Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Radiodebatt om "ny"liberalismen

Det följande är några inlägg jag skickade till radioprogrammet Obs! Kulturkvarten hösten 1982. Ett av dem fick jag tillfälle att tala in; de övriga refuserades.

Jag är nyliberal. Åtminstone är det under den termen man brukar bunta ihop oss, alla vi som är radikalt frimarknadsvänliga och önskar en stark begränsning av statsmakten. Det är aldrig roligt att bli hopbuntad, men visst låter det fint att vara nyliberal. Som att vara fräsch och nymornad efter en god och stärkande nattsömn.

Mitt problem just nu är väldigt oideologiskt. Mitt problem är att få det att gå ihop med en månadslön på 1600 kronor efter skatt, när boendekostnaderna slukar en tusenlapp. Hur länge ska denna fattigdom vara? Var finns jobbet som ger mig en säker utkomst och samtidigt tid att läsa det jag vill läsa och skriva det jag vill skriva?

Jag klagar inte. Jag gillar inte att skylla mina olyckor på en elak och oförstående yttervärld eller ett vrångt samhällssystem. Min fattigdom är till stor del självförvållad. Det är bara hälften av den jag kan skylla på skattemyndigheterna. Och det är på mig det beror om jag ska bryta den.

Den tåliga förtjänsten ska nog segra till slut. Men det gör inte odågans sparkar mindre smärtsamma.

Odågans vanligaste sparkar mot nyliberalismen är att den är socialdarwinistisk, att den frihet vi förespråkar är djungelns lag, och att vi vill att de rika ska bli rikare och de fattiga fattigare.

Jag är alltså ute efter att tjäna ännu mindre pengar än jag redan gör.

Lars Westerberg (Obs 14 oktober) använder inte termen nyliberalism. Han föredrar termen högerliberalism. Och visst är det sant att vi nyliberaler, i brist på bättre alternativ, brukar rösta på ett parti som anses ligga till höger om folkpartiet. Höger och vänster beror ju också på vart man vänder näsan.

Annars är det odågans vanliga visa. Ekonomisk frihet är ett underligt begrepp, enligt Westerberg. Det är något annat än politisk eller andlig frihet. Hur då något annat? Jo, den ekonomiskt privilegierade är mera fri än den ekonomiskt underprivilegierade. Men själva systemet kan inte vara mer eller mindre fritt!

Ingen skillnad alltså på den kaviar oljemiljonären köper på en supermarket i Texas och den hans ryske broder, som aldrig utfört ett produktivt handtag utom att övervaka femårsplanerna, inhandlar i sin specialbutik. De ekonomiska systemen är precis lika fria eller ofria. Och privilegiestrukturen är fullkomligt identisk. Eller hur?

Och detta skulle alltså vara mitt motiv för att vara liberal. För att stärka mina ekonomiska privilegier! – Jag stirrar på de smutsiga tapeterna i min lägenhet, och de gapande fönstren, och undrar när jag ska få råd att måla om och sätta in gardiner.

Men djungelliberal och socialdarwinistisk är jag i Westerbergs beskrivning. Och det är inte någon god modell, för det är en hierarki där de starka trampar på de svagare. – Jag begrundar hur min fot vilar tungt över de förtrampade i samhället, och förundras över att ingen fot trampar på mig.

All ironi åsido finns det få saker som gör mig så rasande som detta tal om att nyliberalismen vill gynna de starkare på de svagares bekostnad. Vem är det som är stark i vårt samhälle, råstark i ordets egentliga bemärkelse? Vem är det som har lagligt monopol på bruket av våld? Vem är det som har makten att tvinga människor till det de inte gör godvilligt, att betala för tjänster de aldrig bett om, för projekt de inte tror på, för tidningar de inte vill köpa, skolor dit de inte vill skicka sina barn men är tvungna att göra det ändå, därför att alternativen är bortkonkurrerade? Vem är det som har makt att beröva människor friheten, konfiskera deras egendom och i slutändan offra deras liv på slagfält eller i arbetsläger?

Ja, inte är det den enskilde invididen, hur råbarkat framåtsträvande eller cyniskt framgångsdyrkande han än må vara. I varje konfrontation mellan individ och stat är det staten som är stark och individen som är svag.

Vi nyliberaler vill tygla den starkare partens, statens, styrka. Varför ideligen vända bak och fram på denna enkla sanning? Och varför göra det så slappt, så rutinmässigt, som om det vore en obestridlig självklarhet?

