Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Fred och ekonomi

En ekonom vid namn Kenneth Hermele har yttrat sig i Obs! Kulturkvarten och talat om för oss varför ekonomer aldrig kommer att bilda en förening mot kärnvapen utan tvärtom måste stödja kapprustningen. Hans inlägg visar i ett nötskal vad det är för fel på världen av idag (i varje fall den ekonomiska vetenskapen av idag) och varför vi inte kommer att få fred i vår tid.

Hermeles resonemang har tre steg som bildar en perfekt cirkel:

1. Ekonomer uppfostras till att tro på en perfekt marknadsekonomi helt fri från statliga ingripanden.

2. I dess teorier, som de stackars försvarslösa ekonomerna matas med, ingår det att krig och rustningar är lönsamma – m.a.o. att stater måste rusta och föra krig för att den från staten fria, perfekta marknadsekonomin ska fungera så perfekt som den bara kan fungera när staten inte lägger sig i.

3. För att hålla kapitalismens hjul igång duger vilken verksamhet eller sysselsättning som helst, den må vara aldrig så improduktiv. Typexempel: Lord Keynes’ förslag att sysselsätta arbetare med att gräva upp och fylla igen hål. Rustningar fyller denna funktion. De är totalt improduktiva.

Det första påståendet är en ren och skär lögn, med tonvikt på "skär". Ekonomer indoktrineras inte i den fria, ohämmade marknadens teori, de indoktrineras i statsinterventionistisk teori. Den dominerande ekonomiska skolan under hela efterkrigstiden har varit keynesianismen, vars kärnpunkt är att marknadskrafterna ska styras via den statliga konjunkturpolitiken. Det finns konkurrerande skolor som monetarismen och utbudsekonomin, men dessa tvistar med keynesianerna endast om hur marknaden ska styras, inte om själva grundtesen, att den ska styras. Verkliga frimarknadsekonomer är så gott som helt okända för ekonomistuderande. På sin höjd nämns deras namn någon gång i en parentes eller en fotnot.

Detta står fullkomligt klart från Hermeles egen framställning. För om han kan plocka fram Lord Keynes som exempel på en företrädare för ohämmad kapitalism, då kan han knappast ha en aning om vad ohämmad kapitalism egentligen är. Det är något som ligger helt utom moderna ekonomistuderandes cirklar eller deras lärares cirkelresonemang.

Om han hade kommit i kontakt med den fria marknadens förespråkare, då hade han rimligtvis vetat att de har ett förkrossande svar på hans påstående nummer två. Krig och rustningar är inte lönsamma. Deras lönsamhet är ett sken. Högkonjunktur eller "boom" inom rustningsindustrin innebär att resurser tas från andra delar av ekonomin. Hausse i svärd innebär baisse i plogbillar. Den ytlige iakttagaren och den keynesianskt skolade nationalekonomen ser att rustningsindustrin skapar sysselsättning, och drar de slutsatser Hermele drar: "Rustningar är lönsamma. Krossa lönsamheten!" Den verklige frimarknadsekonomen ser djupare. Han ser att motsvarande arbetstillfällen går förlorade inom plogbillsindustrin. Han har läst sin Bastiat och sin Henry Hazlitt. (Den bästa och koncisaste framställningen av det här problemet finns i Henry Hazlitts Economics in One Lesson, som i sin tur bygger på Frédéric Bastiats "Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas" – "Vad som syns och vad som inte syns".)

Keynesianismens grundidé är att hålla ekonomin igång med artificiella medel – genom kreditexpansion uppbackad av statligt tryckta papperspengar, i sin tur uppbackade av våld och hot om våld. (Ingen vettigt funtad homo economicus skulle ta i dessa papperspengar, om inte lagen tvingade honom att acceptera dem som betalningsmedel.) Detta går under namnet "konjunkturpolitik".

Den verklige frimarknadsekonomen vet att sådana artificiella högkonjunkturer är ett febertillstånd i ekonomin, inte ett tecken på hälsa. Han förvånas inte när baksmällan inställer sig i form av stagnation, recession, depression. Han vet att konjunkturcykeln emanerar från statens styrning av penningväsendet. Han har studerat sin Ludwig von Mises. Han påbörjade sina studier 1912 och ändrade inte uppfattning när det blev opportunt omkring år 1936.1

