Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Om fondmotståndet

Löntagarfonder är ett djävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit.
– Kjell-Olof Feldt

Som bekant blev löntagarfonderna aldrig införda i sin ursprungliga extrema form, men när jag skrev detta 1983 var risken överhängande.

Jag är ganska pessimistisk angående möjligheten att förhindra fondsocialismens genomförande. Jag tvivlar på att det svenska näringslivet har den moraliska nerv som krävs för att bjuda ett effektivt motstånd. Ljudstyrkan i protesterna övertygar mig inte.

Låt mig för att belysa saken ta upp några av de förslag som förts fram i SAF-tidningens "Fondextra", nr 22/1983.

Den allmännaste deklarationen kommer från SAF-chefen Olof Ljunggren. Han säger att "alla lagliga medel kommer att användas för att stoppa fondsocialismen".

Svagheten i denna deklaration är att det är mycket lätt för socialdemokratin att göra allt motstånd mot fondsocialismen olagligt. Jag säger inte detta enbart av paradoxlusta. De som inte har alltför kort minne minns säkert den s.k. Lidbomdoktrinen, som går ut på att lagstiftningen ska vara ett instrument för att realisera politiska målsättningar; en doktrin som bl.a. avsatt en bevissäkringslag, en angiverilag och en generalklausul mot skatteflykt.

Ljunggren föreslår också att vi bör försöka utnyttja den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Jag sympatiserar med den idén, men jag fruktar att den är alltför långsam och att fonderna för länge sedan är ett fullbordat faktum innan Europadomstolen fäller sitt utslag.

Den oftast föreslagna motåtgärden mot fonderna är att kräva en folkomröstning. Jag tror dessvärre att den idén är förfelad. För blir det en folkomröstning alls, så kommer den säkert att handla om detaljer i fondförslaget (som t.ex. om fonderna ska vara 5 eller 24, om det ska vara direktval eller ej, om det ska sättas tak vid 99% eller 49% eller 9%, osv.). Väljarna kommer med största säkerhet inte att ges något rakt nej-alternativ att rösta på.

Man behöver inte vara överdrivet cynisk för att inse detta, bara en smula historiekunnig. I folkomröstningen 1957 röstade en knapp men klar majoritet mot ATP-reformen. Ändå genomfördes den. De flesta minns säkert att detta berodde på att motståndarna var splittrade på två linjer. Men alla minns kanske inte detta: att borgerligheten hade velat ha en omröstning med bara två alternativ, obligatorium eller frivillighet, men att socialdemokratin, mot borgerlighetens vilja, genomdrev en omröstning med tre linjer, en tvångslinje och två frivilliglinjer.

En något annorlunda metod praktiserades i den s.k. kärnkraftsomröstningen. Här bestämde sig politikerna för att kärnkraften skulle avvecklas och lät sedan folket rösta om takten i denna avveckling (10 år eller 25 år). Alla vi som verkligen var för kärnkraft gavs helt enkelt ingen linje att rösta på.

[Ett än mer flagrant exempel är förstås folkomröstningen 1955 om övergång till högertrafik. Nästan 83% röstade den gången för att vänstertrafiken skulle behållas. Tolv år senare övergick vi till högertrafik.]

Slutsats: blir det folkomröstning om fonderna, så kommer denna omröstning oundvikligen att manipuleras till socialdemokraternas förmån. Det enda som blir spännande att se är vilken metod de kommer att använda den här gången.

Det finns flera förslag som går ut på att kraftfullt markera ett avståndstagande från fonderna: demonstrationer, lockout, endagarsstrejk. Jag tror alla sådana manifestationer är verkningslösa. Det tjänar förmodligen lika lite till att demonstrera mot fonder som att demonstrera mot kapprustning. En lockout har det onda med sig att den skulle drabba fondanhängare och fondmotståndare lika, och skulle i värsta fall kunna leda till att fondfrågan uppfattas som en klasskampsfråga i traditionell socialistisk bemärkelse.

De enda förslag som är tillräckligt drastiska för att ha någon verkan är de som framförs (i något olika varianter) av Lars Hedegård, Harry Faulkner och Torgny Lundgren: gå i strejk! Om samtliga Sveriges företagare (eller åtminstone en majoritet av dem) samfällt upphörde att företa sig något, då skulle kanske socialisterna äntligen inse att även de behöver den fria företagsamheten.

Det är inte säkert att ens detta är nog. Möjligen är det just detta socialisterna sitter och väntar på: att företagarna ska lägga av, så att deras egendom kan konfiskeras för det allmänna bästas skull.

Av detta skäl menar jag att en strejk måste åtföljas av ytterligare en åtgärd: massiv kapitalflykt. Företagarna bör inte bara lägga av att arbeta, de bör också ta alla sina likvida tillgångar och sätta dem i säkerhet utom landet. Detsamma bör alla aktieägare göra, liksom var och en som har den minsta lilla krona investerad någonstans i det svenska näringslivet. Fasta tillgångar bör i största möjliga utsträckning säljas, och förtjänsten tas ur landet. Det ska helt enkelt finnas så lite som möjligt kvar för fonderna att konfiskera.

Det här förslaget är inte helt originellt. Det har framförts, ehuru i onödigt försiktiga ordalag, av Fria Moderata Studentförbundets organ Svensk Linje, i en ledare betitlad "Till Liechtenstein" (SvL 3-4/82).

Ledarskribenten påpekar, med all rätt, att "om pengarna försvinner ur landet finns ju alltid chansen att de kommer tillbaka då fonderna avskaffats. De pengar som plöjts ner i löntagarfondernas svarta hål kommer vi däremot aldrig att se skymten av igen".

Svensk Linje vill inte direkt rekommendera kapitalflykt, eftersom det skulle strida mot svensk valutalagstiftning. Och jag förmodar att mina läsare redan gjort samma reflektion: att jag sitter här och uppviglar till lagbrott.

Men detta visar bara att det är hög tid att ifrågasätta och bekämpa denna valutalagstiftning. Den innebär en klar kränkning av den personliga äganderätten. Om du inte har rätt att ta dina pengar vart du vill i världen, hur i all världen kan du då säga att pengarna är dina? "Allt är ditt och allt ska tagas från dig", som Pär Lagerkvist så träffande uttrycker saken. "Allt är givet människan som lån", nämligen som ett lån från Riksbanken.

Jag började med att säga att jag är pessimistisk, och jag slutar med att säga att jag har mycket liten tilltro till att detta förslag ska tas på allvar. Jag har helt enkelt väldigt svårt att tänka mig P G Gyllenhammar eller Anders Wall eller någon annan av näringslivets höjdare likvidera alla sina tillgångar och flytta till Liechtenstein, ens inför ett totalt socialiseringshot. Mitt hopp står till enstaka rakryggade småföretagare och aktiesparare, och kanske någon mera udda finanskomet.

Vad hoppas jag då uppnå med denna debattartikel? Bara spridandet av en liten, liten insikt: att det inte lönar sig att försöka försvara det fria näringslivet utan ett kompromisslöst försvar för den privata äganderätten.

Eskilstuna 8 augusti 1983
Per-Olof Samuelsson

Tillsänt SAF-tidningen, men ej publicerat.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.