Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Föredrag om liberalismen
(2 augusti 1982)

Sommaren 1982 blev jag inbjuden att föreläsa om liberalismen inför Moderata Ungdomsförbundets Upplandsdistrikt. Före mig uppträdde Tage Lindbom som representant för konservatismen. De av er som läst eller känner till Lindbom ser kanske att en del av mina formuleringar direkt polemiserar mot just honom. (Om inte, så gäller det vad jag säger om "Gudsriket, Människoriket och Mobbriket" och idén att vi människor sitter vid "livets rikt dukade bord", ett bord som Gud skulle ha dukat åt oss.) Lindbom sade förresten några berömmande ord om mitt föredrag – han menade att det var en korrekt presentation av den verkliga liberalismen – men han brydde sig inte om att bemöta polemiken.1)

Jag har lagt till några fotnoter och länkar och gjort ett par marginella redigeringar.

Ärade åhörare! Jag har blivit inbjuden hit att tala om liberalism, vad liberalism är och varför man är liberal.

Vad är liberalism? Vi vet att ordet "liberalism" härleds från det latinska "liber", som betyder "fri". Men utöver detta tycks det inte råda någon större enighet om vad som menas med liberalism. Ordet används av vissa som ett honnörsord och av andra som ett skällsord. Om man är frikostig och tolerant mot sina medmänniskor, har man en liberal attityd, och det är något fint. Men om man ser mellan fingrarna på drogmissbruk och skörlevnad, då kallas man "knarkliberal" och "sexliberal", och det är inte så fint. Om man har en liberal inställning till att folk försöker dra sig undan sina skatter, betraktas detta allmänt som klandervärt. Om man å andra sidan har en liberal inställning till andra länders samhällsskick, speciellt när detta samhällsskick är totalitärt, då anses detta ibland som väldigt vidsynt och tolerant och alltså som någonting fint.

En känd politiker [Gunnar Helén] sammanfattade för några år sedan detta dilemma, denna begreppshärva, med orden: "Att vara liberal är att vara kluven". Låt mig med en gång förklara att ingen uppfattning av liberalismens väsen kan ligga längre ifrån min egen. Att vara liberal är att vara okluven. Att vara liberal är att hylla vissa principer och inte göra avkall på dem. Vilka dessa principer är hoppas jag kunna klargöra under föredragets gång.

Själv blev jag liberal därför att jag hade en marxistisk historielärare. Han talade om vad liberalism är för något. En liberal av det moderna, "kluvna" snittet skulle förmodligen ha trollat bort liberalismens väsenskärna med några samhällstillvända fraser. Han skulle säkert ha försökt moderera liberalismen åt ena eller andra hållet, alltefter sin egen partipolitiska hemvist eller partipolitiska sympatier. Han skulle moderera antingen åt det konservativa hållet eller åt det socialistiska. Men icke så min marxistiske historielärare.

Historieboken räknade upp några karaktäristiska liberala friheter: tankefrihet, trosfrihet, yttrandefrihet, politisk frihet och vad det nu kan ha varit. Men min lärare tyckte att det viktigaste saknades, och skrev därför med stora bokstäver på svarta tavlan: Frihet från statsingripanden i näringslivet.

Denna form av liberalism brukar kallas laissez-faire-liberalism eller manchesterliberalism. Den kallas också ibland gammalliberalism eller klassisk liberalism. I våra dagar har den fått ett nytt namn: nyliberalism. Gammalliberalism och nyliberalism är alltså samma sak. Skyll inte på mig, det är inte jag som har hittat på termerna.

Detta betyder inte att tanke- och yttrandefrihet skulle vara oväsentliga kännetecken på liberalismen. Tvärtom. Dessa friheter kan sammanfattas i slagordet: frihet från statsingripanden i opinionsbildningen. Gammalliberalismen betraktade inte dessa saker, tankeliv och näringsliv, som sfärer av människolivet skilda åt av vattentäta skott. Staten skulle inte lägga sig i vad folk tänkte eller sade eller skrev. Den skulle inte heller lägga sig i vad folk köpte eller sålde. Folk skulle vara fria från statsingripanden. Det var det hela.

Många drar härav slutsatsen att liberalismen skulle vara statsfientlig, att liberalismen i själva verket skulle vara liktydig med anarkism. Men 1800-talsliberalerna gick aldrig någonsin in för att avskaffa staten. De vill ändra den, ändra dess roll i samhället. De kämpade för parlamentarisk demokrati, för ett representativt styrelseskick.2) De strävade efter att omvandla staten från att vara medborgarnas härskare till att bli deras tjänare. Staten styr med de styrdas samtycke, heter det i den amerikanska självständighetsförklaringen. Och liberalerna arbetade inte för denna omvandling av statens roll som ett första steg på vägen mot ett statslöst tillstånd. En stat behövs och kommer alltid att behövas. Problemet består i att definiera vari en stats legitima uppgifter består.

