Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Fem elefanter i en Volkswagen

Det finns en gammal gåta som lyder: "Hur får man in fem elefanter i en Volkswagen?" Den gåtan kommer mig osökt i tankarna, när jag studerar läroplanen för ämnet filosofi i Lvux [Läroplan för Kommunala vuxenutbildningen] -82.

Läroplanen består av cirka 17 delmoment (det beror lite grann på hur man räknar; jag har räknat "Moderna filosofiska riktningar och problem" som ett enda moment, enär läroplanen här inte är apodiktisk utan innehåller det lilla modifierade ordet "kan"; räknar man det som fem delmoment blir slutsumman 21). Till dessa 17 moment är 35 undervisningstimmar anslagna.

Enkel huvudräkning ger vid handen att man har ett 80-minuterspass på sig för varje delmoment. Dessvärre blir det ett 40-minuterspass över (2x17=34; 35-34=1). Vad ska man göra av det passet? Ska man lägga in det i början av terminen för gemensam kursplanering, eller i slutet av terminen för gemensam kursutvärdering? Eller månne ägna 20 minuter var åt dessa båda funktioner? Eller ägna sig åt social fördjupning (kaffedrickning)? Eller kanske man ska försöka sig på att lägga in ett prov? (Man kan ju faktiskt, hur otroligt det än låter, tveka om betygssättningen, trots den långa och ingående bekantskapen med eleverna.)

Det första av dessa 17 delmoment heter: "Kortfattad filosofi- och idéhistorisk orientering". Detta ska väl inte vålla några större problem? Man bara plockar ut de sexton viktigaste filosoferna eller filosofskolorna (såvärst många fler lär det väl inte finnas) och ägnar var och en av dem fem minuter. Fem minuter åt försokratikerna, fem åt Platon, fem åt Aristoteles, o.s.v. fram genom århundradena. Inte ska det väl behöva ta mer än fem minuter att tala om för eleverna att Thales trodde att världen bestod av vatten och Pythagoras av heltal, att Herakleitos sade att allt flöt och Parmenides att allt stod stilla? Och inte behöver det väl ta längre tid att beskriva hur Immanuel Kant vaknade upp ur sin dogmatiska slummer och hur han bar sig åt för att somna in igen? Alla de där roliga anekdoterna om hur Thales ramlade i en brunn, och hur klockorna i Königsberg blev felställda för att Kant blev så uppslukad av Rousseau att han sumpade sina kvällspromenader – dem kan man ju lämna därhän och spara till universitetsstadiet.

Ännu lättare blir det när man kommer till "Några klassiska problemområden", för de är bara fem till antalet och kan ägnas en dryg kvart var. (Fast hur "ekologisk filosofi" har blivit ett "klassiskt problemområde" undandrar sig mitt bedömande; innebär det att Arne Næss har blivit kanoniserad?)

De språkfilosofiska riktningarna kan ägnas ett ingående stadium på tjugo minuter vardera för analytisk filosofi, strukturalism, fenomenologi och hermeneutik. Och lika bekvämt ställt är det med de stora individual- och socialetiska problemen (abort, eutanasi, vapenvägran och dataetik). Det gäller bara att inte gå in och belasta kursplanen med egna, ovidkommande käpphästar, såsom karriärval, monogami kontra promiskuitet, ansvaret för en själv, nästan eller den fjärmaste, ställningstagande till religiösa eller politiska ideologier, eller annat krafs som ingen har den ringaste nytta av.

Tycker man det här är kämpigt och vill göra det lättare för sig och vinna en smula tid, så kan man ju alltid integrera olika delmoment och så att säga knåda ihop dem med varandra. Man kan ju t.ex. ta Aristoteles’ metafysik, kunskapsteori, etik, politik, estetik och vetenskapsteori i ett enda svep; eller försöka integrera den John Locke som predikade folkets rätt att göra uppror med den Locke som skilde mellan primära och sekundära kvaliteter; eller påpeka att den John Stuart Mill som propagerade för den utilitaristiska etiken var samme Mill som gav oss några av våra hypotesprövningskriterier, och dessutom samme Mill som protesterade mot kvinnoförtrycket, och som markerade övergången från laissez-faire-liberalism till socialliberalism; etcetera genom hela filosofihistorien. Men dessvärre är det lite svårt att avgöra om man verkligen vinner eller förlorar tid på detta tillvägagångssätt; och dessutom är risken den att det blir så roligt att undervisa att man glömmer bort klockan! (Minns Kant och klockorna i Königsberg! Minns Heidegger och i-världen-varon som omsorg! Minns Arkimedes och cirklarna! Minns den peripatetiska skolan!)

Eller varför inte pröva ett holistiskt grepp på undervisningen? Ägna en eller två lektioner åt att ge en helhetsbild av filosofin, och låt eleverna sedan använda resten av tiden till att deducera detaljerna! Den ena metoden är säkert så god som den andra, och helheten säkert så god som de sjutton delarna.

Svaret på gåtan då? De flesta vet det väl redan, men för de fåkunniga ska jag ge lösningen: två i framsätet och tre i baksätet.

Eskilstuna 27 juni 1984
Per-Olof Samuelsson
Privatfilosof och amatörpolyhistor

Publicerat i Skolvärlden nr 4/1985.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.