Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Det oförstådda varningsropet

En jämförande studie, eller, om man så vill, en efterskrift utan större vetenskapliga ambitioner till två betydande författarskap.

(Uppsats framlagd vid Högskolan i Eskilstuna-Västerås vårterminen 1984. Inledande ovetenskaplig brasklapp: uppsatsen ska tas som ett skämt med allvarlig underton.)

Referat: Uppsatsen är en jämförande studie av Søren Kierkegaard och Victor Hugo. Den utgår från ett motiv som återfinns hos båda författarna, och prövar sedan olika förklaringar till att de valt samma motiv. Den enda hållbara förklaringen synes till sist vara att de båda levde i samma hatkärlek till samma värld – den värld vi alla lever i, antingen vi hatar den eller älskar den.

"Som gycklare får du tala,
som filosof måste du tiga."
Victor Hugo: Skrattmänniskan[1]

"Se derfor vil jeg hellere være Svinehyrde paa Amagerbro og være forstaaet af Svinene, end være Digter og være misforstaaet af Menneskene."
Søren Kierkegaard: Diapsalmata (ur Enten-Eller)[2]

Denna uppsats har sin upprinnelse i ett hugskott, en av dessa strödda iakttagelser som så lätt fångar det lättrörliga intellektet och låter det likt spindeln spinna ut och likt tältmakaren spänna upp en väv av associationer, att sedan prövas mot den grymma verklighetens solstrålar och slagregn, för att se om väven skimrar, och om den skyddar.[3]

Uppsatsen ska handla om gycklaren som sanningssägare, eller om sanningssägaren som gycklare.

Jag har funnit temat uttryckt i koncis form av Søren Kierkegaard i ett av hans Diapsalmata:

Det hændte paa et Theater, at der gik Ild i Coulisserne. Bajads [= pajas, ö.a.] kom for at underrette Publicum derom. Man troede, det var en Vittighed og applauderede; han gjentog det; man jublede endnu mere. Saaledes tænker jeg, at Verden vil gaae til Grunde under almindelig Jubel af vittige Hoveder, der troe, at det er en Witz.[4]

Och jag har funnit samma tema uttryckt i romanform i Victor Hugos L’homme qui rit (Skrattmänniskan).[5]

Handlingen i Skrattmänniskan tilldrar sig i England omkring sekelskiftet 1700, dess första del vintern 1690, dess andra del år 1705. Bokens huvudperson, Gwynplaine, har som barn råkat i händerna på ett band "comprachicos" (barnköpare), och genom en operation fått sitt ansikte vanställt och omgjort till en masca ridens, en skrattande mask. I tioårsåldern blir han övergiven av bandet, som på grund av skärpta lösdrivarlagar tvingas lämna England, och blir omhändertagen av Ursus, en kringresande komediant. För Ursus’ lilla teatersällskap visar sig Gwynplaines evigt skrattande ansikte vara en oskattbar tillgång. Gwynplaines skratt smittar.

Det var genom att skratta som Gwynplaine kom folk att skratta. Och likväl skrattade han inte. Hans ansikte skrattade men inte hans själ. Det fruktansvärda ansikte som slumpen eller en sällsam vetenskap förfärdigat åt honom skrattade ensamt. [Gwynplaine själv hade inte med skrattet att göra. Det yttre var inte beroende av det inre. [6] Detta skratt som han inte själv givit åt sin panna, sina kinder, sina ögonbryn och sin mun kunde han icke ta bort därifrån. Det var ett mekaniskt skratt och så mycket oemotståndligare som det var förstenat. Ingen kunde förbli opåverkad av detta grin. […] Genom att anspänna sin vilja och koncentrera hela sin uppmärksamhet, och såframt ingen känsla störde honom och slappade hans viljekraft, så kunde han lyckas tillbakatränga sitt ansiktes eviga flin och kasta en tragisk slöja över det, och när man såg honom sådan, skrattade man inte längre utan ryste.[7]

Bakom sin mask är Gwynplaine en djupt allvarlig ung man. Som marknadsgycklare befinner han sig i ständig kontakt med det lägre folket och kan inte undgå att anställa reflektioner om folkets villkor, om ojämlikheterna och orättvisorna i samhället.

