Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Inlägg i skilda ämnen

Under den här rubriken samlar jag några kortare debattinlägg som inte har något annat gemensamt än att de skrevs år 1984.

En röst ur de tigande folkdjupen

En 76-åring blev övermannad av fyra poliser och belagd med handbojor i samband med en rutinmässig körkortskontroll. Efteråt blev 76-åringen (inte poliserna) fällda för misshandel i såväl tingsrätt som hovrätt. 76-åringen begärde resning, men hur det gick med det vet jag inte.

Jag läser TT-notisen om 76-åringen som blivit fälld för att ha misshandlat fyra poliser och fått sin dom fastställd i hovrätten.

Kan ni se bilden framför er: fyra stora starka män i arbetsför ålder, som övermannar en 76-årig pensionär, sätter på honom handbojor, släpar iväg honom till polisstationen och anmäler honom för misshandel? Kan ni se dem framför er, med bulor i huvudet, blåmärken på kroppen, knäckta näsor och igenmurade ögon? Kan ni se dem med ledbrutna fingrar sätta sina bomärken under misshandelsanmälan? Ser ni hur anmälan vandrar upp genom instanserna, hur hämnden verkställs och bekräftas? Hur myndigheten formerar sig till myndighetsutövning, öppnar lagboken och slår igen den om den värnlöse?

Och jag frågar: Varför säger ingen något? Varför uteblir rytandet ur folkdjupen?

Och jag går på gatorna i sena kvällen och iakttar mig själv: hur jag automatiskt viker undan för skrän och skrål, hur jag undviker de hörn där slagsmål kan ligga på lur. Jag vill inte ställas inför min egen feghet.

Eller är det feghet? Är det kanske snarare oviljan att sätta sitt enda liv på spel för något som kanske bara är en småsak, en futtig liten prestigekamp, långt från de stora och livsavgörande perspektiven?

Men det är ju detta folkdjupen består av: enstaka små individer, var och en utifrån sett bara en bland miljoner andra, men inifrån sett en unik individ med ett enda liv att leva, dyrbarare än alla blåtiror och bötesbelopp.

Så var och en för sig tiger stilla; oförrätterna drabbar ju oftast någon av de andra. Ur summan av detta stillatigande uppstår inget samfällt rytande.

Jag plockar fram John Locke ur bokhyllan och läser: små oförrätter leder inte till revolution; folket bär dem tåligt. Men när oförrätten blir regel snarare än undantag, då reser sig folket och byter under stort gny ut sina myndighetsutövare.

De enskilda övergreppen ger inget muller i rättens krater. Men när alla de små övergreppen skockar ihop sig till ett stort och övergripande, var står ni då? Hos den 76-årige pensionären, eller hos de fyra uniformerade gentlemännen med hela sin murkna rättsapparat i ryggen?

Eskilstuna 27 juni 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren (har dock glömt anteckna exakt datum).


Svar till Tage Andersson

En person vid namn Tage Andersson fick en insändare publicerad i Eskilstuna-Kuriren 4 juli 1984 med det revolutionerande förslaget att betala tillbaka statsskulden genom att helt enkelt trycka upp mer pengar – vilket dessutom skulle skapa arbetstillfällen för de arbetslösa ungdomar som kunde anställas vid tryckpressarna. Man skulle tro att det var menat som ett skämt, men det verkade faktiskt vara på fullaste allvar.

Tage Andersson (EK 4.7.1984) tar ett resolut grepp om problemet med den svenska statsskulden: tryck upp pengarna och betala igen skulden!

Fullt så enkelt är det nog tyvärr inte. För det första är en del av statsskulden upplånad utomlands och måste betalas igen i utländsk valuta. Om svenska staten gav sig till att trycka upp utländsk valuta (dollar, pund, franc, D-mark, yen, etc.) skulle våra utländska långivare genast inse att detta vore falskmynteri och skulle inte acceptera pengarna.

Återstår för staten att trycka upp svenska pengar att betala igen skulden med. Också detta skulle vara falskmynteri, men det är en legaliserad form som polisen ser mellan fingrarna med. (Saken skulle te sig annorlunda om jag eller Tage Andersson tog den i egna händer!)

