Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Kommunister mäter med olika måttstockar

Lasse Pettersson, vpk-ordförande i Strängnäs, har skrivit flera insändare under den senaste tiden. I vissa av dem angriper han Moderata Ungdomsförbundet, i andra försvarar han sitt eget partis politik. I sin bedömning av MUF resp. vpk använder han sig av helt olika måttstockar.

För ett par veckor sedan [i början av juni 1983] hävdade LP att "unghögern" inte är "trovärdig" och anförde som argument bl.a. att högeraktivister år 1940 satte eld på Norrskensflammans redaktionslokaler i Luleå och dödade fem personer. Dagens ungmoderater är m.a.o. kollektivt medskyldiga till illdåd som begicks av helt andra människor ur en helt annan generation för 43 år sedan. Sådan är LP:s första måttstock.

För ett par dagar sedan (EK 18.6.83) hävdade LP att vpk inte kan lastas för Sovjetunionens aggression och inblandning i Tjeckoslovakien, Polen och Afghanistan, eftersom vpk har tagit avstånd från och kritiserat dessa handlingar. Ingen kollektiv skuld här, inte! En kommunist behöver bara ta avstånd från vad andra kommunister gör för att slippa buntas ihop med dem. Sådan är LP:s andra måttstock.

Det borde vara uppenbart att det inte går att resonera på det här sättet. Om "högern" ska göras kollektivt ansvarig för alla illdåd som begåtts av "högern", då måste också "vänstern" göras kollektivt ansvarig för alla illdåd som begåtts av "vänstern". Om man å andra sidan avvisar hela denna idé om kollektiv skuld och bedömer personer och händelser efter deras egna meriter, då borde LP och hans partikamrater lägga av med denna sin befängda anklagelse mot MUF, och faktiskt borde de rentav be offentligt om ursäkt.

Eftersom jag själv en gång råkat ut för att få denna kollektiva skuld smetad i ansiktet1, har jag kollat upp fakta i fallet Norrskensflamman. Av tillgängliga dokument (det finns en mycket bra dokumentation utgiven under titeln Attentatet mot Norrskensflamman av Ulf Oldberg2,; boken finns att låna på biblioteket) framgår att attentatsmännen var antingen nazister eller nazisympatisörer.

Det vore absurt att anklaga t.o.m. det dåvarande högerpartiet för detta illdåd, begånget av privatförbrytare styrda av en våldsideologi. Högern rensade ut sina nazimedlöpare ur partiet i slutet av 30-talet. Men när det används som slagträ mot dagens ungmoderater är "absurt" och "befängt" alltför svaga ord. Det mildaste man kan säga är att det vilar en besvärande kloakstank över vpk:s anklagelse.

Vad beträffar vpk:s ansvar för Sovjetunionens imperialistiska politik, så är det inte nog att fördöma enskilda händelser; man måste också fördöma det system som ger upphov till händelserna. När det råder en epidemi av böldpest i världen räcker det inte med att fördöma de största och fulaste bölderna, det är själva pesten som måste fördömas. Så långt har vpk inte sträckt sig, och kan knappast sträcka sig. (För att göra det måste de antingen ta avstånd från marxismen eller också ansluta sig till SKP3.)

När det råder sovjetisk böldpest i världen duger det inte heller att säga att den stora faran ligger i USA-inspirerad influensa, och jag tycker gott att jag kan få säga detta utan att bli behandlad som influensaanhängare. När det gäller USA:s politik i Centralamerika måste dessutom sägas att den i sig själv är en reaktion på den ryska imperialismen. Folkliga befrielserörelser i Centralamerika utgör i sig inget hot mot USA. Hotet ligger i att dessa befrielserörelser utnyttjas av Sovjet (via dess bulvan, Cuba) och kan förvandlas till stödjepunkter för framtida militär utpressning mot USA.

Det är naturligtvis riktigt att vpk inte är Moskvastyrt på samma sätt som kommunisterna var Moskvastyrda innan C.H. Hermansson blev partiledare. Vpk frigjorde sig i viss mån från Moskva i mitten av 60-talet, och det enda man kan beklaga är att brytningen inte blev total (så som var fallet med Socialistisk folkeparti i Danmark och Norge). Lägg märke till att de exempel på avståndstaganden som LP nämner (Polen, Afghanistan, Tjeckoslovakien) gäller händelser efter 60-talets mitt. Det är klart att det är ett steg i rätt riktning. Men nog tycker jag att vpk åtminstone retroaktivt också kunde ta avstånd från exempelvis inmarschen i Ungern 1956, annekteringen av de baltiska staterna och inrättandet av sovjetiska lydregimer i hela Östeuropa efter Jalta.

Vpk kunde ju rentav, så här i efterhand, ta avstånd från Ribbentrop-Molotov-pakten.

Eskilstuna 20 juni 1983
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 21 juni 1983. (Ovanligt snabba ryck från insändarredaktionens sida!)


