Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Om Bibelns autencitet och symboliska innebörd

Det följande är ett par inlägg i en debatt om kristendomen och om evangeliernas autencitet som fördes på Eskilstuna-Kurirens insändarsida sommaren 1984. Tyvärr har jag inte kvar de ursprungliga inläggen från Lennart Persson och Claude Thorlin. – Vem Lennart Persson är vet jag inte; Claude Thorlin (1916–1999) var fotograf i Eskilstuna, men är mest känd som medhjälpare till Friedrich Jürgensen (1903–1987), känd för att ha spelat in de dödas röster på band.

Jag har med visst intresse följt Lennart Perssons och Claude Thorlins meningsutbyte om kristendomen på denna sida. Vad som förvånar mig något är att Perssons uttalanden om bevisen för Jesu uppståndelse (EK 12.7) har fått stå obemötta.

Persson hävdar helt frankt att evangelierna skrivits av personer som varit åsyna vittne till Jesu korsfästelse och återuppståndelse. Vetenskapens nuvarande ståndpunkt torde dock vara att evangelierna nedtecknades c:a en generation efter de skildrade händelserna, och att evangelisterna således rapporterar från hörsägen och inte enligt eget vittnesbörd. (Detta är f.ö. också vad som lärs ut i skolornas kristendomsundervisning, vilket knappast kan förklaras av att kristendomen blivit förkvävd av "mystiska religioner".)

Att granska evangeliernas redogörelse punkt för punkt låter sig knappast göra i en insändare, så jag ska koncentrera mig på en enda liten detalj.

I Matteus 27:52-53 heter det:

…gravarna öppnades [då Jesus gav upp andan], och många avsomnade heligas kroppar stodo upp. De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans [Jesu] uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många.

Detta i sanning märkliga skeende rapporteras endast av Matteus och omnämns inte av någon av de andra evangelisterna.

Det skulle vara frestande att göra sig rolig över detta bibelställe. Men det har redan gjorts, av den engelske upplysnings- och upprorsfilosofen Thomas Paine i hans The Age of Reason (1795), och jag ska därför nöja mig med att citera honom (i egen översättning):

Det är lätt att berätta en lögn, men det är svårt att underbygga lögnen när den är berättad. Författaren till Matteusevangeliet borde ha talat om för oss vilka helgon det var som återvände till livet och gick in i staden, och vad det blev av dem efteråt, och vem det var som såg dem – för han är inte djärv nog att säga att han såg dem själv; om de kom upp nakna och alla i bara mässingen, både han-helgon och hon-helgon; eller om de kom fullt påklädda, och varifrån de fick sina kläder; om de uppsökte sina tidigare boplatser och krävde tillbaka sina hustrur, sina män och sina ägodelar, och hur de blev mottagna; om de försökte återfå sin egendom genom vräkning eller stämde sina äktenskapliga inkräktare för äktenskapsbrott; om de stannade kvar på jorden och tog upp sitt tidigare yrke som predikanter eller som arbetare; eller om de dog igen eller återvände till sina gravar levande och begravde sig själva.

I sanning märkligt att en här av helgon skulle återvända till livet och ingen visste vilka de var, ej heller vem det var som såg dem, och att inte ett ord mer skulle yttras om ämnet, och att dessa helgon inte heller skulle ha något att säga oss!

Så långt Paine (som har många andra elakheter att säga om Bibelns autencitet).

Men även om allt som står i Bibeln är sant, ger det kristendomen något företräde framför andra religioner? Är det inte lika väl dokumenterat att Koranen är dikterad av ärkeängeln Gabriel? Eller att Bhagavad-Gita är en trogen uppteckning av ett samtal som förts mellan guden Krishna och krigaren Arjuna? Fanns det inga vittnen till Eurydikes uppstigande ur underjorden? Slog inte spådomarna vid Gautama Siddhartas födelse in? Kan Gud uppenbara sig på ett sätt, så kan han säkert uppenbara sig på många, och det finns inget fog för att bedöma sin egen religion efter en måttstock och alla andra religioner efter en annan.