Men det skulle inte vara något sätt att torka svetten ur den svenska arbetarens panna. För visserligen blir vi av med statsskulden, men till vilket pris? Till priset av starkt stigande priser på dagligvaror! Dessa prisstegringar kommer säkert att drabba gamla och sjuka lika hårt som några nedskärningar, om inte hårdare. (När pengar måste fraktas omkring i skottkärror är det bara de fullt arbetsföra som har ork att göra inköp.) Dessvärre är nog nedskärningar enda vägen. Men till skillnad från våra förtroendevalda anser jag att nedskärningarna bör börja i toppen. Ett första steg vore att sänka lönerna för statsråd, riksdagsmän, riksbankchefer och andra höjdare med ansvar för vår ekonomiska politik ned till absolut existensminimum. Och sedan frysa deras löner på denna nivå tills statsskulden är betald.

Vad säger våra riksdagsmän?

Eskilstuna 4 juli 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren, men jag har tyvärr glömt anteckna exakt datum.


En invändning mot Carl Johan Westholm

Förmodligen har Carl Johan Westholm rätt i det mesta han skriver i sin långa artikel "Dekadans eller renässans?" i SvL 4-5/84. Men på en punkt måste jag resa allvarliga invändningar. Det är när han skriver:

Att den svenska förhandlingsmodellen leder till inflation inses allmänt…

Ursäkta en yngling, men jag inser det inte för fem värdebeständiga öre. Inflation är ett fenomen som består i att penningmängden i ekonomin ökar. Att avtalsförhandlingarna i sig skulle öka penningmängden är uppenbart orimligt. Det är ju inte arbetsmarknadens parter som trycker upp nya sedlar.

Sanningen är ju den att de nya, friska pengarna och det därav följande fallande penningvärdet skapas av Riksbanken, en politikerkontrollerad institution. Att facket sedan kämpar sig till så höga avtal det någonsin kan är en nödvändighet, sett ur fackets synvinkel. Att inte ta hänsyn till penningvärdeförsämringen skulle innebära ett svek mot fackets medlemmar.

Att parterna på arbetsmarknaden slåss för sina egna intressen är en naturlig sak. Vad som inte är naturligt är att ge dem, parterna, skulden för inflationen. Politikerna skulle kunna dämpa eller stoppa inflationen helt enkelt genom att hålla Riksbankens sedelutgivning i strama tyglar. Men i stället väljer de att vältra över skulden för sina egna försyndelser på offren, vilka faktiskt endast agerar i rent självförsvar.

Naturligtvis finns det lösningar på problemet. Den radikalaste lösningen skulle vara att gå över till en ren, 100-procentig guldmyntfot, där alla cirkulerande pengar skulle vara guldmynt eller kvitton som direkt kan lösas in i guld. Denna lösning diskuteras ingående av George Reisman i The Battle for Laissez-Faire Capitalism (ed. Peter Schwartz). Reismans artikel tar sikte på amerikanska förhållanden, men torde lätt gå att överföra på svenska.

En sådan reform är förmodligen inte politiskt genomförbar idag, vare sig under en socialdemokratisk eller en borgerlig regering. Men problemet är huvudsakligen ett övertalningsproblem, låt vara ett övertalningsproblem på mycket lång sikt. Vad som är viktigt idag är att lägga ansvaret där det hör hemma: inte hos facket eller arbetsgivarna eller någon annan aktör på den (i någon liten mån) fria marknaden, utan hos politikerna.

Det är deras svångremmar som ska dras åt, inte våra!

Eskilstuna 11 juli 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Svensk Linje 6–7/1984. Jag fick ett vänligt svar av Westholm i nästa nummer av SvL, varefter debatten förklarades avslutad.


Till Olof Palme

Med anledning av en notis i Expressen 30 juli 1984, där Georgij Arbatov (en sovjetisk toppdiplomat) försvarade nedskjutningen av ett koreanskt passagerarplan, där 269 personer omkom, med att svenskarna var lika hänsynslösa när de bombade sovjetiska u-båtar där ju också ryssar hade kunnat omkomma. Till saken hör ju att Sovjet envist hade förnekat att det alls fanns sovjetiska u-båtar i svenska farvatten.

Hej Olof,

Din kompis Georgij Arbatov har nyligen uttalat sig och sagt att om vi svenskar envisas med att bomba hans u-båtar, så är det fritt fram för honom att skjuta ner civila passagerarplan.