Uppifrån sin tribun överblickade Gwynplaine den dystra skaran. Hans sinne fylldes av dessa på varandra följande uppenbarelser av den oerhörda nöden. Det mänskliga ansiktet är en skapelse av samvetet och livet, och är ett resultat av en mängd olika processer. Det har bildats och gröpts ur av en mängd olika processer. Gwynplaine kunde tyda varje rynka och avgöra om det var lidande, hat, skamlöshet eller förtvivlan som grävt dem. Dessa barnamunnar hade icke ätit. Denne man var far, denna kvinna var mor, och bakom dem anade han en svältande barnaskara. Månget ansikte tydde på laster som slutat med brott, och man förstod att orsakerna var okunnighet och nöd. Månget annan ansikte visade spår av en ursprunglig godhet, som utplånats av det sociala trycket och blivit hat. […] Gwynplaine förnam ovanför sig det omedvetna trampet av de mäktiga, förmögna, stora, av slumpen utvalda, och under sig urskilde han den orediga sammangyttringen av de vanlottades bleka ansikten. […] Däruppe de fria, glada, dansande, förtrampande människorna, därnere de förtrampade. Denna sorgliga verklighet tydde på ett djupt socialt ont. Ljuset krossade mörkret.[8]

Romanens vändpunkt kommer då det uppdagas att Gwynplaine i verkligheten är son till en landsflyktig engelsk adelsman, och att han efter faderns död blivit såld till comprachicos på konungens egen befallning. Oförmedlat och brutalt finner sig Gwynplaine över en natt förpassad "från Sibirien till Senegal"[9], förvandlad från marknadsgycklare till adelsman och pär av England med säte i Överhuset. Och romanen når sin klimax vid Gwynplaines första och enda framträdande i denna illustra församling.

Ämnet för parlamentets överläggningar denna dag är "den kungliga propositionen om höjande med 100 000 pund sterling av prinsgemålens apanage".[10] Omröstningen tillgår så att varje lord i tur och ordning förklarar sig "nöjd" eller "icke nöjd". Den lord som så önskar må tillfoga en motivering till sitt svar. Exempel:

– Prins Georg har ett årligt anslag i egenskap av hennes majestäts gemål, han har ett annat som prins av Danmark, ett tredje som hertig av Cumberland och ett fjärde som lord-storamiral av England och Irland, men han har inte något som generalissimus. Detta är en orättvisa. I engelska folkets namn måste ett sådant oskick upphöra.[11]

Så kommer då turen till Gwynplaine:

– Milord Fermain Clancharlie, baron Clancharlie och Hunkerville.

Gwynplaine reste sig.

– Icke nöjd, sade han.

[…]

Gwynplaine hade gjort den ansträngning, vilken som man ju påminner sig, i nödfall var honom möjlig. Genom en koncentration av viljan, lik den som fordras för att tämja en tiger, hade han lyckats att för ett ögonblick göra sitt skrattande ansikte allvarligt. För ögonblicket skrattade han icke.[12]

Man frågar Gwynplaine:

– Vem är ni? Varifrån kommer ni?

Gwynplaine svarade:

– Från avgrunden.

Och med korslagda armar betraktade han lorderna.

– Vem jag är? Jag är armodet. Milords, jag har något att säga er.

Man kände en rysning. Det blev tyst. Gwynplaine fortsatte.

– Milords, ni befinner er på höjden. Det är bra. Man måste tro att Gud har sina skäl. Ni har makten, rikedomen, glädjen, solen alltid i zenit, myndigheten utan gränser, njutningen utan delning, den fullständiga glömskan av andra. Må så vara. Men det finns något under er. Över kanhända. Milords, jag vill tala om för er en nyhet. Människosläktet existerar.[13]

Gwynplaine håller nu ett brandtal, alltför långt att här citeras, sitt "väldiga lösryckta försvarstal ur lidandets omätliga rymd",[14] där han förklarar att lordernas lycka är gjord av andras olycka, och där han varnar för den obevekligt annalkande gryning som ska göra slut på deras herravälde. En lång stund lyckas han hålla sitt ansikte allvarligt. Men så kommer han in på sina egna personliga förhållanden.