Vad beträffar livskvalitet så har jag ännu inte hört någon hävda annat än att den egna religionen ger den bästa livskvaliteten. Personligen är jag övertygad om att livskvalitet bäst realiseras genom att man lever sitt eget liv här på jorden, utan att lita till gudomliga ingripanden.

Eskilstuna 26 juli 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 31 juli 1984.


På detta inlägg fick jag en längre replik från en katolik, Ann-Marie Breineder (4.8.1984), ur vilken jag citerar några stycken så att ni vet vad jag svarar på:

Båda parter, de som hävdar Bibelns autencitet och de som hävdar motsatsen, manar till motsägelse, eftersom det religiösa språket är symboliskt, och måste så vara därför att de religiösa mysterierna inte kan uttryckas i direkta begrepp. Således bör bibeltexter lika litet som lyrik läsas som TT-nyheter. […]

För att hävda det osannolika av uppståndelsen stöder sig Samuelsson på vetenskapen, inom parentes sagt, finns emellertid något som kallas vetenskapsvidskepelse (myntat av Karl Jaspers, Wissenschaftsabarglaube). [Den något röriga grammatiken i denna mening får stå för fru Breineder.] Därmed avses tron att vetenskapen allena kan säga allt om verkligheten. […]

Att ensidigt hävda att bibelspråket är symboliskt ställer naturligtvis till problem när man kommer till de historiska elementen i kristendomen. Synnerligen svårt blir det att förklara uppståndelsen som symbolisk. Religionsfilosofen och teologen Paul Tillich (1886–1965) gör det emellertid och förkastar helt frankt de tre klassiska försöken till förklaring av uppståndelsen. Nämligen ortodoxins tes att en kroppslig uppståndelse faktiskt ägt rum, den "spiritualistiska", enligt vilken det endast var Jesu Ande som uppstod och den "psykologiska" som anser uppenbarelserna av Jesus vara hallucinationer. Enligt Tillichs teori uppstod Jesus aldrig bokstavligen ur graven [fastän det stod så i Bibeln; POS näsvisa anmärkning]. "Uppståndelsen har ingenting att göra med närvaron eller frånvaron av en kropp utan med Kristi fortsatta herradöme såsom ’det nya livet’ (’The New Being’) även efter hans död och begravning". […]

[Citat från Mäster Eckhart:] "Den som söker Gud i en bestämd gestalt, han tager denna och går miste om Gud, som är fördold i denna gestalt. Men den som söker Gud utan gestalt, han griper honom som han är i sig själv, och en sådan människa lever med Sonen, och han är själv livet." […]

Jag instämmer med Per-Olof om att vi skall leva här och nu och vara personligen ansvariga för våra liv, men det emotsätter inte samtidigt en djupdimensionell tillvaro [som alltså endast religionen kan förse oss med; POS näsvisa anmärkning]. Det är den vi förlorat, bl.a. genom att dra ner Gud och det religiösa mysteriet till horisontalplanet, till begriplighet och snusförnuft […] [Att faktiskt försöka begripa Gud och det religiösa mysteriet är m.a.o. att "dra ner" det till "snusförnuft".]

Så en välment [en välmenthet jag betackar mig för] hälsning till Per-Olof Samuelsson, som hävdar att livskvaliteten bäst realiseras utan gudom: "Det blir för smått med människogudar, med vår ständiga självtillbedjan. Ni självförnöjda, ni äro nöjda med alltför litet." (Heidenstam)

Ann-Marie Breineder var vid den här tiden kurskamrat med mig på en kurs i "blocksvenska" vid Högskolan i Eskilstuna. Trevlig flicka (eller dam), vilket förstås förklarar den utomordentliga relativa vänlighet med vilken jag bemöter henne nedan.

Ann-Marie Breineder hävdar i sitt svar på min tidigare insändare att det kristna budskapet, inklusive tron på uppståndelsen, måste tolkas symboliskt och inte bokstavligt.

