Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Några inlägg i betygsdebatten

Betygsfrågan debatterades rätt flitigt 1982. Nedanstående inlägg är förstås delvis inaktuella, eftersom det relativa betygssystemet numera är avskaffat.

(i)

I en kolum i DN 15 april 1982 angrep juridikprofessorn Anna Christensen (1936-2001) den då framförda idén att ersätta skolbetygen men någon sorts "personlighetsomdömen". Sådana omdömen skulle, menade hon, ge lärarna för mycket makt. Dessutom hade hon följande kommentar som jag gärna vill citera:

Och inte upphör konkurrensen därför att betygen ersätts av personlighetsomdömen och föreningsmeriter. Men det blir en annan typ av konkurrens, en konkurrens i anpasslighet och i att försöka gissa sig till överhetens preferenser och lynnen.

Kommer ni ihåg hur man avskydde kamrater som förskte ställa sig in hos lärarna? Plugghästarna accepterades, men inte "gullegrisarna". Personlighetsomdömen är överhetsfjäskeriet satt i system. Tänk er små beskäftiga karriärister i 9:an som tävlar i att demonstrera sin "samarbetsförmåga" inför läraren. Eller gymnasister som spekulerar i vilka föreningar som egentligen räknas och i vilken personlighetstyp som anses lämplig för Lärarhögskolan.

Angående Anna Christensens inlägg "Makt och betyg" (DN 15.4.82):

Jag håller fullständigt med Anna Christensen i hennes resonemang, men jag har ett par kompletterande funderingar.

Först lärarens makt. Jag skulle tro att det är en mycket liten minoritet som söker sig till läraryrket av maktbegär. De flesta blir nog lärare av betydligt bättre bevekelsegrunder, exempelvis intresse för kunskapsförmedling, eller helt enkelt för att tjäna sitt levebröd.

Det är därför knappast underligt att lärarna i gemen är emot förändringar som ökar deras makt. Makt är helt enkelt ingenting att sträva efter. Makt korrumperar, och korrumperar dessutom i proportion till sin storlek.

För det andra: Betyg ska vi ha, men ge oss i anständighetens namn ett bättre betygssystem än det nuvarande relativa. Det är inte bara svårt, det är rentav omöjligt att tillämpa det relativa betygssystemet rättvist. (Jag har argumenterat för detta i ett par längre artiklar i tidskriften Skolvärlden [Prokrustes lever och Ett inlägg i betygsdebatten], och tänker inte upprepa argumenten här.)

Ett betyg borde vara ett intyg att en viss, någorlunda klart definierad, kunskaps- eller färdighetsnivå har uppnåtts. Detta är det enda sättet att undvika godtycke och förvandla betygssystemet till något annat än ett maktinstrument.

Lärarens uppgift borde vara att efter bästa förmåga förmedla kunskap - inte att sålla får från getter. Som det nu är tvingas läraren spela en dubbelroll: dels hjälpa elever till bästa möjliga skolresultat (undervisning), dels se till att vissa elever inte får någon nytta av sina skolprestationer (betygssättning). Den senare rollen bör tas över av någon annan instans.

Inom idrottsvärlden är det uppenbart att en tränare inte samtidigt kan vara tävlingsfunktionär. Det borde vara lika självklart inom skolans värld.

Eskilstuna 15 april 1982
Per-Olof Samuelsson

Bara för att - åter en gång - visa att innantilläsning inte är tidningsredaktörers starka sida skrev DN:s Göran Beckérus följande till mig:

Vi är, i likhet med andra tidningar, ytterst restriktiva när det gäller åsiktspolemik mot egna kolumnister. Normalt inför vi bara tillrättalägganden av rena sakfel. Vi måste därför tacka nej till Din artikel.

På vilket jag svarade:

Eftersom jag inledde mitt inlägg med orden "Jag håller fullkomligt med Anna Christensen", är det en smärre gåta för mig hur Du kan få det till att jag polemiserat mot Anna Christensen. Däremot polemiserade jag mot det relativa betygssystemet, men det har ju AC, vad jag kan se, aldrig försvarat.

(Förmodligen kunde Beckérus inte läsa det här innantill heller.)

Till Anna Christensen själv skrev jag bl.a.:

Att helt slopa betygen skulle säkert leda till katastrof. Å andra sidan är det system som nu används i skolorna en katastrof i sig. Jag skulle helst se att universitetens betygssystem (VG, G, U) tillämpades i skolorna. Problemet med antagning till högre utbildning löses förmodligen bäst genom att universitet och högskolor har sina egna inträdesprov. På så sätt skulle skolorna kunna koncentrera sig på sin verkliga uppgift, att ge kunskaper. Uppgiften att mäta och sålla överlämnas åt den instans som har det största intresset av en korrekt sållning.

