Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Försvar för egoismen

Osjälviskheten ägnas ett helt uppslag i SAF-tidningen 18/84. På vänster sida refereras Karl Poppers analys av begreppsparen kollektivism-individualism resp. egoism-altruism av Hans Bergström, och på höger sida recenseras Richard Dawkins mångomtalade bok Den själviska genen av Gideon Gerhardsson. De båda artiklarnas infallsvinklar skiljer sig åt, och möjligen är det en slump att de hamnat bredvid varandra. Men de har en grundpremiss gemensam: att osjälviskheten eller altruismen är ett moraliskt ideal, och att anklagelsen för egoism är en anklagelse man måste värja sig mot med näbbar och klor, eller i varje fall med vassa argument.

Jag ämnar till att börja med deklarera motsatt ståndpunkt. Jag betraktar egoismen som god; jag menar att rätt förstådd egoism (eller välförstådd egennytta) är ett eftersträvansvärt moraliskt ideal; och jag betraktar omvänt altruismen som en villfarelse och en ondskefull morallära. Jag gör inte anspråk på någon originalitet när jag säger detta; min uppfattning och en stor del av mina argument är hämtade från den amerikanska författarinnan och filosofen Ayn Rands skrifter.

Jag kommer inte att kunna belysa frågan i alla dess aspekter i det följande, utan kommer att koncentrera mig på polemiken.

Dawkins

Ett belysande citat ur Gerhardssons artikel:

Kan man komma mycket längre än till en, ska vi kalla det styrd själviskhet? Självförglömmandet har nämligen sina fallgropar: mycken oegennytta är maskerad egennytta. Den engelske matematikern J.B.S. Haldane fick över en öl på puben frågan om han skulle offra livet för sin bror. Han gjorde ett snabbt överslag och svarade: – Nej, men jag gör det för tre bröder och nio kusiner. Det var hans sätt att uttrycka biologisk rationalitet.

Ja, ja… Om bara altruisterna hade vett att verkligen offra sig…

Jag har inte läst Dawkins bok och kan därför inte avgöra om boktiteln är avsedd som ett skämt eller som allvar. Av de recensioner jag läst förefaller titeln vara menad som ett slags metafor. Idén skulle vara att genen beter sig på ett sätt som gagnar den egna artens överlevnad och därför kan betraktas som "självisk".1

Den första fråga som inställer sig är: hur skulle den kunna bete sig annorlunda? Går det att föreställa sig att en gen beter sig så att den skadar artens överlevnad? Så att den gagnar en annan arts överlevnad på bekostnad av den egna? Det är uppenbart att om det fanns sådana gener, skulle den arten ganska snabbt utslockna. Och man skulle lika gärna kunna säga att en blomma eller ett träd beter sig själviskt, eftersom den uppenbarligen (så länge den kan) föredrar att växa framför att vissna. Vem har någonsin sett en blomma begå självmord? Vem har någonsin sett en gran "uppoffra sig" till förmån för en tall, eller för "skogen som helhet"?

Kruxet ligger i att termerna själviskhet och osjälviskhet inte är tillämpbara på livsformer lägre än människan. De saknar betydelse för växt- eller djurvärlden. De är specifikt mänskliga. Människan står inför valsituationer. En del av dessa valsituationer är konkreta. ("Vad ska jag äta till frukost idag?" "Vilket tåg ska jag ta för att snabbast komma till Stockholm?") Men andra valsituationer är mera abstrakta och övergripande; de gäller hela hennes attityd till livet och är avgörande för vilken karriär hon väljer, vem hon väljer till livskamrat, osv. En sådan grundläggande och övergripande fråga är: "Ska jag leva mitt liv för min egen skull, eftersträva största möjliga lycka, största möjliga självförverkligande – eller är mitt liv i första hand till för att uppoffras för mina medmänniskor, är deras lycka och välbefinnande något som jag ska förverkliga åt dem, till priset av min egen misär?" Frågan kan formuleras på en mängd olika sätt, men grundmönstret är detsamma: "jag" eller "allt-utom-jag"?

Människan ställs inför detta val därför att hennes vilja är fri. Människans överlevnad (och hennes lycka) är inte automatisk; den är ständigt beroende av de val hon träffar. Det är detta som skiljer ut henne från den övriga naturen. Människan har ätit av kunskapens träd "på gott och ont", och sedan dess är det nödvändigt att ständigt skilja det goda från det onda, i stort som i smått, när det gäller frukostägg och när det gäller livsåskådning.

Jag tror nu inte att gener står inför ett sådant val. Men det är klart att om generna har fri vilja, och om de på något sätt kan bringas att läsa denna artikel, då skulle jag rekommendera dem att vara själviska.