Engelskan har ett bra uttryck för det: "Heaping insult upon injury" – "Hopa förolämpningar på skadan".

Säg vad ni vill om mina idéer, kritisera dem hur mycket ni vill, men försök inte inbilla mig att ni gör det för att värna om den fattige, den svage eller den förtrampade!

Eskilstuna 22 oktober 1982
Per-Olof Samuelsson

(Refuserat.)

Vart har liberalismen tagit vägen?

Det finns så många olika sorters liberalism i världen idag, åtminstone i den värld som består av ord och debatter och inlägg och ledarstick och kulturkvartar. Men orden säger väldigt lite.

Ett vanligt ord är "nyliberalism". Med nyliberalism menas allt som påminner lite vagt om Milton Friedman. Det bästa som kan sägas om termen är att den gör det bekvämt för företeelsens motståndare. Det räcker med att peka ut Milton Friedman som buse och juntavän för att på en och samma gång låta bilan falla över allt som kan verka nyliberalt.

Dessutom sammanfaller till stor del termerna "nyliberal" och "gammalliberal". Nyliberalismen anknyter till liberalismen sådan den såg ut innan den blev trött och medelålders. Detta får den att se reaktionär ut för var och en som inte kan eller inte vill se längre än till etiketterna.

"Högerliberal" och "vänsterliberal" är om möjligt ännu sämre som beskrivande termer. Höger och vänster beror ju på vart man vänder näsan.

En gammal hyfsad indelningsgrund är "laissez-faire-liberalism" och "socialliberalism". Men helt lyckad är den inte. "Laissez-faire" betyder som bekant "lämna ifred". Men vari består motsatsförhållandet? Hur kan det vara kategoriskt asocialt att lämna folk ifred? Eller i alla lägen socialt att lägga sig i? Även denna terminologi lämnar oss på ett gungfly.

Personligen föredrar jag termerna "kompromisslös liberalism" kontra "bortkompromissad liberalism". På vägen mellan dessa ytterligheter befinner sig då all den liberalism som är "i färd med att kompromissas bort".

Med kompromiss menar jag kompromisser om grundläggande principer. Och den grundläggande liberala principen är att staten inte skall lägga sig i. Staten ska skydda medborgarna från våld och bedrägeri. Men där går gränsen för dess aktivitet.

Det finns åtminstone fyra egendomligheter med denna princip.

1. Den är fullt genomförbar.

2. Trots detta har den aldrig fullständigt genomförts någonstans, utan endast delvis.

3. Det är populärare att angripa denna princip än att försvara den, trots att den ligger i alla människors välförstådda egenintresse. Vilket bevisar att egenintresset sällan är särskilt välförstått.

4. Angreppen mot principen utmärks inte av öppenhet och logisk stringens, utan av dunkelt tal och tankeslapphet. Kampanjen leds av en gammal räv vid namn Gaius. Oftast sker angreppen genom ett rutinmässigt upprepande av rena floskler.

Det tjänar föga till att diskutera den kompromisslösa liberalismens genomförbarhet, innan väven av floskler rivits sönder.

Tätt vävs denna väv av Lars Westerberg i Obs den 14 oktober. Jag ska därför riva och slita i den så gott jag kan.

Lars Westerberg ser i sin ingress "en mås som seglar bort i luften". Ja, det är ju vackert. Det är Moderata samlingspartiets mås. En reklamslogan. Ett säljtrick. I stil med radionvit tvätt och colgategnistrande tänder.

"Man ska inte underskatta styrkan i den drömmen" (alltså drömmen om friheten), fortsätter Westerberg. Friheten är alltså en stark dröm. Får vi veta om det är en bra dröm eller en dålig dröm? Nej, bara att det är en dröm, en "verklighetsfrämmande utopi". Det viktiga är att vi inte går och inbillar oss att den har någon chans i verkligheten.

"Den är inte bara cynism." Lägg märke till det lilla ordet "bara". Ett fint sätt att säga att den huvudsakligen är cynism.

"Den är inte bara en kallgrinande socialdarwinism som säger att världen är bäst när den starke vinner och den svage går under." Här börjar det brännas. För vem har sagt att liberalismen är socialdarwinistisk alls? Ja, Herbert Spencer och några andra sade det i slutet av 1800-talet. Sträcker sig verkligen inte liberalismens anor längre tillbaka än till Spencer? Är han verkligen representativ?

