Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Debatt om objektivismen i Tempus

Någon gång år 1983 fick Henrik Unné en presentation av objektivismen publicerad i Tempus. (Den tidskriften var f.ö. vid den här tiden frikostig med att ge utrymme åt både Henrik och mig.) Presentationen föranledde ett par repliker, bl.a. från en viss Claes P. Wahlin. (Jag tror, men är inte 100-procentigt säker på, att detta är samme Claes Wahlin som numera rätt ofta skriver på Aftonbladets kultursida.) Wahlin var mångordig, men vad han skrev bör framgå rätt klart av mitt svar nedan, så jag ska bara citera hans slutkläm:

Jag är rädd för att hr Unné har blivit en smula berusad av Ayn Rands skrifter – vilket han inte är ensam om, Rand var, och är kanske, föremål för en veritabel kultbildning i USA – men som vi alla vet varar inte rus för evigt. Och när hr Unné repat sig kanske det skulle passa bra med att leva upp till sin egen uppmaning: ta reda på lite fakta!

Psykologiserande trams!

Fakta om Ayn Rand

Henrik Unné har välvilligt (och i den intellektuella arbetsdelningens namn) överlämnat polemiken mot Claes P. Wahlin åt undertecknad.

Mitt helhetsintryck av Wahlins inlägg i Tempus 83:34 är att han låtit sig berusas av sin egen skrivglädje och av sina egna idéhistoriska associationer. Såvärst mycket av filosofisk substans innehåller det inte. Hans kunskaper om Ayn Rands författarskap är ytliga och bristfälliga, och förefaller mig föga genomtänkta. De må imponera på ett trebetygsseminarium. De imponerar inte på mig. Min berusning av Ayn Rand är mångårig och djupgående.

Hur som helst måste mitt inlägg bli ett rent kriarättande. Alltså till verket:

1. Ayn Rand skrev någon gång i början på 60-talet att hon välkomnade frågor men inte debattinlägg, därför att hon för länge sedan tröttnat på debatter.1 Den enda slutsats man kan dra av detta är att Ayn Rand hade kort tålamod (något som jag f.ö. finner fullt förståeligt). Det kan inte tas som ett uttryck för dogmatism. Det finns t.ex. ingenting i detta uttalande som hindrar mig från att debattera av hjärtans lust. Men debattfrihet måste rimligtvis också inkludera frihet att inte debattera, om man inte har lust eller finner det meningslöst.

"Dogmatism" innebär okritiskt accepterande av uppenbarade lärosatser (dogmer). Ett avvisande av dogmatism är självfallet en hörnsten i den objektivistiska filosofin. Men det ingår också i samma filosofi att man inte bör slösa bort tid och krafter på ändlösa försök att övertyga dem som inte låter sig övertygas (vanligtvis själva implicita dogmatiker).

2. Jag kan inte påminna mig att Ayn Rand någonsin sagt vare sig bu eller bä om några franska upplysningsfilosofer, specificerade eller ospecificerade. Jag vet att hon uppskattade den engelske upplysningsfilosofen John Locke, därför att han lade en ideologisk grund för den amerikanska konstitutionen. Samtidigt avvisade hon Lockes kunskapsteoretiska resonemang. (En koncis, om än något kortfattad, redogörelse för förhållandet mellan objektivism och upplysningsfilosofi återfinns i Leonard Peikoffs The Ominous Parallels.)

3. Wahlin påstår att Ayn Rand inte nämner något om romantikens mysticism, men det påståendet är direkt felaktigt. Saken tas upp i The Romantic Manifesto. Rand menar att man måste göra en klar distinktion mellan romantiken inom litteraturen och romantiken som filosofisk rörelse, och påstår att det är "pakettänkande" (package-dealing) att beteckna båda företeelserna med samma term. (Det är möjligt att hennes ståndpunkt är diskutabel. Men låt oss åtminstone diskutera utifrån vad hon verkligen sagt, inte utifrån en av Wahlin uppfunnen tystnad!)

