Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Samuelsson besvarar Samuelson

Question: What famous economist is only one s removed from sanity?
Answer: Paul A. Samuelson.
(Samuelson med ett s är keynesian, och Samuelsson med två s är austro-klassiker.)

Paul A. Samuelson fick Nobelpriset i ekonomi 1970 och är författare till den förmodligen mest använda läroboken i ekonomi vid universiteten. (Det finns åtskilliga citat ur denna lärobok i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics; samtliga går förstås ut på att visa hur fel han har.)

Samuelson är ett barn av den "keynesianska revolutionen", och denna revolution har han hyllat med följande talande citat från William Wordsworth:

Bliss it was in that dawn to be alive,
but to be young was very heaven.

(i)

Replik på en artikel som publicerades i SvD 2 januari 1983

Man undrar onekligen hur världen någonsin ska kunna komma på ekonomiska fötter igen, när dess ledande ekonomer inte ens kan hålla sig till sanningen när det gäller historiska fakta.

Paul A. Samuelson, som är professor i ekonomi vid det ryktbara Massachusetts Institute of Technology och rentav erhållit nobelpris i ämnet, kan knappast rimligen anklagas för ren okunnighet. Ändå skriver han på "Brännpunkt" (SvD 2.1.1983):

Om Ronald Reagan skulle upprepa Herbert Hoovers envisa fasthållande vid låt-gå-ekonomin för att få till stånd en ekonomisk återhämtning, skulle dagens väljare inte låta honom hålla fast vid den kursen. (Min kursivering.)

Historiska fakta är att Hoover inte var någon företrädare eller förespråkare för "låt-gå-ekonomin". Ett flertal av de interventionistiska åtgärder som förknippas med Roosevelts "New Deal" genomfördes, låt vara i något mindre skala, av Hoover under hans presidentperiod.

Inte heller gjorde han det motvilligt. Han var inte en "låt-gå-ekonom" som spjärnade emot men föll till föga inför omgivningens eller verklighetens tryck. Tvärtom var det han själv som tog initiativen. Och detta redan innan han blev president, medan han fortfarande bara var minister under sina företrädare Harding och Coolidge.

För den som vill kontrollera dessa uppgifter rekommenderar jag Murray Rothbards välmatade och väldokumenterade bok America’s Great Depression.

Detta är alltså fakta, och det snällaste man kan säga om prof. Samuelson är att han handskas vårdslöst med sanningen och envist håller fast vid en historieförfalskning.

Nu har förstås prof. Samuelson en helt annan teoretisk ram än Rothbard (och undertecknad). Samuelson är keynesian. Att vara keynesian innebär att säga ja till ett betydande mått av statlig inblandning och styrning i ekonomin.

Men även från keynesianskt håll borde man kunna fordra ett minimum av intellektuell hederlighet. Prof. Samuelson skulle t.ex. kunna ha sagt att Hoover visserligen var interventionist, men att hans interventionism inte sträckte sig tillräckligt lång. Från prof. Samuelsons keynesianska utgångspunkt skulle det vara fullt logiskt.

I stället väljer han att göra svart till vitt. Detta säger en hel del både om honom själv och om keynesianismen i allmänhet.

Eskilstuna 7 januari 1983
Per-Olof Samuelsson

Denna replik blev publicerad på insändarplats i SvD (har tyvärr glömt anteckna exakt datum).


(ii)

Prof. Paul A. Samuelson har glada dagar just nu. 100-årsminnet av J.M. Keynes’ födelse ger honom det ena tillfället efter det andra att utbrista i panegyrik över läromästaren – i The New York Times, i The Economist och nu senast i SvD (Brännpunkt 11.6.83).

Det är knappast möjligt att på några korta rader tillbakavisa påståendet att Keynes var "1900-talets störste nationalekonom". Men några påpekanden bör ändå göras.

