "Hayek och förnuftet" i "pappersnattväktaren", årg. 1, nr 12.)


En rolig sak som hände var att jag efter mitt första inlägg blev uppringd och överöst med beröm av Bo Setterlind. Setterlind undrade till sist om jag hade någon "vertikal relation". När jag svarade att jag inte hade det, blev han väldigt förvånad och tyckte att det var konstigt med en individualist som inte har det. Men vad är det för konstigt med det? Om man inte får sin identitet från samhället, så får man den väl inte heller från Gud?


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.