I detta ögonblick greps Gwynplaine av en överväldigande rörelse och kände sin strupe sammansnöras av snyftningar. Vilket gjorde – hemskt att höra – att han brast i skratt. Smittan var ögonblicklig. Det svävade ett moln över församlingen, det kunde urladda sig i fasa, det urladdade sig i munterhet. Hela kammaren brast ut i gapskratt. […] Ett skratt av konungar liknar ett skratt av gudar, det har alltid en grym udd. Lorderna började att skämta. Hånleendet eggade skrattet. Man klappade i händerna runt omkring den talande, och man förolämpade honom, ett regn av lustigheter haglade över honom, ett uppsluppet och mördande kulregn.[15]

Gwynplaine fortsätter sitt tal med samma lidelse som förut, men han har förlorat det lilla grepp han hade om sin publik och möts nu av en kompakt mur av skrattsalvor.

Att vara komisk utvärtes och tragisk invärtes, det finns inget mera förödmjukande lidande och ingen djupare vrede. Gwynplaine hade just detta. Hans ord ville handla i en riktning, hans ansikte handlade i en annan, en förskräcklig belägenhet.[16]

– Detta skratt som vidlåder mitt ansikte har en konung satt dit. Detta skratt uttrycker den allmänna tröstlösheten. Detta skratt betyder hat, sammanbiten tystnad, raseri, förtvivlan. Detta skratt är åstadkommet genom tortyr. Detta skratt är ett tvångsskratt. Om Satan hade detta skratt, skulle detta skratt döma Gud. Men den Evige liknar icke de förgängliga, såsom det absoluta är han rättvis, och Gud hatar vad konungar göra.[17]

Lorderna skrattade, biskoparna skrattade, domarna skrattade. Gubbarnas rynkor slätades ut, barnens ansikten förvreds. Ärkebiskopen av Canterbury knuffade till ärkebiskopen av York med armbågen. Henry Compton, biskop av London, bror till greven av Northampton, höll sig i sidorna, så skrattade han. Lordkanslern böjde sig ned, troligen för att dölja sitt skratt. Och vid skranket stod riddaren av svarta staven, vördnadens staty, och skrattade.[18]

Det hela slutar med att sammankomsten måste upplösas. Gwynplaine, tillintetgjord, blir kvar en stund i den tomma kammaren, innan han går.

Vaktmästarna märkte med förvåning att denne lord gick ut utan att buga för tronen.[19]

Dessa långa citat ur Hugos roman må vara ursäktade, om de klart och tydligt visar fram parallellerna med Kierkegaards aforistiska diapsalma. Och parallellerna är uppenbara. Gwynplaine är en "bajads", en clown. Han varnar, om inte för en eldsvåda eller för världens undergång, så för en annalkande omvälvning, en revolution.[20] Och liksom Kierkegaards pajas misslyckas Hugos hjälte i sitt varnande syfte; alla hans avsikter går till grund under allmänt jubel från ljushuvuden som tror att det är ett skämt.

Man skulle kunna tro att Hugo skrev under direkt påverkan av Kierkegaard. Men en sådan påverkan är såvitt jag kan förstå helt utesluten. Det är knappast troligt att Hugo ens hört talas om Kierkegaard, än mindre läst honom. (Enten-eller utkom 1843, L’homme qui rit 1869; när Kierkegaard började översättas till franska har jag inte kunnat kontrollera.[21]) Likheten låter sig inte förklaras med att den ene låtit sig inspireras av den andre.

Och då kan man ju fråga sig om den i stället låter sig förklaras av likheter i de båda författarnas livssituation.

Ytligt sett leder en sådan jämförelse ingenstans. Den Kierkegaard som skrev Diapsalmata var ännu en ung man. Bakom sig hade han den famösa brutna förlovningen med Regine Olsen; framför sig hade han det som han såg som sin livsuppgift: ett författarskap som genom en noga genomtänkt dialektik skulle leda hans läsare fram till en sann kristen tro och ett liv i Jesu efterföljd. Den Hugo som skrev Skrattmänniskan var redan en gammal man, i 60-årsåldern; redan en skald med världsrykte; en man med både litterärt och politiskt inflytande; en stadgad familjefar med hustru och fyra barn, en stadigvarande älskarinna och ett otal mera tillfälliga; kantad av världslig framgång och berömmelse.[22]