Och fick följande vänliga svar:

Jag uppfattar inte ditt inlägg som någon polemik mot mig, tvärtom. I princip kan jag hålla med om att intagningsprov vore det bästa - men bara under förutsättning att de blir tillräckligt omfattande och djupgående. Jag undrar om det är realistiskt att tänka sig detta.

(ii)

Det bedrevs vid den här tiden en hetskampanj mot Djursholms samskola, därför att elever vid skolan använde sig av rätten till särskild prövning för att få sina betyg höjda. En tidigare lektor vid denna skola, Nils Sahlgren, redogjorde i ett brev till SvD:s ledarsida 17 april 1982 för hur dessa särskilda prövningar gick till. Det var minsann inte bara att anmäla sig till den särskilda prövningen för att få betyget höjt! Det rörde sig om en väldig grundlig prövning med väldigt höga krav.

Angående följande insändare, "Skicka in dina 5:or..." i Eskilstuna-Kuriren 16.4.82, undertecknad "Bommersviksettan samt SSU Torshälla":

Ställ upp för Djursholmseleverna. Vi måste visa solidaritet med dessa elever och förstå deras svåra studiesituation. De lever under hård belastning och har höga krav hemifrån. Vi måste ta vara på deras resurser för framtiden. Det är dessa elever som ska bära Sverige ur krisen, och bli framtidens verkställande direktör m.m. Då kan de inte ha sämre betyg än vi vanliga elever. Därför kräver vi att 80 procent av Djursholmseleverna ska ha 5:or i alla ämnen. Men för att detta ska bli möjligt måste vi vanliga elever avstå från våra 5:or. Sätt därför in dina 5:or på samskolans postgironummer 5555-5.

1. Alla elever i Sverige, inte bara vid samskolan i Djursholm, har laglig rätt att ansöka om särskild prövning. Om ni inte vetat om detta, då är det faktiskt inte lärare och elever i Djursholm ni ska lägga skulden på, utan era egna lärare, skolledare och SYO-konsulenter, som inte informerat er om denna lagstadgade rättighet.

2. En f.d. lektor vid samskolan i Djursholm, Nils Sahlgren, har i SvD beskrivit exakt hur en särskild prövning vid denna skola går till och vilka krav som ställs. Läs den artikeln, innan ni uttalar er nästa gång! Den av er som därefter tror sig om att kunna få en femma vid Djursholms samskola må kasta den första stenen. Alla andra (och detta inkluderar skolminister Ulla Tillander) bör be om ursäkt, och det mycket offentligt.

3. Det är inte Djursholmselevernas fel att vi har ett så irrationellt betygssystem som vi har. När det relativa beygssystemet unfördes i slutet av 60-talet sprang de fortfarande omkring i kolt. Skulden bör läggas på de skolpolitiker som genomdrev det relativa betygssystemet, samt i viss mån på alla de lärare, skolledare m.fl. som inte erbjöd effektivt motstånd.

4. Inte heller är Djursholmseleverna ansvariga för den trängsel som råder i fråga om högskoleplatser och som är den egentliga orsaken till betygshetsen i skolorna. Skulden för detta ligger hos alla dem som inte anammat den från Adam Smith härstammande insikten att utbud och efterfrågan på en fri marknad bringas att balansera varandra. Den radikala lösningen på problemet ligger i att befria undervisningsväsendet från statligt tvång och överlämna det åt de fria marknadskrafterna (alla sanna SSU-ares huvudfiende). Jag hyser inget hopp om att en sådan reform skulle kunna genomföras i detta århundrade, men jag tycker ändå att själva faktum är värt att påpeka.

5. Slutligen: hela denna kampanj mot Djursholms samskola grundar sig på att det bor rika människor i Djursholm, och att de rika alltid är lovligt byte för vilka smutskastningskampanjer som helst. Varför det? Dessa ungdomar kan ju inte rå för att de råkat födas in i ett relativt förmöget samhällsskikt. Själv föddes jag in i en familj som varken var stormrik eller utfattig. Ändå känner jag varken avund mot de rika eller förakt för de fattiga. Jag har i mitt liv sett en mängd rynkade näsor hos den ena kategorin och en hel del pyrande avund hos den andra. Jag kan inte begripa någondera. Var och en står ju trots allt på sina egna ben, och varken på för länge sedan döda aristokraters eller för länge sedan döda proletärers. Försök inse det!

(Enligt anteckning brydde jag mig aldrig om att skicka in denna insändare.)

(iii) Missuppfattningar om betygssystemet

Ibland händer det att debattörer pådyvlar sina meningsmotståndare missuppfattningar som i själva verket inte existerar. Ett exempel på detta utgör Bo Lindbloms artikel om skolbetygen i DN 5.5.82.

