Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Svar till Lennart Nordfors

Tyvärr har jag inte kvar den artikel jag svarar på här.

Trots vissa begränsningar i beläsenhet hamnade högermannen Per-Olof Samuelsson i denna bemärkelse rätt när han definierade "rättvis fördelning" på följande sätt: "De välfärdsskillnader är rättvisa som speglar skillnader i duglighet, i intelligens, i initiativförmåga, i moralisk karaktär mellan samhällets olika medlemmar." Samuelsson fortsatte sedan med att citera, logiskt nog, elitisten Ayn Rand. Tydligare än Samuelsson torde inte ens Dworkin kunna karaktärisera ickeliberala fördelningsidéer.

Till att börja med avvisar jag kategoriskt Nordfors’ "öronmärkningsteknik". Den må ha sin plats i ornitologin, men inte i den ideologiska debatten. P.O. Samuelsson är inte en "högerman" eller en "vänsterman". Han är den han är. Inte heller är (eller var) Ayn Rand någon "elitist". Termen elitist är överhuvudtaget obrukbar p g a dess systematiska mångtydighet. Det är skillnad på elit och elit. Affärsvärldens toppar kan sägas utgöra en elit, och det kan också de förnämsta inom litteratur, konst, musik, ekonomi, filosofi, m.m., m.m.; men termen kan lika väl användas om adeln under l’ancien régime, eller om fackpampar och politiker i dagens Sverige, eller om professorerna i ämnen som nationalekonomi eller praktisk filosofi. Det är, som jag hoppas dessa korta exempel visar, skillnad mellan elit och elit.

Jag har inte heller, om man ska vara riktigt petig, citerat Ayn Rand, utan nöjt mig med att hänvisa till en av hennes artiklar ("An Untitled Letter" i Philosophy: Who Needs It?")

Jag vill emellertid passa på tillfället att undanröja ett möjligt missförstånd, som i och för sig kan vara förlåtligt, men som inte kommer att vara det länge till.

Jag tror att Nordfors har uppfattat min katalog ovan som ett försvar för status quo, för de reellt existerande välfärdsskillnaderna i vårt reellt existerande samhälle.

Jag ska ta ett exempel för att undanröja missförståndet och därmed för framtiden göra det oförlåtligt.

Enligt mina välfärdskriterier borde det råda en enorm välfärdsskillnad mellan Ludwig von Mises och John Maynard Keynes – till den förres förmån. Mises var Keynes’ överman, om inte i något annat så åtminstone i omdöme och moralisk karaktär. Enligt mina kriterier borde Mises ha varit lagerkrönt, nobelprisbelönad och (med tillämpning av marginalnytteläran) fabulöst rik; Keynes däremot, om inte direkt hänvisad till tiggarstaven, så i varje fall förpassad till idéhistoriens skräpkammare. I verkliga livet levde Keynes tämligen kräsligt i alla sina dagar och firades allmänt som vårt århundrades störste ekonom; medan Mises ständigt hade en relativt knackig ekonomi och aldrig vann det akademiska erkännande han förtjänade, ens i Wien, den österrikiska skolans vagga. (Den professur han uppehöll var en oavlönad hedersprofessur.) Detta kallar jag reell orättvisa! (Mises själv beklagade sig aldrig; det är jag som klagar å hans vägnar.)

Nordfors går emellertid vidare och drar ut "konsekvenser" av mitt resonemang:

Som Dworkin framhåller blir den konservative [det skulle väl vara jag det?] intresserad av att skapa en uppsättning fri- och rättigheter vilka kan skydda den dugliges belöningar – den starkes rättvisa övertag över den svage.

Jag vet nu inte vad detta har med min ringa person att göra. Obehöriga terminsanställda extralärare hör knappast till de starkare grupperna i vårt samhälle; ej heller kulturdebattörer med en refuseringsprocent klart över femtio. Jag önskar någon ville upplysa mig om vilket övertag jag har, och över vem, och vilka privilegier som man själv är okunnig om.

Men kanske det inte alls var om mig det handlade? – Jo, men det måste det ju vara, eftersom Nordfors klart och tydligt skriver att hans beskrivning av konservatismen är en följd av denna syn, där ordet "denna" refererar till P.O. Samuelssons idéer. Enda lösningen på gåtan tycks vara att jag skriver mot mitt eget välförstådda egenintresse. Det tål att tänka på.