4. "Elitism" är en mycket vag term, och därför alldeles förträfflig att använda om man vill bunta ihop olika filosofer eller olika idériktningar i ett och samma paket för att sedan ostraffat kunna kasta dem i en och samma soptunna. Wahlins resonemang om just Ayn Rands "elitism" är dessutom egendomligt undanglidande. Om jag förstått honom rätt menar han att Rands idéer i ämnet i och för sig är rätt bra, men att det är litet för mycket av det goda. (Eller kanske litet för litet av det onda?) Jag är villig att diskutera saken vidare, men då får Wahlin allt specificera vad han menar med "övermänniskotänkande" och var han drar gränsen mellan övermänniskotänkande och genuin respekt för exceptionella människor.

5. Den objektivistiska uppfattningen om socialdarwinismen är klar och otvetydig. Spencer och hans likatänkande hävdade att kapitalismen var bra därför att den på sikt skulle gagna människosläktet genom något slags "naturlig avgång" av allt som var ofullkomligt eller mindre livsdugligt. Objektivismen avvisar detta resonemang, därför att det innebär ett försök att legitimera kapitalismen på kollektivistiska grunder (människosläktets väl snarare än individens oförytterliga rättigheter). Det är av samma skäl som objektivismen avvisar utilitarismen i Benthams och Mills tappning ("största möjliga lycka åt största möjliga antal" är ett klart kollektivistiskt kriterium).

Det bör parentetiskt noteras att flera tänkare inom det "nyliberala" spektrumet är ytterligt kritiska mot Spencers socialdarwinistiska resonemang. Det diskuteras ingående i flera av Ludwig von Mises’ skrifter. (Mises’ vinkling av problemet är något annorlunda än Rands; han menar att analogin mellan djurliv och mänskligt samhälle är grundfalsk.) Murray Rothbard kallar socialdarwinismen ett "virus". Själv har jag flera gånger i den offentliga debatten påpekat nyliberalismens avståndstagande från socialdarwinismen. Ändå fortsätter denna falska koppling att poppa upp. Pakettänkande för de tankeslappa och läslata.

6. Wahlin försöker också bunta ihop Ayn Rands filosofi med den moderna sociobiologin, även om han snabbt lämnar ämnet och avstår från att fördjupa sig i det. Men hans påstående att "det finns en biologisk infallsvinkel i Rands teorier" är faktiskt totalt intetsägande, eftersom ingen gärna kan förneka att människan är ett biologiskt väsen, oavsett vad man sedan tänker i övrigt. Och när han sedan dillar vidare om en "positiv deterministisk variabel", sidsteppar han en av hörnpelarna i den objektivistiska människosynen. Objektivismen avvisar kategoriskt alla former av psykologisk determinism och hävdar människans fria vilja, manifesterad i friheten att tänka eller inte tänka.

(Personligen ogillar jag att diskutera den fria viljans problem med determinister, eftersom det är fullständigt omöjligt för mig att ta deras argument på allvar. Om en person betraktar sig själv som en automat som inte kan rå för att han tänker som han gör, då förstår jag inte vad det ska tjäna till att diskutera saken, eftersom jag skulle få samma utbyte av att diskutera med en grammofonskiva [som hakat upp sig].)

7. Jag förstår inte vad Wahlin menar med "absolut pragmatism". Pragmatismen är en filosofi som upphöjer principlösheten till högsta princip och hävdar att kriteriet på en teoris sanning är om den "fungerar" eller ej. Jag förstår inte heller hur Wahlin mäktat genomföra en trebetygsuppsats om Ayn Rand utan att upptäcka vad hon tänker om pragmatismen. Jag kan bara gissa mig till att hans okunnighet "fungerat" för honom.

8. Det är i och för sig legitimt att, som både Wahlin och Arne Åhman gör, leta efter idéhistoriska föregångare till Ayn Rand. När allt kommer omkring levde och skrev hon inte i ett historiskt vakuum. Men det får ju inte, som hos Wahlin och Åhman, urarta till rena gissningslekar. För att ta Wahlins exempel, så tror jag säkert att man kan hitta en koppling mellan Grotius och Rand – kanske inte en direkt koppling, men möjligen via Locke och Jefferson. Att hon skulle ha influerats av de franska 1700-talsmaterialisterna förefaller mig däremot närmast bisarrt. (När det gäller förhållandet mellan kropp och själ – materialism kontra idealism – känner jag bara till en filosof under nya tiden vars tankar har någon avlägsen likhet med Rands, och det är Spinoza. Men man kan inte identifiera två filosofier med varandra bara på grundval av någon enstaka detaljöverensstämmelse – vilket är ytterligare ett av felen med Wahlins och Åhmans sätt att resonera.)