Till exempel påstår prof. S. att den keynesianska, blandekonomiska efterkrigsperioden "utklassade… allt annat i den ekonomiska historien". Är det verkligen sant? Har efterkrigstiden verkligen "utklassat" den industriella revolutionens epok, tiden mellan (ungefär) 1776 och 1914? Det låter sig betvivlas.

Vidare bör man fråga sig om efterkrigstidens ekonomiska utveckling har skett tack vare Keynes eller trots Keynes. Detta är naturligtvis kärnfrågan. Men prof. S. försöker inte bevisa det, han nöjer sig med att ta svaret för givet.

Och eftersom prof. S. nämner Tyskland som ett typexempel på blandekonomins (keynesianismens) framgångar, är det väl inte ohemult att påminna om det s.k. "tyska undret". Detta "under" inträffade därför att Ludwig Erhardt snabbt och burdust avreglerade den tyska ekonomin. Erhardts ekonomiska läromästare var Wilhelm Röpke, en ekonom fostrad i den s.k. "österrikiska" skolan, vilken befinner sig så långt från Keynes man gärna kan komma.

Prof. S. upprepar också den gamla sagan att det var Keynes som räddade oss ur 30-talsdepressionen och rådde bot på massarbetslösheten. Detta är ett "post hoc, ergo propter hoc" (en tidsrelation som felaktigt tas för en orsaksrelation). Det var faktiskt inte bara "den keynesianska revolutionen" som utbröt i slutet av 30-talet. Jag antar att ekonomerna har glömt det, men vi hade faktiskt ett krig också. Av lätt insedda skäl är krig ett utmärkt sätt att bota massarbetslöshet. Kriget förvandlar de arbetslösa till kanonföda. Det driver ut Djävulen med Belzebub. (Ett krig döljer också effektivt grundläggande brister i ekonomin genom att kraftigt stimulera, inte industrin som helhet, men väl vissa delar av industrin – läsaren kan själv lista ut vilka.)

Slutligen (jag måste fatta mig kort): det finns all anledning misstänka att 70-talets stora ekonomiska problem, stagflationen, har ett direkt samband med Keynes’ teorier och dessas inflytande. Detta skyms av att moderna ekonomer, i mästarens efterföljd, struntar i de långsiktiga effekterna av ekonomiska åtgärder och närsynt koncentrerar sig på deras kortsiktiga effekter. De börjar med att säga: "I det långa loppet är vi alla döda." När sedan det långa loppet till sist infinner sig, och ekonomerna vaknar upp till det faktum att de fortfarande är vid liv, säger de i stället: "Det hade vi ingen aaaning om!"

Eskilstuna 2 juli 1983
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.


(iii)

Hus på lös grund

100-årsdagen av John Maynard Keynes födelse är utan tvivel en välkommen utgångspunkt för en diskussion av Keynes’ teorier och hans inflytande på vår tids historia. Tempus har dragit sitt strå till stacken genom att publicera en artikel av Paul A. Samuelson (i fortsättningen kallad prof. S. för att undvika sammanblandning med undertecknad). Den är, som man kan vänta från det hållet, tämligen panegyrisk. För att få något bättre balans skulle jag föreslå att Tempus också publicerar F. A. Hayeks hövliga men kritiska minnesartikel i The Economist (June 11, 1983). I väntan på detta kanske några kritiska reflektioner från en gräsrot och ekonomisk autodidakt kan vara på sin plats.

I en artikel med titeln "The House That Keynes Built" väntar man sig att få veta vad som utgör själva grunden för husbygget. Men på den punkten lämnar oss prof. S. i sticket. Det närmaste han kommer är följande:

[Keynes]… did not take a narrow look at one or two isolated parts of the economy. He tackled the whole thing in one brilliant analytical formulation (kursiverat av mig) and provided economists with new ways of looking at how the entire gross national product is determined and how wages and prices and the rate of unemployment are determined along with it.