Nej, det är han inte. Varken Adam Smith eller Thomas Paine eller någon annan av liberalismens urfäder hävdade den starkares rätt på den svagares bekostnad. De pre-benthamitiska klassikerna hävdade individens rätt, och menade faktiskt att det inte fanns någon "bekostnad" till denna rätt, utom den råa styrkans, maktens, bekostnad. Men så långt är det inte meningen att vi ska se. Det är just detta floskelväven är till för att dölja.

Socialdarwinismen som teori är ett misstag. Marknadens frihet är lika viktig för den svages överlevnad som för den starkes. Det är under tvång man dukar under, inte under frihet.

Se er omkring i världen! Var gås det under mest, i våra halvfria västerländska samhällen, eller i andra och tredje världens ofria? Finns det någon tvekan om svaret? Och vad betyder svaret för vår bedömning av ett hypotetiskt helfritt samhälle?

Förresten finns det ingen ursäkt för likställandet av liberalism och socialdarwinism. Liberaler, kompromisslösa liberaler, talar inte om detta samband, det är deras belackare som ältar om det. En av de bästa liberala tänkarna i vår tid, Ludwig von Mises, har ägnat en hel del av sin tankemöda åt att vederlägga socialdarwinismen. Jag har själv, i all anspråkslöshet, försökt göra detsamma i en artikel i SAF-tidningen för något år sedan. Men sanningen sipprar ut långsamt genom floskelväven.

Sen är det det här med ekonomisk frihet. Westerberg tycker att det är ett underligt begrepp, väsensskilt från politisk och andlig frihet. Men frihet är bland annat frihet att förfoga över frukterna av sitt arbete. Jag är glad över att ingen kan ta ifrån mig mina ord och min rösträtt. Men jag skulle vara ännu gladare om jag fick behålla mina surt förvärvade slantar och använda dem till det jag själv vill, inte till vad överheten betraktar som önskvärt.

Men här står en stor, fet floskel på lut. Jag vill att de rika ska bli rikare och de fattiga fattigare. De ekonomiskt privilegierade respektive underprivilegierade, kallar Westerberg det. Han ska vara glad över att jag är så rik och han så fattig. Annars skulle jag kanske kunna anklaga honom för hyckleri.

Märkligt nog blir jag aldrig skinnad av storfinansen, men ständigt ordentligt skinnad av staten, en institution som jag inte utan vidare kan välja bort eller avstå från. Staten är stor och stark och inte att leka med. Den talar stort om sin omsorg om de svaga, och större ju mer dess makt växer.

Detta är hyckleriets springande punkt. Det är inte friheten som är den fattiges och den svages undergång. Tvärtom. Kapitalistens frihet att lägga miljoner till sitt bankkonto är oskiljbar från min frihet att tapetsera om min lägenhet och fylla mina bokhyllor med frimarknadsvänlig litteratur. Det är inte för min eller alla andra halvfattiga satars skull som friheten begränsas. Det är för maktens skull.

Och att ljuga ikapp med makten, det är att kompromissa bort liberalismen.

Eskilstuna 29 oktober 1982
Per-Olof Samuelsson

(Sänt i Obs! Kulturkvarten 10.11.82.)

Jag vill ta upp några punkter i Lars Westerbergs svar på mitt inlägg om liberalismen.

Först egoismen. Jag är själv egoist och ser ingen anledning att sticka under stol med det. Med detta menar jag att jag lever för min egen skull och – efter bästa förmåga – eftersträvar mina egna intressen. Jag respekterar också mina medmänniskors rätt att leva för sin skull och eftersträva sina intressen. Ändå anklagas jag och alla andra egoister för att vilja skada våra medmänniskor, handla till deras förfång, visa bristande hänsyn, o.s.v. Det är dags, och har länge varit dags, att protestera mot den bilden av egoisten. Den utgår från att samhället med nödvändighet är ett allas krig mot alla. I ett sådant samhälle skulle det ligga i vars och ens egenintresse att hålla tillbaka alla andras egenintresse, m.a.o. att kväsa deras egoism.

Men jag menar att det är möjligt att skapa ett samhälle som respekterar varje individs rätt till sitt eget liv. Och då är min egoism lika lite till förfång för Westerberg som Westerbergs eventuella egoism är till förfång för mig.

När Westerberg kallar egoismen "primitiv" och finner den vara ett uttryck för "bottenlös cynism", ser jag det som ett försök att få människorna att skämmas för att de värnar om sitt eget. Den gubben går inte med mig. Jag skäms inte.

