Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Om viljans frihet

Det skrevs ett antal artiklar om friheten i SvD 1984. Torbjörn Tännsjös inlägg, "Den meningslösa friheten", har jag redan besvarat. Lars Gustafssons inlägg som jag nämner nedan har jag tyvärr inte kvar, så jag kan inte ge några belysande citat. Ur Kaj Glans inlägg som jag bemöter nedan kan jag ju citera en smula:

Viljan är den tvål som glider varje badande Arkimedes ur händerna. Ett vetenskapligt studium av människan utmynnar så gott som undantagslöst i ett deterministiskt synsätt: hennes handlingar är bestämda av orsaker som föregår dem och hon kan inte handla annorlunda än hon gör. Hon är en biljardboll som rullar iväg efter stötar som hon inte har något inflytande över.

[…]

Om determinismen tillämpades konsekvent skulle vår syn på oss själva förändras drastiskt. En människa som psykologiskt inte upplever sig ha några valmöjligheter alls, befinner sig i ett gravt depressivt tillstånd. Föreställningen om valfrihet och ansvar genomsyrar det mänskliga umgänget. Om individen inte kan handla annorlunda än hon gör, kan vi varken berömma, klandra eller förmana henne och allt tal om moral skulle vara tom retorik. Naturligtvis blir demokrati en chimär om människan inte har någon valfrihet.

Detta är alltså dilemmats båda horn. (Resten av Glans artikel var mest idéhistoriskt bludder.)

I den kommande frihetsdebatten tycks frågan om viljans frihet ha samma verkan som en repellerande magnet. Debattörerna närmare sig den och studsar tillbaka från den, nämner problemet men ger inget svar på det, och ger sig i stället ut på långa idéhistoriska cykelturer. De svarar inte på frågan "Är viljan fri?", de ger sig ut att inventera andra tänkares oförmåga att besvara samma fråga.

Det tar sig olika uttryck. Lars Gustafsson redogör i sin artikel (SvD 17.2) för ett slags frihetsbegreppets färd inåt genom århundradena, där det tycks mista mer och mer av sin konkretion allteftersom det analyseras. Torbjörn Tännsjö (SvD 8.3) avfärdar alla frihetsresonemang som principiellt meningslösa, innehållstomma; vilket kan tydas som ett tecken på implicit determinism, även om han inte direkt berör frågan. Kay Glans (SvD 28.3) tar problemet till utgångspunkt för sin cykelfärd, men lämnar det bakom sig olöst; såvitt jag förstår betraktar han det som olösbart. Både determinism och indeterminism leder oss ut i meningslösheter; en tredje lösning, "frihet balanserad av normer", antyds men lämnas outvecklad.

Alla debattörer har nog klart för sig varför viljans frihet är ett viktigt problem. Är människans vilja inte fri, så är allt vidare tal om frihet inget annat än ett illusionsnummer; är människan enligt sin natur tvungen att handla just så som hon gör och inte annorlunda, då blir frågan om yttre frihet en skenfråga, och människan är lika lite fri utanför som inne i fängelsehålan. Den seriösa frihetsdebatten blir, precis som det partipolitiska frihetskäbblet, ett tomt viftande med banderoller.

Varför är det då så svårt att vederlägga determinismen? Varför ger föreställningen att människan har fri vilja upphov till ett dilemma, och varför är det så svårt att klara sig ur dilemmat?

För att svara på den sista frågan först: det går inte att klara sig ur dilemmat, därför att det inte finns något dilemma! Att människans vilja är fri är en självklarhet. Var och en som någonsin stått i en valsituation, stått inför två eller flera alternativ, vet vad viljefrihet, eller valfrihet, innebär. Det finns, så att säga, inget att diskutera. Man ser med sina ögon, man hör med sina öron, och man väljer med sin vilja. En ofri vilja är blindhet eller dövhet hos viljan. Varje oskadad vilja är fri.

Nu är det en egenhet hos självklara satser att de inte låter sig bevisas. De låter sig inte härledas ur andra satser. De är klara i och genom sig själva, inte genom förmedling.

Filosoferna älskar emellertid att göra hokus-pokus med självklara satser. Och det krävs paradoxalt nog en tankeansträngning utöver det vanliga för att uppbåda motargument, när det självklara angrips. Jag ska försöka belysa detta med ett något annorlunda exempel:

För var och en som någonsin vistats utomhus en molnfri dag är det en självklarhet att solen lyser och värmer. Men anta nu att någon sofist eller annan lustigkurre säger: "Det är inte sant att solen lyser och värmer; i själva verket förmörkar den och kyler." Vad ska man svara?

