Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Reson och person

Hur ett samhälle ser ut betingas i hög grad av den filosofi som är förhärskande i samhället. En verklighetsnära filosofi kan ge människorna vägledning för hur de ska leva; en verklighetsfrämmande filosofi lämnar människorna i sticket eller ger dem falsk vägledning. 1900-talets akademiska filosofi har inte haft mycket att göra med den verklighet där människorna lever sina liv. Men förhållandet är på väg att repareras, försäkrar oss Carl Rudbeck i en understreckare i Svenska Dagbladet 14.6.84.

Understreckaren utgörs av en recension av Reasons and Persons, en nyutkommen bok av Oxfordfilosofen Derek Parfit. Rudbeck öser ampla lovord över boken. Den är djärv, storartad och skarpsinnig. Den använder "alla de skarpslipade instrument som den analytiska filosofin satt i deras [filosofernas] händer"; och den är det "på flera sätt främsta bidraget till [återkomsten] av den föreskrivande moralfilosofin". Den erbjuder också hopp om en ljusnande framtid: "…om framstegen en gång blir verklighet så kommer det att visa sig – det är jag övertygad om – att det var just böcker som ’Reasons and Persons’ som gjorde dem möjliga."

Recensionen består emellertid inte bara av superlativer; den innehåller också ett referat av några av Parfits ledande tankegångar. Det egendomliga är nu att Rudbecks referat av Parfit inte innehåller ett enda hoppingivande ord, och om inte Rudbeck av ren elakhet hoppat över allt det positiva hos Parfit, då är Parfits bok inget annat än en provkarta på allt som kan vara fel med en filosofisk livsåskådning.

Låt mig börja med det "moralproblem" som får stå som rubrik över Rudbecks artikel: "Hur många människor bör egentligen leva?" Jag kan bara tänka mig två situationer där denna fråga kan sägas formulera ett reellt moraliskt dilemma:

1. Om man är Gud, eller:

2. Om man befinner sig i en sådan position att man har makt att utrota ett stort antal människor.

Hur många människor som föds i världen har ingen enskild människa någonsin den ringaste möjlighet att kontrollera, inte ens om hon skulle vara hela världens diktator. Man kan inte tvinga människor att kopulera1), och att locka dem med premier för stora barnkullar är en metod som har sina definitiva begränsningar. Men en diktator skulle kunna tänkas vara i besittning av tillräckliga förstörelseredskap för att avsevärt reducera jordens befolkning.

För oss vanliga människor, som varken är diktatorer eller hyser någon åstundan att bli det, är denna fråga en ren nonsensfråga.

Verklighetsfrämmande på ett något annorlunda sätt är det exempel som Rudbeck anför på konflikten mellan individuell och kollektiv moral: en soldat flyr fältet för att rädda sitt eget liv (tillfredsställd egennytta), men om alla gör som han, leder det till en massaker på armén (frustrerad allmännytta).

Detta exempel må verka bestickande på den tanklöse, men i själva verket hänger det i ett vakuum. Man måste fråga sig vad det är för soldat, vilket krig det är fråga om, och hur soldaten hamnat i kriget. Är det fråga om en av gamla tiders legoknektar som sålde sina tjänster till olika fältherrar? Eller om en modern soldat som blivit tvångsutskriven att offras som kanonföda i ett krig som är honom tämligen likgiltigt? Eller en frivillig som går ut i ett krig för att försvara sitt fosterland eller kämpa för en idé som han tror på? Moralfrågan måste rimligtvis ställa sig annorlunda för var och en av dessa tre kategorier.

Nu kan det invändas att exemplet är avsett som en renodlad abstraktion för att ställa en moralfråga i den rena abstraktionens belysning. Men också då är exemplet orimligt, för det utgör en abstraktion som inte belyser någon konkret verklighet; på sin höjd en abstraktion som belyser sig själv. Om exemplet beskrev ett myteri, då hade det verklighetsanknytning. Men det beskriver inte ett myteri; det beskriver ett fältslag där varje soldat (eller ett stort antal) var och en för sig, utan att konsultera, bestämmer sig för att schappa; där var och för sig utför ett slags nyttokalkyl, som av en ren händelse visar sig vara samma nyttokalkyl som alla andra, var för sig, har gjort. Vem har någonsin sett ett sådant fältslag? Och vem väntar sig att få se det i framtiden?

Strukturen i resonemanget är densamma som när man frågar: "Vad skulle hända om alla ungdomar valde samma yrke?" Vi vet mycket väl att själva frågan är orimlig, och gör oss därför inte besväret att besvara den. Ändå är det i stort sett frågor av denna typ som utgör den moderna analytiska filosofins "skarpslipade instrument".

Av mera allmänt intresse är kanske Rudbecks/Parfits allmänna syn på egenintresset, för det misstag de begår är ett allmänt spritt misstag. De utgår, till synes axiomatiskt, från att egenintresset med nödvändighet är kortsiktigt. Man måste anta att de betraktar egenintressets kortsiktighet som ett axiom, för Rudbeck andas inte ens om att det skulle kunna vara långsiktigt, och om Parfit hade andats om det, skulle Rudbeck säkert ha lagt märke till det.