För att göra detta måste vi inse att det finns två diametralt motsatta sätt för människan att leva: produktion och våld. En människa kan leva av sitt eget produktiva arbete. Hon kan också utväxla frukterna av sitt arbete med andra människor. Det är detta utbyte av varor och tjänster som vi kallar marknad. Men en människa kan också leva av att plundra frukterna av andras produktiva arbete. Hon kan göra det öppet, och i så fall kallar vi henne stråtrövare (eller eventuellt sjörövare, eller rätt och slätt plundrare). Hon kan göra det i smyg, och då kallar vi henne tjuv. Hon kan göra det genom falska förespeglingar, brutna löften och liknande, och då kallar vi henne bedragare eller lurendrejare.

Poängen är att de produktiva människorna behöver ett skydd mot övervåld, stöld och bedrägeri. Man kan naturligtvis i viss mån skydda sig själv, men det är långt ifrån den bästa lösningen. Den blir lätt till ett ständigt krig mellan människorna, där den starkares rätt till sist fället utslaget. Det finns exempel som går att studera på samhällen som ännu inte har någon statsmakt, och där varje liten grupp ständigt måste värna sin rätt. Det bästa är att läsa de gamla isländska sagorna.

Statens legitimation består i att människorna till den delegerar sin rätt till självförsvar. Statens rättmätiga uppgifter består därför i polismakten, som skyddar medborgarna mot kriminalitet, och krigsmakten, som skyddar dem mot främmande inkräktare.

Men staten utgör därför på samma gång en stor fara för människorna. Den har monopol på utövandet av våld. Dess legitimitet består i att den endast utövar detta våld i självförsvar. Men vad hindrar en grupp från att ta över statsapparaten och utnyttja dess monopol på våld för sina egna syften?

Staten måste kunna utöva sina legitima funktioner, men på samma gång måste statens makt vara starkt kringskuren. Dess maktutövning måste regleras av lagar. Det måste finnas lagar som definierar vilka handlingar som är brottshandlingar, och ett rättsväsen som genomdriver lagarna på ett ordnat sätt. Utan lagar och domstolar skulle vi ha lynchjustis.

Detta är det ena. Det andra är att staten måste representera hela folket, inte bara någon viss grupp eller samhällsklass. Därav kampen för parlamentarisk demokrati och för maktdelning mellan statsapparatens olika delar. Inget av detta är något självändamål. Avsikten är att hindra statsmakten från att missbrukas.

Utan lagar skulle maktutövningen vara godtycklig. Naturligtvis finns risken att själva lagstiftningen är godtycklig. Ett sätt att förebygga detta är att ha en grundlag, en författning eller konstitution, i botten på all lagstiftning. Ett annat sätt (som förstås måste ingå i konstitutionen) är att garantera att alla människor, inte bara en härskande klass, är representerade i den lagstiftande församlingen. Grundsatsen måste vara att alla är lika inför lagen, eller, vilket är detsamma, att lagen måste vara lika för alla. Detta är innebörden i det ursprungliga liberala jämlikhetsbegreppet. Jag nämner detta, därför att ordet "jämlikhet" idag används för helt andra syften. Det moderna jämlikhetsidealet har ingenting med den ursprungliga liberalismen att göra. Det är endast och allenast ett exempel på begreppskorruption.

Jag nämner det också för den händelse någon av åhörarna skulle ha fastnat för den bestickande idén om konkurrerande domstolar eller konkurrerande rättssystem. Men detta är en sammanblandning av marknad och stat, av produktivt arbete och ordnad våldsutövning. På marknaden råder olikhet. Alla människor måste arbeta för sitt uppehälle – naturen ger oss inget annat val – men det finns ingenting som säger att allt arbete är exakt lika mycket värt. Det är marknaden själv som avgör arbetets marknadsvärde. Men inför lagen kan endast fullkomlig likhet råda. Lagen måste vara densamma för alla. Den enda skillnad mellan människor som lagen kan erkänna är skillnaden mellan "skyldig" och "icke skyldig".

När vi säger "stat" talar vi om våld. När vi talar om en legitim stat talar vi om våld i självförsvar. Om staten överträder sina befogenheter och använder våld för något annat än självförsvar, är det inte längre en legitim stat.

När vi å andra sidan säger "marknad", talar vi om produktivt arbete och fritt, fredligt och frivilligt utbyte mellan människorna.

Statens uppgift är att skydda marknaden, vilket är detsamma som att skydda de enskilda människor som finns på marknaden, från övergrepp. Det är inte statens uppgift att gripa in på marknaden eller i den enskildes liv. Statens natur är våld, och varje ingrepp innebär våldsutövning. Om staten utövar våld i något annat syfte än delegerat självförsvar, mister den sin legitimitet.

Ni kanske tycker att jag upprepar mig, men jag gör det därför att jag anser att saken är av yttersta vikt. Denna syn på staten är faktiskt nästan helt bortglömd idag.

Under den klassiska liberalismen höjdes fältropet "Laissez-faire!" ("Lämna oss ifred!") Detta betydde: "Lämna marknaden ifred!" Det betydde inte: "Lämna brottslingar ifred!" Och det betydde framför allt inte (som somliga tycks tro idag): "Låt grundskoleelever få sabba undervisningen så mycket de vill".3) (I ett laissez-faire-samhälle skulle dessa elever ha rätt att antingen följa undervisningen eller också lämna skolan och, om de vill, söka sig till en mera tilltalande undervisningsanstalt.)