Men prof. S. nämner aldrig vad det är för "one brilliant analytical formulation" han åsyftar. Icke desto mindre kan man utläsa en del ur citatet.

1. Keynes är väl knappast den ende ekonom som tittat på hela ekonomin? Kan man anklaga Smith i Wealth of Nations, Mill i Principles of Political Economy eller Mises i Human Action (för att ta tre exempel ur högen) för att ha behandlat en eller två isolerade delar av ekonomin? Givetvis inte. Skillnaden är förstås att Smith, Mill och Mises var "mikroekonomer", medan Keynes lade grunden till "makroekonomin".1

2. Men citatet ger också en klar och koncis bild av vad det är som är så speciellt med den "makroekonomiska" ansatsen. Jag tror att jag utan att direkt vantolka prof. S. kan översätta honom så här: Det första som determineras i ekonomin är BNP, och denna determinerar sedan i sin tur andra ekonomiska faktorer, som t.ex. löner, priser, sysselsättning. När den makroekonomiska grundprincipen formuleras på det här sättet framstår den som absurd prima facie, men jag har svårt att se vilken annan tolkning som skulle vara rimlig.

Nu försäkrar oss emellertid prof. S. att det finns "one brilliant analytical formulation" (ursäkta om jag blir tjatig) som förklarar varför detta inte är absurt utan tvärtom höjden av genialitet. Vilken formulering alltså? När det gäller Newton eller Darwin (Keynes’ enda riktiga jämlikar, enligt prof. S.) finns det ju välkända sammanfattningar av typen "tyngdlagen" eller "det naturliga urvalet". Vilken är Keynes’ motsvarighet?

Eftersom prof. S. inte ger något besked, får jag väl försöka fylla ut luckan utifrån mina egna studier i ämnet. Såvitt jag vet är den specifikt keynesianska grundprincipen: "Efterfrågan bestämmer tillgången." Lite längre uttryckt: "Människornas effektiva efterfrågan på varor och tjänster, manifesterad i deras köpkraft, bestämmer ytterst tillgången på varor och tjänster." Av detta följer förstås sedan att man kan hålla ekonomin igång genom att stimulera människornas köpkraft, d.v.s. i sista hand genom att öka den totala penningmängden. Och i så fall förefaller det plausibelt att säga att BNP (uttryckt i monetära termer) determinerar resten av ekonomin snarare än att vara en determinant av den.

Detta placerar faktiskt Keynes i samma kategori av "print-some-money cranks" som prof. S. vill skilja ut honom från. (Keynes själv var inte lika nogräknad, att döma av hans höga uppskattning av Silvio Gesell, känd "money crank", i General Theory.)

Keynes var varken ny eller originell. Debatten om vad som styr vad, tillgången eller efterfrågan har förts tidigare. Den "keynesianska" ståndpunkten förfäktades vid 1800-talets början av Malthus mot Ricardo, och av Sismondi mot Jean-Baptiste Say.2 Den "ortodoxa" ekonomiska visdomen före 1936 var att Ricardo och Say gick segrande ur dessa debatter. Tesen att tillgången ytterst bestämmer efterfrågan går allmänt under benämningen "Says lag". Även om den exakta, korrekta formuleringen av denna lag är ett intrikat spörsmål, torde den i sina grunddrag vara lätt att fatta för sunda förnuftet.

Det är för det första uppenbart att man inte kan konsumera det som inte först producerats. Det är för det andra uppenbart att man inte kan köpa en vara eller tjänst utan att erbjuda något i utbyte. Och detta något måste man själv ha producerat, eller redan bytt till sig mot något man själv producerat. Produktion = tillgång. Konsumtion = efterfrågan. Produktion går före konsumtion. Ergo: tillgång går före efterfrågan.