Kontrasten mellan de båda blir ännu starkare, om man betänker de ekonomiska villkor under vilka de levde. Kierkegaard hade ärvt en avsevärd förmögenhet från sin far; han var från början ekonomiskt oberoende och behövde inte tjäna sitt levebröd med sin penna. Han planerade även ekonomiskt sitt liv med beundransvärd precision: han drabbades av ett svimningsanfall omedelbart efter det att han lyft det sista av sitt arv på banken, och avled ett par veckor senare.[23] Hugo å andra sidan tillbringade sina barn– och ungdomsår i relativ fattigdom och osäkerhet; han skrev ihop sin förmögenhet. Han hade inget farsarv att förslösa, men lämnade en hel del åt sina efterkommande.

Kierkegaard tillhör de unga döda; han dog efter avslutad författargärning 42 år gammal. Hugo vid samma ålder var visserligen redan en etablerad författare, men större delen av sitt livsverk hade han ännu framför sig: de stora romanerna Les Miserables, Les Travailleurs de la Mer, L’homme qui rit och Quatrevingt-treize, ett flertal diktsamlingar, sin polemik mot Napoleon le petit, och mycket annat.

Søren Kierkegaard beskrivs ofta, och beskriver sig själv, som ett lillgammalt barn; som alltför brådmogen; från sina första barnaår mer böjd för reflektion än för lek; en människa som missat barndomen och redan gammal tagit steget ut i världen. Victor Hugo levde ända till dryga åttio års ålder utan att visa tecken på själsligt åldrande (hans belackare skulle förmodligen till och med vilja frånkänna honom själslig mognad); det är en lätt överdrift snarare än ett tomt skryt, när han en gång deklamerar inför ett middagssällskap: "Mitt herrskap, jag är sjuttiofyra år och står vid början av min bana."[24]

Inte så att Victor Hugos levnad skulle varit alltigenom ljus och bekymmersfri. Tvärtom drabbades han av många personliga tragedier. Hans hustru, hans älskarinna och tre av hans barn gick alla bort före honom, den äldsta dottern i en tragisk drunkningsolycka som tog Hugo mycket hårt. Den överlevande dottern blev sinnessjuk. Men Hugo hade förmågan att lyfta sig över dessa tragedier och låta dem bilda en resonansbotten för hans liv och diktning.

Tragedierna i Kierkegaards liv tycks överhuvudtaget inte utspela sig i yttervärlden, utan i hans egen själ. Det värsta som inträffat i hans liv, "den store Jorderystelse" som han kallar det, var några oförsiktiga ord som hans far yttrat ensam ute på de jylländska hederna långt innan Søren själv var född (eller, med hans egen terminologi, satt i omlopp).[25]

Ytligt sett är alltså Hugo och Kierkegaard varandras fullständiga motpoler. Varav då denna egendomliga samstämmighet? Resultatet av en egendomlig tillfällighet, en slumpens lek? Eller är det möjligen så att det finns en gemensam inspirationskälla?

Narren som sanningssägare är i och för sig inte något helt nytt motiv i världslitteraturen. Vi möter det hos Shakespeare, framför allt i Kung Lear. Men i Shakespeares drama förblir narren en bifigur, en "foil" till Lear. Det nya och såvitt jag vet unika med Hugos roman är att han gör narren till huvudperson (samt, givetvis, att Gwynplaine är en narr malgré soi, mot sin vilja). Inte heller drabbas Shakespeares narr av samma olycksöde som Gwynplaine eller som Kierkegaards "bajads": att bli fullständigt och kapitalt missförstådd.

Än längre ned i litteraturhistoriens djup möter vi den olycksaliga trojanska sierskan Kassandra i Aiskylos’ Agamemnon. Hon varnar och blir inte trodd; hon är en missförstådd sanningssägerska; men hon svarar knappast mot beskrivningen "narr", "gycklare" eller "pajas".

Finns det måhända en gemensam förebild i Don Quijote-gestalten? Denne i likhet med Søren Kierkegaard mycket sinnrike junker besitter onekligen den kombination av narraktighet och djup filosofisk visdom som vi är på jakt efter. Må sysslolösa läsare spinna vidare på denna tråd! (Spelar till exempel Regine Olsen samma roll för Søren Kierkegaard som Dulcinea av Toboso för Don Quijote?)

