Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Lömskt angrepp på välfärden

Högervindarna blir allt snålare, och välfärdssamhället befinner sig under attack. Vi lever under hotet om en allvarlig urholkning av den hjälp samhället erbjuder sina svagaste och mest utsatta grupper. Det talas t.o.m. alltmera öppet om en återgång från den blida och generösa blandekonomi vi kämpat oss fram till, tillbaka till det ohyggliga system som tvingar oss att arbeta för brödfödan i stället för att fritt njuta frukterna av andras arbete, en återgång till den råa och ohämmade kapitalismen.

Trenden tar sig även kulturella uttryck, och har nu nått utanför de av arbetsgivarintressena uppbundna kulturetablissemangen, ända in i den fria och obundna svenska televisionen. Igår (10.2.82) kunde vi se själva grunden för välfärdsfilosofin angripen i en nära 3½ timma lång föreställning av Bertolt Brechts Den goda människan från Sezuan. (Två repriser är utlovade.)

Vari består godhet? Består den i att skänka sin sista skärv till de fattiga utan baktanke på egen vinning? Eller består den i att bevaka sina egna intressen, förränta sitt kapital och erbjuda de fattiga hjälpsökande ett lågavlönat, slitsamt men dock arbete? Det är denna fråga Brecht ställer i sitt skådespel, och det råder ingen tvekan om hans svar.

Brecht låter sin huvudperson pröva båda vägarna. Den första leder till totalt misslyckande - hon blir visserligen populär och betraktad som ett mönster av godhet. Men denna godhet visar sig identisk med godtrogenhet, och den utnyttjas intill utblottning.

Så huvudpersonen låter sin godhet ta en annan skepnad. Hon blir elak, hon blir hård, hon avvisar varje begäran om arbetslöshetsunderstöd. Hon rentav samarbetar med polisen för att upprätthålla lag och ordning. Och det fattighus hon av en sann välgörare anförtrotts ansvaret för, det förvandlar hon helt sonika till en fabrik. En fabrik där arbetet är hårt och lönerna låga - t.o.m., om jag förstått saken rätt, lägre för dem som orkar arbeta mindre. En fabrik, alltså, utan tillstymmelse till solidarisk lönepolitik - och till råga på eländet tycks den också ge henne vinst.

Hon blir m.a.o. en ren och rå kapitalist. Givetvis renderar det henne det spott och spe varje kapitalist så väl förtjänar. Hon utsätts t.o.m. för den anklagelse som kapitalismen alltid på goda grunder utsatts för - att ha dödat godheten i världen.

Men instämmer författaren i anklagelsen? Ack nej! Hon har tvärtom, menar han, genom sitt handlande bevarat godheten och gett den möjlighet att överleva i världen sådan den nu en gång är.

Men hur kan Brecht ha hamnat så snett? Frågan är svår att besvara, men en värdefull ledtråd ges i pjäsen: det enda betalningsmedel som någonsin nämns är "silverdollarn". Brecht är tydligen omedveten om den revolution i nationalekonomin som genomförts av sådana giganter som major Douglas, Silvio Gesell och J.M. Keynes1), och med sådan framgång praktiserats av upplysta välfärdsstater i vårt århundrade. Penningen är ju numera frigjord från varje koppling till guld, silver, snäckskal eller andra materiella lyxartiklar. Den är endast knuten till papper, trycksvärta och fagra löften. Papperets och trycksvärtans billighet borgar för att löftenas fägring består.

Ingen god människa behöver idag snöra åt välfärdspungen av fruktan för att den ska tömmas. Tillgång till ett sedeltryckeri garanterar godhetens outsinlighet. Det motkrav på produktivitet som Brecht ställer, och som kanhända under kapitalismens mörkare skeden var nödvändigt, kan i vår tid endast ställas av de mörkblåaste reaktionärer, dem som man bara återfinner till höger om Milton Friedman.

Det är faktiskt förvånande att svensk TV, med sitt välförtjänta rykte om sund vänstervridning, så frikostigt lämnar plats åt en pjäs med detta budskap. Förmodligen har man låtit sig förvillas av att Brecht i förhandsreklamen utmålats som en av socialismens främsta banerförare.

Då har man emellertid glömt någonting viktigt. Enligt Marx ska socialismen födas fram "ur kapitalismens sköte", genom kapitalismens egen inneboende naturnödvändighet. Och faktum är att denna tanke finns symboliskt uttryckt i Den goda människan från Sezuan. (Huvudpersonen är havande, och den speciellt hänsynslösa form av egoism som kallas moderskärlek driver henne att bekymra sig om framtiden, om sitt barns framtida, eventuellt socialistiska, lycka. Därav hennes grymma, kapitalistiska agerande i nuet.)

Marx tanke är intressant, men dessvärre felaktig. Såsom påpekas i en (ännu opublicerad) artikel i tidningen Expressen, kan kapitalismen inte bära något annat i sitt sköte än mer kapitalism.

Och idén tas knappast på allvar av socialister i vår tid. Ty gjorde de det, skulle de verka för att kapitalismen ges friast möjliga tyglar, eftersom detta skulle vara det snabbaste sättet att komma igenom socialismens födslovåndor. I stället håller man kapitalismen i strama tyglar och förser den med kyskhetsbälte, så att den varken kan föda fram det ena eller det andra.

Och väl är väl det. Som mångårig välfärdsrecipient fasar jag för vad som annars kunde hända.

Eskilstuna 11 februari 1982
Per-Olof Samuelsson

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 17 februari 1982


1) Tre välkända s.k. "money cranks".


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.