Det är ett intressant uttalande, eftersom det faktiskt innebär ett erkännande av att det är ryska u-båtar (och inte sopsäckar från NATO) som den svenska marinen fäller sjunkbomber mot.

Nu undrar jag om det inte är dags att sparka kamrat Arbatov ur Palmekommissionen. En försvarare av kallblodiga massmord på oskyldiga civila hör väl ändå inte hemma i en kommission för fred och säkerhet?

Jag förutsätter att det är Du, Olof, som bestämmer vem som ska sitta i Din kommission. Men det kanske inte alls är så? Det kanske är kamrat Arbatov själv som bestämmer?

Men i så fall borde Du väl själv lämna kommissionen och inte tillåta i att Ditt namn på detta sätt missbrukas?

Eskilstuna 2 augusti 1984
Per-Olof Samuelsson

(Publicerat i Expressen 8 augusti 1984.)


Svar till SSU Sörmland

SSU Sörmland kräver i Folket 13.9.1984 ett stopp för all privat sjukvård.

Det är nu ett allmänt känt faktum att en verksamhet som socialiseras drabbas av köbildning. Att köa på systembolaget kan man väl till nöds leva med, men att stå i kö i sjukvården är något man får med, ifall man råkar ut för en livshotande sjukdom. SSU Sörmlands förslag är därför direkt livshotande.

Nu finns det för den enskilde två sätt att ta sig förbi en kö. Det ena är att muta sig fram, och i så fall är vi tillbaka vid den plånboksstyrda sjukvården. Det andra är att hålla sig väl med de politiska instanser som har makt att styra köbildningen, och i så fall är det inte längre plånboken som styr utan partiboken.

En helt avprivatiserad, partiboksstyrd sjukvård finns genomförd i Sovjetunionen. Där behandlas det härskande skiktet, "nomenklaturan", på lyxsjukhus, medan det vanliga proletariatet får utöva sin diktatur genom att försmäkta i överfyllda sjukhussalar, eller rentav i sjukhusens korridorer.

Förra gången SSU gick ut med det här kravet bemötte jag det betydligt utförligare (men med i sak samma argument) i en insändare i Eskilstuna-Kuriren (12.7.1983). Men den gången bemödade sig inte SSU med att svara.

Eskilstuna 13 september 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Folket, men jag har tyvärr glömt anteckna datum. Inte heller denna gång bemödade sig SSU med att svara.


Insändare om insändare

Karl-Otto Hultström klagar i en insändare härförleden över att insändare inte tas riktigt på allvar utan avfärdas som lågstatusfolkets privata gnäll.

Det enklaste sättet att åstadkomma en attitydförändring härvidlag är väl att skriva bättre insändare. Ett vida större problem är enligt min erfarenhet att överhuvudtaget få en insändare publicerad.

I bästa fall kan man få se sitt inlägg i tryck två-tre månader efter det att man skrivit det, ofta då i nedkortat skick, så att man framstår som dummare och mer osammanhängande än man i verkligheten är. Men oftast händer ingenting alls. Det är som om man aldrig yttrat sig.

Detta är desto anmärkningsvärdare som en stor del av den svenska pressen idag överlever endast med hjälp av skattebetalarnas pengar, via presstödet.

I klartext innebär detta att den svenske skattebetalaren tvingas finansiera spridandet av åsikter som inte är hans egna, som han inte samtycker till, och som i vissa fall är honom direkt motbjudande – och samtidigt själv är dömd till tystnad.

Jag ska ge ett exempel på detta. Jag väljer det, därför att jag betraktar det som ovanligt flagrant.

En person som anser att yttrandefriheten på sikt bör avskaffas, och som dessutom anser att det är fel att moraliskt fördöma terroraktioner mot oskyldiga, har ingen som helst svårighet att få sina åsikter publicerade – medan en vanlig medborgare som är mån om sitt liv och sin rätt att tala fritt möter hart när oöverstigliga hinder, när han vill göra sin röst hörd. (Den åsyftade personen är Torbjörn Tännsjö, docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.) [Ursäkta tjatet om Tännsjö.]