I botten på liberalismen ligger idén om människans rätt till sitt eget liv. John Locke formulerade människans rättigheter som "rätten till liv, frihet och egendom". Egendomen var enligt Locke frukten av människans produktiva arbete. Jefferson ändrade sedan denna formulering till "rätten till liv, frihet och strävan efter lycka". Det är möjligt att det var ett misstag av honom att ta bort termen "egendom". Det är möjligt att den allra bästa formuleringen hade varit "rätten till liv, frihet och frukterna av sitt arbete". Men i sak spelar det inte så stor roll. För rättmätig egendom (till skillnad från stöldgods) är arbetets frukter och samtidigt den enda lycka som det står i ens egen hand att eftersträva.

Denna rätt var en rätt som tillkom individen. Liberalismen var en individualistisk filosofi. Det var inte "samhället som helhet" som innehade dessa oförytterliga rättigheter.

Liberalismens belackare har därför på ett sätt rätt, när de kallar den "atomistisk". Individerna är faktiskt samhällets atomer. Dessa atomer har rätt att finnas till. Det är varken molekylerna (till exempel familjen) eller några större aggregat (ätten eller stammen eller nationen eller rasen eller facket) som har dessa rättigheter. Det är inte heller elementarpartiklarna (individens vänstra stortå, eller individen sådan han är om fredagseftermiddagarna) som har dem.

Men när liberalismens belackare hävdar att detta får samhället att falla sönder och mista sin "organiska enhet", och säger att liberalism betyder "var man för sig själv och mot alla andra", då har de fel. "Var man för sig själv" är visserligen en korrekt beskrivning, men därav följer inte "mot alla andra". Varje individs fria utveckling är ett värde inte bara för honom själv utan för alla andra individer också. På det ekonomiska området demonstrerades detta av Adam Smith i hans 1776 utgivna verk The Wealth of Nations. Han visade att de enskildas egenintresse samverkar till det allmänna bästa. Termen "det allmänna bästa" är inte helt lyckad; den har missbrukats en hel del och det återkommer jag till. Men om vi tolkar det som summan av de enskildas bästa, är det helt rätt.

Det råder på marknaden harmoni mellan de olika människornas välförstådda egenintresse. Hur denna harmoni fungerar har mejslats ut en hel del av senare ekonomer, Ricardo, Bastiat, i vårt århundrade Ludwig von Mises. Men den ursprungliga formuleringen av denna insikt var Adam Smiths.

När man påstår att liberalismen tar tillvara intressemänniskans intressen är detta därför fullkomligt sant. Jag förstår inte hur detta kan tas som ett klander. De som använder ordet "intressemänniska" i en pejorativ bemärkelse måste ha en egendomlig uppfattning om vari människans verkliga intressen består.

En annan mycket vanlig anklagelse mot liberalismen är att den är egoistisk eller vädjar till egoismen. Också detta är fullkomligt sant. När liberalismen hävdade individens rättigheter, hävdade den individens rätt att leva för sin egen skull. Att leva för sin egen skull och eftersträva sina egna intressen är otvivelaktigt egoistiskt.

Ett av den tidiga liberalismens stora misstag var att den inte insåg detta och stolt proklamerade rätten till egoism. Adam Smith hade till exempel demonstrerat att egennyttan var nyttig, inte bara för den egennyttige själv utan också för hans medmänniskor. Men han tog aldrig steget fullt ut. Han sade inte att egennyttan eller egoismen var god. Därför blir egennyttan för honom ett slags marknadsekonomins Mefistofeles. Ni minns väl Mefistofeles i Goethes Faust, som presenterar sig med orden:

Jag är en del utav den makt vars lott
är alltid vilja ont och alltid verka gott.

Jag hoppas att åtminstone en del av er känner till vem det är som i vårt århundrade har identifierat egoismens verkliga väsen och försvarat den som en dygd. Det är naturligtvis Ayn Rand. Och för att tillfredsställa min egen egoism och min egen fåfänga4) ska jag passa på tillfället att göra reklam för en bok som förhoppningsvis kommer ut på svenska i höst: Ayn Rands Kapitalismen: det okända idealet. Den boken kommer att förse er med svaren på alla moraliska, eller snarare moraliserande, angrepp på liberalismen och kapitalismen.

Ingen använder ordet "egoism" annat än i de mest nedsättande sammanhang. Det talas aldrig om välvillig eller välförstådd eller framsynt egoism, det är bara fråga om rå och hänsynslös egoism eller kortsiktiga egoistiska intressen. Sådana uttalanden bör tas som psykologiska självbekännelser. Likaväl som den som klandrar intressemänniskan mest avslöjar att han ser sina egna intressen som en smula skumma, avslöjar uttrycket "rå och hänsynslös egoism" att talaren betraktar sitt eget ego som rått och hänsynslöst. Uttrycket "kortsynt egoism" avslöjar talarens egen kortsynthet.

