Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Ett inlägg i betygsdebatten

Detta inlägg publicerades i något nedkortat skick i Skolvärlden 25-26/81.

Debatten om vårt betygssystem tycks ha tagit fart igen, i form av ett inlägg för betygen av adjunkt Gunnar Trygg i skolvärlden 3/81 och ett motinlägg av Torbjörn Olows i Skolvärlden 13/81. Samtidigt har en liten debatt förts om det centrala provet i svenska och dess normerande funktion för betygssättningen både i svenska och i ämnen utan eget centralprov.

Jag ska så småningom försöka anknyta till dessa inlägg, men dessförinnan ska jag vara narcissistisk nog att anknyta till mig själv.

För något år sedan skrev jag att "det relativa betygssystemet är irrationellt, orättfärdigt och ett exempel på institutionaliserad sadism". Jag gjorde också ett i eget tycke rätt ambitiöst försök att motivera detta hårda omdöme. Artikeln fanns införd i Skolvärlden 6/80 under rubriken "Prokrustes lever!"

Den reaktion jag mött på min artikel tyder på att mina argument är totalt ovedersägliga, att jag uttalat det sista och slutgiltiga ordet i denna stridsfråga, och att intet mer finns att tillägga. Reaktionen har nämligen varit en fullständig tystnad.

Något säger mig emellertid att denna tystnad inte kan ges denna tolkning. Detta "något" är svårt att sätta fingret på, men en vältalig indikator är det faktum att det relativa betygssystemet ännu inte är avskaffat.

Det finns andra tecken. Skolöverstyrelsen har uttryckt vissa bekymmer över en tilltagande betygsinflation i landets skolor. Vid en skola där jag själv arbetar diskuterades nyligen betygssättningen vid en personalkonferens, och lärarna ombads studera gällande anvisningar som förberedelse för diskussionen. Varför? Därför att SÖ ville att debatten om betygen skulle hållas levande. Detta var det motiv som angavs från skolledningens sida.

Detta är konfunderande. Det skulle kunna innebära en signal att betygssystemet kommer att omprövas. Men i så fall borde man ha inbjudit till en förutsättningslös diskussion kring stora, övergripande principfrågor av typen: Betyg eller inte betyg? Om betyg, vad för slags betyg? Godkänd-icke godkänd? Eller en mera differentierad skala? Vad för slags kriterier, och relaterade till vad? Ska vi överge eller hålla fast vid idén om en "normalfördelning" av betygen, eller ska vi ha ett system som relaterar betygen till bestämda kunskapskrav?

Den debatten vore väl värd att hålla levande. Men vad SÖ önskar tycks vara en diskussion av hur de anvisningar som redan existerar ska tillämpas ute i skolorna, hur höga vederbörandes intentioner ska förverkligas ute på fältet. Personligen finner jag det ohederligt att kalla sådant för "diskussion" eller "debatt". Det vore ärligare att säga till lärarna: "Detta är de anvisningar som gäller. Läs dem nu ordentligt och se till att ni begriper dem och tillämpar dem rätt. Skicker och packer eder!"

Men åter till det relativa betygssystemet, om vilket jag har mer att säga. Det finns en passus i våra anvisningar som säger att om läraren tvekar mellan två betyg ska han sätta det högre betyget.

Vad innebär det att "tveka" mellan två betyg? Varför skulle en lärare någonsin behöva befinna sig i ett sådant dilemma? Vore betygen kunskapsrelaterade, då skulle han ju med ganska enkla medel kunna avgöra saken: några enkla frågor till eleven, en extra provuppgift eller något liknande. Men vårt betygssystem är inte kunskapsrelaterat. Att ha en femma innebär inte att besitta vissa kunskaper och/eller färdigheter. Det betyder blott och bart att man är duktigare än 93% av årskursen. Om det bara är 92 eller 91% av årskursen som är sämre, då är det förståeligt om en lärare med sin begränsade kännedom om årskursen i dess helhet tvekar mellan betygen fyra och fem.

För att förstå vad det relativa betygssystemet egentligen är för något måste man genomföra ett litet tankeexperiment. Föreställ dig att hela årskursen bestod, inte av en obestämd mängd elever spridda över hela landet, utan av exakt 100 elever. Vad innebär det då att sätta betyg enligt den femgradiga skalan? Jo, det är en operation i två steg: först, att gradera eleverna från 1 till 100, från den bäste till den sämste. Och därefter, att utdela betyget fem till de sju bästa, betyget fyra till de tjugofyra närmast fäljande, o.s.v. ned till de sju jumboeleverna. Konstigare är det inte. All betygstvekan som kan uppstå är när det föreligger ett "dött lopp" mellan två elever, som dessutom råkar konkurrera om platserna 7, 31, 69 eller 93 i prislistan.

Det blir naturligtvis inte principiellt annorlunda med en årskurs bestående av 1000, 10000 100000 eller tretton trillioner elever. Det är helt enkelt en fråga om gradering, och betygen fyller samma funktion som indelningen i olika startgrupper i en slalomtävling.

