Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Mer om det onda

Detta är en replik på en artikel av teologen Christian Braw som publicerades i tidskriften Tempus nr 39, 1982. (Braw – som även skrivit romaner under pseudonymen F.J. Norstedt – är en konservativ tänkare, lärjunge till Tage Lindbom. Jag har polemiserat mot honom tidigare: se Gud, folket och individen.)

Det vore olyckligt om religionen skulle få ta Ondskan (och därmed också Godheten) på entreprenad. Det finns därför anledning att något granska Christian Braws resonemang "Om det onda" i Tempus 39.

Braws artikel har tre huvudteman, och jag ska ta upp dem i den ordningen:

1. Det onda och förhållandet till Skaparen.

2. Det onda och jag-centreringen.

3. Det onda och makten.

Braw ser ondskans rot i ett brutet förhållande till Skaparen. "Den friska människan omfattar allt detta (arbete, familj, intressen, fosterland, föreningar, musik) och ser det i samband med Skaparen." Gör man inte det, är man alltså sjuk, andligt invalidiserad, ond.

Vi som inte tror på Gud kan med andra ord (och för att uttrycka det vanvördigt) känna oss blåsta på de högre värdena. Vi kan inte göra anspråk på att vara goda eller andligt fullvärdiga. All vår moral går på sekulariserade kryckor.

Skaparens apologeter gör det emellertid en smula enkelt för sig. Om det skapade har ett samband med en Skapare, måste detta samband gälla allt skapat, inte bara de mera tilltalande delarna av skapelsen.

När så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder
hur skön då måste icke själva källan vara,
den evigt klara

skaldar en av dessa apologeter [Johan Olof Wallin]. Men han är selektiv. Han bortser från allt det fula och grymma.

Vi vet ju alla att naturen kan vara både givmild och grym. Den sol och det regn som ger bonden hans skörd kan också bränna sönder marken eller spola bort den i en störtflod. Den som bortom naturen ser en Skapare måste också bortom samma natur se en Förstörare.

Vi sekulariserade andliga invalider lägger emellertid inte några moraliska aspekter på naturen som sådan. Vi ställer inte en naturkatastrof inför en Nürnbergrättegång, hur många liv den än skördat.

För att vi ska kunna fälla ett moraliskt omdöme (detta var en god handling, detta var en ond handling), måste handlingen vara utförd av en person som kunde ha handlat annorlunda. Personen måste ha haft sin fria vilja. Vi moraliserar inte över de blinda naturkrafterna, utan på sin höjd över de människor som inte förutsåg vad som skulle kunna ske och inte vidtog nödiga motåtgärder.

Men säger man att världen har en Skapare, ett intelligent väsen som styr det hela, då måste man också anlägga den moraliska aspekten på detta väsen. Och då duger det inte att tillskriva Gud allt gott som sker och frita honom från ansvaret för det onda. (Att betrakta naturens hemsökelser som straff för människornas synder liknar mest av allt en skenrättegång i ett totalitärt universum.)

Ett "återupprättat förhållande till Skaparen" återupprättar inte moralen, som Braw tror. Det undergräver moralen. Det ersätter det moraliska omdömet med blind underkastelse under Den Allsmäktiges påbud och nycker.

2. Ondskans rot är människans jag, hävdar Braw. Det ondas natur är "människans ständiga kretsande kring sig själv, i självbeundran, självförakt, i hämndbegär, i bitterhet, ständigt jag själv, min, mitt". Till råga på allt är vi alla sådana, även om det också finns krafter hos oss som "gör att vi, i all bristfällighet, kan utföra gärningar med drag av osjälviskhet". Dessa krafter, måste man anta, kommer från Skaparen, medan våra jag, som ju gör oss onda, måste komma någon annanstans ifrån.

Kontentan av detta resonemang (även om det inte sägs klart ut) är att alla våra själviska handlingar är onda, och att alla våra goda handlingar är osjälviska.

Men en fråga som måste ställas till de troende är denna: Varför skapade Gud oss till enskilda individer, med varsitt eget litet jag, om han visste att detta jag skulle föra oss bort från dygdens och godhetens väg?

Den ende troende som mig veterligt gett ett vettigt svar på denna fråga var faktiskt Adam Smith: han menade att Gud inrättat världen så finurligt att de enskildas egenintresse samverkade till det allmänna bästa. Detta förutsatt att egenintresset var välförstått.

Och det betyder att det goda är det förnuftiga och det onda det oförnuftiga.

