Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Hur man inte försvarar marknadsekonomin

Det följande är en replik på en understreckare i SvD 9 november 1983 signerad Johan Myhrman, professor vid Handelshögskolan. Det var ingen dålig understreckare, men jag hade några kritiska synpunkter. (Myhrman, som avled 1997, är uppenbarligen inspirerad av Friedrich von Hayek.)

Människor som angriper marknadsekonomin gör så genom att måla upp djävulsbilder, och den vanligaste av dessa djävulsbilder är den socialdarwinistiska. Vi har väl alla hört argument av den här typen: På marknaden råder djungelns lag. Den frihet frimarknadsekonomerna (alternativt moderaterna eller SAF eller nyliberalerna) förespråkar är den starkes frihet på den svages bekostnad; det är den starkes frihet att roffa åt sig och den svages frihet att duka under.

Bilden är osann. Den fria marknaden gagnar i verkligheten både "starka" och "svaga". Detta bör i och för sig vara uppenbart blott och bart utifrån det enkla faktum att den fria marknaden lett till en enorm standardökning, rentav en välståndsexplosion, för folkets breda massor.

Det är inte sant att den "starke" (i betydelsen den dugande) på en fri marknad "roffar" från den "svage". Vad som är sant är att de dugande är fria att driva utvecklingen framåt, att bryta ny mark, att innovera, att vidga de produktiva möjligheterna – och att detta innebär vidgade möjligheter också för de mindre dugande, de medelmåttiga och de mindre än medelmåttiga.

Rofferi, "djungelns lag", de starkas överlevnad på bekostnad av de svagas undergång, är företeelser som hör samman med ett ofritt samhälle, en marknad i klorna på roffare. Den starke klår den svage, där den starke har makten och den svage blott sin vanmakt.

Tyvärr har vi inte en fri marknadshushållning i våra västerländska samhällen av idag, och lyckligtvis inte heller en totalt kvävd marknad och den råa styrkans lag. Vi har en blandning. Vi kallar den blandekonomi och stoltserar med att vi undvikit ultraliberalismens Schylla likaväl som totalismens Charybdis. Jag och några till tror att detta bildspråk är vilseledande. Blandekonomin gör det svårt för somliga att se vilken del av blandningen som är välgörande och vilken som dödar.

Vill man idag försvara marknadsekonomin måste man först slå omkull den socialdarwinistiska djävulsbilden och visa fram den idealbild som den var avsedd att dölja. Man måste visa att marknadsekonomin inte är en ekonomi på någons "bekostnad" – och att en reglerad, korrigerad, styrd eller tyglad ekonomi är en ekonomi på allas bekostnad, utom de makthungrigas. Jag tror inte att någon annan och mindre kompromisslös attityd hjälper – därför att ingen annan attityd står i samklang med sanningen.

Tyvärr har marknadsekonomin vänner som ivrigt hjälper till att pensla fram djävulsbilden.

Socialdarwinismen som teori lades först fram av Herbert Spencer i efterdyningarna av Charles Darwins Om arternas uppkomst. Hans tanke var att "det naturliga urvalet har visat sig fungera ganska väl i djurriket och borde också tillåtas att verka i det mänskliga samhället". Det naturliga urvalet rensar undan det svaga och livsodugliga i naturen och tillåter det starka och livsdugliga att överleva. Samma process borde tillåtas verka i det mänskliga samhället och skulle på sikt leda till mänsklighetens fullkomning (efter århundraden eller rentav årtusenden av bitter, blodig kamp, skoningslös utrotning och "survival of the fittest").

Tanken tas upp av Johan Myhrman i en understreckare i SvD 9.11 1983. I rättvisans namn ska sägas att den redaktionella sammanfattningen (som jag smygciterat ovan) är mer naket socialdarwinistisk än Myhrmans eget resonemang. Men Myhrman hjälper till att måla fan på väggen.

Myhrman drar de idéhistoriska trådarna tillbaka från Darwin till Malthus och Adam Smith. Hans beskrivning är sakligt korrekt (såvitt jag kan bedöma), men hans slutsatser är hårresande felaktiga.

I fallet Malthus missar Myhrman den idéhistoriska poängen. Malthus’ teori är som bekant att om människorna förökar sig i geometrisk progression och livsmedelsförsörjningen samtidigt ökar i aritmetisk progression, så måste resultatet bli ständigt återkommande hungerkatastrofer, och det enda alternativet till dessa måste vara utrotning i form av krig eller andra ohyggligheter. Malthus lade fram detta som en samhällsteori. Men det väsentliga att säga om teorin är i så fall att den inte alls stämmer. Människan har förmågan att medvetet påverka båda leden i Malthus’ ekvation. Hon kan begränsa sin barnalstring (vilket ju Malthus själv rekommenderade), och hon kan med den tekniska utvecklingens hjälp öka sin livsmedelsproduktion långt utöver den aritmetiska progressionen. Människan sitter kort sagt inte i Malthus’ rävsax.

Men resten av naturen gör det. Och vad Darwin gjorde var att tillämpa Malthus’ ekvation på djurlivet. Därav hans teori om kampen för tillvaron och det naturliga urvalet, som tvivelsutan var ett stort steg framåt inom naturvetenskapen.