Detta resonemang är solklart, så länge vi rör oss med en bytesekonomi. Det blir mer komplicerat i en penningekonomi, men låt oss inse att penningen själv är en vara, låt vara en vara av ett alldeles speciellt slag och med en alldeles speciell funktion. Så länge ekonomin är grundad på en varumyntfot (exempel guldmyntfot), är Says lag fortfarande solklar.

Vad som komplicerar saken ytterligare (drar in molnen i bilden) är att ekonomin i vår tid grundas på pappersmyntfot. Utan att gå alltför djupt in på saken vill jag bara konstatera att pappersmyntfoten är ett gigantiskt falskmynteri. Vad som är relevant här är att pappersmyntfoten tjänar till att skymma sanningen i Says lag och därmed öppnar vägen för "makroekonomiska" bedragare typ Keynes. Den gör det möjligt att öka människornas köpkraft – deras "effektiva efterfrågan" – på artificiell väg och därmed skapa ett tillstånd av artificiell eufori i ekonomin, ett tillstånd som förväxlas med hälsa.

Om det finns något som skiljer Keynes från andra "print-some-money cranks", så är det idén att den artificiella stimulansen ska tillämpas selektivt – kreditexpansion i lågkonjunktur, åtstramning i högkonjunktur. (Det var därför som "by 1939, Keynes himself was shedding his depression skins, shifting away from viewing unemployment as the primary problem, to focusing his attention on the rising problems of inflation.") Men jag har svårt att se att detta skulle vara speciellt genialiskt. Även en heroinist kan ömsa skinn, skifta sin uppmärksamhet bort från abstinenssymptomen och i stället fokusera den på att undvika en överdos. Detta sker regelmässigt efter en injektion. Men problemen kvarstår ju. Heroinisten blir "hög", inte frisk. Snart är han "låg" igen, och karusellen börjar på nytt. Förr eller senare infinner sig stagflationen. (Prof. S. beskriver detta med orden: "In the end his [Keynes’] prescription in its most simple form self-destructed…" Såvitt jag förstår måste all keynesianism "självdestruera", hur komplicerade former den än tar sig. Enda skillnaden är att de mera komplicerade formerna kan vara svårare att genomskåda.)

Prof. S. berör den kritik som har riktats mot Keynes, men det han säger om den är "självdestruerande", såtillvida som det kan riktas mot Keynes själv.

Actually, when monetarists… spelled out the mechanisms underlying their theory, these mechanisms were seen as a variant of Keynesian analysis.

Jag tänker inte försvara monetarismen. (Min favoritskola inom nationalekonomin är den österrikiska, vars kritik av Keynes – och vars blotta existens – prof. S. förbigår med tystnad.) Vad jag vill hävda är att Keynes egen analys, i den mån den innehåller någon sanning alls, kan ses som en variant av ortodox, prekeynesiansk, analys.

Exempel: Enligt ortodox analys beror arbetslöshet på för höga löner. Keynes och hans efterföljare skryter med att ha räddat arbetarna från den grymhet ["grymhet" borde ha stått inom citationstecken] som är implicit i denna analys. Men det enda skälet till att kreditexpansion, budgetsunderskott och inflation har en viss kortsiktig effekt på sysselsättningen är att inflationen urholkar realvärdet av lönerna. Den välgörande effekten (som på lite längre sikt är skenbar) av "makroekonomiska" lösningar vilar i själva verket bara på att "mikroekonomin" fortsätter att fungera som den alltid har gjort.

Kort sagt: Om huset som Keynes byggde fortfarande står kvar, så beror det inte på Keynes utan på de rester av prekeynesiansk grund som ännu finns kvar. Jag är personligen inte särskilt trakterad av att bo i det. Det läcker och det regnar in, och man får springa med spannen från den ena änden av sin lägenhet till den andra.

Alltmedan byggherren självbelåtet vräker sig i sin elitmedelklassiga fåtölj och snurrar tummarna, och reparatörer som lever högt på att lappa ihop fuskbygget omger honom med sina hallelujakörer.

