Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Keynes vs. Friedman

Debatt i Eskilstuna-Kuriren sommaren 1981

(i)

P-H Wetterlöf är djupt orättvis mot Milton Friedman och Margaret Thatcher i sina Fria ord 30.5.81. När han ger dem skulden för Englands nuvarande ekonomiska kris ger han dem skulden för en sjukdom som de åtminstone försöker bota, nämligen det manodepressiva tillstånd i samhället som ytterst beror på inflationen.

Det finns en slående parallell mellan inflationens verkningar på ekonomin och verkningarna av vissa droger (exempelvis heroin) på människokroppen. Heroinet åstadkommer till en början en euforikänsla eller "kick" för att sedan ge abstinensbesvär - besvär som därefter måste "botas" med allt större doser av samma gift. Den onda cirkeln kan bara brytas på två sätt - genom en överdos som dödar missbrukaren, eller genom en avvänjningskur som kan vara ytterst plågsam, mer plågsam ju längre missbruket fortskridit.

Likadant förhåller det sig med inflationen. Ekonomin får en injektion av nytryckta sedlar, den "stimuleras" för en tid, för att sedan mattas av igen. För att hålla "stimulansen" vid liv fordras nya och ständigt större doser papperspengar. Den onda cirkeln kan brytas på två sätt: genom att valutasystemet helt bryter samman i en galopperande inflation (överdos), eller också genom att tillflödet av papperspengar avbryts och människorna blir tvungna att genomleva en depression ("cold turkey").

En depression är naturligtvis inte särskilt behaglig, lika litet som en avvänjningskur mot heroin är det. Men ju längre den skjuts på framtiden, desto ohyggligare blir den när den väl kommer.

Det finns dock en skillnad: i det första fallet brukar indignationen inte vändas mot läkare, socialarbetare och rehabiliteringsanstalter, utan mot narkotikagrossisterna. Dessa brukar inte betraktas som mänsklighetens välgörare, hur underbara kickar deras varor än åstadkommer i första vändan. Avvänjningskurens abstinenssymptom skylls normalt inte på läkaren utan på langaren.

Så klarsynt är man oftast inte när det gäller ekonomin. När inflationen bryts och de oundvikliga abstinenssymptomen - depression och arbetslöshet - sätter in, då ropar man på nya "stimulanser" från samhällets och sedelpressarnas sida, nya doser av det gift som orsakat sjukdomen från första början. Och bäddar därmed för en ännu djupare depression med ännu högre arbetslöshet någon gång i framtiden, eller alternativt för penningsystemets totala sammanbrott, för en situation där plånboken måste ersättas med en skottkärra.

När arkitekten bakom efterkrigstidens inflationistiska politik, John Maynard Keynes, tillfrågades om de långsiktiga konsekvenserna av hans recept, brukade han svara: "På lång sikt är vi alla döda." Det är mot cynismer av det slaget vi borde vända vår indignation - inte mot de ekonomer och politiker som nu gör ett allvarligt menat försök att råda bot på den keynesianska sjukan.

Jag bör kanske tillägga att jag inte är så där hundraprocentigt imponerad av Milton Friedmans monetaristiska recept. Men jag har hittills aldrig sett dess verkliga svagheter diskuteras i svensk press, och det enda den angripits för är dess (visserligen begränsade) förtjänster. Och inte ens en oskicklig läkare bör anklagas för att ha skapat den sjukdom han försöker bota.

Eskilstuna 31 maj 1981
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren; jag har tyvärr glömt anteckna datum.

(ii)

P-H Wetterlöf använder sig av den vanligaste av alla debattmetoder i sitt svar till mig (16.7.81): han ignorerar vad jag säger. Han säger inte att jag har rätt, han säger inte att jag har fel; när han väl har konstaterat att min infallsvinkel är "originell" är saken för hans del utagerad, och han kan återgå till de gamla invanda retoriska figurerna (pest och kolera). Mitt resonemang förefaller helt enkelt inte intressera honom.

PHW försvarar Lord Keynes med att han är den mest inflytelserike ekonomnen under 1900-talet. Visst. Det är ju just det som är problemet.(1) Tillåt mig därför uppehålla mig ännu en stund vid hans teorier.

Låt oss (eller dem av oss som ännu orkar tänka) göra ett litet tankeexperiment. Låt oss föreställa oss att vår månadslön miste hela sitt värde under loppet av en enda månad, och låt oss fundera över vad detta skulle ha för effekt på ekonomin. Affärslivet skulle i början av varje månad uppleva en enorm högkonjunktur, eftersom människorna skulle vara ivriga att så snabbt som möjligt omsätta sina pengar i varor. Varuhusen skulle vara proppfulla med kunder, köerna skulle ringla sig utanför frisörsalongerna, bilmekanikerna skulle arbeta dygnet runt, varenda bransch skulle inte bara ha full sysselsättning utan översysselsättning. Men hur skulle det se ut i slutet av månaden? Tomma affärer, tomma gator, sysslolöshet, lågkonjunktur, recession, depression, en utdragen väntan på nästa månadslön.

Men ingen skulle i detta exempel undgå att se orsakssammanhanget mellan hög- och lågkonjunktur. Ingen skulle se slutstadiets depression som frikopplad från begynnelsestadiets "boom" och kalla den resultatet av en radikal omläggning av penningpolitiken. Ingen skulle komma på idén att kalla inflationen "pest" och den resulterande arbetslösheten "kolera". Det skulle vara uppenbart att det är fråga om två stadier av samma sjukdom.

Skillnaden mellan detta exempel och Lord Keynes recept är att Keynes låter samma process äga rum under en period av två eller tre generationer. Jag kan därför inte gå med på att citatet "På lång sikt är vi alla döda" är orättvist eller lösryckt. Det är tvärtom ett citat som ovanligt koncist fångar andan i den keynesianska revolutionen. Den generation som upplevt den inledande högkonjunkturen är verkligen till stor del avliden när den slutliga depressionen sätter in. Och den nya generationen har hunnit bli noga indoktrinerad i den officiella (eller åtminstone halvofficiella) mytologin om Keynes som marknadsekonomins "räddare" och mannen som löste den fulla sysselsättningens "gåta". Den nuvarande depressionen kommer att tolkas som att Keynes recept "övergivits".

För att på förhand värja mig mot anklagelsen att ha vantolkat Keynes vill jag påpeka att ett förslag som mycket liknar mitt tankeexperiment ovan i början av 1900-talet framställdes av den tyske [ska vara schweiziske] ekonomen Silvio Gesell - och att Keynes uttryckligen nämner Gesell som en av sina föregångare (se General Theory, s. 353-358). Gesell ville att pengarnas värde skulle förnyas varje månad mot en stämpelavgift, något som skulle mildra inflationens takt, men grundidén - att institutionalisera inflationen - var gemensam för Gesell, Keynes och en lång rad andra ekonomer (inklusive, paradoxalt nog, Milton Friedman).

Friedmans recept går inte ut på att stoppa inflationen, utan på att göra den så liten som möjligt. Det finns därför anledning att vara ordentligt skeptisk och bereda sig på besvikelser. Men i jämförelse med Keynes är t.o.m. detta ett framsteg. Nedtrappning är trots allt bättre än ingen kur alls.

Eskilstuna 18 juni 1981
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 23 juni 1981.

1) Värt att upprepas och kursiveras: Det är ju just det som är problemet.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.