För att gå från person till sak, så grundar sig Nordfors’ resonemang återigen på vissa termers systematiska mångtydighet, i detta fall termerna "stark" och "svag". Jag tycker det borde vara uppenbart att orden "stark" och "svag" inte betyder exakt detsamma när man talar om förmågan att producera och när man talar om makten att förtrycka. Ändå är det exakt denna sammanblandning Nordfors gör sig skyldig till, när han jämställer skyddet för "den dugliges belöningar" med "den starkares övertag över den svage".

Nu berörde jag faktiskt detta med styrka och svaghet i det inlägg som publicerades i LD 82/6-7. Kanhända sträcker sig inte Nordfors beläsenhet så många nummer bakåt; eller kanhända jag uttryckte mig alltför kortfattat. Låg mig då upprepa med något andra ord:

Den fria marknaden är inte ett slagsmål, där den råa styrkan fäller utslaget; det är en tävlan där produktiv duglighet fäller utslaget. Den politiska arenan å andra sidan är ett fält där råstyrkan vinner och den svage får foga sig. (Detta gäller även i demokratier, där de flesta segrar i kraft av att vara flest; vilket är anledningen till att demokratin måste ha konstitutionella begränsningar, lika väl som monarkin.)

Eftersom vi lever i en blandekonomi är det inte alltid lätt att se var den produktiva dugligheten slutar och det nakna politiska våldet tar vid. Läget är ofta förvirrat. Men förvirringen ligger inte i min analys utan hos dem som betraktar politiken (våldet) som en motvikt mot marknaden (produktiviteten).

Vad gäller frågan om den rättvisa fördelningen kan jag bara upprepa vad jag förut sagt: den fördelning är rättvis som speglar skillnader i duglighet, intelligens, initiativförmåga, flit, eller vilka positiva dygder ni vill. Men det är uppenbarligen nödvändigt att komplettera med en negativ katalog: den fördelning är orättvis som speglar skillnader i börd, i politiskt inflytande, i förmåga att dupera allmänheten, eller att gadda sig samman i påtryckningsgrupper, eller att ikläda sig den självpåtagna rollen av oss svagas och oss förtrampades beskyddare.

Den som inte accepterar några moderna auktoriteter härvidlag (som Ayn Rand eller P.O. Samuelsson eller det egna samvetet) kan ju i stället vända sig till den klassiska liberalismens förgrundsfigurer. Det första genomtänkta försvaret av den privata äganderätten presterades av John Locke i The Second Treatise on Civil Government, c:a 1690. Locke grundade äganderätten i det arbete individen nedlagt i sin egendom, och betraktade det som statens rättmätiga funktion att slå vakt om den egendom som förvärvats genom hederligt arbete – inte att omfördela egendomen enligt något slags jämlikhetsmall. Jag bara undrar om detta gör Locke till "högerman" enligt dagens höger-vänster-skala.

Under tiden från Locke och ett långt stycke in på 1800-talet (eller rentav ännu längre) kämpade liberalerna (dåtidens "vänster") för allas likhet inför lagen, oavsett börd eller ståndstillhörighet. "Jämlikhet" betydde för dem "allas likhet inför lagen", inte i första hand en allmän omfördelning av resurserna. (De flesta av dem menade att den politiska jämlikheten skulle leda till bättre villkor för de fattiga och till en utjämning av orättfärdiga förmögenhetsskillnader; men det var inte en allmän uppfattning att fattigdomen skulle kunna upphävas genom tvång och konfiskation.)

Det är med denna bakgrund en smula spöklikt att se frasen "likhet inför lagen" instucken som ett slags fotnot till ett i övrigt ganska jämmerligt jämlikhetsresonemang.

Ronald Dworkin ser, enligt Nordfors, den liberala ideologin som "emanerande ur en central rättighet: [inte allas likhet inför lagen, utan] alla människors lika rätt till hänsyn och respekt." Man måste vara varsam med orden på den här abstraktionsnivån! Ska man visa samma hänsyn och respekt för alla människor, oberoende av vad man vet om deras handel och vandel? Av detta följer inte bara att en småtjuv förtjänar samma hänsyn och respekt som en hederlig knegare, utan också att Adolf Eichmann förtjänar samma hänsyn och respekt som en vanlig småtjuv!

