Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Betygseländet

Terminsslutet nalkas, och därmed den själens mörka men sömnlösa natt där samvetet famlar i blindo efter en fast punkt att klamra sig fast vid. Med andra ord, det ska sättas betyg. En guldvåg ska hittas, på vilken elevers prestationer och icke-prestationer ska vägas, och varje elev placeras in i den rätta av de fem fållor som skiljer relativt får från relativ get.

För mig innebär varje betygssättningstillfälle ytterligare en anhalt på den vindlande vägen till dårhuset. För att undersöka om mina själskval är rent psykoterapeutiska eller om de till äventyrs skulle kunna ha sin upprinnelse i det omgivande undervisningsväsendets struktur, har jag tagit en titt på de riktlinjer som existerar för betygssättning. I mitt fall är det fråga om den senaste läroplanen för den kommunala vuxenundervisningen.

Och det svar jag hittat är enkelt men ganska skrämmande: det existerar inga riktlinjer alls. För läroplansförfattarna utgör detta emellertid inget större problem; de har löst det på naturligast möjliga sätt: genom att övervältra ansvaret på lärare och kursdeltagare i samverkan.

Avsaknaden av riktlinjer uttrycks med yttersta klarhet i läroplanen:

Betygen skall ges i en femgradig skala, där högsta betyget är fem. Någon given procentsats för olika betygsgrader finns inte.

Det är allt. Inte som i gamla Lgy 70, där normalfördelningskurvan gav läraren möjlighet att utnyttja sina telepatiska kunskaper om årskursen i hela landet. Inte ens som i Lgr 80, där det sägs att antalet fyror och tvåor "normalt" ska vara högre än antalet femmor och ettor. Det finns, kort sagt, ingen given fördelning av betygen, och om inte alla får femmor kan det bara bero på den enskilde lärarens oginhet.

Dock ger läroplanen anvisning om hur denna oginhet ska övervinnas (eller kanske "överbryggas" är den korrekta termen?). I avsnittets sista stycke läser vi:

De [kursdeltagarna] bör få träna sig i att bedöma sina kunskaper och färdigheter i förhållande till de mål som gäller för verksamheten. Lärarna bör tillhandahålla hjälpmedel för en sådan bedömning av de egna studieresultaten. Det kan vara lämpligt att diskutera dessa frågor med den enskilde kursdeltagaren och försöka förklara orsaken till eventuella skillnader mellan lärarens och deltagarens egen uppfattning.

Detta är ett skolexempel på överslätande SÖ-prosa, och om förmåga att dölja obehagligheter genom att svepa in dem i den rätta sortens formuleringar vore ett betygskriterium, då vore jag nödgad att ge Skolöverstyrelsen en femma. Men försök att översätta det i konkret verklighet!

Betyget görs här till en förhandlingsfråga mellan läraren och den enskilde kursdeltagaren, och den elev som orkar göra det till en nattmanglingsfråga har alla utsikter till höga betyg. För hur ska läraren kunna "förklara orsaken till eventuella skillnader" i avsaknad av bestämda kriterier? Hur mycket lättare att falla undan och låta betygen skjuta i höjden.

Lägg därtill att eleven har ett direkt personligt intresse av höga betyg. De kan ofta vara avgörande för hans eller hennes fortsatta framtid, för fortsatta högre studier. Läraren å sin sida har inget personligt intresse av att sätta låga betyg; hans benägenhet är förmodligen redan från början att hellre vara för hygglig än för sträng (en attityd som förresten har stöd i Lgy 70); den enda spärr han har är en vag känsla av obehag inför en alltför stor betygsinflation, en vag förnimmelse av att det "inte är riktigt rättvist", en förnimmelse som nu inte tycks ha något stöd i några förordningar.

Det finns nu i läroplanen en viss antydan om (eller snarare ett försök att ge sken av) att betygen skulle ha en viss relation till målen för undervisningen:

Läraren bör redovisa för deltagarna och diskutera med dem på vilka grunder betygssättningen sker. [Det Skolöverstyrelsen inte klarat av att formulera ska läraren nu alltså klara av genom att diskutera med eleverna; och detta förmodligen inom ramen för det redan snålt tillmätta antalet undervisningstimmar.] Utgångspunkten för denna diskussion bör vara kursplanens mål och huvudmoment och den kursplanering som läraren och deltagare gjort gemensamt.