Paradoxen, om man så vill, är alltså att en oduglig samhällsteori visade sig leda fram till en fullt duglig naturvetenskaplig teori.

Vad socialdarwinismen innebär är att sedan s.a.s. smyga in denna odugliga samhällsteori bakvägen tillbaka in i samhällsvetenskapen.

Om det mänskliga samhället endast bestod av ett allas krig emot alla – om människor vore förmögna endast att slå ihjäl varandra, men oförmögna till produktivt arbete eller fredlig samverkan – då vore socialdarwinismen sann. Men att säga detta är också att säga att socialdarwinismen gäller endast i ett samhälle utan marknad, ett samhälle där ingen någonsin byter varor eller tjänster utan endast roffar av varandra. Att kalla detta en teori som skulle rättfärdiga marknadsekonomin är alltigenom absurt. Den må rättfärdiga vilket annat samhällssystem som helst, utom just marknadsekonomin.

Vad Myhrman säger om Adam Smith är inte bättre det. Från Smith skulle Darwin ha fått idén om en "spontan ordning", d.v.s. en ordning utan en skapare eller en medveten plan bakom.

Detta är i själva verket en omkastning av det kosmologiska gudsbeviset. Gamla tiders skolastiker resonerade från det faktum att universum är välordnat till antagandet att det måste finnas någon, en gud, bakom världsalltet som håller ordning på det. Axeln Smith-Darwin-Myhrman säger nu att eftersom det finns en spontan ordning i världen så finns det ingen gud. (Parentetiskt är detta en vantolkning av Adam Smiths ståndpunkt, men det är irrelevant för resonemanget.)

Men från det faktum att det råder ordning i universum kan man inte dra någon slutsats alls, varken en teistisk eller en ateistisk. I själva verket är det otänkbart att universum skulle sakna ordning – frågan är bara vilken ordning som råder. Någon ordning råder det alltid.

Myhrmans misstag grundar sig på en tvetydig användning av termerna ordning och oordning. När vi säger att ett skrivbord eller ett rum eller ett hus eller en samhällskropp befinner sig i oordning, menar vi vanligen att det ser ut på ett sätt som inte passar oss. När vi bringar ordning i ett virrvarr, bringar vi det i ett tillstånd som bättre svarar mot våra syften. Vi vill ha ett skrivbord där papperen ligger väl sorterade, därför att det underlättar vårt arbete; vi vill ha ett samhälle med fasta och förutsägbara regler, därför att det är lättare att leva i ett sådant samhälle, o.s.v.

Men när vi säger att samhället, naturen, universum eller den moderna poesin utgör ett kaos, menar vi oftast helt enkelt att vi inte begriper hur det fungerar. Vi vet inte varför det helt plötsligt en dag regnar tegelstenar i huvudet på oss, vi vet inte varför vi inte kan få rim och reson på Rilkes Duineser Elegien, o.s.v. Oordning betyder i det här fallet bristande kunskap om sammanhangen, och vi får ordning på universum den dag vi förstår det. Naturen som sådan och samhället som sådant är alltid ordnat, det är bara vår bristande kunskap om det som kan få det att te sig kaotiskt.

Det är otvivelaktigt att Smith upptäckte vissa sammanhang i samhället, och att Darwin upptäckte vissa sammanhang i naturen. Men detta är fullkomligt irrelevant som försvar för marknadsekonomin. Varje samhällssystem har någon ordning. Marknadsekonomin har sin. Den socialistiska eller fascistiska diktaturen har sin. Och blandekonomin har sin (bäst beskriven av Tegnér i Fritiofs saga: "Det var ej dag, det var ej natt, det vägde emellan båda").

Att marknadsekonomin är den bästa av alla ordningar är en tes som måste argumenteras från helt andra utgångspunkter. Dessvärre försöker Myhrman i hög grad argumentera på dess motståndares villkor. Han försöker t.ex. visa att den är förenlig med den altruistiska moralen, d.v.s. med idén att den enskilda människans plikt är att leva för andra, för sina medmänniskor, att hon ska sätta andras välfärd och andras intressen över sina egna rättigheter.

Och han accepterar ett visst mått av statlig inblandning i ekonomin. Detta är desto märkligare som han presenterar slagkraftiga och korrekta argument mot alla former av sådan inblandning (de utgår från en utopi eller ett nirvana) – och sedan nöjer han sig med att avvisa "överdrifter", utan att anvisa någon klar gräns mellan legitim inblandning och överdrifter. Han uttrycker sig urskuldande om dödgrävare som John Maynard Keynes (vars statsinterventionistiska premisser han misstänker är "omedvetna"). Han tassar kort sagt runt den heta gröten.

Det är uppenbart att marknadsekonomin håller på att dö kvävningsdöden. Men i denna prekära situation räcker det inte med att justera kuddens läge över dess andningsorgan.

Kudden måste ryckas undan helt.

Eskilstuna 4 oktober 1983
Per-Olof Samuelsson

Tillställt SvD, men kunde givetvis inte publiceras p.g.a. platsbrist.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.