Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


"På golvet dansar ett slaktdjur"

Nedanstående är ett beställningsarbete för SAF-tidningen och publicerades i nr 25/1981 (13 augusti 1981). Rubriken är SAF-tidningens, men den är rätt målande, så jag behåller den.

Ord & Bild har publicerat ett temanummer (2-3/81) med rubriken "Den nya gamla högern". Omslaget pryds av SAF:s emblem som bakgrund till en av OA:s mera berömda teckningar: betjänten som i sin ödmjukhet trotsar fysikens lagar och nästan slår knut på sig själv, medan hans herre stormagad och ordensbemängd pöser i en fåtölj. Symboliken är klar: SAF prånglar ut en ideologi, i vars botten ligger kravet på "is till punschen". Bildmaterialet inne i tidskriften är mestadels mindre lättbegripligt, men desto svartare och mer olycksbådande. Bilden är ett mäktigt politiskt vapen.

Ordmaterialet håller högre klass. En hel del av det är väl värt att studeras och kommenteras.

Expressens kulturredaktör Arne Ruth är mycket kunnig och väl inläst på de nya ideologiska strömningarna och deras rottrådar bakåt, och han delar med sig av kunskapen i en lång intervju under titeln "Den nya högern - eller bara den nya gamla högern?" Högervågen sönderfaller, får vi veta, vid närmare betraktande i fyra distinkta rörelser: nyliberalism, neokonservatism, religiös nyhöger ("the moral majority") och fransk nyhöger ("la novelle droite"). Samtliga presenteras utförligt och insiktsfullt.

Vad jag finner anmärkningsvärt är att dessa fyra rörelser framställs som delar av en och samma "högervåg". Nyliberalismen är i och för sig inte någon enhetlig riktning, men den hålls i varje fall samman av ett krav på färre statliga ingripanden i näringslivet och en allmänt antiauktoritär inställning. "La nouvelle droite" å andra sidan är öppet auktoritär och etatistisk, och hävdar rentav att våra värdeskalor och normsystem med nödvändighet måste vara en skapelse av staten. (O&B, s. 13.) Hur mycket längre bort kan man komma från liberalism, ny eller gammal? - Konservatismen är definitionsmässigt traditionalistisk och kan därför vara antiauktoritär endast i den mån traditionen är det. Och "the moral majority" är, som Ruth med all rätt påpekar, "ett slags Khomeiny-rörelse på kristen grund". (S. 17)

Ska vi hålla oss till de populära metaforerna, måste vi säga att "högervågen" är en malström där det förnuftiga, resonerande tänkandet riskerar att gå förlorat, "högervinden" ett stormcentrum vars framtida riktning vi ännu inte kan spå.

Nyktrare uttryckt är det ideologiska läget tilltrasslat. Men vad ska vi göra med trasselsudden - reda ut den och ta tillvara den tråd som representerar sanningen (ty en sådan tråd finns det någonstans i den nyliberala hörnan av härvan) - eller ta själva trassligheten till utgångspunkt? Det sistnämnda är en förträfflig metod att etablera "guilt by association" (även om detta i rättvisans namn knappast kan sägas vara Arne Ruths medvetna avsikt(1)).

Ett par knutar i härvan kanske kan lösas upp med en gång. Sambandet mellan nyliberalism och övrig "nyhöger" är enligt Ruth detta: "...att nyliberalismen inte räcker till för att ideologiskt legitimera den sorts klass- och privilegiesamhälle som dess ekonomiska politik skapar - och då måste man hitta någonting annat som kan göra det." (S. 16) Detta andra skulle vara sociobiologin, som säger att ojämlikheterna mellan människor är naturgivna.

Vad som här tas för givet är att ett frisläppande av marknadskrafterna (den sunda kärnan i det nyliberala budskapet) skulle skapa ett klass- och privilegiesamhälle. Sanningen är att det skulle skapa social rörlighet, en upplösning av frusna klassgränser och stelnade privilegier, med ett gammalt uttryck "ståndscirkulation". En sådan samhällsutveckling behöver sannerligen ingen sociobiologisk legitimation. (En förutsättning för denna utveckling är givetvis att vi verkligen släpper marknadskrafterna fria - inte bara snackar om saken.)

Intressant är att Ruths resonemang visar hur fast debatten sitter i den marxistiska klasskampsmallen. Ståndscirkulationen som idé är givetvis anatema för marxismen. Förutsättningen för att arbetarklassen ska kunna gripa makten (åt sina ledare och ideologer) är att det finns en klart avgränsad arbetarklass - och en klart definierad överklass att stjälpa över ända.

I samband med sociobiologin snuddar Ruth vid något som ligger mig varmt om hjärta och hjärna, nämligen vad jag vill kalla "det socialdarwinistiska felslutet". Så här säger Ruth: "Som vetenskap för den franska nyhögern kan man säga att den [sociobiologin] fyller exakt samma funktion som socialdarwinismen gjorde för konkurrenskapitalismen, eller den rasistiska 'vetenskapen' för nazismen." (S. 13-14)

Parallellen är orimlig av två skäl:

1. Marknadens primära faktum är inte konkurrens utan samarbete. Detta samarbete tar sig formen av en långt driven arbetsdelning, som saknar motstycke i den övriga naturen. Detta samarbete är, nota bene, inte resultatet av någon gudoms eller diktators allvisa plan, utan av de enskilda individernas välförstådda egennytta, vilken (surprise, surprise!) inte ligger i ömsesidig utrotning utan i ömsesidigt utbyte till ömsesidigt gagn. (Detta är den revolutionerande och bestående insikten i Adam Smiths Wealth of Nations.)