Det viktiga är att inte gå på sådana minor. Om du är snäll mot andra människor därför att du gillar dem, då är du en välvillig egoist. Om du tillämpar principen "do ut des" (jag ger dig något därför att du ska ge mig något tillbaka), då är du en rationell egoist, du utövar välförstådd egennytta. Om du ser längre än näsan räcker och försöker planera ditt liv lite längre än till morgondagen eller nästa veckändas brakskiva, då är du en framsynt egoist. Men om du ger allt detta på båten, bara försöker vara andra till lags, slickar den stövel som sparkar dig och ställer dig på den plats någon diktator anvisat dig i ledet, då är du långt ifrån egoistisk. Du är altruist. Liksom termen "egoist" kommer av det latinska ordet för "jag" (ego), kommer "altruism" av det latinska ordet "alter" som betyder "någon annan". Altruisten offrar sig för andra och utkräver offer i gengäld. Egoisten lever för sig själv och njuter av att se andra leva för sig själva.5)

Så här långt har det handlat om den okluvna liberalismen. Jag ska nu tala lite om liberalismens kluvenhet. Som vi alla sett fanns denna kluvenhet i viss mån redan hos Adam Smith. Den bestod i att försöka grunda liberalismen på en altruistisk moral. Man motiverade egenintresset med att det i sista hand gagnade alla eller gagnade "helheten". Vilket i och för sig var sant. Men det satte fortfarande "andra" ovanför "en själv". Dörren till självuppoffringens moral, eller altruismen, hölls fortfarande på glänt.

Det första som vidgade sprickan var en filosofi som kallas utilitarismen eller nyttofilosofin, framställd av Jeremy Bentham och John Stuart Mill. I stället för principen om den enskilda människans oförytterliga rättigheter (Locke och Jefferson) sattes nu nyttoprincipen. Det är i och för sig inget fel med det nyttiga. I den enskildes rättigheter ingår givetvis rätten att eftersträva det nyttiga. Men begreppet "rätt" är primärt, begreppet "nytta" sekundärt. Har man inte rätt till sitt liv, hänger nyttan moraliskt sett fritt i luften. Utilitaristerna kastade om ordningen mellan begreppen. De sade i princip: "Om människans rättigheter är nyttiga kan vi acceptera dem; annars inte."

Och en sak till: de ersatte individualism med kollektivism. Benthams berömda formulering löd: "det största möjliga goda (eller den största möjliga nytta) för det största möjliga antalet". Individen skulle alltså inte eftersträva sin egen nytta; han skulle försöka räkna ut summan av hela samhällets nytta, och betrakta sig själv som endast en bland myriader andra. Det första som bör sägas om denna filosofi är att den är omöjlig att efterleva: ska man sitta och räkna ut den totala samhällsnyttan av sina handlingar, har man nått långt utöver pensionsåldern innan man kan börja göra någon nytta.

Konsekvensen blir att man låter någon annan räkna ut samhällsnyttan och böjer sig för denne andres beslut, hellre än att i Adam Smiths anda handla egennyttigt och lita till den osynliga handen. Och vad ligger närmare till hands än att låta samhällsnyttan räknas ut av dem som representerar "samhället", d.v.s. av staten, av statstjänstemännen eller någon statligt auktoriserad byrå.

Naturligtvis är uträkningsproblemet lika omöjligt för statstjänstemännen som för den vanliga människan. Det spelar ingen roll om en myriad benthamiter, utrustade med en myriad datorer, satt i en myriad år, den totala samhällsnyttan kommer de ändå aldrig att kunna räkna ut. Men viktigare för oss är att det här synsättet medför en återgång till den gamla synen på staten som en överhet, staten som härskare och inte som tjänare.

Det är nu som vi börjar höra sådana saker som att "marknaden måste ta sitt sociala ansvar", att marknadsekonomin är bra så länge den uppfyller överhetens målsättningar, men dålig om den inte gör det. Adam Smiths insikt att marknaden är självkorrigerande föll i glömska. I stället blev det statens uppgift att "korrigera" eller "tygla" eller "styra" marknaden. Vi fick en liberalism som kallas "socialliberalism". Termen förknippas allmänt med John Stuart Mill och hans verk The Principles of Political Economy.

Men Mill var klarsyntare och hederligare än sina moderna arvtagare: han insåg att hans idéer ledde till en form av socialism och medgav det öppet. Han medgav att han börjat som liberal men slutat som "modifierad socialist". Var och en kan kontrollera den här uppgiften genom att läsa hans självbiografi som finns på svenska under titeln Mitt liv.

Det skulle vara i begreppsklarhetens och den intellektuella hederlighetens intresse om moderna socialliberaler, i stället för att med näbbar och klor försvara privilegiet att sätta ordet "liberalism" i sin fana, medger att de inte är socialliberaler utan liberalsocialister.

Detta om liberalismens kluvenhet. Jag hoppas att jag har uppfyllt mitt löfte och visat att en okluven liberalism är fullt möjlig, och att en "kluven" liberalism innebär ett avfall från de liberala principerna.

Men det finns ytterligare en sak som måste nämnas. Liberalismen vore otänkbar utan människans sekularisering, hennes frigörelse från religiös mysticism. Liberalism och kapitalism vore otänkbara utan upplysningen. Kapitalismen skulle aldrig ha kunnat befria penningpungen, och liberalismen skulle inte ha kunnat befria människan ur den absoluta statens grepp, om inte upplysningen dessförinnan hade befriat henne från Gud. Denna befrielse var inte fullständig, och detta har utan tvivel inneburit en broms även för liberalismens och kapitalismens segertåg.

