Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Om konservatismen

Följande skrevs därför att jag retade upp mig på dumheten konservatismen. – HTKTHT var en tidskrift som gavs ut av högerteknologer i Stockholm och ska förmodligen uttydas "Högerteknologernas vid KTH Tidskrift". – Om Niklas Gustafsson vet jag inget utöver det dumma inlägg jag besvarar nedan.

"Den som är konservativ vid tjugo har ingen hjärna; den som är det vid fyrtio har inget hjärta."
Opublicerad tänkare

Niklas Gustafsson spelar läsekretsen ett elakt spratt i sin HTKTHT 84/4. Han döljer Sanningen för sina läsare, fastän det är helt uppenbart att han vet var den står att finna. Eller också avslöjar han en Sanning som han inte vet någonting om. Det är bara att välja!

Till denna slutsats kommer P. O. Samuelsson, privatdetektiv, Eskilstuna, utan att ens grubbla. Ledtrådarna och deduktionerna är följande:

Den centrala tesen i NG:s artikel, framhävd med versaler, är följande:

…INDIVIDEN ÄR OFÖRMÖGEN ATT AV EGEN KRAFT OCH FÖRSTÅND INSE SAMBANDEN MELLAN ORSAK OCH VERKAN I DENNA VERKLIGHET.

Niklas Gustafsson skulle emellertid inte kunna fälla detta svepande omdöme, om han inte själv kände till sambanden mellan orsak och verkan. För hur skulle han kunna veta att alla andra har fel, om han inte själv satt inne med sanningen, och dessutom visste att det var sanningen han satt inne med? Om han å andra sidan inte vet, då har han ingen möjlighet att bedöma sanningshalten i andras uttalanden. Han måste ha ett facit för att kunna sätta bockar i kanten.

(Ett tredje alternativ är att det överhuvudtaget inte finns något samband mellan orsak och verkan. Men om det var det NG menade, skulle han väl ha skrivit det också.)

I nästa mening avslöjar NG att sanningen finns förborgad i historien. Emellertid finns det bara två sätt för honom att veta detta:

a) Antingen är det han själv som har förborgat den där, eller

b) har han säkra upplysningar från den eller dem som förborgat sanningen i historien.

Antingen har han själv grävt ner skatten, eller också har han tillgång till en skattkarta som han vet stämmer.

Återigen finns det ett tredje alternativ, nämligen att det inte alls ligger någon sanning förborgad i historien, lika lite som det finns någon kruka med guld vid regnbågens slut. Detta kan i sin tur spaltas upp i två underalternativ:

a) Det finns ingen sanning alls.

b) Sanningen ligger i öppen dag, för alla att se som gitter använda glasögon.

Den sistnämnda uppfattningen tycks dock inte delas av NG, ty han fortsätter:

Traditionens essens ligger utanför människans förstånd…

Och hur vet han det då? Hur vet han att traditionen alls har någon essens, om den ligger utanför människans förstånd? Den enda förklaringen är att Niklas Gustafsson inte är någon människa utan någonting annat. (Kanske en katt.)

Men:

…insikten om traditionens roll kan vinnas av alla och är den högsta förnuftsprincipen.

Vi kan alltså vinna insikt om traditionens roll utan att veta något om dess essens? Kyss mig långsamt!

Det är många egendomliga tingestar Niklas Gustafsson lyckas fiska upp ur traditionens evigt föränderliga, aldrig statiska, men ändock absoluta flod; men knappast några eviga sanningar och åtminstone en evig lögn. Låt oss inventera!

Snabba förändringar leder alltid till en segrande reaktion.

Alltid? Nordamerikanska frihetskriget var en ganska snabb förändring, och likaså det tyska "ekonomiska undret" efter Andra världskriget, men intetdera ledde till att reaktionen segrade. Det finns säkert mer än en orsak till att den ryska marsrevolutionen misslyckades, men vad är meningen med att säga att den gick för fort? Det är inte förändringarnas snabbhet utan deras riktning som är den avgörande faktorn.

Om samhället tillåts att utvecklas i sakta mak, är utvecklingen odelat god och leder till mänsklighetens bästa.

Var finns bevisen? (Som motexempel vill jag nämna den progressiva inkomstskatten, som utan tvivel utvecklats sakta, för att inte säga smygande, men som är odelat ond och leder till mänsklighetens sämsta.)

Människolivets yttersta mening är… att låta arten fortleva under så gynnsamma förhållanden som möjligt.

Revoltören ropar: "Mening nog i sig självt!" och den mera stillsamme undrar försynt: "Vad är då artens yttersta mening?"

All icke-traditionell barnavård är av ondo.

I så fall är det inte bara fel att sätta sina barn i grundskolan utan också att utsätta dem för Montessori- eller Waldorfpedagogik, och satsen garanterar inte den mångfald NG säger sig värna om.

All samhällsbildning utgör en inskränkning i den naturliga rätten för varje människa att ta från andra det han är stark nog att kunna ta…

Låt oss stanna en stund vid denna sats. Medan resten av NG:s artikel möjligen kan ursäktas med ungdomligt oförstånd (eller oförmåga att handskas med abstraktioner), balanserar denna sats vid randen till illvilligt förtal.

För det första har ingen människa rätt att ta något från en annan bara för att han är starkare, vare sig i naturtillståndet eller i något annat tillstånd. Det finns en distinktion mellan våld och rätt som ingalunda är förborgad.

