Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Hur bekämpa vidskepelse?

En person vid namn A. E. Vaattovaara (om vilken jag för övrigt inte vet något alls) skrev en insändare i Eskilstuna-Kuriren 6 juli 1983 under rubriken "Religion och magi vår tids pestepidemi", där han ondgjorde sig över den växande ockultismen och "nyandligheten". För at ge lite kontext ska jag citera honom rätt utförligt:

Den första negativa konsekvensen av detta blir naturligtvis att man börjar tänka på ett naivt, sjukligt sätt som strider mot vår kända verklighet och mot vetenskapligt fastslagna fakta och konstaterade realiteter. Man börjar leva i en fantasivärld, där allt sunt förnuft och erkänd logik ignoreras totalt. Kända naturlagar och vetenskapliga principer sätts ur spel och i många fall slösar man bort tid, krafter och pengar på att dyrka obefintliga "makter" av de mest absurda slag.

Den andra negativa konsekvensen blir följaktligen mentalsjukdom. När man börjar tänka på ett antivetenskapligt sätt, trots att man i de flesta fall har blivit uppfostrad enligt folkligt (d.v.s. förnuftigt vetenskapligt) tänkesätt uppstår det oftast en intellektuell och emotionell konflikt i det högre medvetandet och detta leder oundvikligen till ett ovanligt och onaturligt sinnestillstånd, som bildar grogrund för schizofreni, paranoia och många andra psykiska sjukdomstillstånd.

Den slutliga tredje konsekvensen av "andligt tänkande" blir rent samhällsfarligt – skadlig påverkan. Man försöker väcka släktingars och vänners intresse för antivetenskapliga idiotier och många får sig själva, sina liv och sin framtid förstörda. Och de därpå ökade psykiska skadorna kan leda till ett mycket kraftigt utvidgat narkotikamissbruk, våld och kriminalitet.

Så här långt har jag ingen annan invändning att resa än att Vaattovaaras farhågor förefaller något överdrivna. Men slutklämmen reagerade jag emot:

Det är mycket hög tid att samhället börjar vidtaga mycket hårda motåtgärder mot den organiserade övertron och samtidigt erbjuder alternativa lösningar på alla de problem som ligger bakom detta. Det är förvisso inte så enkelt som det låter – nej, detta är ett gigantiskt problem som spänner över ett mycket brett fält. Men, som sagt var, någonting måste göras! Innan katastrofen blir ett faktum.

A. E. Vaattovaara tror uppenbarligen att man kan utrota vidskepelsen i världen genom att förbjuda den, och att vetenskapen och förnuftet kommer att segra genom att vi inför hårda straff mot ovetenskap och oförnuft. Lögnen ska skrämmas till tystnad och sanningen subventioneras, och så ska allt bli bra, kan man förmoda.

Tillåt mig påpeka att kampen mellan vetenskap och vidskepelse har en historia – och att denna historia är renons på fall där vetenskapen segrat genom att samhället vidtagit hårda motåtgärder mot vidskepelsen. Det är betydligt lättare att hitta historiska exempel som pekar i motsatt riktning.

Lysenkoismen (för att ta ett känt exempel) har aldrig slagit rot i västerlandet, och ändå har "samhället" aldrig "åtgärdat" den på minsta vis. I Stalintidens Sovjet däremot upphöjdes denna specifika vidskepelse till officiell doktrin – uppbackad av hårda motåtgärder mot Lysenkos vetenskapliga motståndare.

Tillåt mig också påpeka att det aldrig varit "samhället" sådär i största allmänhet som drivit vetenskapen framåt. Det har gjorts av enskilda vetenskapsmän eller av små grupper, ofta under hård kamp med ett "motåtgärdande" samhälle.

Det var t.ex. inte "samhället" som vid Nya Tidens början gjorde upptäckten att jorden är rund och roterar runt solen. Upptäckten gjordes av enskilda forskare – av vilka flera fick plikta dyrt för sina "samhällsfarliga" kätterier.

Det är en mycket vanlig (och mycket vidskeplig) villfarelse som ligger i botten på Vaattovaaras rekommendationer. Det finns bara ett sätt att övertyga sina medmänniskor, och det är att använda rationell övertalning. Tvång fungerar inte. Men de som är för lata för att resonemangsvis övertyga andra tror sig ha funnit en genväg – via samhällets tvångs- och våldsapparat, staten. Men genvägen är en återvändsgränd. Den fungerar lika lite på tefatstroende som den en gång gjorde på Galileo.