Eftersom tanken på långsiktig egennytta kanske kan förefalla främmande, ska jag försöka belysa den med ett exempel:

Om jag enbart lät mitt handlande dikteras av mitt kortsiktiga egenintresse, skulle jag aldrig bry mig om att skriva detta inlägg, eftersom jag med till visshet gränsande sannolikhet vet att jag bara kommer att få det i retur, och också vet att jag kommer att känna en distinkt förnimmelse av illamående och uppdämd vrede, när så sker. Det kortsiktiga egenintresset avråder alltså.

Men det långsiktiga egenintresset tillråder. För jag vet också att jag inte kan leva mitt liv genom att ständigt ge upp på förhand, att jag inte kan vänta mig en lycklig ålderdom i kontemplation över försummade chanser och försatta tillfällen, och att jag (för min egen skull) inte har lov att ge upp den filosofiska striden, antingen jag nu kämpar den ensam eller har hundratals andra i mitt följe.

Så mycket om Parfit som moralfilosof. Men hans etik bottnar (som man kan vänta sig) i en syn på människans natur och verklighetens natur.

Hans människosyn är (med Rudbecks terminologi) "radikalt reduktionistisk", d.v.s. människan reduceras till icke-människa, och den enskildes identitet reduceras till icke-identitet.

Det upphör aldrig att förvåna mig hur lätt filosofer har att ramla i ganska grovt gillrade sofistiska fällor; i detta fall hur motståndslöst Rudbeck faller för Parfits idé att de båda består av "ett oändligt antal momentant existerande jag". Låt oss för ett ögonblick anta att Carl Rudbeck (eller Derek Parfit) verkligen tror på sitt eget jags radikala diskontinuitet. Han "vet" alltså att han inte är densamme i år som i fjol, idag som igår, eller ens densamme nu som nyss. Carl Rudbeck "vet" att den Carl Rudbeck som slutar läsa den här meningen inte är samme Carl Rudbeck som började läsa den. Hur vet han det? Hur jämför han dessa diskontinuerliga jag med varandra? Om han svarar att han minns att han var en annan (det rimligaste svaret), då har han faktiskt i detta svar hävdat sin kontinuitet med sig själv, och vad blir det då av alla dessa momentant existerande jag som avlöser varandra utan att hänga samman? (Det här tog många ord att förklara, men det borde bara ta ett ögonblick att begripa.)

Denna syn på människans identitet (eller snarare icke-identitet) har moraliska konsekvenser som Rudbeck explicit redogör för: man är inte bunden av löften som man gav för tio år sedan, man kan inte straffas för ett brott som man begick för många år sedan. Varför "tio år"? Varför "många år"? Om jaget bara existerar momentant, då är man inte bunden av det löfte man gav ögonblicket innan, och mördaren är oskyldig, om han så har blod på sina händer, eftersom han redan är en annan än den som begick mordet.

Men naturligtvis kan allt det här ses från andra hållet också, och Parfit/Rudbeck är inte sena att ta tillfället i akt: som alternativ till sina "momentant existerande jag" ställer de en kontinuitet som sträcker sig genom släktleden, så att "jag" blir identisk med min tidigaste anfader och min allrasiste ättling. Den mördare som i det förra perspektivet blir ögonblickligen rentvådd lämnar i det senare perspektivet sin skuld i arv "intill tredje och fjärde led". Och den stackare som i det förra perspektivet inte kan ta ansvar för sitt eget liv under denna sin enda korta stund på jorden, kommer i det senare perspektivet att digna under mänsklighetens samlade syndabörda, plus det ohyggliga ansvaret för samtliga kommande generationer.

När det gäller de kommande generationerna "når Parfit fram till slutsatser som han själv finner motbjudande". Jag tycker att det är lite sent påtänkt att börja hysa anständiga mänskliga känslor; han borde ha kräkts redan när han reducerade bort sitt eget jag och jämställde det med sjöjungfrur och enhörningar. Men bättre sent än aldrig.

Det exempel Parfit ger (tre generationers lycka till priset av den fjärde generationens utplåning) visar att han ser sig leva i ett "illvilligt universum", ett universum som inte tillåter lycka annat än till priset av andras olycka.

Om universum verkligen vore så beskaffat, då vore det vår rättighet (ja, rentav vår skyldighet) att förinta det, och den rätte filosofen att följa i spåren vore Arthur Schopenhauer.

Men verkligheten, hur grym den än ibland må synas, är snällare än så. Och om vi inte försöker att vränga till den utan rättar oss efter den, sådan den är, kan vi också inrätta oss rätt väl i den och samsas rätt väl i den, både synkront och diakront.