Det tycks alltså som om betyget skulle mäta om eleven uppnått målet för undervisningen eller ej. Men detta är ett sken, eftersom det inte på något sätt relateras till de olika betygssiffrorna. Ska betyget fem ges till de elever som nått det uppställda målet, betyget fyra till dem som inte nått ända fram, trean till dem som nått halvvägs, tvåan till dem som nätt och jämt börjat loppet, och ettan till dem som fastnat i startgroparna? Eller är det betyget tre som markerar att målet nåtts, och överbetygen avsedda för extrainsatser utöver det vanliga? Ingen anvisning. Också detta ska förmodligen diskuteras i klassrummet, i samband med mjukstart och kursplanering.

Men om nu betygen ska vara målrelaterade, då borde man väl kunna få vägledning av målformuleringarna för de enskilda ämnena? Låt oss därför titta lite på målformuleringarna för ämnet svenska (en snabbgenombläddring ger vid handen att det som sägs om svenskan är representativt för de andra ämnena också):

Undervisningen i svenska ska bidra till kursdeltagarnas personlighetsutveckling, öka deras självkänsla och stärka dem i rollen som medborgare.

Och hur sätter man betyg på det då? (I själva verket är betyget självt ofta en bidragande orsak till elevens stärkta respektive knäckta självkänsla!)

Jag kan citera vidare och se om det blir bättre:

Undervisningen skall läggas upp så att deltagarna får känna att deras språk fungerar i alltmer krävande sammanhang.

Inte heller det lättaste att betygsätta, speciellt som det inte handlar om elevens språkförmåga sådan den verkligen är, utan om hans egen subjektiva uppfattning av densamma (hur han "känner" att hans språk fungerar).

Och det blir faktiskt inte bättre. Genomgående för målformuleringarna i läroplanen är att de inte ställer upp några preciserade mål utan uttrycker sig i relativa termer, ofta komparativer: "förbättra sin förmåga", "ökad kunskap", "ökad förståelse", "viss kunskap", "orientering", "stimulerat intresse" för det ena eller andra, osv.

Precisionen ökar inte när man dyker in i huvudmoment och bimoment och försöker avlocka texten någon bestämd anvisning. Ta till exempel det följande, som handlar om basfärdigheter i svenska:

I anslutning till den skriftliga produktionen skall kursdeltagarna förbättra sin förmåga att skriva i överensstämmelse med vedertagna normer för språkriktighet, stavning och användande av skiljetecken.

Nu är det faktiskt inte helt ovanligt att det till Komvux kommer elever som redan kan stava och interpunktera så pass väl att utrymmet för förbättringar är ganska snävt. Men vilken nivå ska man sikta in sig på för dem som inte kan det? Inget svar. Bara "förbättra sin förmåga".

Läser man vidare till kursplanen för etapp 2, så får man veta att här ska högre krav ställas på språkriktighet än för etapp 1. Men hur mycket högre – och från vilken nivå ska man lyfta upp sina kursdeltagare?

Allt detta som jag här har diskuterat, och mycket därtill, borde jag alltså ha diskuterat med mina elever i stället. Vi borde tillsammans ha preciserat våra undervisningsmål, vi borde ha löst uppgiften att målrelatera betygsskalan, vi borde ha löst alla dessa knutar och rätat ut alla dessa frågetecken. Och detta så snabbt också att det blivit tid över för den egentliga undervisningen, för den obligatoriska fördjupningen, för mångfalden av olika redovisningsformer och mycket, mycket annat som pressats in i en mycket snålt tilltagen tidsram (i princip hälften av ungdomsskolans).

Är inte detta en något egendomlig arbetsfördelning mellan Skolöverstyrelse och klassrum?

Eskilstuna 19 mars 1984
Per-Olof Samuelsson

PS. Det är förmodligen hopplöst att förmå berörda myndigheter att gå i svaromål på en artikel av det här slaget. Men bara för att inte lämna någon väg oprövad skickar jag kopior till:

Undervisningsminister Lena Hielm-Wallén
SÖ:s generaldirektör Lennart Orehag
Blivande undervisningsminister (??) Per Unckel

Publicerat i Skolvärlden någon gång 1984.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.