Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Inflation och moral

Det är tacknämligt att Sven Gavlevik (EK 4.6.84) ställer frågan om inflationen som en moralisk fråga. Det är inte någon ny och revolutionerande uppfattning, och vill man vara elak skulle man kunna avfärda den som en trivialitet; alla samhällsfrågor har nämligen en moralisk dimension. Men det är i alla fall bra att det sägs.

Det är också en trivialitet att säga att inflationen drabbar de grupper hårdast som har svårt att skydda sina intressen. Det är som att säga att ett slagregn drabbar den hårdast som har svårt att täta sitt tak.

Det specifikt omoraliska med inflationen är att den gynnar vissa grupper på andras bekostnad. Gavlevik påpekar att inflationen vidgar förmögenhetsklyftan. Man kan ju fråga sig hur det kommer sig. Anledningen är att inflationen gör det lönsamt att låna pengar (och olönsamt att spara). Och naturligt nog har den lättast att ta stora lån som redan har det gott ställt ekonomiskt. Den fattige går tomhänt från samma bank som beviljar Ove Rainer och Victor Forss mångmiljonlån.1)

Men detta är bara en bråkdel av det elände inflationen ställer till med. Värre är att inflationen gynnar den politiska maktens gunstlingar. Den gynnar dem som befinner sig nära sedelpressarna på bekostnad av dem som befinner sig längre bort. Skälet är enkelt: de som först får de nytryckta sedlarna i sina händer kan spendera dem innan inflationen hunnit driva upp priserna. Medan andra däremot får ta emot samma sedlar (i form av löneökningar eller i annan form) först efter det att allt har blivit dyrare. (Katalogen över inflationens skadeverkningar är inte uttömd härmed, men för idag får det räcka.)

Det är en vitt spridd missuppfattning att inflationen består i att priser och löner stiger. Men stigande löner och priser är ett resultat, en effekt av inflationen, inte dess grundorsak. Inflation är ökning av penningmängden i ekonomin. Inflation betyder uppsvällning eller uppblåsning. Det som blåses upp är penningmängden. (Det som till sist spricker är ekonomin som helhet.)

Sven Gavlevik tycks också vara offer för och förmedlare av denna missuppfattning. Det är enligt honom löneökningar som leder till prisstegringar, och om penningmängden som led i orsakskedjan säger han inte ett ord. Ändå är det ju inte så att företagen skakar fram friska pengar ur rockärmen, när parterna förhandlat sig fram till höjda löner; ej heller konsumenterna när priserna höjs. Pengarna skakas fram av Riksbanken, en politikerkontrollerad institution.

Om penningmängden låg stilla, då skulle löneökningar inte resultera så mycket i höjda priser som i ökad arbetslöshet. Men i vårt samhälle väntar sig ingen att penningmängden ska ligga stilla.

Nu kunde man ju tänka sig som ett effektivt motmedel mot inflationen att politikerna förband sig att inte öka penningmängden och meddelade detta till arbetsmarknadens parter, så att de kunde rätta sig efter detta i sina förhandlingar. Detta är inte en idealisk lösning, men den har fördelen att vara rak och renhårig.

Emellertid leder den till problem. Hur ska staten klara av sitt budgetunderskott, när sedelpressarna står stilla? Den för staten naturliga lösningen är att höja skatterna. Men skattetrycket i vårt land är redan i det närmaste olidligt (utom för dem som har möjlighet att skatteplanera). Medborgarna måste i det läget fordra ett tak för skatteuttaget (förslagsvis 50% för marginalskatterna, 30% för kommunal- och landstingsskatten, 20% för momsen, och ingen ändring, eller i varje fall ingen höjning, av övriga punktskatter).

I det läget, och om detta sällsynt utopiska förslag skulle gå igenom, finns ingen annan utväg än besparingar inom den offentliga sektorn. Den stora risken är nu att dessa besparingar tar formen av nedskärningar som blir ytterst kännbara för de lägre tjänstemännen inom denna sektor: lärare, vårdbiträden, kanslister och många andra som riskerar att mista sina jobb; indragna bidrag och understöd för dem som har det svårt.

Medborgarna måste nu ställa ytterligare ett krav: inte bara ett tak för skatteuttaget, utan också ett golv för nedskärningarna. Inga friställningar inom den offentliga sektorn, och inga lönesänkningar för dem som har de lägsta lönerna i denna sektor.

Går det igenom (nu är vi nästan inne på science fiction), då måste nedskärningarna göras högre upp i den offentliga sektorn, närmare dess kärna. Och var ska då politikerna börja? Rimligtvis, om de har den minsta gnutta idealism, med sig själva!

I dessa dagar, så fjärran från mina utopier, läser vi i tidningarna om hur statsråden beviljar sig själva en kraftig löneökning, och samma är på tal för våra riksdagsmän, samtidigt som den tvåprocentiga osthyveln drar fram över den offentliga sektorns utkanter.

Här kan moraldebatten ta sin början.

Eskilstuna 9 juni 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 19.6.84 samt också i Sydsvenskan 29.8.84 (Gavleviks insändare publicerades också i den tidningen).


1)Vem Ove Rainer var känner ni förstås redan till. Om Victor Forss har jag inte lyckats hitta några uppgifter på nätet, men han är en finansman som det skrevs en del om på 80-talet; han har f.ö. också uttalat sin uppskattning av Atlas Shrugged.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.