Och det är detta som är dilemmat. Inte om solen verkligen lyser och värmer, utan vilka ord man ska använda för att övertyga tvivlaren, om han menar allvar med vad han säger, varifrån han i så fall har sina idéer, och om man överhuvudtaget ska bry sig om att försöka debattera solfrågan med honom.

Detta är nu inte något av filosofernas favoritexempel. Deras älsklingsfrågor är av typen: "Hur vet du att du finns till? Hur vet du att yttervärlden är verklig (och inte ett verk av en illvillig deus deceptor)? Hur vet du att du inte går omkring och drömmer, fast du tror dig vara vaken? Hur vet du att inte allt är en hallucination?"

Och problemet är inte så mycket huruvida man verkligen är vaken och inte hallucinerar, utan huruvida man ska öda sin tid med att diskutera saken med någon som (närapå explicit) påstår att han är en drömbild och en hallucination.

I fråga om viljans frihet är det vanligaste motargumentet att viljan inte är fri, om man har skäl för att välja en viss handling framför en annan. En smula tvetydigt talar man om "tvingande skäl". Men skäl är aldrig tvingande i samma mening som exempelvis tyngdkraften tvingar föremål att falla eller biljardkön tvingar biljardbollen att rulla. En pistol i nacken är ett "tvingande skäl" att lyda pistolens ägare – försåvitt man inte föredrar att dö. Valsituationen må vara prekär, men valet är ändå fritt.

[För sammanhanget skulle citerar jag vad Glans skriver om B.F. Skinner:]

Skinners förnekande av demokrati och av individens autonomi [i Bortom frihet och värdighet] har väckt mycken indignation. Men vad han har gjort är faktiskt bara att öppet redovisa konsekvenserna av en deterministisk människosyn. Det är emellertid betecknande att inte ens Skinner kan undgå att vara inkonsekvent. Det finns åtminstone en grupp som kan välja – manipulatörerna själva: dessa väljer de ideal som individen drivs att efterlikna.

Det förefaller mig som om jag och Kay Glans är tämligen överens om determinismens orimlighet, att ett konsekvent deterministiskt synsätt måste leda till självmotsägelser. (Jag måste ändå parentetiskt invända mot Glans’ beskrivning av B. F. Skinners ståndpunkt. Skinner anser inte att manipulatörerna är fria. I ett kort stycke mot slutet av Bortom frihet och värdighet förklarar han att manipulatörer och manipulerade befinner sig i ett ömsesidigt beroendeförhållande; en lyckad manipulation "betingar" manipulatören att upprepa samma manipulation i framtiden, "förstärker" hans "manipulatoriska beteende". Se sid. 150f i den svenska översättningen. Skinners ståndpunkt må vara orimlig, men han driver konsekvensen ett stycke längre än vad Glans uppmärksammar.)

Men när Glans vill göra gällande att ett hävdande av viljans frihet också leder till orimliga konsekvenser, då skiljer sig våra vägar. Detta kan bara vara resultatet av begreppsförvirring.

[Glans om Kierkegaard:]

Inte ens dess [kristendomens] mest individualistiske uttolkare, Kierkegaard, tillika den mest sofistikerade analytikern av viljans dialektik, förmådde annat än leda individen fram till den punkt, där hon reservationslöst måste erkänna sitt beroende av den makt som skapat henne, Guden för vilken allt är möjligt.

För att börja med exemplet Kierkegaard: jag vet mig inte ha läst, och jag har svårt att tänka mig, att Kierkegaard någonsin hävdat att Gud tvingar människan att tro på honom. Vad skulle i så fall Kierkegaards egen skriftställarverksamhet tjäna till? Dess uttalade syfte var ju att föra läsaren till den punkt där han skulle kunna ta "språnget" in i den religiösa kategorin, tron. Må vara att tron för den religiöse innebär total underkastelse, ett erkännande av sitt totala beroende av Gud; men det är ju ändå fråga om en fritt vald underkastelse. Den troende kunde ha valt att förkasta gudstron (och borde också ha gjort det, men det är en annan femma).

[Nu har jag inte läst vartenda ord som Kierkegaard skrivit, även om jag hade en Kierkegaardslukarperiod i min ungdom, så jag kan inte utesluta att han faktiskt skrivit det Glans tillskriver honom.]