Jämförelsen är ändå långsökt. Hugos Gwynplaine är en narr av annat snitt än Don Quijote; deformerad, inte av olämplig läsning utan av samhällets och medmänniskornas grymhet; hans kluvenhet är inte invärtes utan mellan honom och hans publik. Och inte heller Don Quijote varnar för en annalkande katastrof; hans allvar ligger på ett annat plan, vilket jag här inte gitter analysera.

Sökandet efter förebilder förefaller vara ett stickspår. Det är ett uttryck för den allmänna satsen att alla författare alltid skriver i en tradition. Det leder oss inte mycket närmare ett svar.

Vi måste anta att herrar Kierkegaard och Hugo båda, var för sig och utan att på något sätt ha influerat varandra eller mottagit en gemensam influens, har fattat något fundamentalt i den mänskliga tillvaron.

Att vara sanningssägare (med hans egen terminologi, sanningsvittne), det var för Kierkegaard att vara martyr.[26] Det var att vara oförstådd av människorna (vad man skulle kunna kalla "Amagerbrosyndromet"). "Et Sandhetsvidne, det er en Mand, der i Armod vidner for Sandhet, i Armod, i Ringhed og Fornedrelse, saa miskjendt, forhadt, afskyet, saa bespottet, forhaanet, udgriint"…[27] Den unge man i vars mun Kierkegaard lägger Diapsalmata har som sin högsta önskan att alltid få skrattarna på sin sida;[28] sanningsvittnet får, liksom Gwynplaine, skrattarna emot sig.

Kierkegaard hade (liksom Gwynplaine) en talang för att få skrattarna på sin sida. Han hade en rapp och kvick tunga likaväl som en rapp och kvick penna. Och han kunde, liksom Gwynplaine, locka till skratt utan att hans själ skrattade med.

I hans tidiga mannaår gjorde hans vassa, kvicka tunga honom till en känd person i Köpenhamns salonger. Han hade en mängd stoff och som den finaste jonglör kunde han hålla alltsammans i luften och ge en andlös uppvisning. När han återvände hem och var för sig själv, brukade han reagera mot sitt eget beteende, i det att hans alldeles för goda minne spelade upp varje scen på nytt.[29]

Ett mycket talande exempel på denna förmåga hos Kierkegaard återberättas av Brita Stendahl. I sin första bok, Af en endnu Levendes Papirer, hade Kierkegaard gått till angrepp mot H.C. Andersen. Andersen "hämnades" genom att i en komedi låta en av personerna läsa högt ur Kierkegaards bok. "Kierkegaard, som satt i salongen under framförandet, reste sig och mottog under bugningar publikens erkännande."[30]

Men Kierkegaard var inte rädd för att ta risken att vända skrattarna emot sig – såsom visas av hans mellanhavande med tidningen Corsaren 1845–46. Corsaren var något av ett intellektuellt skandalblad och specialiserade sig på elaka och ganska tarvliga personangrepp. Tidningens redaktör, Goldschmidt, beundrade Kierkegaard som skribent, och han hörde inte till de angripna. Han betraktade detta som en tvivelaktig ära och fordrade "att få samma behandling i Corsaren som andra anständiga människor". Corsaren svarade med en förföljelsekampanj med inslag av ren lyteskomik; Kierkegaards utseende var ett tacksamt ämne för karikatyrtidningar.[31]

Det finns en parallell mellan Kierkegaards öde och Gwynplaines – med den väsentliga skillnaden dock att Kierkegaard, när han spelade gycklarens roll, gjorde det medvetet, som en del av en medveten strategi, som en metod bland andra att föra ut sanningen sådan han uppfattade den. Hugos hjälte är en ung drömmare som ännu inte nått filosofisk mognad då slumpen försätter honom i en filosofiskt avgörande situation. Kierkegaard är, om man så vill, en genomreflekterad Gwynplaine.