Enligt Lindblom lider många lärare av missuppfattningen att om de höjer en elevs betyg måste de sänka någon annans. Till yttermera visso är denna missuppfattning ett tecken på funktionell analfabetism, eftersom de inte lyckats korrekt tolka läroplanens anvisningar.

För att inse att det är vi vanliga funktionella analfabeter som kommit sanningen närmast behöver man bara genomföra ett enkelt tankeexperiment.

Anta att hela årskursen bestod av exakt 100 elever. I så fall måste sju elever, enligt anvisningarna, få betyget fem, varken fler eller färre. Tjugofyra elever ska ha fyror. Och så vidare.

Anta vidare att årskullen är fördelad på fyra parallellklasser. I så fall kan läraren höja ett betyg utan att sänka ett annat i sin klass. Men han måste försäkra sig om att något betyg blir sänkt i någon av de tre övriga klasserna. I annat fall har han orsakat missljud i klockkurvan.

Enda skillnaden mellan detta tankeexperiment och verkliga livet är att läraren inte gärna kan åka land och rike runt för att få ett betyg sänkt. Han kan höja ett betyg och hoppas att den motsvarande sänkningen ska äga rum någon annanstans. Vilket endast bevisar att hundra sandkorn är för lite för en struts att gömma huvudet i.

Lindblom påstår också att man "av erfarenhet" vet att prestationerna fördelar sig enligt den s.k. Gausskurvan eller klockkurvan eller normalfördelningskurvan. Vilken erfarenhet?

Den ursprunliga iakttagelsen var, om jag inte är felunderrättad, att kroppslängden fördelar sig enligt klockkurvan. Jag vet inte om detta är sant, men jag har i varje fall inget skäl att betvivla det. Vad jag vill ifrågasätta är idén att skolprestationer, eller intellektuella prestationer överhuvudtaget, måste fördela sig på samma sätt som kroppslängd eller kroppsvikt. Vilken naturlag säger att det måste förhålla sig så?

Sitt verkliga genombrott fick klockkurvan inom intelligensforskningen. Här måste man emellertid komma ihåg att normalfördelningen av intelligensen inte är någon empirisk iakttagelse utan ett aprioriskt antagande1). Tester konstrueras så att de ska ge ett resultat enligt klockkurvan. Gör de inte det, betraktas de som felkonstruerade.

(Till saken hör också att även intelligenstestarna har mycket svårt att få "klockrena" resultat. En av de få som lyckades var Sir Cyril Burt. Detta har senare anförts som ett starkt indicium för att Burt helt enkelt fabricerade sina resultat.)

Observera skillnaden mellan kroppslängd och intelligens. Tesen att kroppslängden fördelar sig enilgt klockkurvan kan empiriskt testas, eftesom det finns en annan skala att jämföra med - centimeterskalan. Den jämförelsemöjligheten finns inte när det gäller intelligensen. Intelligens mäts i intelligenspoäng - och dessa stämmer definitionsmässigt med normalkurvan.

För övrigt kan man fråga sig varför det relativa betygssystemet, om det är så förträffligt och så vetenskapligt välgrundat, inte tillämpas i betydligt större omfattning än vad som görs. Varför inte använda det i körkortsutbildningen? Är det inte bättre att ge körkortsaspiranten en etta och släppa ut honom på vägarna än att underkänna honom och därmed tvinga honom att slösa bort dyrbar tid på att ta igen vad han missat? Konsten att köra bil måste väl fördela sig enligt klockkurvan lika väl som konsten att konversera på engelska eller konsten att begripa upplysningens inverkan på franska revolutionen? För att inte tala om hur mycket lättare det blir för samhället att avgöra vilka som ska bli långtradarchaffisar med ett relativt körkortssystem.

Eller varför inte använda det för att bedöma människors simkunnighet? Standardprov: kasta hela årskullen i vattnet. Den som drunknar först får en etta. Den som drunknar sist får en femma.

Detta må synas brutalt och socialdarwinistiskt. Men knappast mer så än vårt nuvarande svenska utbildningssystem.

Eskilstuna 7 maj 1982
Per-Olof Samuelsson

(iv) Orättvis betygsdebatt

Följande reflektioner föranleds närmast av Eskilstuna-Kurirens ledare "Betygen är orättvisa" 17.6.82, men är tillämpliga på hela den betygsdebatt som på sistone blossat upp i massmedia. Om det nu ska kallas för debatt. Mig förefaller det snarast som ett försök att hitta syndabockar för det föga överraskande sakförhållandet att det relativa betygssystemet inte fungerar.