Men Parfit och Rudbeck vore inte moderna filosofer, om de inte också lämnade den verkliga världen därhän och försökte välja och vraka mellan alternativa världar, den ena med det enda onda och den andra med det andra. I stället för att leva i den verkliga världen och försöka lösa dess verkliga problem, ställer de framför sig ett smörgåsbord av alternativa världar, allesammans olika, men alla lika såtillvida att de är illvilliga, alla fundamentalt grymma men med grymheten distribuerad på olika sätt.

Betraktelsesättet har, som alla vet, sin rot hos Leibniz. Men Leibniz var större realist än sina sentida efterföljare: han insåg att det bara var Gud som kunde stå inför ett sådant smörgåsbord.

Själv anser jag att vi har en trädgård att odla.

Eskilstuna 18 juni 1984
Per-Olof Samuelsson


Ur Carl Rudbecks refuseringsbrev saxar jag följande:

Vidare tycks det mig som om Ni knappast läst min artikel ordentligt. Jag skriver "Parfit intar aldrig den extrema ståndpunkt som hävdar att vi är ett oändligt antal existerande jag…"

Mitt svar:

Sant, men orden följs av en "modererad" variant av samma ståndpunkt. En modererad absurditet förblir en absurditet. Om felet är Ditt eller Parfits återstår att kolla.

(Rudbeck fattade förstås inte vad min kritik gick ut på. Men vad kan man vänta sig av folk som avancerat till kulturredaktör på SvD?)


Efter detta lånade jag hem Reasons and Persons från biblioteket och läste igenom den. Men det enda som fastnat i mitt minne är ett fullständigt absurt resonemang om det här med "personlig identitet" och denna identitets kontinuitet. Den exakta ordalydelsen minns jag inte, men det gick ut på att om man mal ned en person till köttfärs och sedan transporterar köttfärsen till någon främmande planet med synnerligen avancerad teknologi, och man där tar köttfärsen och rekonstruerar en person från den – då skulle denna rekonstruerade person vara en annan person än den som ursprungligen maldes ned. – Detta skulle alltså vare ett exempel på "…alla de skarpslipade instrument som den analytiska filosofin satt i deras [filosofernas] händer".


Henrik Sundholm mejlade mig följande citat ur Torbjörn Tännsjös bok Vårdetik (3. uppl.):

Parfit ser det som en moraliskt orimlig konsekvens av den totala utilitarismen att den bjuder oss att öka summan av livets goda i världen, också om det måste ske till priset av att varje individs välfärd pressas mot den gräns då livet upphör att alls vara värt att leva, samtidigt som en gigantisk befolkningsökning äger rum. Parfit kallar detta den "avskyvärda slutsatsen" ("the repugnant conclusion"). Sidgwick tyckte att denna slutsats var acceptabel, och jag är böjd att hålla med honom. Vi ska komma ihåg att de liv som kommer till, i Parfits exempel, ändå är liv värda att leva. De som lever dessa liv har ingen anledning att tänka att det hade varit bättre för dem, om de inte blivit födda.

Parfit visar också att också den genomsnittliga idén tycks få orimliga konsekvenser. Mot genomsnittsidén talar det faktum att den tycks leda till att vi av omsorg om den genomsnittliga lyckan bör ta kål på alla individer, som ohjälpligen lever på en lyckonivå under genomsnittet. Ja, den har rent av absurda konsekvenser, påpekar Parfit, och ger följande exempel.

Antag att vi lever i helvetet, där vi dag ut och dag in torteras, utan hopp om lindring. Om vi kunde skulle vi ta våra liv. Nu erbjuds vi möjligheten att sätta barn till världen. Dessa kommer också att torteras, och de kommer att önska att de aldrig blivit födda, men de kommer inte att ha det fullt så svårt som vi har det. Accepterar vi det genomsnittliga synsättet måste vi också acceptera att vi i denna situation bör sätta dessa barn till världen. Ingen enskild individ har något att vinna på detta och våra barn kommer att förbanna oss, men den genomsnittliga lyckan blir större (eller snarare, det genomsnittliga lidandet blir mindre).

Då båda synsätten har så bisarra konsekvenser skulle man kanske önska sig något "mitt emellan" de två extremerna, men det är inte lätt att se hur ett sådant alternativ mera precist skulle kunna utformas och hur det ska kunna bli annat än godtyckligt och svårt att rationellt försvara. Min ståndpunkt är alltså att vi bör svälja den 'avskyvärda' slutsatsen. (Jag har fetstilat det väsentliga; kursiveringarna är Tännsjös egna.)

Nu säger kanske det här mer om Torbjörn Tännsjö än om Derek Parfit.

Det finns en kort och enkel presentation av den "avskyvärda slutsatsen" på Wikipedia. – Henry Sidgwick (1838–1900) var en brittisk filosof i den utilitaristiska traditionen, men jag är inte närmare bekant med honom.


1) I och för sig kan man förstås tvinga människor att kopulera, men det rubriceras ju i så fall som våldtäkt. Och utopiska tänkare som Campanella är ju också inne på den här sortens reglering av kärlekslivet. Ett exempel på det finns ju också i Lovsång ("Parningspalatset").


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.