Den filosofiskt avgörande situationen för Søren Kierkegaard (med hans egen terminologi, Øieblikket) var hans polemik mot den danska statskyrkan under hans sista levnadsår. Och den situationen är, om jag får uttrycka det så, mycket gwynplainesk: Överhusets roll i Kierkegaards fall övertagen av det etablerade danska prästerskapet. Den enskilde mot mängden, den utstötte ställd mot de välmående, de lyckligt lottade, den allvarliga övertygelsen, ställd – inte mot en lika allvarlig motsatt övertygelse, utan mot den glatta, väloljade likgiltigheten, den oreflekterade men falska bekymmerslösheten. Den konkreta stridsfrågan är inte densamma – Gwynplaines budskap är socialt, Kierkegaards religiöst – men rollfördelningen är densamma.

För att vara mera exakt: Gwynplaines budskap är övervägande socialt, med religiösa implikationer, Kierkegaards övervägande religiöst, med sociala implikationer. Gwynplaine ställer Gud som naturens upphovsman och människans skapare mot det mänskliga samhället, mot monarkin: "Där Guds finger hade satt sin stämpel, där har konungens klo tryckt till."[32] Den rådande samhällsordningen är mot Guds vilja, enligt Gwynplaine, och enligt Kierkegaard gör prästerna narr av Gud genom att förvandla Nya Testamentets kristendom till ett levebröd: …"Eet er at forfølges, mishandles, hudflettes, korsfæstes, halshugges, o.D., et Andet, comfortabelt indrettet, med Familie, jevnt avancerende, at leve af at skildre, at en Anden blev hudflettet, o.s.v."…[33]

Kierkegaard blev nu inte utskrattad för sitt angrepp på kristenheten. Han blev snarare ihjältigd. De mothugg han fick berörde inte sakens kärna, och den huvudangripne, biskop Martensen, drog sig snabbt ur det verbala handgemänget. Liksom Gwynplaine återfann sig Kierkegaard ensam i en tom, utrymd sal, och måste ha upplevt sig tala till tomma väggar, eller till eftervärlden.

Det förefaller nu egendomligt att Victor Hugo skulle ha skrivit en roman som, på ett abstrakt plan, återspeglar Søren Kierkegaards livsöde – Kierkegaard som han med stor sannolikhet aldrig ens hört talas om – inte en roman som återspeglar hans eget levnadsöde. Eller har han också gjort det? Denna uppsats vore inte fullständig om den inte, inom den stipulerade ramen, även försökte besvara denna fråga.

Ayn Rand, som väl får betraktas som Hugos litterära arvtagerska, har skrivit så här om Skrattmänniskan:

Gwynplaine, the hero, is obviously a metaphysical (not a literal) image of Hugo himself – a lonely outcast whose soul is invisible to men, bewildered by the world and cut off from it by a hideously distorted mask.[34]

Jag har sagt förut att Hugo var kantad av framgång och berömmelse, och nu får vi veta att han var ensam och utstött, att han själv var osynlig för människorna, brydd av världen och avskuren från den av en ohyggligt förvriden mask – låt vara inte i bokstavlig bemärkelse, men väl på ett djupare, ett metafysiskt, plan. Dåtidens kanske mest firade författare, publikens likaväl som kritikens gunstling, den franska romantiska litteraturens av alla erkände ledare, skulle i själva verket vara oförstådd av sin omvärld? En gycklare, som mottar applåder för sin mask, men vars inre förblir osynligt och oåtkomligt? Firad för sina litterära fyrverkerier men i grunden ensam – ensam liksom Kierkegaard var ensam bakom sitt litterära fyrverkeri?

Klart är i alla fall att Skrattmänniskan inte blev uppskattad efter förtjänst. "The Man Who Laughs is Victor Hugo’s best novel. (Curiously enough, it was the one least understood by his contemporaries.)", skriver Ayn Rand[35] Och Hugo själv anställde följande reflektion över bokens mottagande: "Det är tydligt att avståndet vidgas mellan mig och mina samtida… Om författaren endast skrev för sin egen tid, borde jag bryta sönder och kasta bort min penna."[36]

(Därmed inte sagt att Skrattmänniskan gjorde fiasko. Men den var inte på långt när lika framgångsrik som hans närmast föregående roman Havets arbetare – också den orättvist bortglömd i våra dagar.)