Eskilstuna 22 juni 1983
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Tempus, men jag har tyvärr glömt anteckna datum.


(iv)

Det följande är ett svar till Bo Gustafsson, men eftersom ämnet är detsamma (Keynes) lägger jag in svaret här.

Hundraårsminnet av John Maynard Keynes’ födelse ackompanjeras av hyllningskörer till mästaren och uttolkningar av hans teorier. Till uttolkarnas skara sällar sig Bo Gustafsson i Obs! Kulturkvarten den 2 augusti 1983.

Bo Gustafsson börjar med att upprepa vad vi hört till leda, nämligen att Keynes löste massarbetslöshetens gåta och därmed var den som lyfte världen ur trettiotalsdepressionen.3 Dessvärre – eller dessbättre – är detta en ren skröna. Keynes’ resonemang kring problemet låter sig destilleras i följande: det är omöjligt att förmå facket att gå med på direkta lönesänkningar. Låt oss därför genomföra åtgärder som i stället urholkar penningvärdet. På så sätt kommer arbetarnas reella löner att sjunka till marknadsmässig nivå, även om deras nominella löner förblir oförändrade eller rentav höjs.

Keynes och hans anhängare uttrycker inte saken på detta oförblommerade sätt, de sveper in det i teoretiska dimridåer. Bo Gustafsson bidrar med följande: "… felet i den gamla analysen av arbetslösheten [bestod i] att den behandlade nationalprodukten som en konstant i stället för som en variabel." Redan här måste man haja till. För vilken antediluviansk ekonom har hävdat att nationalprodukten är konstant och inte varierar? Det är möjligt att Gustafsson bara formulerar sig olyckligt. Men fortsättningen av hans bevisföring är inte bättre den.

Han påstår nämligen att om arbetslönerna sjunker och kapitalisterna kan anställa fler, så leder detta till en sänkning av nationalinkomsten. Men detta är helt enkelt dålig matematik.

Det finns nämligen i stort sett två möjligheter:

1. Lönerna sänks, och kapitalisterna använder allt de sparat in på sänkta löner till nyanställningar, eller

2. Kapitalisterna använder en del av besparingarna till nyanställningar och en del till andra typer av investeringar.

I det första fallet kommer inte ens arbetarnas samlade effektiva efterfrågan att sjunka. Den totala lönesumman i samhället förblir densamma. I det senare fallet sker en omfördelning av resurser från löner till andra delar av ekonomin. Men detta skulle leda till en sänkning av nationalinkomsten endast om kapitalisterna specialiserade sig på olönsamma investeringar. Och vad finns det för skäl att anta något sådant? Kapitalister är kapitalister och inte (exempelvis) professorer i ekonomisk historia just därför att de är duktiga på att se vilka investeringar som är lönsamma. Detta är faktiskt också en av de faktorer som gör nationalprodukten till en variabel – en växande variabel – och inte till en konstant.

Till samma dimridå hör också idén att Keynes upptäckt principen om den effektiva efterfrågan. Detta är nu inte sant. Men äldre ekonomer – Smith, Say, Mill, Ricardo, m.fl. – menade att den effektiva efterfrågan bestämdes av det effektiva utbudet – m.a.o. att man inte kan konsumera det som inte först producerats. Keynes’ "nyhet" var att efterfrågan kunde späs på och överskrida det samlade utbudet – en påspädning som i sista hand måste ske via tryckpressarna. Inte ens detta var särskilt nytt. Men Keynes lyckades svepa in det i en aura av vetenskaplighet.

Det värsta som kan sägas om Keynes brukar sägas av folk som utger sig för att vara försvarare av kapitalism och marknadsekonomi – nämligen att "Keynes räddade kapitalismen". Det länder Bo Gustafsson till viss heder att han slår hål på den föreställningen. Han påpekar mycket riktigt att Keynes’ "räddning" bestod i att socialisera investeringarna. Han tog därmed faktiskt ett stort steg utöver den gamla metoden, som bestod i att socialisera penningväsendet via centralbanksystemet. Men det är endast om man betraktar kapitalismen som galenskap som man kan hävda att man räddar den genom att trä på den fler och fler tvångströjor.