Det måste medges att min sagesman, Thomas Paine, inte ägnar någon uppmärksamhet alls åt kristendomens symboliska aspekter i sin The Age of Reason. Den symboliska teologin hade inte hunnit bli på ropet i slutet av 1700-talet; Bibeln lästes dåförtiden huvudsakligen just som en serie TT-meddelanden och dess lyriska kvaliteter fick komma i andra hand. Paine var huvudsakligen intresserad av att göra upp med den officiella kristendomens åsiktsmonopol. Mäster Eckhart var förmodligen okänd för honom. Bultmann, Tillich och Barth kunde han av naturliga skäl inte gå i närkamp med.

Men det är inte sant att Paine ägnar sig åt "Wissenschaftsaberglaube". Paine betraktar Bibelns vittnesbörd på samma sätt som en samvetsgrann jury bedömer vittnesmålen i en rättegång; han försöker skilja ut sanning från hörsägen, och han försöker se om de olika vittnesmålen stämmer överens. Hans slutsats är kärv: Nya Testamentet är en förfalskning. Evangelisterna bär falskt vittnesbörd. Naturligtvis ställer sig saken helt annorlunda om man i stället betraktar NT som ett diktverk, eftersom ingen begär av ett diktverk att det ska vara bokstavligt sant. Men avmytologiseringsteologin kunde Paine som sagt knappast tackla, eftersom den är ett senare tiders barn.

Sen måste jag också säga ett par ord till mitt eget försvar. Jag söker inte något stöd hos vetenskapen, när det gäller frågor av typen Guds existens, Kristi uppståndelse eller trons allena saliggörande makt. Något sådant skulle aldrig falla mig in! Ett sådant tillvägagångssätt vänder upp och ner på den mänskliga kunskapens hierarki. Dessa frågor är filosofiska, närmare bestämt metafysiska, och måste som sådana besvaras innan man ger sig i kast med de olika specialvetenskaperna. (Vilken specialvetenskap skulle kunna besvara frågan om Guds existens? Kvarkologin? Den jämförande språkvetenskapen? Marginalnytteteorin?)

Guds mest utmärkande egenskap är att man inte kan få grepp på honom. Antingen man vill få honom på knä (som Jakob) eller i all vänlighet vill skaka hand med honom, så glider han ständigt undan. Tar man honom i en bestämd gestalt, så går man miste om honom; tar man honom sådan han är i sig, så har han ingen gestalt.

Tomtems kraftskurNär jag var barn fanns det något som kallades Tomtens kraftskurpulver. Någon kommer kanske ihåg varumärket: en tomte som håller upp en burk med en tomte som håller upp en burk med en tomte som håller upp… och så vidare. Naturligtvis var antalet sådana tomtar ändligt (fyra eller fem) men gav ändå en bild av oändligheten. Vad mäster Eckhart uppmanar oss att göra är att se förbi de konkreta tomtarna och i stället gripa tag i den gestaltlösa tomte som döljer sig inne i bilden. Men detta är en uppmaning att se förbi verkligheten och gripa tag i illusionen (fast mäster Eckhart gärna vill få oss att tro att vi griper tag i verklighetens urgrund).

Vad saken gäller (och vad jag hoppats illustrera med exemplet ovan) är om vi ska acceptera en platonsk världsbild eller en aristotelisk. Enligt Platon är det den osynliga tomten längst inne i bilden som är den verkliga tomten, och de tomtar vi ser är inget annat än skugglika avbildningar; medan Aristoteles utgår från de synliga tomtarnas verklighet och ser de osynliga tomtarna som en mental extrapolering.

Den mystiska traditionen, i vilken mäster Eckhart hör hemma, hävdar att Gud endast kan beskrivas i negativa termer. Den Gud de söker är en icke-Gud. Deras sökande bör rimligtvis utmynna i a-teism. En som kommer snubblande nära denna slutsats är faktiskt Paul Tillich, som i Modet att vara till hävdar att teismen måste övervinnas. Att han inte definierar sin ståndpunkt med termen a-teism (utan i stället postulerar en "Gud bortom Gud") beror möjligen på att det kan vara lite svårt att förena en ateistisk uppfattning med en professur i teologi. Eftersom jag inte försöker meritera mig för en sådan professur kan jag vara djärvare och konsekventare.

