Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Dags för tillfrysning

Med anledning av en ledare i Expressen 18 mars 1984, "Kan man tala med Sovjet?", ur vilken jag bara ska citera slutklämmen:

Låt Kreml förstå att Sverige i rent egenintresse vill upprätthålla kontakter med Sovjet, men att förbindelsernas omfattning, nivå och innehåll bestäms av Sovjets eget uppträdande.

Relationer mellan stater och individer har en sak gemensam: de mår bäst när respekten är ömsesidig.

Om Östersjön fryser till ordentligt, kan inte ryska u-båtar ta sig in i svenskt farvatten.

Och de som redan finns där, skulle tvingas stanna kvar tills provianten tar slut.

Sådan makt över vädret har vi nu inte. Men att frysa de diplomatiska förbindelserna, det borde väl ändå stå i mänsklig, politisk makt?

Vi behöver en frysrörelse – en rörelse för nedfrysning av relationerna till diktaturen i öst.

Att skicka hem alla ryska diplomater, att inställa alla officiella besök till Sovjet, att backa ut från allt samarbete med den ryska supermakten – borde det vara så svårt?

Expressen tycks vara inne ett litet stycke på den här linjen i sin ledare "Kan man tala med Sovjet?" 18 mars -84. Men finns det inte skäl att gå ännu längre?

"Det är svårt att övertyga Sovjetledningen om vår beslutsamhet om kontaktvägarna stängs", heter det. Men varför det då?

Hur skulle en total tystnad från Sveriges sida, en direkt vägran att föra dialog med den makt som kränker vårt territorium, kunna missförstås? Vad finns det att missförstå? Och om Sovjetledningen inte har förstått oss så här långt, vad har vi då att säga som skulle tänkas öka dess förståelse?

Har vi något att förlora på en total nedfrysning? Är vi rädda för att den skulle utlösa en ockupation? Att vi skulle bli ett nytt Afghanistan?

Eller vad är det som gör att vi fortfarande tror på något slags fredlig samverkan, något slags gemensam säkerhet med Sovjetmakten, på alla områden utom just i våra skärgårdar?

Vad är det som får oss att tro att en halvt avvisande, halvt tillmötesgående attityd skulle hålla oss utanför Sovjetmaktens maktsfär?

Är det kanske så att vi redan är alltför beroende av grannen i öst för att kunna lösgöra oss? Att det kanske inte finns någon väg tillbaka ur skymningslandet mellan nationell suveränitet och ömkligt beroende? Att våra handelsförbindelser österut är så vitala att vi för deras skull måste stå ut med militära kränkningar?

Att loppet redan är kört? Att världen redan är uppstyckad i en amerikansk och en sovjetisk intressesfär, att vi redan är placerade på andra sidan gränsen och att det slutliga införlivandet bara är en tidsfråga?

Och är det inte på tiden, på allra högsta tid, att vi börjar dra i de här frågetecknen och försöka räta ut dem?

Eskilstuna 18 mars 1984
Per-Olof Samuelsson

Nej, det här hade förstås inte Expressen plats för; publicerades i stället i Tempus (har dock återigen glömt anteckna exakt datum).


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.