Upplysningsfilosoferna var med något undantag inte ateister; de var deister; de menade att Gud inte ingriper i människornas värld. De hade, om man så vill, en laissez-faire-Gud. Men det viktiga var att de betraktade världen som en plats för människorna att leva i, och samhället som en människornas skapelse och därför något som människorna kunde göra något åt. De skakade av sig Gudsriket och lade grunden för Människoriket. Det finns de som säger att Människoriket med nödvändighet måste urarta till ett Mobbrike. Men detta är inte sant. Det är inte liberala idéer som ligger till grund för moderna exempel på Mobbriket. Man har upphöjt samhället eller staten till Gud. Det vore bättre om vi levde helt utan Gud eller i värsta fall med den deistiske laissez-faire-guden som håller oss alla i Adam Smiths osynliga hand.

Det finns ett citat av Thomas Jefferson som vältaligt knyter samman liberalismen med upplysningens syn på de religiösa frågorna:

Sätt förnuftet i högsätet och kalla varje faktum, varje åsikt, inför hennes tribunal. Ifrågasätt djärvt även Guds existens; ty om han finns, måste han gilla förnuftets hyllning mer än den blinda fruktans.

Ett kanske mera känt citat av Jefferson lyder:

Jag har på Guds altare svurit evig fiendskap mot varje form av tyranni över det mänskliga sinnet.

Jefferson förnekar uppenbarligen inte Guds existens, men det betydelsefulla ligger i att han sätter förnuftet över tron. Detta gör honom enligt det sant religiösa betraktelsesättet till en förtappad själ. Bara genom att sätta förnuftet i högsätet har han i princip tagit steget över till ateisternas sida. Han har gjort sig skyldig till den allvarligaste av alla dödssynder: andligt högmod. Han böjer sig inte i ödmjuk bön inför den Allsmäktige; han möter honom öga mot öga som en jämlike. "Fritänkare jag nämns, det är min heder", som en själsfrände något senare uttryckte saken.6)

Jag ska ge det religiösa svaret på Jeffersons och Döbelns attityd med ett annat citat:

"Det passar sig inte för en dödlig att använda sitt lumpna intellekt som måttstock för Guds handlingar, och att vara nog förmäten, nog högmodig och nog fräck att fälla ett omdöme om det rättvisa i dem."

Skulle ni vilja säga att det här citatet sammanfattar den religiösa konservatismens inställning till upplysningens och liberalismens idéer? Själv tycker jag att det gör det.

Vill ni veta vem det är som har yttrat detta? Nej, det är inte den helige Augustinus, och det är inte Martin Luther. Augustinus fordrade förnuftets underkastelse, och Luther kallade förnuftet "djävulens högsta hora". Men det här yttrandet fälldes av den preussiske inrikesministern Gustav von Rochow år 1838 som svar på en petition från medborgarna i en preussisk stad. Jag har tagit mig friheten att byta ut ordet "undersåte" mot "dödlig" och ordet "statsöverhuvud" mot "Gud". I övrigt är det så ordagrant det gärna kan bli i översättning.7)

Jag har tagit upp det för att visa att den moderna totalismen, den moderna dyrkan av staten som någon sorts övernaturligt väsen, inte är en konsekvens av upplysningens och liberalismens idéer utan ett återfall i ett tidigare skedes dominerande tänkande. Man har bytt ut Gud mot Staten, men i övrigt råder det ingen skillnad. Den moderna totalismen är inte ett Människorike utan en ny variant av det gamla Gudsriket.

Det finns ytterligare en anklagelse mot Människorikets vägröjare som jag vill passa på att ta upp. Den går ut på att de erbjuder människorna en vegetativ och ansvarsfri tillvaro. De inbjuder människorna att "ta för sig av livets rikt dukade bord". Det är en sorts bekymmersfri parasittillvaro som här målas upp. När bordet är avätet, inställer sig den stora tomheten.

Men ingenting är liberalismen mer främmande än att föreställa sig livet som ett gästabud och människorna som enbart gäster. Korrelatet till denna bild är förstås att Gud kreerar rollen som kombinerad värd, kock, potatisskalare, diskare och uppröjare efter måltiden. Det är också Gud som snickrat bordet och bänkarna, tillverkat girlangerna och de kulörta lyktorna, värpt äggen, slaktat kalvarna och lammen (efter att först ha gött upp dem), trampat druvorna till vin, kylt glassen och plockat jordgubbarna (efter att först ha odlat dem), och så vidare, och så vidare.

Men allt detta är ju människoverk. I Människoriket är det människorna som dukar bordet. Det är inte bara människorna som njuter arbetets frukter, det är också de som arbetar ihop frukterna.

I vår tid finns det som bekant en tendens att betrakta staten som en sorts jultomte, att vänta sig allt gott som en gåva från staten (och i gengäld uthärda allt ont). Återigen visar det sig att den moderna totalismen låter staten överta Guds roll. Mobbriket är en återspegling av Gudsriket, inte en konsekvens av Människoriket.