9. Wahlins grundtes (om man nu kan tala om en sådan i den allmänna röran) är att Ayn Rand var duktig på politisk filosofi men en dålig metafysiker. Inget egentligt argument för tesen erbjuds, utöver ett vagt intryck av att Wahlin besitter en omfattande lärdom i ämnet.

Personligen har jag kommit till rakt motsatt konklusion – att Ayn Rands bestående filosofiska insats ligger i kunskapsteorin och metafysiken, och att hon murat en fast filosofisk grund under det moraliska och politiska bygget. Huvudpunkterna är (mycket kortfattat) att hon löst problemet med allmänbegreppens natur, och att hon påvisat hur man fastställer filosofiska axiom. (Se Introduction to Objectivist Epistemology.) Tyvärr är det också dessa delar av hennes filosofi som det är lättast att missa innebörden och vikten av, och det är definitivt ingen uppfattning som jag vill pracka på någon. (Påprackade "övertygelser" saknar värde.)

För Wahlin förefaller dock problemet vara av rent retorisk art. 2305 år av filosoferande onödiggör Ayn Rands insatser på området. Jag kan naturligtvis inte utesluta att Wahlin vet något som jag inte vet om denna ofantliga tidrymd. Men i så fall vore jag tacksam om han ville tala om för mig vad det är.

Jag borde också skriva något om Ayn Rands inflytande på nyliberalismen i allmänhet, men jag är rädd för att mitt inlägg då skulle svämma över alla bräddar, och sätter därför punkt för den här gången.

Eskilstuna 3 september 1983
Per-Olof Samuelsson

PS: Jag vore tacksam om Wahlins handledare vid universitetet ville påpeka för honom att neutrala substantiv på –ande- och –ende bildar plural med –n, och att det bara är motsvarande substantiv med realgenus som har nollplural. Det heter alltså

en studerande – flera studerande, men
ett tillrättaläggande – flera tillrättalägganden
ett utelämnande – flera utelämnanden

Inte för att det har med ämnet att göra, men sådan misshandel av svenska språket gör mig gråtfärdig.


Detta publicerades i Tempus 1983:37 under rubriken "Min berusning av Ayn Rand är mångårig och djupgående". (Rubriksättare ska alltid vara så roliga.) Wahlin återkom med en replik i nr 41; den var lika mångordig som den första; jag noterar att han så gott som ordagrant återgav några stycken i Robert Nozicks uppsats "Om det nozickianska argument". (Ja, jag vet att uppsatsen egentligen hette något annat.) Mitt svar:

Det var inte med flit jag stavade Ditt namn fel, och jag beklagar uppriktigt misstaget. [Jag hade skrivit Wahlén i stället för Wahlin.]

Det var inte heller min avsikt att bunta ihop Dig med Arne Åhman. Låt mig därför klart deklarera att jag betraktar Claes P. Wahlin och Arne Åhman som två klart distinkta personer som bör bedömas var och en efter sina egna meriter. Låt mig vidare omformulera mitt omdöme om dem sålunda: Åhman ägnar sig åt idéhistoriska gissningslekar. Wahlin ägnar sig åt idéhistoriska gissningslekar. Dessa gissningslekar sammanfaller stundom, men inte alltid. Nu behöver Du bara svara för Dig själv.

Jag vidgår också att det var fel av mig att använda ordet "influerats", när Du talat om "föregångare" och "förelöpare". Jag missade en av nyanserna i Ditt tänkande, och jag kan förstå att Du känner Dig irriterad över det, eftersom jag själv brukar känna detsamma när folk missar nyanserna i mitt tänkande.

Men detta ändrar inte mitt helhetsomdöme. För de positionsbestämningar Du anger är falska. De består, såvitt jag kan se, av att rycka någon åsikt av någon annan filosof ur sitt sammanhang, och så till sist ställa de båda åsikterna mot varandra och säga: Se där! En föregångare!2

Men med den metoden kan man göra snart sagt vilka idéhistoriska kopplingar som helst. Man kan t.ex. "bevisa" att Platon var en föregångare till Rand (han förespråkade elitism i Staten). Eller Buddha. ("Allt vad vi är är resultatet av vad vi tänkt" står det i Dhammapada, och det låter väldigt objektivistiskt.) Eller Esaias Tegnér. ("Vad du ej klart kan säga vet du ej" är en tanke som man allt som oftast finner formulerad i Ayn Rands skrifter.)