Egendomliga situationer kan uppstå. Det kan t.ex. finnas en liten grup elever som är "outstanding" i ena eller andra riktningen - klart lysande eller helt hopplösa. Rimligen bör betyden fem och ett reserveras för dessa grupper. Men vem kan garantera att grupperna utgörs av just sju elever (eller en multipel av sju). De kan lika gärna vara fyra, åtta eller tolv. Men sådana "språng" i kunskapsnivån existerar inte i den ideala Gausskurvan, där skillnaden mellan elev sju och åtta inte är större än skillnaden mellan vilka andra elever som helst.

För att kunna upptäcka och urskilja dessa "språng" krävs andra kriterier än den rena graderingen "lite bättre - lite sämre". Det finns en skillnad mellan eleven som kan sina läxor och eleven som dessutom kan se de stora sammanhangen, djupet under ytan. Liksom det finns en skillnad mellan den elev som försöker så gott han kan och den elev som bara nonchar och sabbar. Men inget annat än den rena talmagin säger att ljusen och hösäckarna ska vara just sju till antalet.

Många försvarar vårt nuvarande betygssystem därför att de föreställer sig att alternativet är en helt betygslös skola. En sådan skola skulle (menar de) innebära katastrof och kaos.

Argumenten är ofta konstiga. Man drar t.ex. (som Gunnar Trygg) en parallell till idrotten. "I den spelar tävlingsmomentet en helt avgörande roll" (Trygg), och varför skulle det då inte göra det i skolarbetet? Men skolarbetet är ingen tävlingsidrott. I skolan går man antingen för att man är så illa tvungen eller för att man vill lära sig något - inte för att "bli bäst" eller bräcka andra eller vinna prisbucklor. Studier och tävlan är två sidor av mänsklig verksamhet, som båda är fullt legitima men som bör hållas strikt isär.

Staffan Burenstam-Linder gav en gång som argument för betygens bevarande att om man tog bort dem vore det som att hoppa höjdhopp utan ribba. Detta argument vore helt underbart, om betygssystemet fungerade som höjdhoppsribba (vilket ett kunskapsrelaterat system skulle göra). Men det gör det inte. Det fungerar inte heller som en tennisturnering eller som ett seriesystem i fotboll. Nej, det fungerar som en World Cup-tävling i slalom.

Med vissa undantag. Bedömningen av uppsatser i svenska påminner snarast om poängsättningen i sådana grenar som konståkning eller gymnastik.

Personligen anser jag att det är just vid bedömningen av uppsatser som orimligheten i det relativa betygssystemet framträder klarast. I andra ämnen är det möjligt att framställa prov som kan poängberäknas, så att det blir möjligt att gradera och sätta betygsgränser. (Ur andra synpunkter kan dessa provtyper vara diskutabla. De kan i vissa ämnen ge en snedvridning i riktning mot själlöst faktaplugg; detta gäller speciellt ämnen som endast läses en kort tid, ett läsår eller en enda termin.) Men en uppsats kan inte poängberäknas, annat än om man tar min liknelse ovan på blodigt allvar och låter varje alster bedömas av en jury på ett tiotal lärare, som graderar med decimaler och eventuellt ger en poäng för "teknik" (språkbehandling) och en för "konstnärligt intryck" (innehåll och disposition). Ett sådant system skulle utan tvivel lösa problemet med likformig bedömning, men det skull, tror jag, på köpet leda till likriktning.

Av allt en elev gör i skolan är uppsatsskrivning förmodligen det mest personliga. Att skriva en uppsats är inte bara att reproducera sina kunskaper och färdigheter, det är en kreativ process. När man fäster sina tankar på papper lämnar man i en mycket bokstavlig bemärkelse ut sin själ. Och jag frågar mig verkligen om det är en lärares uppgift som lärare att gradera och betygssätta andra människors själsliv.

Skrivträning är naturligtvis en viktig uppgift, kanske den allra viktigaste i skolan. Men lärarens roll i sammanhanget är väldigt mycket en trädgårdsmästares. Det finns ogräs att tukta, i form av dålig stavning, slarvig interpunktion, obefintlig meningsbyggnad och allt det där. Men de blommor som växer fram är varandra så olika som solrosor och ekar, som krasse och murgröna. Hur jämför man egentligen en reseberättelse med en diktanalys, en stämningsnovell med en sakredogörelse, ett polemiskt inlägg med en självbiografisk skiss? Thomas Thorild sade kloka ord om detta redan på 1700-talet; men han satt aldrig i någon offentlig utredning om skolornas betygssättning.

Nu frågar sig säkert många: allt detta är gott och väl, men vad ska vi sätta i stället? Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Ska vi ge oss ut på oprövade och obanade stigar?

Men vi behöver inte söka efter det oprövade. Universitet och högskolor har redan idag ett mycket enkelt kunskapsrelaterat betygssystem med tre grader: Underkänd, Godkänd, Väl godkänd. Såvitt jag vet fungerar detta alldeles utmärkt. Jag kan inte se något hinder för att helt enkelt överföra detta system åtminstone på gymnasieskolan.

Invändningar mot detta förslag ska jag ta upp, om och när de reses.

Eskilstuna 11 maj 1981
Per-Olof Samuelsson


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.