Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Gärna kapitalism - men först rejäl medborgarlön!

Det är med blandade tankar och känslor jag läser Bo Montelius artikel "Medborgarrätt heter pengar" i Svensk Linje 4-5/81. BM utgår från en korrekt insikt, nämligen den att övergången till ett fritt, ultraliberalt samhälle inte kan ske över en natt, och att det stora problemet är att vinna över den allmänna opinonen till de liberala, frimarknadsekonomiska idéerna. (Och även om opinionen vinns över, återstår frågan vilka steg som ska tas först.) Men hans lösning - att propagera för allmän medborgarlön - innehåller frågetecken som jag tror att det är omöjligt att helt räta ut.

Låt oss ta det från början. I botten på resonemanget ligger en vitt spridd föreställning, som så genomsyrar vårt tänkande att ytterst få vågar eller ens kommer på tanken att ifrågasätta den: att kapitalism står för "frihet" och socialism för "trygghet", och att det stora samhällsproblemet är att jämka samman frihet och trygghet i någon för alla godtagbar kompromiss. Det finns flera modeller för denna kompromiss, men gemensamt för dem är att socialismen ska stå för "grundtryggheten", och ovanför denna ska den kapitalistiska friheten få härja fritt. Men Montelius formulering: "'Medborgarlönen' måste presenteras som den absolut fria marknadens 'golv'."

(Traditionella kollektivistiska strömningar, som t.ex. fascism och socialdemokrati, begagnar sig av en omvänd modell: att tillåta en kapitalistisk "grundfrihet", vard resultat sedan exproprieras, "mjölkas", för att användas till att garantera tryggheten. Men ger den fria marknaden ett tak i stället för ett golv.)

Jag känner till tre varianter av grundtrygghetsmodellen (jag kan naturligtvis inte utesluta att det finns flera):

1. Glistrupmodellen. Denna går ut på att slopa all traditionell välfärdspolitik och ersätta den med ett system av havregrynsautomater.

2. Friedmanmodellen - den som Montelius presenterar.

3. Gunnar Adler-Karlssons modell. Denna går ut på att indela samhället i en samhällsstyrd och en fri sektor, att ålägga alla medborgare obligatorisk arbetsplikt inom den styrda sektorn upp till 35 års ålder, för att sedan släppa ut dem att tillbringa sina återstående dagar inom den fria sektorn.

Denna sista modell har väl knappast några anhängare bland Svensk Linjes läsare. Men vad som är värt att lägga märke till är att Friedmans och Glistrups modeller skiljer sig från GAK:s mer till graden än till arten. Alla tre modellerna bygger på idén om ett socialistiskt "golv" för den fria marknaden - och alla tre skulle skikta samhället och bygga upp ett individualistiskt hus med många boningar - men med en kollektivistisk källarvåning.

Glistrupmodellen skulle hålla svälten borta för de fattiga - för dem som befinner sig inom räckhåll för en havregrynsautomat, och under förutsättning att inte havreskörden slår fel. GAK:s modell skulle spalta upp människolivet i två perioder, en där hon är livegen och en där hon lever som parasit på andra livegna. Glistrups automater förefaller humanitära - GAK:s drömsamhälle är en ohygglig mardröm, men det innehåller trots allt ett förvrängt element av rättvisa: han förnekar inte att människan måste arbeta för sin frihet.

Människan måste leva av arbete. Hon kan leva av sitt eget arbete (självhushållning), hon kan byta frukterna av sitt arbete mot frukterna av andras arbete (marknadshushållning), hon kan tilltvinga sig frukterna av andras arbete med våld (stråtrövarnas, slavägarnas och skattmasarnas hushållning), och hon kan slutligen leva av vad andra tagit med våld (välfärdshushållning).

Detta grundfaktum gör sig Montelius stor möda att komma undan. Han menar t.ex. att Webers tankar om den protestantiska arbetsetiken är överspelade av utvecklingen. Vad detta resonemang bortser ifrån är att arbete är en livsnödvändighet oavsett om vi är protestanter, katoliker, judar eller buddister. Arbetet kan ta sig olika former (från att påta i täppan till att skriva artiklar för Svensk Linje), men liv utan arbete hör till landet Kockanien, de stekta sparvarnas hemvist.

Montelius pläderar för en "ny etik" i stället för den gamla, där man måste göra rätt för sitt människovärde. Denna nya etik definieras inte, den bara antyds, men den förefaller vara någon form av parasitetik. Det är förvisso inte fråga om den rationella egennyttans etik!

Ett av Montelius huvudargument är att det idag finns resurser för medborgarlön, något som inte existerade under den klassiska laissez-faire-epoken. Detta må vara sant i våra västerländska industrinationer. Men tar man in hela planeten i perspektivet är det uppenbart att resurserna återstår att skapa, nu lika väl som under den industriella revolutionens genombrottstid. Och det går faktiskt inte att isolera vårt samhälle från den svältande och förtryckta andra och tredje världen. Fri marknadshushållning innebär bland annat fri rörlighet för arbetskraften, och detta i sin tur innebär fri invandring.

Låt oss säga att Sverige (eller Västerlandet i sin helhet) inför medborgarlön (rejäl medborgarlön för att använda Montelius ord). Vad ska vi då göra med de hungrande massor som knackar på vår dörr? (Inte för att vi gör så mycket för dem idag, men det här är ju en diskussion om hur idealsamhället bör se ut.) Visst, vi kan stänga gränserna och skapa oss en kapitalistisk enklav. Men detta blotta faktum skulle vara ett avgörande avsteg från laissez-faire-principen. (Och vart skulle det leda? En välgrundad gissning är: krig.)

Trots allt detta negativa tror jag inte att Friedman-Montelius förslag reservationslöst låter sig avfärdas. I jämförelse med nuet (inte i jämförelse med idealet) har det vissa fördelar: det är lättadministerat, det är billigt, det skulle göra ett stort antal byråkrater arbetslösa. (Dessa fördelar har det gemensamt med Glistrupmodellen.) Man kan dra en parallell med en annan av Milton Friedmans älsklingsidéer: skolcheckarna. Dessa skulle inte ge oss ett helt fritt undervisningsväsen. Men de skulle vara ett steg i rätt riktning.

Och sådana steg får man vara tacksam för. Problemet med att skrota den offentliga sektorn är att den griper så djupt in i allas våra liv att det är svårt att operera bort den utan att allvarligt skada patienten. Som metadonkur är Friedmans idéer väl värda att diskuteras. (Jag ställer mig skeptisk till dem, men diskuteras bör de.) Men i så fall måste de betraktas som ett övergångsstadium, inte som ett slutmål.

Varför skulle medborgarlön överhuvudtaget behövas i ett laissez-faire-samhälle? Flera ekonomer har teoretiskt demonstrerat (och Friedman själv tycks vara inne på samma linje) att massarbetslöshet är en omöjlighet på en helt fri marknad. Men övergången till en fri marknad kan vara ett problem. Jag är som sagt inte särskilt säker på att Friedman har den rätta lösningen. Men problemet är verkligt, och vi gör klokt i att ta oss en ordentlig funderare över det.

Eskilstuna 7 juli 1981
Per-Olof Samuelsson

(Artikelförfattaren uppbär ej medborgarlön och är därför nödsakad att tjäna sitt levebröd genom att bära ut tidningar om morgnarna.)

Publicerat i Svensk Linje 6/81 under rubriken "Metadonlösning". (Jag presenterades som "lärare i Eskilstuna", fastän detta skrevs under sommaren och jag faktiskt jobbade som tidningsbud.)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.