Jag ska nu säga några ord om liberalismen och traditionen. En ganska vanlig anklagelse mot liberalismen är att den är traditionslös och historielös. Den liberala intressemänniskan lever för nuet. Hon har inget förflutet och därför ingen framtid. Kritik av det här slaget kommer inte bara från konservativt håll utan även från socialistiskt.

Men det finns två slags konservatism. Den religiösa konservatismen håller på traditionen därför att den anser att den är av gudomligt ursprung. Att ifrågasätta traditionen är därför ett utslag av samma andliga högmod som att ifrågasätta Guds existens eller hans rättvisa.

Denna traditionalism är ologisk. Den utgör ett cirkelresonemang. Enda grunden för antagandet att en viss tradition är av gudomligt ursprung är att den själv säger sig vara av gudomligt ursprung. Detta resonemang håller inte inför förnuftets tribunal. På detta svarar förstås den religiösa konservatismen att denna tribunal själv är underkastad Gud som Högsta Domstol, och att traditionen är denna Högsta Domstols prejudicerande utslag. På så vis blir cirkeln större, men den förblir en cirkel.

Så finns också den framstegsvänliga konservatismen, den som utgår från Edmund Burke. Den betonar kontinuiteten i samhällets utveckling. Alla förändringar bör växa fram stegvis (man använder gärna uttrycket "organiskt"). Plötsliga brott mot traditionen är av ondo. Risken är att man slänger ut barnet med badvattnet. Man raserar i rabulistiskt oförstånd vad tidigare generationer byggt upp.

Denna traditionalism har mycket som talar för sig. Faktum är att den ganska väl sammanfaller med vad en av mina personliga husgudar, Ludwig von Mises, säger när han kritiserar socialismen. Vår moderna civilisation är ett resultat av alla tidigare generationers tänkande och arbete. Att förstöra den är ett svek mot de gamle. De har all rätt att rotera i sina gravar.

Risken med den framstegsvänliga konservatismen är att den konserverar mer än vad som är tillbörligt, att den konserverar även det som är murket. Vi bör sätta oss in i traditionen, vi bör studera historien. Men tanken får inte vara att upprepa historien, utan att lära av den.

Socialistiska teoretiker talar gärna om "ett kritiskt övertagande av traditionen". Det slagordet bör vi liberaler anamma, även om vår kritik måste se annorlunda ut.

En intressant socialdemokratisk tänkare vid namn Arne Helldén (lektor vid lärarhögskolan i Linköping) har skrivit en bok som heter Platon eller soptippen. Innebörden i den titeln är att vår moderna skola skickar ut sina elever på projektarbeten för att studera kommunens soptipp, och försummar det kulturarv på vilket soptippen vilar.

Om jag själv skrivit en sådan bok, skulle jag förmodligen kallat den Aristoteles och skyskrapan för att illustrera att det är meningslöst att bygga skyskrapor utan att stå på fast aristotelisk grund.

För dem som är intresserade av traditionen, av vilken tradition som leder till skyskrapan och vilken som leder till soptippen, vill jag rekommendera ytterligare en bok, alldeles nyligen utkommen. Den heter The Ominous Parallels ("De olycksbådande parallellerna") och är skriven av Leonard Peikoff, amerikansk filosofilärare och åtminstone halvofficiellt Ayn Rands intellektuelle arvtagare och ställföreträdare.

Jag ska nu be att få återknyta till vad jag sade i början om statens legitimitet. Staten har ett monopol på våld och är legitim så länge den utövar våld i försvar för individens rättigheter.

Gör den inte det så förvandlas den till ett legaliserat rövarband. Den använder sitt monopol till att undertrycka medborgarna. I stället för att skydda dem mot utplundring blir den den värste av alla utplundrare – värst därför att medborgarna berövats sitt försvar.

Och det är just detta staten blivit i våra dagar, ett legaliserat rövarband. Detta är tydligast i totalitära stater, men det är uppenbart även i våra västerländska demokratier. Det finns mycket som staten tvingar oss till mot vår vilja och som inte kan motiveras med självförsvarsprincipen. Det är någonting som är skevt även med demokratin, om sådant kan ske. Vad beror det på?

Detta är ett stort och komplicerat ämne, men jag tror det kan belysas med en titt på den svenska grundlagen. Dess första paragraf lyder: "All offentlig makt utgår från folket." Först längre fram talas det om medborgerliga, individuella rättigheter. Och typiskt nog sägs det där att dessa rättigheter inte får kränkas, försåvitt inte dessa kränkningar har stöd i lagen.

Den enskildes rättigheter är alltså något underordnat, lagens efterlevnad något överordnat. Och maktens legitimation förklaras vara folket som kollektiv, som aggregat, inte vaktslåendet om individernas, de enskilda atomernas, rättigheter. Och framför allt: det ses som viktigare att legitimera maktutövningen än att begränsa den och hindra dess missbruk.

Vår grundlag är ett typiskt utslag av vår tids ideologiska förvirring. Kollektivismen utgör rättesnöret, och individerna är fria endast om de rättar sig in i ledet. Det finns anledning att jämföra med USA:s grundlag, ett klassiskt liberalt dokument.