Sedan säger Westerberg att individer kan förtrycka och förtryckas även i ett system som är fritt från statsingripanden. Givetvis. Statens legitima uppgift är att hindra detta. Det är ju just det som är innebörden i principen att staten ska beivra våld och bedrägeri. Den här gången är det faktiskt min tur att säga "god dag yxskaft".

Min poäng är att när staten överskrider denna sin uppgift, blir den själv förtryckande. Och skillnaden är inte oväsentlig: om en individ kränker mina rättigheter, kan jag vända mig till staten för skydd och upprättelse. När staten kränker mina rättigheter, har jag ingen instans att vända mig till.

Westerberg tycks tro att ekonomiskt tvång är en egenskap oskiljbar från ett fritt näringsliv, inte som något som emanerar från statlig inblandning. Idén förefaller mig hegeliansk.

Men det är ju faktiskt inte företagen som ständigt ökar skattebördan, urholkar penningvärdet, och kväver sig själva i ett nät av regleringar, bara för att ta några verkligt iögonfallande exempel på ekonomiskt tvång och bedrägligt handlande. Det är staten.

Min jämförelse mellan olika samhällssystem var onekligen svepande. Vad jag ville framhäva var den stora historiska skillnaden mellan västerlandet och den övriga världen. Vi hade för ett par hundra år sedan ett liberalt genombrott som de aldrig har haft. Ett genombrott för andlig frihet i upplysningen, för politisk frihet i liberalismen, för ekonomisk frihet i kapitalismen. Vi var själva u-länder när detta skedde, men vi förblev det inte. Tanken att våra dagars u-länder behöver mera frihet kan inte avfärdas med en fnysning.

När det gäller frågan om det förekommer utslagning i Sovjetunionen misstänker jag att jag och Westerberg inte talar samma språk. Jag menar nog att om termen "utslagning" ska ha någon mening alls, täcker den också sådana företeelser som arbetsläger och förföljelser av oliktänkande.

Det verkar som om det är frågan om ekonomisk liberalism, frihet i ekonomin, som mest skiljer oss åt. Westerberg är kompromisslös när det gäller tanke- och åsiktsfriheten, han gör front mot nymoralism och värdekonservatism. Så långt är jag med honom. Men på det ekonomiska området är han pragmatisk och odogmatisk. Han säger sig också vara relativt ointresserad av ekonomi och medger att hans kunskaper i ämnet är begränsade.

Min invändning mot detta är att han klyver verkligheten i andligt och materiellt, privat och socialt. Inom den andliga, privata sfären är han villig att försvara friheten kompromisslöst. Men den materiella och sociala sfären har han inget emot att kompromissa bort. Arbetets andliga frukter är sakrosankta, dess materiella frukter må plundras.

Den klyvningen kan jag inte acceptera. En industrikoncern och en frisörsalong är lika mycket frukten av människans skapande arbete som ett filosofiskt system eller en diktsamling. Det upphovsrättsliga skyddet borde vara detsamma.

En annan, mera krass invändning är att vi inte har råd att lämna det materiella åt socialister och kollektivister och odla liberalism bara i våra hjärtan. En sådan attityd är en lyx för dem som har sitt på det torra. Till dem hör inte jag. Mina ekonomiska kunskaper är också begränsade, men jag försöker åtminstone förkovra mig i ämnet. Jag har nämligen fattat att om fabriksskorstenarna slocknar, blir det kallt och dött också i elfenbenstornet.

Eskilstuna 17 november 1982
Per-Olof Samuelsson

(Refuserat; Westerberg ansågs ha rätt till slutreplik.)

Liberalismen igen

Medan andra debattörer – med växlande framgång – försöker diskutera liberalismens idéinnehåll, går Gunnar Insulander (Obs 25.11) ett steg längre: han vill avföra hela debatten om liberalismen från dagordningen.

Den metod han använder skiljer sig dock knappast från den gängse: han manipulerar en smula med orden och gör svepande omdömen som inte backas upp med några försök till bevis.

Han börjar med att använda termerna "ideologi", "myt" och "dröm" som om de vore utbytbara och står för samma sak. Jag tror inte att det behövs någon utförlig begreppsanalys för att påvisa att de tre orden står för vitt skilda begrepp – det borde räcka med att slå upp dem i närmaste ordbok.