Vad beträffar freden så vet den verklige frimarknadsekonomen att det finns två sätt att umgås med sina medmänniskor: man kan bedriva handel med dem, erbjuda sina produkter i utbyte mot deras – eller man kan underkuva dem och plundra dem, ta deras produkter utan att ge någonting i gengäld. Han vet vilken av dessa vägar som leder till fred och vilken som leder till krig. När krig är oundvikligt ser han vilka som är angripare och vilka som är försvarare. Han kallar inte stråtrövarna för "fredsälskare" och handelsmännen för "krigshetsare". När handelsmännen är i en sådan knipa att de inte ser någon annan utväg än att sälja vapen till stråtrövarna i utbyte mot tämligen värdelöst krimskrams – då vet han fortfarande att huvudskulden vilar på stråtrövarna, och han försöker inte skapa fred genom att ta ifrån handelsmännen det enda levebröd som nu står dem till buds.

Om frimarknadsekonomernas stämma kunde göras hörd, om de fick tillbaka de lärostolar som rätteligen tillkommer dem, då skulle vi ha tagit ett stort steg mot varaktig fred.

Människor som ställer sig på fredens barrikader och ropar "Krossa kapitalismen!", däremot, gör bara de kommande krigen alltmer oundvikliga.

Eskilstuna 26 april 1983
Per-Olof Samuelsson

Detta inlägg sändes i Obs! Kulturkvarten 3 maj 1983. Hermele återkom med en replik som jag inte gavs chansen att besvara.

Replik

Jag vet inte om jag ska känna mig smickrad eller ej över att Obs-redaktionen utnämner mig till ekonom. Att Kenneth Hermele glider förbi hela mitt inlägg med närmast total tystnad är däremot nästan oförtjänt smickrande. Det visar att han anser mitt resonemang väl kvalificerat att vidarebefordras till glömskan.

I sitt nya inlägg (Obs 5.5.83) ger Hermele några konkreta exempel på vad ekonomer skulle kunna göra för freden. Ett är att räkna ut exakt vad rustningarna kostar.

Men detta är en fullkomligt onödig uppgift. Att rustningarna tar resurser från alla andra delar av näringslivet är en självklarhet. Det är inte bara jag och Henry Hazlitt som säger det, sunda förnuftet säger det också. Vi vet också att rustningarna är gigantiska. Inga långa och kostbara utredningar erfordras för att komma fram till att summan är gigantisk. Var decimalkommat ska sitta i denna summa har rent kuriosavärde.

Frågan är varför så mycket pengar läggs ned på rustningar. Och den frågan kan inte kopplas bort från frågan vilket samhällssystem som hotar freden. Totalitära stater lever på att utplundra sin egen befolkning. Detta leder till att ekonomin körs i botten. I det läget måste den totalitära staten antingen braka samman (eller "vittra sönder", som det heter i marxistisk terminologi), eller också ge sig på och försöka plundra sina grannar. Grannarna måste då rusta för att avvärja hotet.

Allt Kenneth Hermeles och många andras prat om rustningarna som en utväxt av kapitalismen är kalkylerat att dölja detta enkla faktum. Men det är helt enkelt inte sant att vårt försvar detonerar minor i våra farvatten bara för att minfabrikanterna ska få avsättning för sina produkter. Minorna detoneras därför att ryska folket inte kan mätta sina magar med sina ledares braskande fredsparoller, och snart inte heller kan mätta sina ledares magar. Det behövs ett nytt plundringsobjekt, och detta håller nu på att utforskas.

Visst kan det vara sant att vapenfabrikanter äter sig feta på det som just nu sker utanför Sundsvall.2 Det är också troligt att det afghanska folkets frihetskamp bekostar deras efterrätt. Men detta är en sidoeffekt, inte en grundorsak. Dessutom tycker jag i det här fallet att de har förtjänat ett skrovmål. Moralisk indignation reserverar jag för de vapenfabrikanter som också tjänar pengar på den ryska upprustningen.

Eftersom jag tror att sanningen i det långa loppet gagnas av en fri debatt, hälsar jag Kenneth Hermele välkommen att bemöta dessa synpunkter, om han kan. Men hans program för "fredsälskande ekonomer" måste avvisas kategoriskt. Dess enda syfte är att dränka grundfrågorna i ett moln av siffror.

Eskilstuna 6 maj 1983
Per-Olof Samuelsson

Obs-redaktionen fann mina synpunkter "intressanta" men ville inte lämna utrymme åt ytterligare replikväxling. "Andra debatter tränger på."


1) Årtalen syftar förstsås på utgivningsåren för Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel respektive General Theory.

2) Det försiggick ubåtsjakt utanför Sundsvall i maj 1983.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.