Att söka det onda hos "sig själv" och det goda "överallt utom hos sig själv" kan inte ha annat än förödande psykologiska konsekvenser. Det leder till ett underkännande av allt det goda och förnuftiga man faktiskt gör för sin egen skull.

Braw tar upp Adolf Hitler som ett typexempel på en självcentrerad människa. Men det enda detta utsäger är att Hitler ständigt befann sig i centrum för sitt eget liv. Och den egenskapen delar han faktiskt med oss alla. Det finns inget annat centrum att befinna sig i. Om detta vore roten till Hitlers ondska, då skulle vi lika gärna kunna hävda att han var ond därför att han såg med sina egna ögon och hörde med sina egna öron. Och det gör vi ju alla. Att betrakta detta som ont är grundtricket i läran om arvsynden. ("Vi har alla en liten Hitler inom oss."1))

Se istället på vad Hitler och nazismen predikade! De predikade osjälviskhet. De predikade självuppoffring – för partiet eller folket eller den ariska rasen eller das Deutsche Vaterland. Deras grundläggande slagord var "Gemeinnutz geht vor Eigennutz" – allmännyttan går före egennyttan.

Man invänder förstås här att nazisterna predikade altruism med egoistiska baktankar. Medborgarna skulle uppoffra sig för ledarnas bästa. Men vad för sorts egennytta var då detta, som ledde inte bara världen utan också dem själva till katastrof? Sannerligen inte en välförstådd egennytta.

Och varken Hitler eller någon annan diktator kan betraktas som egoist i bemärkelsen en person som står på sina egna ben, är sin egen lyckas smed eller någonting i den riktningen. Diktatorn är beroende av andra, av dem han leder. När det gäller just Hitler bestod ju hans "diaboliska storhet" i hans förmåga att nå kontakt med de blinda, emotionella drifterna hos de folkmassor han dompterade med sin talekonst. Hitlers jag var av den sorten som förlorade sig i massan. Övergiven av massan stod honom endast självmordet åter.

3. På den tredje punkten har Braw i ett avgörande avseende rätt. Det finns en koppling mellan ondska och makt. Den onda människan söker sig till makten. Men frågan är om Braw ser någonting utanför makten. Den motsatta livshållningen karaktäriserar han med orden: "Han kom inte för att låta sig tjänas utan för att tjäna." Något annat än att tjäna eller tjänas existerar inte för honom. Vilket uttryckt med andra ord betyder "härska eller behärskas". Vad blir det då av den fria människan, som varken gör det ena eller det andra? Har hon ingen plats i Braws syn på världen och på moralen?

Men det är otvivelaktigt sant att den medvetna ondskan bottnar i en brist eller ett misslyckande, att den är kompensatorisk. Ondskan kommer in, när man inte längre tror sig kunna göra gott. Valet av Richard III [i Shakespeares pjäs] som illustration är lyckat.

Det är också riktigt att de onda människorna söker sig just till det politiska fältet. Anledningen är att detta fält erbjuder större möjligheter att göra ont än något annat. Den politiska makten har så få gränser. (Det är därför som all utveckling framåt för mänskligheten hör ihop med begränsning av den politiska makten, och all tillbakagång med utvidgning av denna makt.)

Ännu bättre än av Richard III illustreras ondskans bakomliggande motiv av Ellsworth Toohey i Ayn Rands roman The Fountainhead. Toohey är altruismens, den oegennyttiga självuppoffringens, talesman och representant i romanen. Han är mannen som hela tiden talar om att tjäna, tjäna utan tanke på egen vinning, som talar om att ge upp varje värde så länge den minsta jagiskhet häftar vid detta värde. Vad eftersträvar han för egen del? I slutet av boken får han chansen att tala om det: "Njutning är inte mitt öde. Jag ska finna den tillfredsställelse som står i min förmåga. Jag ska härska."

Så talar den verklige andlige invaliden!

Men Ayn Rand har gjort mer i denna bok än vad Shakespeare och de andra storfräsarna inom litteraturen lyckats med: Hon har gett ett porträtt av den fria människan som varken härskar eller tjänar, som varken söker makten eller böjer sig under den. Hon visar att godheten kan segra. Hon presenterar en värld där det finns plats för människor med egna jag.

Och det är åtminstone jag glad för.

Eskilstuna 5 oktober 1982
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Tempus (har tyvärr glömt anteckna nummer och datum). Något mothugg fick jag aldrig.


1) Ett uttalande jag en gång hörde från en ovanligt äcklig trotskist. (Han kunde ju ha talat för sig själv – eller för trotskismen.)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.