Först den stora syndabocken, Djursholms samskola. Den skolan har anklagats för att helt enkelt fuska sig till höga betyg. Hur detta "fusk" i verkligheten går till har f.d. lektorn vid samskolan, Nils Sahlgren, redogjort för i en artikel i Svenska Dagbladet 17.4.82. Av artikeln framgår tydligt att de krav som ställs vid de famösa särskilda prövningarna är mycket höga - för att inte säga extremt höga. Ska någon sten kastas mot Djursholms samskola, bör den kastas av någon som själv tror sig om att kunna få en djursholmsfemma.

Men ingen sådan sten har kastats. Ingen har brytt sig om att försöka bemöta Sahlgrens artikel - allra minst någon av de SÖ-potentater som prickat skolan. I stället fortsätter smutskastningen. Glåporden "fusk" och "mygel" upprepas tills de fastnar i allmänhetens medvetande. Debattvillkoren bestäms av de makthavande - i detta fall SÖ och skolminister Ulla Tillander.

Men Djursholms samskola är inte Skolöverstyrelsens enda syndabock. SÖ har sent omsider upptäckt att betygen i allmänhet, i de allra flesta skolor, avviker från det relativa betygssystems heliga normalfördelningskurva. Om inte upptäckt, så åtminstone börjat göra stor sak av det. Den stora saken består i en utredning som visar att betygssättningen avviker från resultaten på de centrala proven, och i de flesta fall avviker uppåt.

Men både att betygen avviker och att de avviker uppåt måste betraktas som Skolöverstyrelsens eget fel (eller, om man så vill, förtjänst).

Ty SÖ har aldrig hävdat eller påbjudit att de centrala proven ska vara allena saliggörande för betygssättningen. Tvärtom. I sina anvisningar har SÖ gång på gång betonat att CP inte ska tillmätas större betydelse för betygen än vilket annat prov eller vilken annan kunskapskontroll (läxförhör, grupparbetsredovisningar, etc.) som helst.

Med vilken rätt kommer nu SÖ och påstår att diskrepanser på mer än 0,1 mellan resultaten på CP och slutbetygen är oacceptabla? Om SÖ:s anvsiningar varit något annat än tom retorik, borde SÖ ha välkomnat dessa avvikelser. (Tom retorik har dock länge tillhört SÖ:s kardinaldygder.)

Men måste dessa avvikelser då alltid vara avvikelser uppåt? Svaret är ja. Detta kommer kanske som en överraskning för många, men de anvisningar lärarna har att följa är entydiga. I avsnittet om betygssättning i gällande läroplan för gymnasiet (Lgy 70) utsägs klart och tydligt att om en lärare är tveksam om vilket betyg han ska sätta, då ska han sätta det högre betyget.

Med en sådan bestämmelse är det oundvikligt att betygsgenomsnittet för hela landet stiger över 3,0. Det är också oundvikligt att genomsnittet på slutbetygen blir högre än genomsnittet på de centrala proven. (Tvekan om betyget kan ju uppstå, dels om en normalt duktig elev misslyckas på CP, dels om en normalt dålig elev lyckas på CP. I båda fallen är läraren, enligt LGy 70), pliktig att utdela det högre betyget.)2)

Hur man än vrider på saken, kommer man fram till att skolans högsta myndigheter försöker göra enskilda skolor, lärare och elever till syndabockar för att de följt dessa myndigheters egna anvisningar. Nu misstänker jag att myndigheterna långsamt, långsamt håller på att vakna till insikt om att det relativa betygssytemet kanske inte var någon särskilt genialisk idé när allt kommer omkring. Det finns tecken som tyder på att man åtminstone överväger någon form av kunskapsrelaterat system i framtiden.

Det upprörande är att man inte oförbehållsamt erkänner sitt misstag och öppet talar om att det relativa betygssystemets misslyckande är det relativa betygssystemet eget fel. Man funderar kanske på att ändra betygssystemet. Men dessförinnan måste skulden för det tidigare misslyckandet vältras över på någon annan. Och varför då inte på dem som alltid fått bära hundhuvudet för allt som gått snett i skolan - de enskilda lärarna?

Eskilstuna 18 juni 1982
Per-Olof Samuelsson

(Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 25.6.82)


1) D.v.s. ett antagande "som föregår all erfarenhet och utgör en förutsättning för att erfarenhet alls ska vara möjlig" (i detta fall erfarenhet som grundar sig på intelligenstester). För en polemik mot antagandet att sådana antaganden skulle vara möjliga, se Analytiska satser a posteriori.

2) Att en superduktig elev totalt skriver ner sig på centrala provet, eller att en superdålig elev plötsligt får lidnerska knäppen, är förstås orealistiskt; men att en elev som normalt ligger på en "stark trea" får en fyra på CP, eller att en som normalt ligger på en "svag fyra" bara lyckas åstadkomma en trea på CP, är säkert saker som inträffat.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.