Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Dialog med försäkringskassan

Försäkringskasssan i Eskilstuna infordrade en uppgift från mig (minns inte vad det gällde), och jag hade fräckheten fakturera Kassan för portot (1:65), med orden "Av Försäkringskassan infordrad uppgift, för vilken Försäkringskassan inte vill nedlåta sig att betala portot", vilket föranledde följande brevväxling:

Vi upplever ofta att medborgarna har mycket lite förståelse för att de lagar och regler som vi har att följa, faktiskt i en representativ demokrati, är stiftade av medborgarna själva. Naturligtvis begriper jag att rent psykologiskt upplever många människor myndigheterna som just myndigheter som dikterar bestämmelser som rör enskilda individer.

Det är ju ändock på det sättet att skulle vi inte följa de lagar och regler som stiftas av regering och riksdag skulle ett mycket diskutabelt rättsläge inträffa där verkligen rättssäkerheten vore i fara.

Vi har inte för vana att besvara varje påhopp som vi får men jag finner i Er faktura några ord som gör att jag faktiskt tar mig tid - trots att det finns mycket viktigare uppgifter - att skicka det här brevet till Er, nämligen orden nedlåta sig.

Det kan inte vara obekant för Er att samhället har inlett en hel rad av åtgärder som syftar till att spara på den offentliga sektorn. Detta har ju i spaltkilometer och timslånga tv-program om detta, med reportage bl.a. från postens reklamationsavdelning. [Ja, meningen är oavslutad.] Försäkringskassan och Riksförsäkringsverket har i annonser, broschyrer, särskilda meddelanden i våra försändelser meddelat det här. Jag tror uppriktigt sagt att den största delen av det svenska folket, och även Ni, är medveten om att portofriheten i vissa fall är borttagen.

Självklart får vi ha vilka åsikter vi vill om en sådan åtgärd är lämplig, ekonomiskt försvarbar m.m., men om den saken menar jag att Ni måste rikta Er till de förtroendemän och politiker som fattar sådana här beslut.

Ibland känns det faktiskt angeläget att försvara Försäkringskassan mot oberättigade angrepp. Vi är ingen myndighet som ibland, när det passar sig, "nedlåter oss" att behandla människor olika. Vi har följt de regler som vi ska följa och jag hoppas att mitt brev har klargjort detta samtidigt som jag återsänder räkningen till Er.

LP, bitr. lokalkontorsföreståndare(1)

Mitt svar:

Det går inte att föra en vettig diskussion om förhållandet mellan enskilda medborgare och en myndighet sådan som Försäkringskassan, om man bortser från och inte låtsas om ett grundläggande faktum, nämligen att anslutningen till Försäkringskassan är ett obligatorium, alltså inte grundar sig på frivillighet utan på tvång. Varke förståelse av Försäkringskassans agerande måste grunda sig på förståelse av detta faktum.

Följaktligen kan man inte diskutera det berättigade i att den enskilde medborgaren ska betala portot på infordrade inkomstuppgifter, om man samtidigt blundar för att dess inkomstuppgifter betraktas som en skyldighet, och att den medborgare som struntar i denna skyldighet kan förvänta sig efterräkningar.

Vad skulle t.ex. hända om jag skrev och deklarerade att mina inkomstförhållanden överhuvudtaget inte angår Försäkringskassan? Om jag skrev och bad om information hur det går till att få min sjukförsäkring överflyttad till ett privat försäkringsbolag? Skulle jag kunna göra det ostraffat? Eller skulle inte fastmer ett sådant förfarande föra obehagligheter i sitt släptåg, rekommenderade brev med förelägganden eller liknande?

Eller har jag fel? Är det fullt möjligt att legalt undandra sig uppgiftsskyldigheten? Är det i själva verket en smal sak att träda ut ur den allmänna sjukförsäkringens gemenaskap, en enkel fråga om att hitta den rätta blanketten? Men varför har jag i så fall inte blivit informerad om detta i den störtflod av information som väller ut från Försäkringskassan och Riksförsäkringsverket?

Nej, låt oss utgå från att Försäkringskassan administerar ett obligatorium och sätta in portofrågan i det sammanhanget.