Gideon Gerhardssons recension innehåller ett uttalande värt att kommentera: "mycken oegennytta är maskerad egennytta". Anledningen till att människor maskerar sin egennytta är att de så länge och så ihärdigt har fått inpräntat i sig att egennyttan är ond. Ayn Rands bestående insats som moralfilosof är att hon talat om för oss att egennyttan är god, och därför inte ska maskeras utan tvärtom med stolthet lyftas fram i ljuset.

Det finns en annan missuppfattning inbäddad i frasen om den maskerade egennyttan, nämligen att egennytta innebär att trampa andra människor under fötterna. Så är det inte. Egennyttan ger en lov till självförsvar, men där går gränsen. Bortsett från självförsvar ligger det i egots intresse att lämna medmänniskorna fria att fritt eftersträva sin egennytta. (Detta är om inte annat uppenbart från det faktum att jag rekommenderar egoism. Enligt den gängse altruistiska uppfattningen borde jag lämna denna artikel oskriven, eftersom andras egoism skulle vara till skada för mig!)

Popper

Karl Popper är säkert en välmenande människa.1) Men hans distinktion mellan begreppsparen individualism-kollektivism och egoism-altruism är direkt vilseledande. Det är dessutom viktigt att bena upp den, därför att den är inflytelserik och ofta åberopas i den offentliga debatten, speciellt av moderater som vill svära sig fria från anklagelsen för "kallhamrad egoism".

Jag citerar Hans Bergströms referat: "Det första begreppsparet gäller relationen mellan individen och kollektivet." Korrekt. Kollektivismens väsen består i att individen tvingas underordna sig, underkasta sig och offra sig för kollektivet. Individualismen innebär att individen lämnas fri. (Det är slarv och begreppsoreda att använda termen kollektivism för sådana gemensamma ansträngningar som grundar sig på de berörda individernas fria val.)

"Det andra begreppsparet gäller vilken grad av ansvar för nästan som vi bör känna och ta." Inkorrekt. Det utelämnar den andra och långt viktigare komponenten i ekvationen, nämligen det ansvar vi måste ta för oss själva.

Egoism innebär ett totalt ansvarstagande för det egna livet. Och för dem som betraktar egoismen som en lättköpt moral vill jag påpeka att detta sannerligen inte är det lättaste här i världen! Och en av anledningarna till altruismens popularitet (inte den enda, men en av dem) ligger just här: för den som inte lyckats ta ansvar för sig själv är det frestande att vältra över ansvaret på "de andra".

Det är naturligtvis inget fel att ge den hungrande ett mål mat (dock inte till priset av den egna svältdöden) eller att sträcka ut en hjälpande hand (dock inte till Olof Palme). Men ens ansvar för nästan kan aldrig sträcka sig in i nästans innersta ego. Det avgörande ansvaret för individens liv vilar alltid hos individen själv. Och det medmänskligaste vi kan göra är att upplysa medmänniskan om detta och hoppas att hon tar det till sig.

Än sen då?

… frågar sig kanske läsaren. Är inte allt detta bara ordstrider och filosofiska spetsfundigheter, helt utan relevans för den verklighet SAF-tidningens läsare lever i?

Jag tror inte det. Jag tror tvärtom att försvaret av egoismen är av yttersta vikt för företagare och arbetsgivare. (Också för arbetare!) När allt kommer omkring drivs ni väl allesammans av själviska motiv – det må vara det rena vinstintresset, eller strävan till självförverkligande, eller viljan att bevisa livskraften i era affärsidéer. Jag menar att det är dags för företagare och näringsliv (och arbetare!) att sluta be om ursäkt, sluta att använda "samhällsnyttan" som ett slags alibi. Jag vet att många av er känner berättigad stolthet över det arbete ni uträttar. Vad jag vill uppmana er till är att upphöra med allt kompromissande med den altruistiska moralen. Ni arbetar för er egen lycka, er egen välgång, er egen profit. Säg det då också, säg det klart och säg det med stolthet!

"Ni har bara era bojor att förlora."

Eskilstuna 25 maj 1984
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerad i SAF-tidningen, och jag lyckades inte heller få Tempus att publicera den.


Jag skickade också ut detta som OS-bilaga 1988 och gjorde då följande tillägg:

Detta inlägg resulterade i ett refuseringsbrev av följande lydelse från SAF-tidningens dåvarande chefredaktör Janerik Larsson:

Tyvärr har jag inte plats för denna artikel i de får nummer vi har kvar före sommaruppehållet. Men en artikel av [Sven] Rydenfelt med ett lovtal till egoismen kommer enl. planerna att inflyta!