Principen om likhet inför lagen, å andra sidan, behandlar dessa tre personer "ojämlikt": den lämnar den hederliga knegaren fri att knega vidare, den ger småtjuven en kraftig reprimand, och den vrider nacken av Adolf Eichmann. Rättvisan är blind för ras och börd och samhällsställning, men inte för brottets art.

Det bör också påpekas att principen om likhet inför lagen på intet sätt kolliderar med kravet på frihet, utom försåvitt som den inskränker friheten för överbevisade brottslingar. Det finns ingen friktion mellan frihet och jämlikhet, tagen i denna bemärkelse, och den kompromisslösa liberalismen kan uppnås, Dworkin förutan.

Dworkin gör också ett tankeexperiment som förtjänar att kommenteras. Han tänker sig att liberalen ska grunda en ny stat, och menar att det första han bör göra är att portionera ut resurserna i lika delar.

Emellertid är detta tankeexperiment fullkomligt orealistiskt. Ingen befinner sig någonsin i den situation Dworkin beskriver. Det är visserligen sant att nya stater ibland bildas, exempelvis när den gamla staten blivit så korrumperad att en revolution blivit oundviklig. (Se Locke, anfört arbete.) Men det är orimligt att tänka sig en liberal i spetsen för denna jungfruliga stat, utrustad med diktatoriska befogenheter att fördela resurserna efter egen mall och eget gottfinnande.

Dworkin inordnar sig med detta tankeexperiment i en tradition som (såvitt jag vet) har sin upprinnelse hos Immanuel Kant, nämligen att betrakta samhällskontraktet som en fiktion snarare än som en realitet. (Denna tradition når sin klimax i Rawls’ idé att samhällskontraktet ingås bakom "en slöja av okunnighet".) Tidigare tänkare, som Locke och Paine, betraktade samhällsfördraget som en realitet, om vilken det gällde att resonera realistiskt. (Se förutom Lockes Treatise även Thomas Paines Common Sense och Rights of Man.)

I övrigt kan jag bara beklaga min bristande beläsenhet. Jag har t.ex. inte läst James Tyrells Patriarcha non Monarcha eller Algernon Sidneys Discourses Concerning Government, och dessa böcker kan jag bara rekommendera på hörsägen. Däremot läser jag Liberal Debatt, det må vara till glädje eller till förtret!

Eskilstuna 30 maj 1984
Per-Olof Samuelsson

Tillägg

till tidigare insänd replik till L. Nordfors:

Det har fallit mig in att Ronald Dworkins ord om den konservative (att han är "intresserad av att skapa en uppsättning fri- och rättigheter vilka kan skydda den dugliges belöningar") inte bara är absurda som polemik mot mig, utan också absurda som karaktärisering av konservatismens väsen.

Edmund Burke, den moderna konservatismens själva portalfigur, hävdade nämligen att duglighet ("ability") innebär ett hot mot egendom ("property"; Burke avsåg inte egendom i allmänhet, den fattiges egendom lika väl som den rikes; utan han avsåg de etablerade egendomsägarnas existerande egendomar) och att egendomen måste försvaras mot duglighetens intrång. Detta är uppenbart raka motsatsen till Dworkins beskrivning (eller i varje fall till Nordfors’ beskrivning av Dworkins beskrivning).

Jag hänvisar till Reflections on the Revolutions in France, sid. 140 I Pelican Classics-utgåvan (dessvärre har jag inte just nu den svenska översättningen tillgänglig):

… as ability is a vigorous and active principle, and as property is sluggish, inert, and timid, it can never be safe from the invasions of ability, unless it be, out of all proportion, predominant in the representation. It must be represented too in great masses of accumulation, or it is not rightly protected.

Av detta kan många slutsatser dras, men den i sammanhanget mest relevanta är att det har sina risker att vidga P.O. Samuelssons beläsenhet; han läser nämligen vad som står I texten, inte vad folkpartister tycker borde stå där.

Eskilstuna 23 juni 1984
POS

Tillsänd Liberal Debatt men ej publicerad. (Redaktionen fann den för lång. Jag kortade ner den en smula, men det hjälpte inte.)

Mer om Ronald Dworkin: Ett allvarsord om människans rättigheter.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.