Den Hugo som skrev Skrattmänniskan befann sig sedan nära två decennier i exil. Från början ofrivilligt men sedan frivilligt var han en politisk flykting. Som deputerad i nationalförsamlingen 1848–49 hade han valts in på en högerlista, men sympatiserade i väsentliga avseenden med vänstern. Han höll, liksom Gwynplaine, lysande men odiplomatiska tal. Ludvig Napoleon, sedermera Napoleon III, hade han till en början stött för att sedan bryta med honom och öppet angripa honom (vilket blev anledningen till att han drevs i landsflykt). Politiskt var Hugo en vilde, en som inte riktigt hörde hemma i något parti. "Jag är inte någon politiker", brukade han säga, "jag är bara en fri man." Och i januari 1850 skrev han:

För fem år sedan var jag på väg att bli konungens gunstling. Idag är jag på väg att bli folkets. Jag kommer inte att bli vare sig det ena eller det andra, ty förr eller senare ger sig min önskan om oberoende till känna och min trohet mot samvetets bud blir irriterande för mannen på gatan, liksom den har irriterat mannen i Tuilerierna…[37]

Politikern Hugo förstod sig tydligen lika litet som politikern Gwynplaine på praktisk politik.

Men detta kan inte vara allt. Politik är ju inte alls här i livet, allraminst i en diktares liv. Finns splittringen mellan den verklige Hugo och den för omvärlden synlige också i hans egen diktning? Då min egen penna för ögonblicket är något bruten, överlämnar jag för en stund åter ordet till Ayn Rand:

Even though no other artist had ever projected so deeply joyous a universe as his, there is a somber touch of tragedy in all his writing. Most of his novels have tragic endings – as if he were unable to concretize the form in which his heroes could triumph on earth, and he only could let them die in battle, with an unbroken integrity of spirit as the only assertion of their loyalty to life; as if, to him, it was the earth, not heaven, that represented an object of longing, which he could never fully reach or win.[38]

En olycklig förälskelse I livet, med andra ord; eller en nästan, men inte riktigt, besvarad kärlek.

Och om Skrattmänniskan skriver Ayn Rand:

Like its hero’s disfigured face, the novel is torn between a somber, tragic, profoundly Christian philosophy – and a radiant sense of life proclaiming, almost involuntarily, a passionate love for this earth.[39]

En djupt kristen filosofi. En människa som hör hemma på denna jord, i denna värld, men är avskild från den av en religion som fordrar att hon lever för en annan värld, och vanställd av konflikten mellan de båda. Och kanske det nu går att knyta ihop dessa livsöden, Hugos, Gwynplaines och Kierkegaards, genom att citera det Jesusord som Kierkegaard själv så ofta anspelar på i sin kyrkopolemik:

Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv (kursiverat av mig), så kan han icke vara min lärjunge.[40]

Ur sådant hat föds stelnade grimaser, bittra strider och oförstådda varningsrop.

Noter

1. Skrattmänniskan II:169; L’homme qui rit II:27

2. Samlede værker II:23

3. Den vetenskapsteoretiskt bevandrade torde i denna harang igenkänna Karl Poppers s.k. falsifikationskriterium.

4. Samlede værker II:33

5. Eller Mannen som skrattar. Den svenska upplaga jag använt heter Mannen, som skrattar på titelsidan, men Skrattmänniskan på bokryggen. (!)

6. Dessa båda meningar är överhoppade i den svenska översättningen. Det franska originalet har "Gwynplaine se n’en mêlait pas. Le dehors ne dépendait pas du dedans. "

7. Skrattmänniskan II:79f; L’homme qui rit I:293f

8. Skrattmänniskan II:123f; L’homme qui rit I:335f

9. "Aucun homme ne passerait brusquement de la Sibérie au Sénégal sans perdre connaissance." ("Ingen kan plötsligt förflyttas från Sibirien till Senegal utan att förlora sansen.") L’homme qui rit II:134; Skrattmänniskan III:27. Hugo uppger att detta är ett citat från Humboldt (den berömde tyske geografen) och använder det som kapitelrubrik.

10. Skrattmänniskan III:176; L’homme qui rit II:276

11. Skrattmänniskan III:178; L’homme qui rit II:277f

12. Skrattmänniskan III:179; L’homme qui rit II:278

13. Skrattmänniskan III:180f; L’homme qui rit II:279f (Slutmeningen gör sig bättre på franska: "Le genre humain existe.")