Om freds- och krigsvilja

Hr vpk-ordföranden och insändarskribenten Lasse Pettersson ägnar sig åt ett svårt balansnummer: att ta vederbörligt avstånd från Sovjetunionens politik och ändå samtidigt försvara "den reellt existerande socialismen" mot antisocialistiska och prokapitalistiska attacker. Men det råder knappast någon tvekan om åt vilket håll han kommer att trilla, när han trillar.

I Folket 29.6.83 förklarar han "Sovjets vilja till nedrustning" med

allt vad det sovjetiska folket har fått utstå i lidande med miljontals dödade under de båda världskrigen och den avsky för krig och starka fredsvilja det väckt hos det sovjetiska folket.

Till att börja med är detta resonemang en standardbeståndsdel i den officiella sovjetiska fredspropagandan. Det går inte att tvivla på den sovjetiska fredsviljan, enligt regimens talesmän, eftersom det ryska folket vet mer om krigets lidanden än något annat folk.

Detta säger oss naturligtvis väldigt lite om regimens fredsvilja, men desto mer om regimens taktik att gömma sig bakom sitt folk. Men dessutom är resonemanget ologiskt.

För enligt samma logik borde det folk vara det minst fredsälskande som varit minst utsatt för krigets ohygglighet. Och vilket folk skulle det vara? Om vi räknar från 1814 och framåt, så är det faktiskt det svenska folket. Vi har varit så förskonade från krigets fasor att man hos oss snarast borde vänta sig en närmast total avsaknad av fredsvilja – kanske rentav en viss avsky för freden. Det är inte att undra på att Sovjet finner det nödvändigt att i all välmening försöka diktera innehållet i svensk neutralitetspolitik.

I själva verket är det högst troligt att de flesta människor föredrar fred framför krig, oavsett var i världen de bor. Nu är det dessvärre inte så att vi får fred bara genom att älska freden (och dessbättre så att vi inte får krig bara genom att älska kriget). Något annat måste till.

Vad är då detta andra? Lasse Pettersson vet besked: det finns människor som tjänar pengar på rustningar. Men sådana människor finns bara i väst.

I de socialistiska staterna finns det inte heller några grupper som kan tjäna pengar på krigsindustri. Det som är en nödvändig del för att hålla igång det kapitalistiska systemet, alltså krigsindustrin, är bara en belastning för ekonomin i ett socialistiskt land.

Detta påstående får dock bara mystiken att tätna. Varför rustar socialistiska länder överhuvudtaget, om ändå alla de hemska krigsprofitörerna redan är likviderade? Varför väljer socialistländerna att belasta sina ekonomier med rustningar? Om det är sant, som socialismens teoretiker försäkrar, att socialismen leder till välstånd och kapitalismen till utarmning, varför trappar man inte ner lite grann på rustningarna, låter välståndet explodera och övertygar resten av världen med exemplets makt?

Jag vet inte vad Lasse Pettersson har för svar på den frågan, men kommunismen som statsbärande sovjetisk ideologi har ett svar: socialistländerna är inringade av en fientlig kapitalistisk omvärld och måste försvara sig.

Idén att kapitalismen leder till krig är emellertid fullkomligt förfelad. Det enklaste sättet att demonstrera detta är att peka på historien. Det mest kapitalistiska århundradet i världshistorien (hittills, får vi hoppas) var 1800-talet. Detta var också det hittills fredligaste århundradet i världshistorien.

Tiden före kapitalismens genombrott dominerades av en totalitär ideologi (den absoluta monarkin, kungadömet av Guds nåde). Vår egen tid, 1900-talet, har inneburit en come-back för totalismen, fast Gud har bytts ut mot folket eller rasen eller proletariatet. Absoluta monarker och totalitära diktatorer tänker inte i termer av ekonomisk lönsamhet, de tänker i termer av territoriell överhöghet. 1800-talet med dess kapitalism och dess ekonomiska lönsamhetstänkande var ett kort andningshål i världshistorien.

Jag förnekar inte att det finns krigsprofitörer. (Jag tror dessutom att de äter sig lika feta på östs rustningar som på västs.) Men att betrakta dem som orsaken till krig och rustningar är nonsens. När allt kommer omkring har det i alla tider funnits likplundrare som kommit ut på slagfälten när härarna har slaktat varandra färdigt, profiterat på de stupade och använt bytet till att åtminstone hålla sin privata ekonomi igång så gott det går. Ska vi fördenskull betrakta krigen som ett resultat av en konspiration av likplundrare?

Är månne döden rentav en uppfinning av begravningsentreprenörerna? När allt kommer omkring tjänar de ju grova pengar på den.

Eskilstuna 30 juni 1983
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Folket 6 juli 1983.


1) Av en kommunist vid namn Sofi Lundwall i Folket 27.3.82, i en kort insändardebatt som jag missat att lägga ut på nätet.

2) Jag har sökt uppgifter om denne Ulf Oldberg på nätet. Utöver att han skrivit denna bok har jag funnit att han varit lärare i Malmberget och senare i Haninge och att han politiskt företräder vänsterpartiet.

3) Sveriges kommunistiska parti (tidigare Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) var och är ett marxistiskt parti som tog avstånd från Sovjetunionen.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.