Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Sara Lidman och båtflyktingarna

Sara Lidman skrev en artikel i DN sommaren 25 juli 1984; den var skriven som svar på ett inlägg av en skp-are, Christer Lundgren, men det inlägget har jag tyvärr inte sparat. (Och någon bra länk på Lundgren har jag inte hittat; men han var i varje fall medlem i redaktionen för skp:s tidskrift Gnistan.) Jag saxar följande:

Vietnams myndigheter gör allt för att de som så önskar ska kunna emigrera utan fara och ha inresetillstånd till annat land. Under den tid när de reste hette det i väst att "Vietnam exporterar sitt folk!" eller "häller ut sitt avfall på andra folks stränder!" När Vietnam tillmötesgår gränsländernas krav på emigrationshandlingar, då haglar beskyllningarna att Vietnam hindrar sina medborgare från att fritt utvandra!

Däremot nämns det sällan i västerländsk press att CIA och Kina via radiosändare tubbat [min kursivering] vietnameser – särskilt av kinesisk härkomst – att lämna landet. CIA utlovade i sina sändningar att alla intellektuella skulle få en god start i i valfritt västlig land om de flydde. Utresetillstånd behövdes ej! De kunde tryggt ge sig av även i små fartyg – stora fartyg som patrullerade strax utanför kusten skulle skynda till och rädda varje flykting!

Men de hjälpande fartygen har uteblivit – eller haft pirater ombord som plundrat flyktingarna. De som kunnat nå land försmäktar i läger utanför Hongkong och Sydöstasien runt. Förtvivlade böner om inresetillstånd sänds till USA och dess vänner – som låter åren gå utan att ta emot dem men dagligen upprepar beskyllningen: "Vietnam dränker båtflyktingar!"

USA för att handelskrig och ett förtalskrig mot Vietnam som åderlåter landet snart lika förödande som bombkriget. Detta pinande och utskämmande pågår i hämnd mot Vietnam för dess militära seger mot USA, men pågår också för att skrämma världens fattiga från att göra uppror. Att det transnationella kapitalet vill hålla tredje världen nere för att kunna exploatera den – det är ju självklart.

Varför flyr människor från Vietnam? Varför flyr de i så uppenbar desperation? Varför ger de sig ut i skrangliga båtar och riskerar stormar och piratangrepp hellre än stannar kvar och lemmar in sig i det socialistiska uppbygget? Och varför gör de det inte en och en, utan i stora skaror, i tio- eller hundratusental? Måste det inte vara något fundamentalt fel med ett samhälle som skrämmer sina medborgare till vild, blind, vanvettig flykt?

Inte om man ska tro Sara Lidman. Intet av allt detta kan enligt henne skyllas på regimen. Allt är USA:s fel, eller Kinas, eller det transnationella kapitalets.

I en artikel i DN 25.7.84 förklarar hon båtflykten med att båtflyktingarna blivit tubbade av USA och Kina att lämna Vietnam, under förespegling av en ny start i utlandet. Just det: ordet var tubbade.

Sara Lidmans påstående är förmodligen inte gripet helt ur luften. Fagra löften från utlandet har säkert spelat sin roll – och vårt västerländska svek mot båtflyktingarna är värt all indignation vi kan ge uttryck för. Men det hör till en annan debatt. I den polemik som Sara Lidman för är det inte detta som är poängen.

Ty frågan är: varför var och är dessa vietnameser så lättubbade? Hur kan några radiosändningar utifrån förklara den vilda desperationen i deras flykt?

Låt mig vända en smula på perspektivet för att belysa denna punkt. Sara Lidman är säkert en av vårt lands mest misskända skribenter. Hennes inlägg i Vietnamfrågan refuseras regelmässigt, och om de någon enstaka gång blir publicerade så bemöts de inte med den aktning de förtjänar utan med skp-sekteristiskt svavelos. Nu är frågan: hur lätt skulle det vara för en främmande makt (förslagsvis Sovjetunionen, eftersom SL har vissa sympatier för detta lands regim) att tubba Sara Lidman att sätta sig i en roddbåt och trotsa Bottenhavets stormar? Eller att tubba några tusen av hennes meningsfränder? Svaret är enkelt: det finns inte en chans. Sverige är förvisso inget idealsamhälle, men det är ännu inte något fängelse. Vill man fly härifrån kan man förbereda sig i lugn och ro, flytta över sina tillgångar utan att Riksbanken ser det, och sedan sätta sig bekvämt tillrätta i ett flygplan eller på en oceanångare. Jag tror inte ens att man skulle behöva muta några byråkrater.