14. "J’ai ramassé dans la vaste diffusion des souffrance mon énorme plaidoirie éparse." L’homme qui rit II:281; Skrattmänniskan III:182

15. Skrattmänniskan III:184; L’homme qui rit II:282f

16. Skrattmänniskan III:188; L’homme qui rit II:286. "Être comique au dehors, et tragique au dedans, pas de souffrance plus humiliante, pas de colère plus profonde." (Jag har tagit mig friheten att korrigera den svenska översättningen, som här är något missvisande.)

17. Skrattmänniskan III:193; L’homme qui rit II:291

18. Skrattmänniskan III:195; L’homme qui rit II:292f

19. Skrattmänniskan III:197; L’homme qui rit II:294

20. Som framgår av Hugos förord (L’homme qui rit I:1) hade han tänkt sig L’homme qui rit som första delen av en trilogi. Första delen skulle handla om aristokratin, eller England efter 1688, andra delen om monarkin, eller Frankrike före 1789, och den tredje skulle ha titeln Quatrevingt-treize (1793, skräckväldets år). Den andra delen av trilogin blev aldrig skriven; den tredje kom ut 1874 och blev Hugos sista roman. (Se även Maurois, s. 425.)

21. Brita Stendahl nämner att "Øieblikket [SK:s sista verk] var det första verk av SK som blev översatt till franska och italienska och användes i den antiklerikala propagandan"; men hon nämner inget årtal. (Stendahl, s. 245)

22. För Kierkegaards biografi, se exempelvis Brita Stendahl: Søren Kierkegaard eller F.J. Billeskov Jansens introduktion till Sören Kierkegaard: Skrifter i urval. För Hugos biografi, se André Maurois: Olympio. Victor Hugos liv.

23. Stendahl, s. 27

24. Maurois, s. 476

25. "Jag föddes 1813, året för statsbankrutten, då så många andra värdelösa sedlar sattes i omlopp." Dagboksanteckning av Kierkegaard 1844; citerat av Billeskov Jansen (Skrifter i urval I:8)

26. Stendahl, s. 12 och s. 73f

27. Samlede værker XIX:11

28. Samlede værker II:44

29. Stendahl, s. 30

30. Stendahl, s. 33

31. Stendahl, s. 64ff; Skrifter i urval I:21

32. Skrattmänniskan III:193; L’homme qui rit II:291

33. Samlede værker XIX:87

34. Ayn Rand: An Introductory Note to "The Man Who Laughs"; The Objectivist, December 1967.

35. loc. cit.

36. Maurois, s. 426

37. Maurois, s. 323 (Det korta citatet alldeles innan är från Maurois, s. 321.)

38. Ayn Rand: The Romantic Manifesto, s. 125

39. – " -: An Introductory Note to "The Man Who Laughs"

40: Luk. 14:26

Källförteckning

Victor Hugo: L’homme qui rit I-II. Ernest Flammarion, Editeur; 26 Rue Racine, 26; Paris (årtalsangivelse saknas!)

Victor Hugo: Mannen, som skrattar (Skrattmänniskan) I-III. (Övers.: Åke Malmström) Världslitteraturens förlag, Malmö 1928.

Søren Kierkegaard: Samlede Værker, Bind 2 och Bind 19. Gyldendal, København 1962 (1964).

Sören Kierkegaard: Skrifter i urval I-II, med inledningar och textförklaringar av F.J. Billeskov Jansen. (Övers.: Stig Ahlgren) Wahlström & Widstrand, Stockholm 1977.

André Maurois: Olympio. Victor Hugos liv. (Övers.: Elsa Thulin & Karin Ahlin) Bonniers, Stockholm 1980.

Brita K. Stendahl: Søren Kierkegaard. (Övers.: Hans-Erik Johannesson) Atlantis, Stockholm 1980.

Ayn Rand: The Romantic Manifesto. New American Library, New York 1971. (Speciellt kapitel 9: "Introduction to Ninety-Three".)

Ayn Rand: An Introductory Note to "The Man Who Laughs"; The Objectivist, December 1967, p. 9f.

Shakespeare: King Lear

Aiskylos: Agamemnon

Cervantes: Don Quijote

Bibeln, eller Den heliga skrift (1917 års upplaga)

Lösryckta fragment ur den undersökande idéhistorikens omätliga rymder.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.