Naturligtvis säger Gustafsson sedan att vi ska "gå utöver" Keynes, vilket rimligtvis måste innebära ännu mindre marknad för marknaden och ännu mer makt åt makten.

Ett litet ord också om Keynes’ motivering för sin socialism: "… de enskilda individerna är enligt Keynes ofta för okunniga eller svaga för att ens kunna tillgodose sina egna intressen." Det finns ett korn av sanning i detta. Jag är säkert ofta för okunnig eller för svag för att kunna tillgodose mina intressen. (Jag vet t.ex. av erfarenhet att jag i rådande kulturklimat inte är stark nog för att kunna få slutreplik i en debatt med Bo Gustafsson.4) Detsamma gäller alla oss enskilda individer. Vi är ingen av oss allvetande eller allsmäktiga.

Men detta innebär inte att våra intressen skulle tillgodoses bättre av John Maynard Keynes eller Bo Gustafsson, och inte heller av den samhällssektor, den offentliga, som de förser med intellektuella redskap.5

Eskilstuna 11 augusti 1983
Per-Olof Samuelsson

Detta inlägg sändes i Obs! Kulturkvarten 22 augusti 1983. (Vad jag minns fick jag aldrig något mothugg.)


1) Uppdelningen mellan "mikro" och "makro" är tämligen artificiell. Om man skriver om ekonomin i dess helhet, kan man ju gott kalla det "makroekonomi". George Reisman höll en serie föreläsningar på 90-talet som han kallade "Introduction to Pro-Capitalist ’Macroeconomics’" (materialet i dessa föreläsningar finns också i hans bok). Han satte alltså "makroekonomi" inom citationstecken. Problemet med keynesianismen är att den försöker smäcka i oss att "ekonomin som helhet" skulle styras av helt andra lagar än vår mera privata "mikro"ekonomi – som t.ex. att "ekonomin som helhet" skulle bli rikare av slöseri – eller gagnas av falskmynteri.

2) Saken debatterades också mellan Malthus och Jean-Baptiste Say. Jag upptäckte just att Says brev till Malthus finns tillgängliga på nätet i engelsk översättning. – En sak som bör noteras är att Keynes och hans anhängare skryter med att ha "vederlagt" Says lag. Hur det ligger till med den "vederläggningen" är en sak som tas upp i den första uppsatsen jag länkar till nedan.

3) Om någon har "löst massarbetslöshetens gåta" så är det George Reisman. Se speciellt kap. 2 och kap. 13 i Capitalism: A Treatise on Economics.

4) Bakgrunden till denna gliring är att jag 1981 fick en debattartikel publicerad på Expressens kultursida. Jag fick mothugg från en del "fint folk", bl.a. då Bo Gustafsson, men fastän det var jag som inlett debatten, fick jag inte tillfälle att replikera. (Min artikel finns också återgiven i "pappersnattväktaren", årg, 2 nr 12, men förmodligen kommer jag också att lägga ut den på nätet inom en inte alltför avlägsen framtid.)

5) Ja, hur ofta har vi inte fått höra att vi inte kan ta vara på oss själva och att det är därför som vi behöver statligt förmynderi?


Mer om Keynes:
John Maynard Keynes var en charlatan
Fortsatt ekonomiskt charlataneri
Keynes är ond (av Carl Svanberg)
Och se även
Guldmyntfot eller pappersmyntfot?

Och så de vanliga lästipsen när det gäller Keynes.
Henry Hazlitt, The Failure of the "New Economics"
Henry Hazlitt (ed.), The Critics of Keynesian Economics


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.