USA:s grundlag säger att kongressen inte får stifta vissa lagar, nämligen sådana som kränker vissa individuella rättigheter (t.ex. yttrandefriheten och religionsfriheten). Detta är den stora skillnaden. I Sverige får man kränka dessa rättigheter, om man kan hitta ett lagrum som legitimerar kränkningen. I USA skulle lagrummet vara ogiltigt, därför att det strider mot konstitutionen.

USA av idag lever inte upp till sin författning. Men det är en annan sak, och jag hinner knappast gå in på den.

Trots allt finns det en väsentlig skillnad mellan att leva i en parlamentarisk demokrati och att leva i en diktatur. Denna skillnad är på väg att gradvis utplånas, men denna process är mycket långsam. Somliga säger att vi skulle få öststatsdiktatur i morgon dag, om socialdemokraterna vinner valet och inför löntagarfonder. Jag håller med om att löntagarfonder vore en stor olycka, men jag tror ändå att vi har minst en generation på oss innan vi nått fram till diktatur.

Men vi måste utnyttja den här tidsfristen. Vår chans att undgå diktatur ligger i att sprida den liberala ideologin och att omvända den allmänna opinionen till de liberala idéerna. Det är en långsam procedur, men jag tror att det är den enda framkomliga vägen. Jag är en smula misstänksam mot slagordet "en liberal revolution". Själva ordet "revolution" är tvetydigt. Det kan betyda en radikal omvälvning i tänkesättet, en snabb men i princip fredlig omdaning av samhället. Det kan också betyda en våldsam omstörtning av det rådande samhällsskicket. Den dag vi tagit steget över till diktatur (vilket vi kommer att märka på att staten sätter oss i fängelse för våra åsikters skull), då kanske det inte finns någon annan lösning än en våldsam omstörtning. Vi skulle befinna oss i en situation som liknar de amerikanska koloniernas år 1776 eller det franska folket år 1789, eller, för den delen, Polens situation idag.

Men även i det fallet har vi faktiskt en annan möjlighet än blodig revolution. Vi kan helt enkelt vägra att samarbeta med tyrannerna. "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort" heter det i en berömd dikt från liberalismens barndomsperiod.8) Det rena våldet är parasitiskt. En våldsregim kan endast överleva om det har de utplundrades, de produktiva människornas, tysta samtycke. Om vi konsekvent vägrar att samarbeta med tyrannerna, kommer tyranniet att falla ihop av sin egen tyngd. Hur det kan komma att gå till har ju redan skildrats litterärt. Jag syftar förstås på Ayn Rands roman Atlas Shrugged från 1957.

Om vi med "revolution" menar en omvälvning i tankesätten, då måste jag säga att den liberala revolutionen hittills mest legat på det retoriska planet. Det mest revolutionerande som inträffat var när Gösta Bohman tog ut moderaterna ur trepartiregeringen när koalitionsbröderna gjort en kompromiss för mycket. Jag är glad att han gjorde det, men det är inte tillräckligt. Debattklimatet är bättre för den genuina liberalismen än det var bara för några år sedan, men det är bara en början.

Vi har haft ett par revolutionsungar i form av skatterevolter. Jag syftar förstås på det danska framstegspartiets uppträdande på den politiska arenan i början på 70-talet, och på "Proposition 13" i Kalifornien. Men den amerikanska skatterevolten tycks ha kommit av sig, och framstegspartiet befinner sig på stadigt nedåtgående. Detta senare beror inte på att Glistrup är en pajas och en skummis. Det beror på att han saknar en liberal, ideologisk grund. Det behövs ideologiskt syre för att den revolutionära elden ska hålla i sig – det gället om oblodiga revolutioner lika väl som om blodiga.

Den liberale tänkare som mer än andra betonat detta med att vinna över den allmänna opinionen är Ludwig von Mises. Enligt Mises bestod den klassiska liberalismens ödesdigra misstag i att den trodde att segern var vunnen, och att det liberala idealsamhället skulle komma relativt automatiskt. När de stora rösträttsstriderna utkämpades runt sekelskiftet, trodde liberalerna att de breda folkmassorna snabbt skulle anamma liberalismen. Men man försummade att vinna dessa massor för de liberala idéerna, man misslyckades med att upplysa dem. Socialismen och nationalismen vann propagandakriget, och vi fick ett anti-liberalt århundrade.

Det är här vi måste ta vid. Det spelar inte så stor roll om vi kallar oss gammalliberaler eller nyliberaler, det viktiga är de idéer vi sprider. Förnuftets supremati över tro och blind traditionsbundenhet är kanske den allra viktigaste idén. Etisk egoism, det vill säga individens rätt att leva för sin egen skull och inte som en utbytbar kugge i samhällsmaskineriet, kommer därnäst. Och därefter, som en konsekvens, kommer kravet på en begränsad statsmakt som skyddar individen från övervåld i stället för att kränka hennes rättigheter.

Kampen måste föras på många fronter. Det finns en viss, jag vill inte kalla det motsättning men dock skillnad mellan Mises’ ståndpunkt och Rands/Peikoffs. När Mises talar om liberala idéer och att vinna den allmänna opinionen för dessa idéer, tänker han främst på ekonomisk liberalism och de liberala idéerna om samhällets utformning.

