Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Svar till Per Kraulis

John-Henri Holmberg skrev en presentation av "nyliberalismen" i Liberal Debatt 5/82 under rubriken "Välfärdsstaten kränker människans rättigheter" och fick en replik av Per Kraulis i nr 1/83 under rubriken "Nyliberalismen – en hjärtlös ideologi". Kraulis apostroferade också mig med följande ord:

Så skriver t.ex. Per-Olof Samuelsson (LD nr 4-92) att "den siste socialliberale tänkare jag känner till som var intellektuellt hederlig var John Stuart Mill". Får jag föreslå Samuelsson att antingen läsa Popper, Berlin och Rawls, eller förklara på vilket sätt dessa är ohederliga.

Eftersom detta var en direkt apostrofering, trodde jag att jag hade replikrätt.

Det kliar i fingrarna på mig att skriva ett genmäle punkt för punkt på Per Kraulis’ artikel om nyliberalismen i LD 1/83. Men John-Henri Holmberg är säkert fullt kapabel att svara för sig själv, och jag ska därför nöja mig med att knyta an där Kraulis polemiserar mot mig personligen.

Kraulis uppmanar mig att "antingen läsa Popper, Berlin och Rawls eller förklara på vilket sätt dessa är ohederliga". Den uppmaningen måste jag givetvis efterleva, om inte annat därför att den ger mig tillfälle att återkomma med en utförlig polemik. För tillfället måste jag nöja mig med att ta Kraulis egna sammanfattningar av dessa tre tänkare och kortfattat tala om vad jag anser.

Karl Popper anser att det politiska arbetet bör gå ut på att genomföra de politiska förändringar som minskar lidandet i samhället.

Hur välvilligt detta än låter, och hur renhjärtade Poppers motiv än må vara, måste jag ändå säga att detta är helt fel. Det är ett uttryck för den utilitaristiska idén att det går att kalkylera den totala samhällslyckan eller det totala samhällslidandet. Den idén är utopisk. Den fordrar att den som utför kalkylen är allvetande. Jag har berört det utilitaristiska misstaget tidigare, i artikeln "Neutral terror" i Svensk Linje 3-4/82, och jag hoppas fortfarande att jag någon gång ska få tid att behandla det mera utförligt.

I rättvisans namn vill jag påpeka att kritiken mot utilitarismen inte bara drabbar socialliberala utilitarister som Mill och Popper och kommunistiska utilitarister som Torbjörn Tännsjö utan också Ludwig von Mises, som jag annars värderar mycket högt och betraktar som liberal i min bemärkelse av ordet.

Lägg förresten märke till att tänkare av så diametralt olika politiska schatteringar som Mises och Tännsjö båda kan gå in under den utilitaristiska fanan. Principen "maximera lyckan i världen" eller "minimera lidandet i världen" (och det är faktiskt likgiltigt om en princip formuleras positivt eller negativt, om jag för ett ögonblick får kliva in på John-Henris planhalva) leder i sig inte fram till någon viss politisk åskådning. Den lämnar öppet vilket politiskt system som bäst främjar lyckan. Principen är tom. Man kan precis lika gärna säga som de flesta politiker säger, när de pressas till ideologiska ställningstaganden: Jag är för den politik som är bra.

Isaiah Berlin skriver att ’det finns överväldigande starka skäl’ för att staten bör gå in och säkra en viss grundtrygghet för individerna.

Problemet här är att jag inte vet vad Berlin menar med "grundtrygghet", men om han är socialliberal måste han väl mena socialförsäkring, och i så fall håller jag inte med. Överväldigande starka skäl talar för att den sociala tryggheten skulle vinna på att tas över av privata intressen.

Om "grundtrygghet" tolkas laissez-faire-liberalt, innebär det skydd mot våld och bedrägeri, konkret alltså försvarsmakt, polis och rättsväsende, och då håller jag med om att staten bör ha hand om dessa ting. Så kallad "anarkoliberalism" eller "anarkokapitalism" är mig en styggelse.

Det finns bara en sak som rättfärdigar ett visst mått av statlig verksamhet när det gäller socialförsäkring, och det är det faktum att staten för närvarande faktiskt har hand om den. Det är omöjligt att avveckla detta statliga engagemang över en natt. En övergångsperiod är nödvändig. Denna del av statens verksamhet behöver en liten tid på sig att vittra bort innan den helt tas över av marknaden.