Det är naturligtvis futilt att diskutera huruvida det är "rätt" eller "orätt" av en myndighet att ålägga den enskilde medborgaren att betala porto för infordrade skrivelser. När Makten en gång satts i Rättens ställe, då har alla moraliska överväganden i maktutövningens detaljfrågor blivit betydelselösa. "Rättsläget" är inte längre diskutabelt - det är blott en tom fras.

På ett sätt är frågan också ganska likgiltig. Oavsett om medborgaren sätter ett frimärke på försändelsen eller den bekostas av allmänna medel, bestrids kostnaden ändå i sista rummet av medborgaren själv, eftersom det ändå är ur hans ficka, ur resultatet av hans produktiva arbete pengarna till syvende och sist kommer. Om medborgaren betalar direkt eller via skattsedeln kan ju vara egalt, bortsett från att utgiften syns bättre i det förra fallet.

Men av exakt samma skäl är det omöjligt att rubricera avskaffandet av portofriheten som en besparingsåtgärd. Försäkringskassan sparar inte ett öre genom att låta medborgaren betala portot - den vältrar bara över kostnaden från medborgaren som skattebetalare till medborgaren som privatperson. Nu är jag inte helt insatt i vad som rör sig i våra demokratiskt valda förtroendemäns huvuden, men jag tror mig ha förstått att det stora besparingsprogrammet har till uppgift att något lindra det olidliga skattetrycket i vårt land, och att dess bärande idé är att öka effektiviteten och minska slöseriet inom den offentliga sektorns olika delar. Avskaffandet av portofriheten kan omöjligen göra ett dyft i den vägen. Besparingen läggs ju alls inte internt inom Försäkringskassan utan externt hos medborgarna, där inte den ringaste effektivitetsökning finns att hämta. Dessutom finner jag det minst sagt osmakligt att på detta sätt skjuta ifrån sig ansvaret för att genomföra lagstiftarnas intentioner. Jag är faktiskt inte alls upprörd över att behöva betala en struntsumma för ett brev, även om jag helst såge brevet oskrivet. Det verkligt upprörande ligger i att en offentlig myndighet, när den får order att spara, inte gör en hederlig ansträngning att verkställa denna order utan i stället låter den passera vidare till de medborgare som sparpaketet ytterst påstås vara avsett att gagna.

(En annan sak är att sparpaketet knappast kommer att ha önskad effekt, oavsett hur skrupulöst det genomförs. Att få den offentliga sektorn att ens komma i närheten av den privata sektorns effektivitet är en omöjlighet. Den enda rimliga vägen ur vår kris är att uppluckra den offentliga sektorns monopolställning på alla områden där det låter sig göras - den allmänna sjukförsäkringen är ett av dessa områden. I avvaktan på att politikerna ska inse detta skulle jag vilja föreslå en drastisk sänkning av lönerna inom hela den offentliga sektorn, från toppen ända ner till botten.)

Att medborgarna intill leda blivit informerade om vad myndigheterna ärnar företa sig med dem rättfärdigar inte på något sätt myndigheternas maktutövning. Ingen information i världen kan göra Makt till något annat än Makt. Och ingen information i världen kan frånta medborgaren hans rätt att protestera mot Makten. Den kan aldrig göra en rättmätig protest till ett oberättigat påhopp. Vad beträffar den information som den offentliga sektorn bedriver i vår monopoliserade radio och TV måste jag säga att jag upplever den som ett rent narrspel. Den består huvudakligen av att dekret meddelas som om det vore en fråga om väntjänster, och av skådespelare som ikläder sig rollen av "vanliga" medborgare som med största förnöjsamhet tar emot de stygn och pilar den offentilga sektorn ger. När gav någonsin TV:s "Anslagstavla" utrymme för en missnöjesyttring?

Nej, det är inte den nakna Makten som träder oss till mötes i informationsprogram och informationsbroschyrer. Det är Makten utklädd till privatföretag, det är Tvånget försett med den frivilliga överenskommelsens attiraljer.

Spaltkilometer och timslånga TV-program har upplåtits åt myndigheterna för att tala om att de inte alls tänker spara utan i stället vältra över sina kostnader på den enskilde medborgaren. Hur många spaltmillimeter och TV-snuttar har erbjudits mig, eller någon annan enskild medborgare, att tala om vad vi tycker och tänker om detta? Nej, vi ska inte bara rätta oss efter myndigheterna, vi ska också göra det tyst och fogligt.