Om vi ska behålla presstödet, då borde det vara ett oeftergivligt krav att skattebetalarna ges fritt utrymme på insändarsidorna, och att deras inlägg publiceras snabbt och inom rimliga gränser i oredigerat skick. (Med "rimliga gränser" menar jag att en insändare bör få vara lika lång som en normal kulturartikel.) Det uttalade syftet med presstödet är ju att bevara och främja mångfalden i den kulturella och politiska debatten. Men då ska pressen inte heller vara ett reservat för de etablerade åsiktsproducenterna och de redan framgröpta huvudfårorna i vårt tankeliv, utan just en tummelplats för de många, för det aparta, för gammelmansgnället lika väl som för ungdomens storm och trängtan eller medelålderns lätt förstelnade snusförnuft; en tummelplats för allt det som inte "platsar".

En enklare lösning vore att avskaffa presstödet. Ingen ska behöva betala för att bemötas med likgiltighet och förakt.

Eskilstuna 21 september 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 9 oktober 1984. – Det vore väl på sin plats här att uppstämma en lovsång till internet och "bloggosfären".


Svar till Rolf Waltersson

Rolf Walterssons tankar om arbetet (Folket 25.9.1984) förtjänar att kommenteras. "Arbetet är", säger Waltersson, "grunden för överlevnad och välstånd", och arbetslöshetens orsak sägs vara att arbetet betraktas som en "handelsvara".

Att arbete är grunden för välstånd är en sanning med modifikation. Det finns människor som arbetar hårt från morgon till kväll utan att komma i åtnjutande av motsvarande välstånd. Som exempel kan nämnas de politiska fångarna i Gulagarkipelagen. Å andra sidan har vi de människor som administrerar Gulag, den s.k. nomenklaturan, som lever rätt kräsligt på en betydligt mindre arbetsinsats. Jag väljer detta exempel därför att Sovjetunionen, åtminstone i teorin, är ett samhälle som gjort upp räkningen med synen på arbetet som en "handelsvara".

Om arbetet inte är en handelsvara som ska säljas och köpas på en marknad, så kan detta bara innebära en sak: att arbetet ska vara oavlönat.

På oavlönat arbete råder det sannerligen ingen brist i samhället. Det är t.ex. ett arbete att laga sin egen mat, diska sin egen disk, städa sin egen lägenhet, etc., men det är inte något man får betalt för. Det är också ett arbete att skriva insändare till Folket, även om det inte ger någon inkomst.

Ska man ha betalt för sitt arbete, så måste man göra något som andra människor har nytta av och som de är villiga att betala för. D.v.s. lönearbete måste vara en handelsvara. Alternativet är slavarbete.

Det stora problemet i vårt samhälle, och roten till den utbredda arbetslösheten, är att så stor del av arbetsförtjänsten sugs upp av den offentliga sektorn. Den synligaste formen är de väldiga skatterna, både direkta och indirekta, vartill kommer de s.k. sociala avgifterna, vilka effektivt hindrar människor från att köpa sig social trygghet på den fria marknaden och i stället pressar in dem i en social tvångströja. En mera dold och därför så mycket lömskare form är inflationen, som består i att staten kontinuerligt minskar värdet av arbetsförtjänsten genom att urholka penningvärdet.

Det finns nu en mycket enkel metod att råda bot på arbetslösheten som jag vill uppmana Rolf Waltersson och hans partifränder att pröva. Anställ alla arbetslösa, eller i varje fall så många som möjligt, på vpk:s partikansli. Se också till att de får ordentligt betalt. Detta bör enkelt kunna ordnas genom att göra en penninginsamling bland vpk:s medlemmar. (En alternativ finansieringsmetod är att ett antal vpk-are går in på börsen och gör några ordentliga klipp, som sedan kan investeras i arbetslöner.)

Om detta skulle misslyckas, kommer det i varje fall att ha gett partiet en mer realistisk syn på de ekonomiska problemen i vårt samhälle!

Eskilstuna 25 september 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Folket 28 september 1984.


Fyraprocentspärren…

…utgör en flagrant orättvisa i det svenska valsystemet. Det innebär, i princip såväl som i praktiken, att om man tillhör en liten åsiktsminoritet (mindre än c:a en kvarts miljon) är man helt berövad sin rösträtt. Ens val är att kasta bort sin röst på ett parti som inte har en chans att bli representerat i riksdagen – eller också att välja det minst onda inom den etablerade femhövdade hydran. Det senare alternativet är på sätt och vis ännu värre än det förra – eftersom de etablerade partierna tar ens röst som en sanktion av politiska åtgärder som man faktiskt i själ och hjärta är motståndare till.