Detta resonemang är inte utopiskt. Det finns ett praktiskt sätt att genomföra det, ett genomförbart första steg, nämligen att avveckla statens monopolställning. Det hemska är egentligen inte att staten sysslar med försäkringar, med undervisning eller med arbetsförmedling (för att ta tre stora områden), det hemska är att staten har tillskansat sig monopol på dessa verksamheter. Låt ATP-systemet konkurrera med privata pensionsförsäkringar, låt det statliga skolsystemet konkurrera med privatskolor, låt AMS konkurrera med privat arbetsförmedling. På så sätt skulle vi få en mjuk övergång till ett laissez-faire-samhälle. Den lösningen borde också tillfredsställa de socialliberaler som verkligen tror på nödvändigheten av ett statligt skyddsnät. För om de har rätt och marknaden faktiskt inte kan klara av det absoluta grundskyddet, då kommer ju erfarenheten att visa det, och erfarenheten kommer att tala om var gränsen mellan stat och marknad går.

De enda socialliberaler som kan invända mot förslaget är de som ser statlig inblandning som ett mål i sig och vars sociala omsorg är en täckmantel för politisk makthunger. De vars tal om skyddsnät döljer en hemlig önskan att bedriva trålfiske med medborgarna.

John Rawls hävdar att de välfärdsskillnader som finns i ett samhälle är rättvisa endast om de leder till förbättringar för de sämst ställda.

Det finns knappast något uttalande jag kunde vara mera oenig med. De välfärdsskillnader är rättvisa som speglar skillnader i duglighet, i intelligens, i initiativförmåga, i omdöme, i moralisk karaktär mellan samhällets olika medlemmar. Rawls’ idé har inte ett dyft med rättvisa att göra. Den är tvärtom ett försök att korrumpera själva begreppet "rättvisa" genom att omdefiniera det. Här vill jag ta mig friheten att hänvisa till en auktoritativ källa: Ayn Rands artikel "An Untitled Letter", som, om jag inte missminner mig, finns omtryckt i Philosophy: Who Needs It?, tillgänglig i större bokhandlar.

Men till och med Rawls’ resonemang kan ges en välvillig tolkning. Man kan fråga sig vilket samhällssystem som faktiskt är bäst för de sämst ställda. Och svaret på den frågan är återigen: ett laissez-faire-samhälle. Men den slutsatsen kan inte dras utifrån Rawls; för att dra den måste man redan vara övertygad laissez-faire-anhängare på andra grunder.

Problemet är detsamma som med utilitarismen: en välvillig tolkning är möjlig, men en fullkomligt illvillig tolkning är precis lika möjlig, utifrån en mera illvillig samhällsfilosofi. Utifrån Rawls kan småhuliganer gå ut i kampanjer för att "stjäla från de rika och ge åt de fattiga". Större och mäktigare huliganer går inte ut i kampanjer; de genomför sin politik. Stjäl stort från de rika och ger ynkliga allmosor åt de fattiga.

Anser jag att Popper, Berlin och Rawls är ohederliga? Jag vet för litet för att kunna våga annat än gissningar. Jag skulle tro att Popper är hederlig men vilseledd, och att han accepterar den utilitaristiska filosofin i god tro. Jag tror ju inte att Ludwig von Mises pläderade för utilitarismen med några totalitära baktankar, och jag har svårt att tänka mig att författaren till Det öppna samhället och dess fiender skulle göra det. Att John Rawls skulle ha rent mjöl i sin påse förefaller mig å andra sidan ytterst osannolikt. Om Berlin kan jag inte ha någon uppfattning.

Pennan har löpt iväg, och jag har inte alls skrivit den artikel jag satte mig ner för att skriva. Den skulle ha jämfört liberalismen vid slutet av 1700-talet med vad som idag gäller för att vara liberalism eller socialliberalism. Gammelliberalismen kan sammanfattas i två grundsatser: politiskt, ett samhälle grundat på individens oförytterliga rättigheter; ekonomiskt, en fri marknad utan (eller i varje fall med ytterst få) statsingripanden. Var finns de grundsatserna idag, och varför har de vittrat sönder?

Men den artikeln får vänta. Per Kraulis har i stället fått svar på sina frågor.

Eskilstuna 19 april 1983
Per-Olof Samuelsson

Nej, någon replikrätt hade jag inte.


Några kommentarer så här ett kvartssekel senare:

Principen att "minimera lidandet i världen" är betydligt värre än principen att "maximera lyckan i världen". För det är helt uppenbart att det effektivaste sättet att minimera en individs lidande är att ta död på honom – och om man då vill minimera allt lidande i världen, måste man ta död på så många som möjligt. (Därmed är förstås inte sagt att de som förespråkar denna princip faktiskt vill massmord – de har bara inte tänkt sin egen tanke till slut.)

Om Karl Popper vet jag förstås mycket mer idag än jag visste 1983 – och om den karln inte är komplett ohederlig, så måste det vara för att han så vrickad att begreppen "hederlighet" eller "ohederlighet" inte äger tillämpning på honom.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.