Men ekonomiska och politiska idéer går i sista hand tillbaka på filosofiska idéer. Mises’ egna filosofiska idéer är inte helt oantastliga, han är delvis fången i filosofier som är helt felaktiga. Jag kritiserade förut utilitarismen. Jag måste nämna att Mises försvarar utilitarismen, och det betraktar jag som ett stort misstag. Det finns andra misstag som jag inte hinner gå in på här. Jag vill betona att detta på intet vis minskar värdet av Mises’ ekonomiska teorier.

Men upplysningen av massorna börjar i de filosofiska elfenbenstornen. Det finns en politisk rörelse i dagens värld som kallas libertarianism. Den framför i stort sett de politiska idéer som jag har framfört här. Ni vet kanske också att Ayn Rand uttalat sig ytterst kritiskt mot libertarianerna och kallat dem "höger-hippies". Till dels beror väl detta på att libertarianer ibland för fram helknasiga idéer; några av dem avvisar den begränsade staten och vill ha fullständig anarkism. (Jag har berört den idén tidigare.) Men djupare än så ligger nog övertygelsen att en politisk rörelse är meningslös utan en fast filosofisk grund. "Det är för tidigt för filosofisk politik", yttrade Ayn Rand i sitt sista offentliga framträdande före sin död. Och i en intervju nyligen sade Leonard Peikoff att segern är vunnen när det börjar ges kurser i objektivism (Ayn Rands filosofi) vid Harvard och Yale. Sedan är resten bara en tidsfråga.

Min egen slutsats är att både den filosofiska och den politiska kampen måste föras. Vi måste kämpa från elfenbenstornen och fram till valurnorna. Det är en lång kamp, och den kommer inte att bli lätt. Men det vi kämpar för är värt det.

En timme är en kort tid att föra fram det liberala budskapet. Det är alltför kort tid att övertyga de klentrogna. Men att arbeta fram det här föredraget har varit en mycket givande upplevelse för mig. Jag har lagt fram många av de här tankarna styckevis och delt i debattartiklar. Men jag har aldrig tidigare har möjlighet att presentera min syn på liberalismen i ett enda sammanhang. Jag vill därför passa på att tacka Moderata Ungdomsförbundets Upplandsdistrikt för att ha gett mig denna inbjudan och detta tillfälle. Och jag tackar också åhörarna för att ni så tålmodigt lyssnat. Och kan bara hoppas att denna tålmodighet inte är ett uttryck för altruism. Tack så mycket.


1) Mitt eget intresse för Lindbom betingas av att min konservative far beundrade honom och under slutet av sitt liv ständigt hade dennes bok Sancho Panzas väderkvarnar på nattduksbordet. - Mer polemik mot Lindbom finns i "pappersnattväktaren", årg. 1 nr 3, under rubriken "Högerns skuld".

2) Med "parlamentarisk demokrati" menade de inte heller "absolut majoritetsvälde". (Även om detta faktiskt är den bokstavliga innebörden i termen "demokrati". Och de amerikanska grundlagsfäderna var noga med att inskärpa att demokrati, i ordets bokstavliga bemärkelse, bara är en annan form av tyranni. Idag rörs begreppen ihop.)

3) I radions satirprogram "På håret" döpte man t.ex. om dåvarande skolministern Lena Hjelm-Wallén till Lena Laissez-Faire.

4) Eftersom det var jag som gjort översättningen. Nu kom den ändå inte ut förrän 1984.

5) Det är så himla svårt att få den poängen att gå fram. För tror ni inte att det var en tjej som kom fram till mig efter föredraget och undrade om inte altruism var OK, ifall den utövades frivilligt? Folk kan helt enkelt inte skilja altruism (d.v.s. att offra sig för andra) från vanlig hygglighet och välvilja - saker som mycket väl kan ligga i ens eget intresse att utöva. (Inte alltid, och inte mot alla, men i varje fall i det berömda s.k. normalfallet.)

6) Dagens traditionslösa ungdom vet förstås inte varifrån det här citatet kommer, men de äldre känner säkert igen det. (Det är från Runeberg, "Döbeln vid Jutas" i Fänrik Ståls sägner.)

7) Tyvärr minns jag inte idag varifrån jag fått det citatet. Jag tror det är från någon av Mises skrifter, men jag har inte lyckats lokalisera det. Men det citeras faktiskt i artikeln om von Rochow på tyska Wikipedia, så jag kan ju återge det på tyska:

Es ziemt dem Untertanen, seinem Könige und Landesherrn schuldigen Gehorsam zu leisten und sich bei Befolgung der an ihn ergehenden Befehle mit der Verantwortlichkeit zu beruhigen, welche die von Gott eingesetzte Obrigkeit dafür übernimmt; aber es ziemt ihm nicht, an die Handlungen des Staatsoberhauptes den Maßstab seiner beschränkten Einsicht anzulegen und sich in dünkelhaftem Übermute ein öffentliches Urteil über die Rechtmäßigkeit derselben anzumaßen.

8) "Det eviga" av Esaias Tegnér. (Men det visste ni väl redan?)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.