Eskilstuna 7 juli 1983
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 12 juli 1983. Vaattovaara återkom med en replik 18 juli:

När jag förelog hårda samhälleliga motåtgärder mot all slags övertro, så menade jag absolut inte att man skulle förbjuda sådan eller vidta våldsåtgärder.

Nej, jag syftade närmast på en alldeles fredlig och demokratisk lösning, bl.a. en intensiv propagandakampanj mot vidskepelse.

Man skulle alltså bevara de antivetenskapliga rörelsernas nuvarande friheter och rättigheter, men samtidigt motarbeta deras idéer genom en mycket bred och ambitiös upplysningsverksamhet, riktad till hela befolkningen. Man skulle således sätta in alla statliga [min kursivering] och frivilliga krafter på att informera så många som möjligt om den erkända vetenskapliga världsbilden och dess förträfflighet framför övriga tänkesätt. Likaså skulle man påminna alla om att vidskepelse aldrig är nödvändig eller behövlig i något sammanhang, det må sedan gälla filosofi, politik, medicin, psykologi/psykiatri, sexualitet, kosmologi, naturvetenskaperna, "livets mening (?!)" eller vad som helst.

Och härmed hoppas jag att P. O. Samuelsson och alla andra har fått en mer korrekt uppfattning om mina positiva avsikter, min goda vilja och ansvarskänsla.

Jag önskar jag kunde känna mig helt lugn efter A. E. Vaattovaaras lugnande försäkringar i EK 18.7. Men mina nerver fortsätter att dallra.

Om Vaattovaara vill sätta in sina egna (och eventuellt andras) frivilliga krafter på en brett upplagd informationskampanj, finns det inget att invända. Men det är oroväckande att han också vill sätta in statliga krafter i sin kampanj. Det finns inget som säger att staten skulle vara speciellt väl skickad att skilja ut vetenskap från vidskepelse. Om något, bör staten förhålla sig strikt neutral i världs- och livsåskådningsfrågor.

Dessutom måste jag sätta ett stort frågetecken för uttrycket "den erkända vetenskapliga världsbilden". Erkänd av vem? Av A. E. Vaattovaara? Av staten? Av vetenskapsmännen själva? Om det är det sista som avses, då måste det sägas klart ifrån att vetenskapsmännen ofta är inbördes oeniga, och att det knappast kan förhålla sig annorlunda så länge vetenskapen är fri. Vidare är det som är "allmänt erkänt" idag inte detsamma som det som var "allmänt erkänt" under medeltiden, och det finns ingen anledning förmoda att det inte kommer att ändras betydligt också under kommande sekler.

Kort sagt vet jag inte vad det är för vetenskaplig världsbild Vaattovaara propagerar för, och inte heller om det verkligen är vetenskaplighet han är ute för att främja och inte någon ny form av blind auktoritetstro.

Specificera!

Eskilstuna 18 juli 1983
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 21 juli. Vaattovaara återkom 27 juli:

Begreppet "världsbild" är mycket vidsträckt och diffust, och jag medger att det kanske var ett misstag av mig att uttrycka mig så diffust. Jag är också fullt medveten om att vetenskapsmän är inbördes oeniga i allra högsta grad i enskilda frågor och tankegångar. Men både jag, P. O. Samuelsson och alla andra kan nog vara eniga om att de allra flesta vetenskapsmän erkänner dessa fakta, för att bara visa några få exempel:

– de "högre" eller "dolda makter" (exempelvis gudar, änglar, onda andar, avlidna människors andar m.m.) som man betraktar som realiteter inom olika former av religiöst, magiskt och ockult tänkande är ej verkligt existerande.

– universum uppstod inte som följd av någons eller några levande intelligensers vilja, utan skapade slumpmässigt enligt Big Bang teorin (som alla bör känna till)

– alla "paranormala" eller "övernaturliga" fenomen, upplevelser och erfarenheter kan ges en fullt naturlig och "normal" förklaring (exempelvis djuppsykologiska verklighetsförvrängningar, hittills oupptäckta naturlagar, olika former av missförstånd, bristfälliga undersökningsresultat m.m.)

Av dessa allmänt erkända, obestridliga fakta och vissa andra grundläggande data och principer kan man plocka ihop en enkel, klar och konsekvent vetenskaplig världsbild, som rimligen borde vara varje förnuftig människas självklara verklighetsuppfattning.

Slutligen måste jag säga att jag absolut inte kan se något felaktigt i att blanda in staten i en målmedveten och ansvarskännande informationskampanj mot den farliga vidskepelsen i alla dess gestalter. Om akademisk expertis med hjälp av statligt ekonomiskt stöd kan ersätta lögner och övertro bland folket med sunt förnuft, så är det ju enbart bra och nyttigt på alla sätt!