Vad jag vill poängtera är att det religiösa sökandet, om det fullföljs ärligt och konsekvent, alltid leder en tillbaka till utgångspunkten – till världen och verkligheten sådan den är. Sökandet gör en rikare på symboler; men inte rikare på sanningar.

En svårighet med den symboliska teologin är att det är oklart vad den egentligen förväntas symbolisera. Det må vara att det religiösa språket kan passa bra för att beskriva tillvarons djupdimension (jag använder det faktiskt själv då och då i detta syfte); men kan man för den skull avfärda frågan om religionens sanning?

Och om uppståndelsen ska symbolisera "Kristi fortsatta herradöme", så kvarstår ju ändå frågan om Kristi herradöme är rättmätigt till att börja med. Och de berömda orden: "Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig" – är de verkligen ett uttryck för en fördjupning av personligheten? Är det inte snarare fråga om en förflackning? Karismatiska personligheter bör man under alla förhållanden handskas försiktigt med; och att byta ut sin egen personlighet mot någon annans är knappast det rätta sättet att erövra tillvarons djupdimension.

Så till den välmenande avslutningen. Jag begriper uppriktigt sagt inte vad "människogudar" och "självtillbedjan" har med resonemanget att skaffa. Jag har inte föreslagit någon sorts sekulariserad avgudadyrkan, utan ett tabula rasa med allt vad gudstro heter. Jag kan hålla med om att de självförnöjda är nöjda med för lite. Men det är inget skäl att ta spegelbilder för realiteter och därmed nöja sig med ännu mindre.

Vad det handlar om är ju något så enkelt som att stå på egna ben. Det är mig en källa till ständig förvåning att religiösa människor kallar detta för "självförgudning". Varför inte "självförmänskligande"? Jag misstänker att det i botten ligger en rädsla för den fria och starka människan; men eftersom denna misstanke är föga smickrande, föredrar jag att tro att det rör sig om en optisk villa.

Vilken jag nu hoppas ha gjort mitt bästa för att korrigera.

Eskilstuna 5 augusti 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 9 augusti 1984. Fru Breineder återkom med en replik (mångordig, men i samma stil som den förra) 15 augusti, varefter insändarredaktionen förklarade debatten avslutad.


För fullständighetens skull ska jag citera ytterligare ett stycke:

Tillich menar att det är ur denna utveckling, avmytologiseringen, förlusten av religionen i dess "fundamentala och universella betydelse" och därmed förlusten av djupdimensionen vi skall förstå nutidsmänniskans själsnöd. Innebörden av syndanöd och synd har gått oss förlorad. Tillich översätter det med främlingskap. Vi vet vad det är. Vi vet också vad tomhet, meningslöshet och depressioner är. [Min kursivering.]

Här är katten ute ur säcken. Vad allt detta symboliska språk (och snack om djupdimensioner) symboliserar är den gamla välkända idén att vi alla är syndiga! Och om vi nutidsmänniskor lider av själsnöd, så beror det bara på ett vi inte fattat hur syndiga vi är!

Känner vi inte igen det här?

Till yttermera visso implicerar ju det här resonemanget att bristande syndamedvetande skulle vara upphovet till depression, och att ett ordentligt syndamedvetande skulle kunna bota oss stackars nutidsmänniskor från depressioner. Jag vet nu inte om detta faktiskt är fru Breineders mening, eller om hon uttrycker sig så därför att hon pladdrar och citerar Tillich. Men i själva verket är det ju så att gnagande självtvivel och en känsla av personlig värdelöshet är utmärkande just för depressioner. Och botemedlet mot det skulle alltså vara att man känner än mer "syndanöd"! Tamefan heller!


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.