Från socialistiska länder är den desperata flykten den enda möjligheten.

Sara Lidmans förklaring nummer två är att USA bedriver ett handelskrig mot Vietnam. Men återigen ställer sig frågan: varför är Vietnam så sårbart för en handelsbojkott? Enligt all socialistisk teori är det kapitalismen som orsakar den utbredda fattigdomen i världen, och om socialismen ännu inte lyckats uppnå sitt slutmål, att garantera alla välstånd, så beror det bara på att socialismen ännu blott utgör en ö, omgiven av ett kapitalistiskt hav. Om detta vore sant, då skulle Vietnam (och vilket annat socialistiskt land som helst) välkomna varje bojkott från det kapitalistiska USA med öppna armar, eftersom det skulle ge landet det andrum det behöver för att bygga socialismen. I stället skriker de socialistiska staterna efter handelsutbyte (på förmånliga villkor, givetvis) med det s.k. kapitalistiska västerlandet.

Man kan ju gå vidare och fråga sig varför inte Sovjet eller Vietnam själva drar igång sin egen bojkott mot USA, så att USA får känna av isoleringen och utarmningen. Men en sådan politik är det ingen som ens andas om. I den socialistiska teorin skulle en sådan bojkott vara nog för att tvinga USA på knä. (I verkliga livet, däremot, skulle USA vinna på den, materiellt och förmodligen också andligt.)

Sedan är det förstås USA:s krig mot Vietnam och dess vägran att betala krigsskadestånd. Detta är en plausibel förklaring på Vietnams ekonomiska problem, men det förklarar inte varför socialistisk planekonomi misslyckats med att få landet på fötter (medan till exempel Västtyskland repade sig förvånansvärt snabbt efter Andra världskriget genom att ge de förkättrade marknadskrafterna fritt spelrum). Inte heller förklarar det varför Nordvietnam, efter att ha erövrat och utplundrat Sydvietnam, nu måste erövra och utplundra Kampuchea och göra Laos till en lydstat. Förklaringen till detta fenomen är att socialistiska regimer inte kan överleva annat än genom utplundring, och när det egna folket är utplundrat måste regimen ge sig på grannfolken. Inga krigsskadestånd i världen kan rucka på detta faktum.

Det är också värt att lägga märke till att under Vietnamkriget förekom inga båtflyktingar. Vietnameserna gav sig ut på havet först ett par, tre år efter freden. Det vill tyckas som om freden för vietnameserna var värre än kriget.

Men naturligtvis förekom det flyktingar också under kriget. Men då gick flyktingströmmen från Nordvietnam till Sydvietnam. Idag finns det inget Sydvietnam att fly till. Alltså havet. Friheten eller döden.

Nu kan man till sist fråga sig varför socialismens ohyggligheter så sällan genomskådas, fastän de ligger i öppen dag. Svaret är att socialismen döljer sitt verkliga ansikte bakom en glimrande och glittrande utopi. Socialismen tubbar till flykt från verkligheten, men mellan verkligheten och utopin lurar stormar och pirater.

Varför människor låter sig tubbas, det är en annan fråga.

Eskilstuna 26 juli 1984
Per-Olof Samuelsson


Från Pravda – f’låt, DN – inflöt följande refuseringsmotivering:

Den stora frågan om kapitalism kontra socialism har vi inga förhoppningar om att kunna tackla i denna debatt.
Vi tackar därför nej till Ditt inlägg.
Carina Waern

Mitt svar:

Det var fegt av er.
Speciellt som det är helt fritt fram för tacklingar från andra hållet.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.