2. Den konkurrens som råder på marknaden handlar om att förse konsumenterna med bättre och/eller billigare varor och/eller tjänster. Denna konkurrens har ingen likhet med det "allas krig mot alla" som råder i naturen. Att bli "utkonkurrerad" betyder för ett djur eller en djurart undergång och död. För en människa på en marknad innebär det på sin höjd att ställas tomhänt, hänvisad till den egna uppfinningsrikedomen eller andras välgörenhet.

Det vore en viss logik i att anföra socialdarwinismen som legitimation för krig och folkutrotning, för Hitlers idéer om "Lebensraum, för stalinism eller polpoteri. Att försöka "legitimera" kapitalismen på detta sätt är att göra den en björntjänst, och salig Spencer förtjänar en postum näsbränna för att ha kläckt idén.

Eftersom jag har behandlat intervjun med Arne Ruth så här utförligt nödgas jag ta upp de övriga artiklarna mycket summariskt.

Sten Ljunggren ("Finns det någon lösning?") tar upp keynesianism kontra friedmanism och kommer fram till att "varken Keynes eller Friedmans recept löser krisen". Detta kan man för all del hålla med om - men den verkliga lösningen ligger inte, som Ljunggren hävdar, i socialism utan i laissez-faire.

(Om någon till äventyrs betraktar Milton Friedman som förepsråkare för laissez-faire-kapitalism, vill jag påpeka att monetarismens grundidé - statlig reglering av penningmängden - är oförenlig med laissez-faire-principen.)

Ljunggrens uppsats är en uppvisning i marxistisk ekonomisk analys. Den kapitalistiska krisen har bara djupnat och djupnat, utsugningen har blivit värre och värre. Men inte har vi det väl mycket sämre nu, jämfört med slutet av 1700-talet? I vissa avseenden (ta t.ex. barnadödligheten) har vi det kanske t.o.m. lite bättre?

Karine Mannerfelt skriver om SAF:s "Produktion av ideologi". Ett synnerligen avslöjande reportage. Särskilt avslöjande är följande passus. KM skriver: "Sverige är inget Chile, men det är trots allt samma budskap och samma andas män som ligger bakom propagandakampanjerna här som där. Läs och begrunda följande två citat." (S. 31) Detta har jag gjort och funnit att de binds samman av den tämligen självklara tanken att samhällsdebatten påverkar det faktiska skeendet. Detta är "guilt by association" i sin prydno!

Ola Tunander beskriver en "Vansinnets strategi", som skulle bestå i att föra debatten i så extrema termer att Bohman framstår som "en rimlig kompromiss". Man tackar och bockar.

I intervjun med Jurgen Habermas finns det ett påstående jag vill ta upp. Det kommer från intervjuaren: "Krisen på 1930-talet övervanns genom att det uppstod regeringar och administrationer med starkt utökade befogenheter över den demokratiska opinionsbildningens politiska organ. Detta skedde i både öst och väst - i det senare fallet tog det sig många olika former, alltifrån 'new deal' till nazism och fascism." (S. 44) Jag skulle vilja påstå att 30-talskrisen inte alls "övervanns". Den kulminerade i ett krig.

Detta faktum borde ge anledning till en del reflektioner över vart statens välvilliga styrande och ställande i näringslivet egentligen leder. Men icke så i socialisternas föreställningsvärld. För dem är krig alltid och för evigt ett utslag av kapitalismens ondska, oavsett i vilka ledband denna kapitalism tvingas gå.

Temanumret avslutas med en artikel (ursprungligen ett föredrag) av den ungerska exilfilosofen Agnes Heller under ubriken, "Makten, kunskapen och de intellektuella".

Heller har den sympatiska egenskapen att hon utförligt redovisar sina grundantaganden. Hon särskiljer tre olika typer av makt: makt över naturen, tvångsmakt och delegerad eller "befullmäktigad" makt. Dessa typer kopplas av Heller ihop med tre olika sorters logik: industrialiseringens logik, kapitalismens logik, demokratins logik.

Att identifiera kapitalismens väsen som tvångsmakt är förstås så långt från sanningen man kan komma. Men utrymmer tillåter knappast att jag går djupare in på ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att Heller har emigrerat från det marxistiska Ungern men inte från marxismen som filosofi.

En dikt finns också med. Den är skriven av Rolf Börjlind och slutar med orden:

"På golvet dansar
ett slaktdjur."

I detta kan man ju instämma. Men i fråga om slaktdjurets - och slaktarnas - identitet ber jag att få anmäla avvikande uppfattning.

Eskilstuna 26 juli 1981
Per-Olof Samuelsson

1) Jag förstår idag inte hur jag kunde uttrycka mig så förbindligt och diplomatiskt. Sådana hopbuntningar som Ruth gör sig skyldig till kan knappast vara oskyldiga och utan ond avsikt. Och karln är ju faktiskt inte dum! - Hela recensionen är f.ö. alldeles för vänlig. Några ord om den bottenlösa intellektuella oärligheten i resonemangen hade allt varit på sin plats.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.