Påståendet att det är medborgarnas eget fel om Försäkringskassan har dumma regler att följa, därför att de "faktiskt i en representativ demokrati är stiftade av medborgarna själva", tarvar en utförlig kommentar. Det ser vid första påseende ut som en billig intellektuell taskspelarkonst, och det är just vad det är också. Logiskt sett är det ett specialfall av ett felslut (en sofism, en argumentationsteknisk fint) som analyserades redan under antiken och som går under benämningen "räven Gajus". Det består i att förvirra en debattmotståndare (och föra publiken bakom ljuset) genom att under resonemangets gång låta en term skifta betydelse. Typexempel: herr Gajus är så listig att vi måste kalla honom en räv; nu vet vi ju alla att räven är ett fyrfotadjur med yvig svans; ser ni nu den yviga svans med vilken herr Gajus stoltserar? Den moderna varianten är följande: medborgarna röstar fram politiker som stiftar lagar; alltså är det medborgarna själva som stiftar lagarna, och är dessa lagar orättfärdiga, får medborgarna vackert sticka svansen mellan benen. Sanningen är ju att vissa medborgare röstat fram vissa politiker som stifta vissa lagar. Att därifrån sluta sig till att alla medborgare är ansvariga för allt elände som politiker och lagar kan ställa till med (eller omvänt, att alla medborgare kan tillskriva sig förtjänste av de lagar som är bra), det är att förse Gajus med rävsvans.

Men det är värre än så. Ty anta att detta resonemang trots sin absurditet blev allmänt accepterat (och den ymniga förekomsten av detta billiga trick i vår tids debatt tyder på att den risken finns), vad händer då med den representativa demokratin? Jo, följande: handlingen att lägga en röstsedel i en valurna förvandlas från ett medel att påverka politiken till en ritualhandling, vari medborgaren avsvär sig sina medborgerliga rättigheter och överför dem in toto på sina valda representanter. Det var faktiskt inte detta som den representativa demokratins föregångsmän (exempelvis John Locke) avsåg; men det är ett ohyggligt skrämmande drag hos vår tid att man tar rättens redskap, de medborgerliga fri- och rättigheterna, och med hjälp av logiska kullerbyttor förvandlar dem till redskap för Makten. (Det finns fler exempel, och ämnet är värt en lång avhandling.)

Till sist ett ord om psykologi: att "myndigheter dikterar bestämmelser som rör enskilda individer" är ju inte ett psykologiskt faktum som folk "upplever", det är ett existentiellt faktum, något som faktiskt är. (Detta ändras inte nämnvärt av att den sorts myndigheter som kallas "byråkrater" gömmer sig bakom den sorts myndigheter som kallas "politiker" och samtidigt försöker gömma undan politikerna bakom deras valmän. Själva faktum kvarstår, med vilka logiska finter det än smusslas undan.)

Eller är det kanske så att jag sitter och skriver detta till en ren hallucination, som jag blott frammanat genom den oförsiktiga handlingen att delta i det senaste valet?

PS. Jag har ingen möjlighet att utveckla mina synpunkter på betald arbetstid utan måste göra det på en dyrt köpt fritid. Det torde därför inte vara helt ohemult av mig att åsätta detta brev ett pris, eftersom det innehåller lärdomar som Försäkringskassan inte kunnat tillägna sig på annat sätt.

Jag vill emellertid betona att betalning av detta pris är helt och hållet frivillig.

Det är inte bara det att jag saknar all makt att driva in denna fordran. Det är också helt i strid med min grunduppfattning att kräva pengar för något som i kundens ögeon saknar värde.

Så om detta brev är värdelöst för Försäkringskassan, ska Försäkringskassan inte heller betala mig för det.

På detta fick jag varken svar eller pengar, så jag förmodar att det var värdelöst.

1) LP personligen är en hyvens prick, som en gång senare var min mor till stor hjälp vid ett inköp av en begagnad bil. Men i sin egenskap av byråkrat tänker han som en byråkrat. F.ö. har jag inte särskilt mycket emot Försäkringskassan heller: bortsett från den här dumma portogrejen har jag alltid blivit schysst behandlad av den. Det är inte så mycket enskilda myndigheter - eller enskilda myndighetssutövare - det är fel på som hela dj-a systemet.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.