Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Genmäle till Walter Korpi

Walter Korpi har skrivit en lång artikel i Expressen fredagen den 13 april 1984 om marknadsekonomin, fackföreningarna och avtalsförhandlingarna. Det finns två punkter där jag menar att hans resonemang måste gendrivas:

1. Fackföreningarnas roll i en fri marknadsekonomi. Om denna säger Korpi:

Enligt den liberala marknadsmodellen skall löntagaren söka frihet och välstånd inte genom fackföreningar eller välfärdspolitik, utan på den fria marknaden.

Och lite senare:

Den politiska slutsatsen av den liberala marknadsmodellen är att marknaderna måste lämnas orörda av politiker och fackföreningar, alltså en ’låt-gå’-politik.

Till detta måste sägas att förekomsten av fackföreningar per se inte alls är oförenlig med den "liberala marknadsmodellen". På en fri marknad är en fackförening bara ytterligare en aktör bland andra aktörer. Marknadsmodellen förbjuder inte några människor att slå sig samman i intresseorganisationer – varken arbetsköpare eller arbetssäljare.

Korpi skriver vidare:

Till skillnad från sina sentida efterföljare var Adam Smith inte blind för skillnaderna i maktresurser mellan löntagare och arbetsgivare, utan menade att arbetsgivarna i regel hade övertaget i lönetvister.

Nu bör man hålla i minnet att Adam Smith skrev vid en tid då arbetare var förbjudna att bilda föreningar för att tillvarata sina intressen – och att Smith rätt och slätt pläderade för att arbetarna skulle tillerkännas samma rätt som sin motpart, arbetsgivarna. Att hans "sentida efterföljare" inte bekymrar sig så mycket om denna fråga torde lätt kunna förklaras med att detta missförhållande inte råder i vårt samhälle vid vår tid.

Emellertid har frågan ytterligare en dimension. Vi lever inte idag i ett ultraliberalt idealsamhälle, utan i ett samhälle med starka korporativa inslag. Vi har, milt sagt, inte en fri arbetsmarknad utan statliga ingripanden. Både arbetsgivar- och löntagarorganisationer är sammanvävda med statsapparaten. Och det finns inga tecken som tyder på att väven skulle rämna inom överskådlig framtid – snarare tvärtom.

Rätten att sammansluta sig i fackföreningar (och arbetsgivarorganisationer) är en del av den allmänna föreningsrätten – och borde därför också inkludera rätten att ställa sig utanför sådana sammanslutningar, liksom rätten att bilda konkurrerande organisationer.

Det låter sig knappast hävdas att arbetsgivarna idag har övertaget i lönetvister. Det är facket som har övertaget. Anledningen till detta nämns sällan. Den är att facket har möjlighet att med fysiskt våld hindra organiserade arbetare från att arbeta till lägre löner än dem facket kräver. (Det är så sällsynt i vårt land numera att någon försöker trotsa en strejkvakt eller bryta en facklig blockad – Ullaredstvisten1) undantagen – att vi tenderar att glömma bort sakförhållandet. Det fackliga våldet är inte längre naket – det är institutionaliserat och inbäddat i samhällsstrukturen.)

Det är emellertid inte arbetsgivarparten som är det verkliga offret för fackets monopol. De verkliga offren är de väldiga människomassor som på detta sätt blir utestängda från arbetsmarknaden och hänvisade till att leva på institutionaliserade allmosor.

2. Avtalsförhandlingarna och inflationen.

Korpis hela resonemang utgår från att det är pris- och lönespiralen som driver fram inflationen. Men varken höjda priser eller höjda löner skapar i sig nya pengar. Den enda institution som kan skapa nya pengar är den institution som har detta till sin uppgift, nämligen Riksbanken. Pris- och lönespiralen kan sägas vara inflationsdrivande endast i den meningen att alla inblandade vet att Riksbanken inte kommer att tveka att öka penningmängden för att möta de höjda priserna och de höjda lönerna.

Det finns bara ett sätt att komma tillrätta med inflationen, och det är att basera ekonomin på en 100-procentig guldmyntfot och i samband därmed avveckla hela centralbankssystemet. Detta är uppenbart i dagens läge politiskt ogörligt. Ingen person som förespråkar en sådan lösning skulle idag släppas i närheten av en beslutsfattande taburett.

Men morgondagen är fortfarande ett oskrivet blad. Och ett första steg är att åtminstone ta upp diskussionen.

Eskilstuna 15 april 1984
Per-Olof Samuelsson

Tillställt Expressen men ej publicerat; publicerade i stället i Tempus (återigen två gånger).


1) 1981 vägrade lågprisvaruset Gekås i Ullared att teckna kollektivavtal och blockerades då av Handelsanställdas förbund.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.