[Lite mer bludder från Glans:]

Både determinism och indeterminism leder i sina renodlade former till meningslöshet, den första därför att det inte finns några möjligheter alls, den senare därför att det bara finns möjligheter och inga kriterier för att välja det ena eller det andra. Friheten blir meningsfull först när den balanseras av något tvingande, en nödvändighet, som t.ex. moral.

Men det är när Glans kommer in på den "obegränsade" friheten och behovet att tygla eller "balansera" denna med moraliska normer som begreppsförvirringen blir besvärande (och enligt min mening urartar till sofisteri).

Att viljan är fri innebär inte att friheten är obegränsad. Långt därifrån. Alternativet "ingen frihet – obegränsad frihet" är ett falskt alternativ. Det behövs inte ett oändligt antal möjligheter för att viljan ska vara fri. Det räcker i princip med två möjligheter för att en valsituation skall uppstå, även om det naturligtvis kan vara tre eller flera. (Och minst två möjligheter finns det ju alltid. För att återknyta till Kierkegaard kan man ju alltid välja mellan att välja och att driva med strömmen. Liksom man alltid, i verkligt trängda lägen, kan välja mellan slaveri och död.)

Friheten är alltid begränsad. För att på nytt uttala en självklarhet, så gäller friheten alltid nuet och framtiden. Det förflutna kan inte göras ogjort. Och konsekvenserna av det förflutnas misstag (eller ens egen feghet i det förflutna, att man inte valde, att man inte tog sitt öde i egna händer) låter sig inte så lätt raderas ut eller korrigeras. Det är också sant att man inte rår för var man är född, att man inte har frihet att välja föräldrar, eller vilket land man ska födas i, eller i vilken samhällsklass. Det finns en mening i termen "öde", trots att viljan är fri.

Vad gäller de moraliska normerna, så behövs de inte för att "tygla" eller "balansera" en alltför totaliserad frihet. Hade deterministerna rätt, då vore förstås alla normer både obehövliga och meningslösa (och deras uppkomst en gåta som endast kunde lösas medelst en elaborerad deus-deceptor-teori). Men just därför att viljan är fri, behöver den normer för sin vägledning. I annat fall vore den dömd att ständigt döma från fall till fall. Viljan behöver normer på samma sätt som seglaren sjökort.

Detta lämnar emellertid öppet vilket moraliskt normsystem man ska rätta sig efter. Kay Glans efterlyser en moralisk renässans (efter det att vi monterat ned välfärdsstaten; varför inte redan innan?) – men vilken moral är det han vill pånyttföda? Jag kanske är oresonligt misstänksam, men är det inte ett värdekonservativt resonemang han försöker smuggla in, ett okritiskt anammande av gamla patinerade normer, därför att de är just gamla och patinerade?

Vare därmed hur som helst. En viktig sak återstår att betona. Det faktum att det existerar normer i samhället fritar inte individen från ansvaret att själv ta ställning till dem. Ett okritiskt anammande är att välja bort det egna personliga ansvaret – i viss mån att välja underkastelse och slaveri.

Ett sådant val vore i djupaste mening omoraliskt.

Eskilstuna 29 mars 1984
Per-Olof Samuelsson

Tillsänt SvD:s kultursida. Följande "dialog" utspann sig:

Tack för erbjudandet av inlägget om viljans frihet. Nu förhåller det sig faktiskt så att artikelserien om friheten inte alls är tänkt som någon "debatt", utan som en rad presentationer av frihetsbegreppets framtoning [sic] hos olika tänkare: de "långa idéhistoriska cykelturer" Ni talar om är alltså själva poängen med serien.

Att denna sedan delvis fått en icke avsedd slagsida åt debatthållet är sant, men det var alltså inte meningen att bidragsgivarna själva skulle ge sig in på att besvara t.ex. frågan om viljans frihet efter egen förmåga. En avslutande och sammanfattande artikel av seriens inledare Lars Gustafsson kommer i söndagstidningen, och därmed sätter vi punkt. Jag måste alltså återsända Ert manuskript här.

Med vänlig hälsning
Caj Lundgren

Mitt svar:

Förlåt så hemskt mycket!

Jag visste inte att jag klampade in i en mannekänguppvisning!

Publicerades i stället i Tempus 12 april 1984. (Och publicerades dessutom en gång till i ett senare nummer.)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.