En korrekt positionsbestämning av Ayn Rands plats i idéhistorien vore både intressant och nyttig. Men ingen har hittills försökt göra detta på ett systematiskt och uttömmande sätt.

Tempus’ debattsida är knappast heller rätt forum för ett sådant företag. Vad som behövs i dagsläget är en smula rakt-på-sak-information om vad Ayn Rand står för. Henrik Unnés renodlade presentationstaktik må vara brutal och osofistikerad, men den ger en bas att stå på och diskutera utifrån. Wahlins metod leder bara till idéhistorisk isflaksjumpning.

Nu över till det nozickianska argumentet.

Ayn Rand påstår att det bara är begreppet "liv" som gör begreppet "värde" möjligt, att det bara är för ett levande väsen som saker och ting kan vara goda eller onda, och att detta i sin tur beror på att endast levande väsen konfronteras med alternativet liv eller död.

Notera här att Rand inte påstår att liv är det högsta värdet (detta är en slutsats som kan dras ur hennes resonemang, men det är inte hennes utgångspunkt). Hon tar m.a.o. inte begreppet "värde" som ett primärt, självinnehållande begrepp för att sedan högtidligt och godtyckligt proklamera att liv är det högsta värdet. Hon utgår från begreppet "liv" och härleder begreppet "värde" ur det. Hon observerar att det finns levande väsen och att de skiljer sig från den livlösa materien. Hon frågar sig vari skillnaden består, och kommer fram till att levande väsen måste skilja mellan vad som är för det och vad som är mot det, vad som är gott för det och vad som är ont för det. (Hon går sedan vidare och utreder skillnaden mellan mänskligt och annat liv, men den delen av resonemanget är irrelevant här, och var och en som har lust kan ju läsa Galts tal i Atlas Shrugged [eller "Objektivismens etik" i Själviskhetens dygd].)

Vad svarar nu Nozick och Wahlin på detta? Jo, att man lika gärna kan anta att döden är ett värde eller det högsta värdet.

Nå men anta det då, och lek inte bara med antagandet! Det finns inget värde som är lättare att realisera. Det möter överhuvudtaget inga praktiska problem. För den som verkligen är övertygad om det värdefulla i att dö skulle det räcka med att upphöra att andas.3

För den mera sofistikerade och mindre kompromisslöse dödsdyrkaren finns det andra alternativ. Han kan ansluta sig till Arthur Schopenhauers filosofi och inrikta sig på att släcka ut den kosmiska livsviljan. Eller han kan följa Hjalmar Söderbergs råd till "dem som icke vilja leva och icke kunna dö": att tillbringa sin tid vid schackbordet. Eller också kan man ansöka om en professur i den moderna språkfilosofi som vi objektivister är så blinda för.

Om man inte tar "dödsargumentet" på blodigt allvar, då reduceras det nozickianska argumentet till ren hjärngymnastik utan någon koppling till verkliga livet eller verkliga döden.

Nozicks misstag är att han inte fattat schäsen med Rands argument. Om han hade gjort det hade han varit tvungen att formulera sin invändning så här: Låt oss anta att det är begreppet "död" (och inte "liv") som gör begreppet "värde" möjligt. Och då hade han kunnat nå fram till slutsatsen att värden är meningsfulla för den livlösa materien men utan mening för människan. Och i så fall hade han kanske insett vad som står klart för mig: att det nozickianska argumentet är ett reductio ad absurdum.

Rands poäng är, för att upprepa än en gång, att "liv" inte bara är ett värde bland andra värden, som kan inta vilken position som helst på värdenas tio-i-topp-lista. "Liv" är ett begrepp utan vilket varje sådan tio-i-topp-lista vore en omöjlighet.

