Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Filmen dödar boken

The distance between [Victor Hugo’s] world and ours is astonishingly short – he died in 1885 – but the distance between his universe and ours has to measured in esthetic light-years. He is virtually unknown to the American public but for some vandalized remnants on our movie screens. – Ayn Rand, "Introduction to Ninety-Three" i The Romantic Manifesto.

Victor Hugos Ringaren i Notre-Dame tillhör de stora läsupplevelserna i mitt halvgamla liv. Det är en bok som gör senmedeltiden och den gryende renässansen levande. Men det är också en idéroman av stort djup. Den behandlar sådant som vidskepelsens makt över människan, förhållandet mellan sanning och illusion, sken och verklighet, frågan varför människor som borde älska varandra i stället hatar varandra. Och den gör det med en dramatisk intensitet och en förmåga att skapa intrig som blott ett fåtal (tvåtal) andra författare mäktat.1)

"Den här ska döda den där – boken ska döda byggnaden", lyder en central replik i boken. Boktryckarkonsten kommer att tränga ut arkitekturen.

Nej, jag tänker inte skriva en essä om huruvida de nya medierna kommer att döda boken, även om ämnet vore intressant. Jag ska tala om en film som går under samma namn som Hugos roman och som TV visar lördagen den 19 november. Filmen dödar inte boken, den lemlästar den. Vad naturen gjort mot Quasimodo är intet mot vad Hollywood gjort mot Victor Hugo. Naturen kan vi ursäkta, för den är blind. Men inte Hollywood.

Några exempel:

Bokens centrala gestalt är Claude Frollo. Det är hans karaktär som utgör brännpunkten för de stora konflikterna, det är hans slitning mellan det asketiska munkidealet och passionen för Esmeralda som sätter igång händelseförloppet. Det är en komplicerad karaktär, mer ond än god, men kanske ytterst själv ett vidskepelsens offer.

I filmen har man kluvit Claude Frollo i två totalt konventionella karaktärer, en yngre Frollo som är en alltigenom ondskefull och lastbar munk, och en äldre broder som är en riktigt genomhygglig prelat. (I boken har Frollo en yngre broder, en verklig odåga, som i filmen lyser med sin frånvaro.) Varför? Om inte filmpubliken kan smälta Hugos Frollo, kunde man ju ha filmatiserat en annan roman i stället.

Hugos roman slutar tragiskt, ja rentav makabert, med Quasimodos och Esmeraldas omfamning i graven. Hollywood har klistrat på en "happy end", där Esmeralda inte bara överlever utan vinner över den i grunden snälla överheten på sin sida, och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Jag är säker på att om Hugo hade menat det på det viset, då hade han också skrivit så. Men Hollywood vet bättre.

I boken upphör aldrig Esmeralda att älska den drumlige och ytlige kapten Phoebus, som på intet sätt är henne värdig. Och nog tycker jag Esmeralda är dum, men det hör dock ihop med romanens tema, den vilseledda kärleken och det vilseledda hatet. Hollywood låter Esmeralda i slutscenen drabbas av den lika plötsliga som omotiverade insikten att hon egentligen inte alls älskar Phoebus utan poeten Pierre Gringoire. Visserligen är Esmeralda faktiskt gift med Gringoire (på fyra år), så det är väl möjligt att det här är en eftergift till den pryda amerikanska äktenskapsmoralen. Men nog påminner det lite väl mycket om "Mitt Livs Novell", där flickan alltid på slutet lämnar den spännande förföraren och hamnar i grannpojkens trygga men lite tråkiga famn.

Gringoire är i boken en lite löjlig figur, en som helst drar sig undan och sticker svansen mellan benen när det drar ihop sig. I filmen transformeras han på något egendomligt vis till upprorsledare och revolutionshjälte.2)

Till och med Hugos småsinte och grymme kung, som håller gamla politiska rivaler decennievis instängda i trånga burar, blir i filmen riktigt rar och godhjärtad.

Det som gett den här filmen dess ryktbarhet är Charles Laughtons spel i rollen som Quasimodo. Och han är bra. Han är rentav suverän. Men det är också det enda försonande draget.

Mitt förslag är att bevara och visa de scener där Laughton är med, klippa bort resten av filmen och göra skokräm av den.

Victor Hugos stövlar är dock värda bättre skokräm.

Eskilstuna 18 november 1982
Per-Olof Samuelsson

Den här filmversionen gjordes 1939. En senare filmversion med Anthony Quinn och Gina Lollobrigida i rollerna som Quasimodo och Esmeralda gjordes 1956, och den är betydligt trognare mot originalet.


1) Men "tvåtal" avses Fjodor Dostojevskij och en till. (Men OK, det finns andra bra författare också. Tolkien är t.ex. inte så pjåkig.)

2) Som ett kuriosum kan nämnas att Gringoire är betydligt mer förtjust i Esmeraldas get än i Esmeralda själv. (I romanen blir f.ö. geten fälld för trolldom, en detalj som också tappas bort i filmen.)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.