För det andra inskränks ingen rätt av att människorna bildar samhällen. Det finns en risk för att samhällsbildningen spårar ur, men det är en annan sak. Vad samhällsbildningen avser att inskränka är just människornas våldförande på varandra.

För det tredje är det här ingen ny och revolutionerande upptäckt, gjord på Gredbyvägen i Eskilstuna i augusti 1984. Det är den hittills senaste formuleringen av en tanke som återfinns hos en lång räcka filosofer som åtminstone sträcker sig tillbaka till Hugo Grotius (Om krigets och fredens rätt, 1625), och som skymtar i företalet till Upplandslagen (1296) och förmodligen på ett otal andra ställen i idéhistorien. Får jag föreslå att NG, nästa gång han drar en lans för traditionen, först tar reda på en liten smula om vad denna tradition innehåller.

Det finns nu en tänkare som uttryckt det som NG försöker uttrycka, nämligen Thomas Hobbes (Leviathan, 1651). Men om NG vill få oss att tro att traditionens transcendenta essens började och slutade med Hobbes, då kan han ta sin tradition och sticka upp den i ändan.

Avhyvlingen avklarad. Åter till inventeringen:

På samma sätt som varje cell i människokroppen har sin speciella funktion, har varje individ sin plats i samhällshierarkin… En avvägning mellan individens och samhällets intressen måste alltid göras. Därför tjänar marknadsekonomin bäst samhällsidéns syften.

Ska man göra sådana här analogier (samhälle=kropp, individ=cell), får man allt se till att analogin hänger ihop en smula. Hur avväger man cellens och människokroppens intressen mot varandra? Hur fastställer man vad den enskilda cellen har för personliga intressen, och hur ställer man dessa i relation till kroppens intressen? Hos en rationell människa är för övrigt både kroppens och cellernas intressen underställda själens intressen, och var finns själen i analogins andra led? (Förmodligen i en essens bortom allt mänskligt förstånd, utom Niklas Gustafssons.)

Sen tycker jag det är riktigt gulligt av NG att så fermt träda till marknadsekonomins försvar. Tyvärr är nog marknadsekonomin sällsynt illa lämpad för en avvägning mellan individens och samhällets intressen. Dess förtjänst ligger i att avväga olika individers intressen mot varandra. I själva verket finns det inget "samhällsintresse". För antingen ska vi använda ordet "samhälle" i dess moderna, nyspråkiga bemärkelse, som en synonym för "stat" eller "myndigheter", och i så fall är dess funktion rent polisiär; eller också ska vi använda ordet i dess korrekta bemärkelse, och då är idén om en avvägning mellan individens och samhällets intressen detsamma som en avvägning mellan vikterna och vågen.

Slut på rengöringen av NG:s uppfiskade skor. Nu till en analys av själva bottensatsen:

Alla dessa tre [socialismen, liberalismen, konservatismen] har sin härstamning i den upplysningsprocess som gjorde metafysiska spekulationer ointressanta, och som fick filosoferna att inrikta sig på att försöka förändra verkligheten istället för att bestämma dess art.

Det var nu inte en upplysningsprocess som gjorde metafysiken ointressant utan en förmörkelseprocess, markerad av namnen Kant, Hegel, Marx. Idén om att förändra verkligheten i stället för att förklara den är ju faktiskt också hämtad från Marx’ Teser om Feuerbach (c:a 1845).

Det är uppenbart att dessa är Niklas Gustafssons filosofiska anfäder. NG använder genomgående termerna "verklighet" och "sanning" som om de vore utbytbara synonymer. I själva verket är "verklighet" en metafysisk (eller om ni föredrar det, ontologisk) term, medan "sanning" är en kunskapsteoretisk term. Den ena handlar om yttervärlden, den andra om vår uppfattning av den och vårt omdöme om den. Nu är själva särmärket eller hallstämpeln på Hegels filosofi att han inte skiljer metafysik och kunskapsteori åt, att han låter subjekt och objekt flyta ihop, och att han slår samman sanning och verklighet i en Världsande, vars marsch genom historien utgör historien.

Och bakom Hegel står Kant. Det är Kants klyvning mellan "fenomenvärld" och "ting i sig" som återspeglas i NG:s klyvning mellan traditionens "roll" och dess "essens"; Kant betraktade orsak-verkan som en kategori som vårt medvetande behöver för att ordna tingen men som inte har någon motsvarighet hos tingen själva, vilket förklarar den gustafssonska vanmakten inför orsakssammanhangen; och slutligen tycker jag mig höra det kategoriska imperativets ihärdiga tutande i Gustafssons syn på de högsta moralprinciperna som icke-statiska men absoluta.

Möjligen är NG inte fullt medveten om sina idéers härstamning; han lär ju knappast av egen kraft eller eget förstånd kunna förstå sambanden; och enligt egen uppgift kan han inte genomföra några djupa metafysiska resonemang.

Tur att det finns de som kan!

Exempli gratia,
Per-Olof Samuelsson
(14 augusti 1984)

Publicerades i HTKTHT, men återigen har jag glömt anteckna i vilket nummer.


Från vem mitt inledande citat ursprungligen kommer vet jag inte; den vanligaste formuleringen är "den som inte är kommunist vid tjugo har inget hjärta; den som fortfarande är det vid fyrtio har ingen hjärna". Fast jag håller inte med. Att vara kommunist är hjärtlöst, oavsett ålder! Att det skulle ha med gott hjärta att göra är bara självbedrägeri.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.