Notera också att Rand har en klar och otvetydig definition på begreppet "värde": ett värde är något som man handlar för att vinna och/eller behålla. Men utifrån den moderna språkfilosofins premisser kan man varken säga bu eller bä om denna definition, man kan varken acceptera eller förkasta den – eftersom definitioner enligt modern filosofi blott och bart är godtyckliga konventioner. Det är därför som varken Nozick eller Wahlin kan genomskåda argument av typen: "Cancer är en förutsättning för att bli botad från cancer; alltså är cancer ett värde." Eller: "Att ha suttit i fängelse är en förutsättning för att bli frigiven; alltså är fängelser nödvändiga för friheten."

Något man försöker undfly, undvika eller göra sig av med är inte ett värde. Det är ett "ovärde". (Jag hittar inte någon bättre svensk term för begreppet; på engelska skulle det heta "disvalue".)

Allt det här diskuteras faktiskt rätt ingående i Galts tal i Atlas Shrugged. "A zero cannot hold a mortgage over life" lyder det mest relevanta citatet.

Det här exemplet bör räcka för att visa att vad Claes P. Wahlin vänder sig emot inte är Ayn Rands filosofi, utan en egen halvförstådd, vag approximation av den. Jag ska därför inte öda mycket mer krut på resten av hans artikel. Mycket av det han säger förlorar sig i ett töcken, som jag inte riktigt är man att genomtränga. Jag ska bara försöka ge några korta punktsvar.

1. Jag tycker det är korrekt att beskriva Rands ståndpunkt när det gäller människans rättigheter som en form av naturrätt. Hennes syn på rätten bottnar i hennes syn på människonaturen.

2. Det är inkorrekt att beteckna Rand som någon typ av pragmatist, "absolut", "statisk" eller vad du vill. Jag tror Wahlin har missuppfattat saken, men jag kan dessvärre inte riktigt sätta fingret på missuppfattningen. [Det troligaste är förstås att han bara pratar strunt.]

3. Det behövs ingen utommänsklig värdeskala för att skydda mig från Henrik Unnés mordlystnad. Så länge jag inte hotar Henriks liv skyddas jag bäst av hans eget rationella egenintresse. Wahlin tycks ha missat den objektivistiska principen att våld endast får användas i självförsvar (vilket är en princip, inte en pragmatisk konsekvenskalkyl).

4. Jag tycker det är lite väl lättvindligt att avfärda Ayn Rands metafysik som "meningslösa utsagor". Jag ska inte gå in närmare på saken, då jag faktiskt diskuterar den något mera utförligt i en annan artikel, som jag hoppas snart få publicerad i ett annat forum.4

5. Ayn Rand gillade produktiva människor och föraktade parasiter. Om det är det Du menar med "elitism", så okej. Jag ogillar termen därför att den står för ett paraplybegrepp som innefattar en mängd helt andra uppfattningar. Exempel: Platons "filosofkung", eller Lenins idé om "partiets ledande roll", eller alla möjliga bördsaristokratiska uppfattningar.

6. Jag "tillber" inte Ayn Rand (jag vill betona, ifall läsarna inte redan förstått det, att den mening som Tempus satte som rubrik på mitt förra inlägg var ironiskt menad). Och jag känner mig definitivt inte "punkterad" i min "objektivistiska anda". Denna typ av gliring är en smula ovärdig. [Samt avslöjar att Wahlin är en psykologiserande skitstövel.]

Eskilstuna 10 oktober 1983
Per-Olof Samuelsson

Också denna replik publicerades. Någon uppföljning av debatten blev det inte.


1) I förordet till äldre upplagor av The Virtue of Selfishness fanns det en inbjudan att ställa frågor till "avdelningen för intellektuell ammunition" i The Objectivist Newsletter/The Objectivist, och då skrev hon (citerat ur minnet): "Frågor, inte debatter. Jag har tröttnat på debatter för länge sedan." När tidskrifterna upphörde att existera togs detta bort ur förordet.

2) Min privatsekreterare anmärker: "Är det bara jag som tänker på Chris Sciabarra här, och Ayn Rand: The Russian Radical anno 1995?" Jo, det kan jag hålla med om.

3) OK, den självmordsmetoden är kanske lite svår att använda. Men det finns ju andra.

4) Syftar på uppsatsen Varför behöver vi Ayn Rand? som jag nyligen skrivit det första utkastet till.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.