Men Insulander vill naturligtvis åstadkomma något med sin snabba växling mellan termer. Det är något av begreppen han vill misskreditera utan att direkt angripa det. Och det är knappast begreppet "myt" eller begreppet "dröm". Det är begreppet "ideologi".

Det är försöket till politiskt filosoferande som sådant han är ute efter, försöket att sammanfatta en samhällssyn i abstrakta termer. Sak samma om ideologin är libertariansk eller socialistisk, de ska båda jämställas med gudasagor och verklighetsfrämmande önsketänkande.

Och han gör alltså inget försök att bevisa att det är så, han bara behandlar termerna som om det redan bevisats att de är likabetydande, som om hans tes vore ett fait accompli.

Ideologierna är också "förbrukade", de är "anakronismer", de utgör "murknade positioner från 1800-talet". De borde kasseras som man kasserar förra årets mode, till förmån för det nya, för "nya livsformer" och "nya böjningsmönster".

Detta betonande av "nytt och gammalt" är faktiskt bara ett surrogat för den verkligt viktiga frågan: Är ideologierna sanna eller osanna?

Inte heller den frågan behandlar Insulander med något imponerande djup. De gamla ideologierna är "vederlagda", påstår han, återigen som om varenda bildad människa visste vari vederläggningen består.

Han kostar faktiskt på sig en antydan om vari liberalismens vederläggning består. Han påstår att det är kapitalismens misslyckanden som lett till att vi fått ett samhälle och en ekonomi som karaktäriseras av statsingripanden.

Men detta är verkligen att skylla brottet på offret och därmed frikänna brottslingen. Kapitalism betyder frihet på det ekonomiska området, likaväl som liberalism betyder frihet på det politiska området. Om det är frihetens eget fel att friheten måste beskäras, vad är det då friheten har misslyckats med? Har den inte varit tillräckligt fri? Eller har den varit alltför fri för att tillfredsställa de makthavande? De frågorna vill man gärna ha svar på.

Jag ska ta ett lite konkretare exempel. Det är uppenbart att en högt utvecklad kapitalism med rörlig arbetsmarknad nödvändiggör en högt utvecklad arbetsförmedling. Detta är ett behov som kapitalismen själv har skapat. Men följer härav att arbetsförmedling måste vara ett statligt monopol och att privat arbetsförmedling måste kriminaliseras?

Uppenbarligen inte. Ändå har vi monopoliserad arbetsförmedling i dagens samhälle. Ska detta skyllas på kapitalismens egna inneboende tendenser, som Insulanders resonemang tycks utsäga? Eller ska det skyllas på statens makt att monopolisera vadhelst den får för sig att monopolisera?

Vem som helst kan mångfaldiga exemplen. Man kan ta vilket statligt monopol eller halvmonopol som helst och fråga sig var det har sitt ursprung, i den fria marknaden eller i statens makt. Är det den fria marknaden som tvingar fram sjukvårdens fortgående socialisering? Eller är det statens önskan att se den socialiserad? Och så vidare.

Insulander plockar också fram den fria marknadens beryktade avigsidor, exemplifierade med videovåldet. Men samma invändning som riktas mot de nya medierna kunde lika väl riktas mot boktryckarkonsten. Det har tvivelsutan tryckts mer skräp än litteratur av bestående värde. Skräpet har haft en större marknad. Kampen för tryckfrihet har alltid kunnat tolkas som en kamp för skräpets rätt att tryckas. Kampen mot tryckfrihet har alltid kunnat tolkas som en kamp för någons rätt att avgöra vad som är skräp och inte. Bortom kvalitetsresonemangen ligger alltid frågan om makten att avgöra vad som är kvalitet.

Insulander har sin egen dröm (jag ska inte apa efter honom och kalla det myt eller ideologi): drömmen om "ett annat livsprojekt än det materiella". Fastare konturer har inte hans dröm.

Det materiella livsprojektet är till stor del ett resultat av de idéer som slog igenom på 1700-talet och som kan sammanfattas i begreppen upplysning – liberalism – kapitalism. Det är ett projekt som handlar om människans liv här på jorden. Det motsatta livsprojektet sammanfattades kanske allra bäst av Gautama Buddha 500 år f.Kr.: jordelivet är till sin natur lidande, och det bästa vi kan göra är att söka frälsning undan det.

Ska detta vara framtidens livsprojekt?

Eskilstuna 29 november 1982
Per-Olof Samuelsson

(Refuserat.)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.