Saken blir inte bättre av att sagda femhövdade hydra regelbundet varje år pytsar ut mångmiljoner av skattebetalarnas pengar till sig själva och sina egna syster-, dotter- och svågerorganisationer i form av partistöd – medan åsiktsminoriteterna tvingas propagera för sina minoritetsåsikter med hjälp av knappa frivilliga bidrag. Hela systemet är uppbyggt i ett enda syfte – att cementera sig självt.

Standardargumentet för 4%-spärren är att alltför stor partisplittring gör det omöjligt att skapa handlingskraftiga regeringar. Observera den värdehierarki som detta argument ger uttryck för. "Handlingskraftiga regeringar" ses som ett högre värde än principen om allmän och lika rösträtt.

För övrigt fullföljs inte argumentet konsekvent, och det kanske vi ska vara glada för. Ty det säkraste sättet att garantera handlingskraftiga regeringar måste ju vara att sätta gränsen, inte vid 4% utan vid 50%!

Vad gäller det aktuella försöket att kringgå 4%-spärren, samgåendet centern-kds, så sympatiserar jag helhjärtat med det kortsiktiga målet för aktionen – att beröva socialdemokraterna makten i nästa val. Men man kan inte bara agera kortsiktigt här i livet. Det hade varit smakligare och principfastare av centern att motionera i riksdagen om ett slopande av spärren.

Av ovan redovisade skäl instämmer jag helt och fullt i hr Rolf Walterssons fördömande av vår nuvarande fempartidiktatur på denna sida 1 november 1984.

Jag önskar bara att hr Rolf Waltersson lika entydigt ville fördöma det enpartisystem som råder t.ex. i Vietnam och på Cuba.

Eskilstuna 2 november 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Folket 13 december 1984.


Om myntfötter

Det här korta inlägget skrevs med anledning av att SvD:s ekonomiske expert Göran Albinsson-Bruhner i något sammanhang skrev att anhängare av guldmyntfoten har ett bevärligt övertalningsproblem (vad det övertalningsproblemet skulle bestå i minns jag inte).

Anhängarna av pappersmyntfoten har ett besvärligt övertalningsproblem. De måste få folk att tro att värdelösa papperslappar får ett värde bara genom att staten säger att de har det.

Tyvärr finns det en genväg förbi detta problem: lagstiftning. Man stiftar en lag och sätter tvångsmakt bakom. Man säger att papperspengar måste accepteras i penningtransaktioner. Annars…

Så är problemet ur världen, och dansen kring papier-maché-kalven kan börja

Eskilstuna 5 november 1984
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.


Ett inlägg som inte handlar om brödrostar

I en insändare i Eskilstuna-Kuriren någon gång i november 1984 klagade någon MUF-are över att det inte fanns någon brödrost tillgänglig under helgen vid någon kurs MUF hade anordnat på Solbacka kursgård. En representant för Solbacka genmälte att kursverksamheten skulle blir betydligt dyrare, ifall Solbacka vore privatägt i stället för landstingsägt.

Det blir betydligt billigare att gå på kurs på landstingsägda Solbacka än på en privatägd kursgård, enligt vad jag inhämtar på denna sida i förra veckan.

Ska detta betyda att landstinget har någon hemlig formel för att driva billiga kursgårdar, eller betyder det helt enkelt att Solbacka subventioneras av skattebetalarna via landstingsskatten?

Om det senare är fallet (och det är det förmodligen), innebär det att folk som går på kurs på Solbacka får en stor del av kostnaden betald av folk som inte går på kurs på Solbacka. Vad är det för rättvist med det?

Det innebär vidare att folk som inte gillar Moderata Ungdomsförbundet och dess ideologi tvingas betala för Moderata Ungdomsförbundets kurser. Vad är det för rättvist med det?

Och sist men inte minst: om jag skulle starta en privat kursgård och mot alla odds skulle få den att bära sig ekonomiskt, då kommer en del av mina välförtjänta förtjänster att gå till att finansiera en landstingsägd konkurrent. Vad är det för rättvist med det??

Eskilstuna 18 november 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerades i Eskilstuna-Kuriren, men jag har glömt anteckna datum.


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.