Det utlovade rydenfeltska lovtalet inflöt i SAF-tidningen nr 21/84 under rubriken "Sagan om nyegoismen". Dess utgångspunkt var följande:

Motståndarna … likställer kravet på frihet och fria marknader med krav på fritt och ohämmat utlopp för individernas egoism och anklagar de nya frihetsrörelserna [nyliberalism och nykonservatism] för nyegoism.

Denna anklagelse måste motas i grind, och Rydenfelt gör det genom att först gå igenom hur en fri marknad fungerar, sedan förklara att egoism minsann förekommer bland politiker lika väl som på marknaden, och till sist summera kardemumman så här:

Begreppet nyegoism är en saga, en myt utan verklighetsförankring. Ett önsketänkande och en tröst hos alla dem som i den nya frihetsvågen ser en fara och ett hot mot egna maktpositioner och privilegier.

Med andra ord: eftersom vi alla ändå är egoister, existerar det ingen "nyegoism"!

Detta är det gamla vanliga urskuldande tassandet kring gröten. Men SAF-tidningen accepterar det tacksamt som ett "lovtal"!

Rydenfelt gör i sin artikel en distinktion mellan två sorters egoism: dels en "naturlig, sund, livsbejakande" egoism (som yttrar sig i att producenter försöker sälja dyrt och konsumenter köpa billigt); dels en "livsfientlig, trångsynt, skadlig" egoism, som inom politiken "tar sig uttryck i förtryck och utsugning".

Det är naturligtvis teoretiskt möjligt att en eller annan förtryckare och utsugare handlar utifrån trångsynt egoism (i vilket fall det är hans trångsynthet som bör attackeras, inte hans egoism). Det är inte alla egoister som är objektivister, och det finns varianter av den etiska egoismen (t.ex. Nietzsches) som är oförenliga med objektivismen. Men faktum är att det stora flertalet förtryckare och utsugare handlar utifrån en altruistisk moralsyn. Altruismen är den moral de öppet förfäktar, och de gör det inte som en "täckmantel" för dolda egoistiska motiv; de är på den här punkten fullt uppriktiga. Men att öppet attackera altruismen och identifiera den som "livsfientlig och skadlig" är något som Rydenfelt och likasinnade till varje pris undviker.

(Till undvikande av missförstånd vill jag säga att detta inte med nödvändighet beror på ondskefullhet hos dem – möjligen på tankelättja och intellektuell feghet, men allra mest på okunnighet om objektivismen. Ingen, före Ayn Rand, har korrekt definierat begreppen i denna stridsfråga.)

En sista kommentar: medan "trångsynt" egoism mycket väl kan förekomma – en människa kan, som t.ex. Gail Wynand i Urkällan, handla utifrån egoistiska motiv, men missta sig på medlen – är ordsammanställningen "livsfientlig egoism" en ren självmotsägelse. Egoismen grundar sig på "livet som värdemätare" och det egna livet som högsta etiska ändamål. Omvänt är en "livsbejakande altruism" en självmotsägelse: altruismen är per se "dödens moral" och kan aldrig vara annat än livsfientlig. Av detta skäl är också altruismen skadligare, ju mer "vidsynt" den är. En trångsynt altruist kan inte åstadkomma mycket skada, annat än för sig själv. Den kanske vidsyntaste av alla altruister, Arthur Schopenhauer, pläderade å andra sidan för ett totalt utsläckande av livsviljan, ett "kosmiskt självmord". Mera praktiskt lagda altruister med vida horisonter har skänkt oss dödsfabriker och slavarbetsläger.

Låt inte motståndaren bestämma debattvillkoren!


1) Följande kommentar från min privatsekretere förtjänar att citeras:

Det finns ingen anledning att nämna Dawkins bok Den själviska genen i diskussioner om etik, helt enkelt för att boken ifråga inte har ett vitten med etik att göra. Den driver tesen att evolutionen bäst kan förklaras som ett resultat av selektionen av enskilda gener (i motsats till selektionen av organismer eller hela grupper av organismer). Bokens titel är välvald eftersom tesen föreslår en gencentrerad syn på evolutionen. Dawkins påstår absolut inte att gener skulle vara själviska, annat än i denna metaforiska betydelse av ordet. Att folk understundom refererar till boken i diskussioner om etik kan bara betyda att de aldrig läst den.

På det moraliska planet förespråkar Dawkins altruism. Han ser (trots sin ateism) Jesus som en moralisk förebild, och hävdar ofta att Den gyllene regeln ("gör mot andra som du vill att de skall göra mot dig") är en mycket bra moralprincip.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.