Och härmed kan nog denna debatt förklaras som definitivt avslutad.

Jag tycker det är svagt av A. E. Vaattovaara att förklara debatten avslutad så fort han får en smula mothåll. Med den attityden lär han aldrig bli någon stor folkbildare eller oförvägen kämpe för Det Sannas och Det Rättas sak. Möjligen kan han bli en auktoritär vuxen som snoppar av oppositionella barnungar med ett ampert: "Nu talar vi inte mer om den saken!" Själv ogillar jag att bli behandlad som en barnrumpa och fortsätter alltså.

Låt mig först för undvikande av missförstånd deklarera att jag inte tror på Gud eller några "högre" makter, och att jag anser att mycket skulle vara vunnet om all gudstro försvann ur världen. Men A. E. Vaattovaaras metoder förfelar sitt syfte.

Man kan för det första inte upplysa folk bara genom att hänvisa till Vetenskapsmännens Samlade Auktoritet. Tvärtemot vad Vaattovaara påstår rör sig vetenskapsmännens oenigheter inte bara om oväsentliga detaljer utan ofta om fundamentala frågor.

Det är sålunda ett obestridligt faktum att många högst förträffliga vetenskapsgubbar (t.ex. Newton och Einstein) trott på Gud. Einstein drog t.o.m. in sin gudstro i den vetenskapliga argumentationen; han bemötte Heisenbergs s.k. "osäkerhetsteori" med det kända yttrandet: "Gud spelar inte tärning." Som ateist kan man förstås beklaga att inte alla stora forskare varit ateister, men man kan inte vägra att låtsas om saken eller undanhålla sådana obehagliga fakta för allmänheten.

För att ta ett något annorlunda exempel så är det helt enkelt inte sant att det råder 100-procentig enighet bland experterna om Big Bang-teorin – vad jag vet har inte ens dess varmaste anhängare upphöjt den från "sannolik hypotes" till "ovedersägligen bevisad sanning"1

Men även om alla forskare verkligen vore fullständigt överens om allting av betydelse, så räcker det ändå inte med att bara hänvisa till deras auktoritet. Det vore jämställbart med att uppmana skolelever att skriva av facit i stället för att tänka själva.

Vad det gäller den statliga finansieringen av upplysningskampanjer så är Vaattovaaras ståndpunkt helt enkelt omoralisk. Statlig subventionering innebär att vissa åsiktsriktningar subventioneras på andras bekostnad. I Vaattovaaras tappning skulle det innebära att en bibliskt skapelsetroende beskattas för att subventionera propaganda för Big Bang-teorin. Han skulle förmodligen inse det galna i detta, om det i stället var hans egna surt förvärvade slantar som togs i beslag för att bekosta söndagsskolor, tefatsforskning eller en akademisk lärostol åt Uri Geller. Men tvångsfinansiering är tvångsfinansiering, oavsett ändamålet.

Jag vill gärna tro mina medmänniskor om gott, och jag hoppas därför att Vaattovaaras förslag bottnar i rent oförstånd. I så fall ändrar han sig kanske, när han blir äldre och förståndigare. Lite vetenskapligt filosoferande över statens natur skulle vara en hjälp på traven.

Eskilstuna 29 juli 1983
Per-Olof Samuelsson

Också detta publicerades i Eskilstuna-Kuriren, men jag har glömt anteckna exakt datum. En lärare i Eskilstuna vid namn Curt Liljenström (1922–2006) lade sig i debatten:

I den mellan A. E. Vaattovaara och P. O. Samuelsson förda insändardebatten om "övertro" har den senare genom att belysa vetenskapens relativa karaktär också framhävt relativiteten i synen på "övertro", men inga försök har gjorts att lämna respektive kräva definition av begreppet "nyandlighet" i Vaattovaaras kritik eller att mera allmänt belysa förhållandet mellan seriös nyandlighet och vetenskap.

Liljenström skrev ytterligare ett par saker som är så besynnerliga att de förtjänar att citeras för sin besynnerlighets skull:

Boken The Act of Will (Viljeakten) om (psyko)syntes mellan vilja och osjälvisk kärlek i en "transpersonalisering" som förflyttar intresset från Egot till "Det allomfattande" har genom hänvisning till Jesus eget gudsförhållande givit mig en djupare insikt i den kristna kärlekslärans väsen än alla utläggningar hittills av "etablerade" präster och predikanter.

Och:

Kvantfysikens forskningsresultat tycks visa att medvetandet medverkar i den yttersta (subatomära) verklighetens manifestationer helt annorlunda än man hittills har tänkt sig. Vid försöken att verbalt beskriva nämnda fenomen har beskrivningarna vidare synts likna den religiösa mystikens uttalanden på sätt varom ytterligare översiktlig information står att erhålla i uppsalaastronomen Peter Nilsons recensioner i DN 1982-07-23 ("Kvantmekaniken nära den österländska visdomen"). Den seriösa nyandligheten har drag av den tyska 1200-talspriorn Mäster Eckharts kristna mystik.

Krossa relativismens hydra!

Det är uppenbarligen lätt att bli missförstådd även av mycket välvilliga människor. I en insändare om "seriös nyandlighet" får jag något slags beröm av Curt Liljenström för att ha belyst "vetenskapens relativa karaktär" och därmed också "relativiteten i synen på övertro". Relativism är i själva verket vad jag minst av allt förespråkar.

Jag ska försöka belysa detta med två ganska olikartade exempel.

1. Det är uppenbart att jorden var precis lika rund och snurrade runt solen med precis samma fermitet före den kopernikanska revolutionen som efter densamma. Att vetenskapen går framåt och upptäcker nya sanningar innebär inte att den är relativ, utan bara att det tar tid att upptäcka hela sanningen om verkligheten. Att villfarelser ibland tas för vetenskap innebär inte heller att vetenskapen är relativ, bara att det tar tid att upptäcka och utrota villfarelser. Sanningen är alltid absolut, och det enda som kan kallas relativt är vår relativa okunnighet om den.

2. Det finns en i våra dagar allmänt accepterad teori med hög vetenskaplig status (d.v.s. det finns ett stort antal professorer som skriver under på den), som går ut på att våra måttenheter för rum och tid (centimetrar, sekunder, o.s.v.) växer och krymper alltefter den hastighet med vilken vi rör oss. Det finns bara två möjliga omdömen om denna teori: antingen är den felaktig (absolut felaktig), eller också har jag missuppfattat den. Något tredje gives icke.

Något som jag tror är oförstått i alla debatt om relativism är detta: att själva begreppet "relativitet" är meningslöst, om det inte finns något absolut att relatera det relativa till. Ett belysande exempel är begreppen "höger" och "vänster" (i deras egentliga bemärkelse, inte deras överförda politiska, som utgör en begreppshärva för sig).

Vad som är höger respektive vänster sida av en gata (eller ett rum eller ett hus eller vad som helst) är självfallet relativt; det ändras ju när man vänder på sig. Vad som inte är relativt utan absolut är högra och vänstra sidan av kroppen. Din högerhand kan aldrig bli en vänsterhand och din högerfot aldrig en vänsterfot, hur mycket du än slår knut på dig själv.

Poängen här är att om termerna "höger" och "vänster" inte hade någon absolut bemärkelse, så skulle vi inte heller kunna använda dem i deras relativa bemärkelse. Du kan t.ex. inte veta om du framför ditt fordon på högra sidan av vägen eller ej, om du inte vet på vilken sida av kroppen din högerhand sitter.

Till övriga på denna spalt publicerade villfarelser i denna debatt hoppas jag få återkomma.

Eskilstuna 12 augusti 1983
Per-Olof Samuelsson


1) Här måste jag lägga in en brasklapp. Einsteins "tärningsspelande Gud" var med all sannolikhet menad som en metafor. Vad beträffar Einsteins inställning till religionen har jag hittat en webbsida, Einstein: Science and Religion, med en mängd citat som den som är intresserad kan studera.

Newton var visserligen religiös och skrev en del om religion, men hans religion påverkade inte nämnvärt hans naturvetenskapliga forskningar. (Enda undantaget här är hans uppfattning om "absolut rum" och "absolut tid"; han betraktade dessa som "Guds sätt att tänka".)

Och vad slutligen "Big Bang" beträffar, så må det råda hur mycket konsensus som helst om teorin, men jag tror ändå inte på den – eftersom den implicerar att universum vid någon viss tidpunkt av en ren slump skulle ha uppstått ur intet. En sådan idé är precis lika vidskeplig som idén att Gud en gång skulle ha skapat världen ur intet; det är i själva verket bara en sekulariserad variant av samma teori. – Och om jag vore skattebetalare, skulle jag protestera högljutt mot att mina skattepengar används i propagandakampanjer för en sådan teori!

En detalj jag bör rätta till är när jag skriver att Kopernikus upptäckte "att jorden är rund och roterar runt solen". Att jorden är rund och inte platt var faktiskt känt redan av de gamla grekerna.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.