Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Debatt med kommunist

En vpk-are vid namn Lasse Pettersson (som jag debatterat med tidigare) fick en insändare publicerad i Folket 8 december 1984 under rubriken "Missbrukad frihet". Insändaren innehöll endast välkända vpk-argument; vad de gick ut på bör framgå av mitt svar.

Den frihet Lasse Pettersson, vpk, gör sig till tolk för (Folket 8.12.84) är uppenbarligen en frihet från rim och reson, en frihet från logiskt sammanhang och konsekvens. Hans teknik består i att citera några vackra (och sanna) ultraliberala teser och sedan oförmedlat sammanställa dem med socialistiskt nys.

Exempel:

Var och en skall ha samma möjligheter att förverkliga sin fria vilja – om detta inte innebär att någon annans frihet kränks.

Mycket sant, och upprepat av varenda liberal, anti-auktoritär, anti-socialistisk tänkare från John Locke och framåt. Men hur går det ihop med den därpå följande meningen?

Därför är all frihet kollektiv.

Därför?

Ett kollektiv är ju ingenting annat än summan av de individer som ingår i kollektivet. Hur blir den frihet som tillkommer varje individ, och som endast begränsas av förbudet att kränka andra individers frihet, till en kollektiv frihet snarare än en individuell?

Individens frihet kan bara garanteras av gemensamt överenskomna regler, där ingen favoriseras.

Kanske är det detta LP menar med att friheten är "kollektiv", även om jag aldrig skulle använda ordet kollektiv i detta sammanhang. Men satsen är tvivelaktig, så som LP formulerar den. För vad menas med "gemensamma" överenskommelser? Fordras enhällighet för att en regel ska gälla, eller räcker det med majoritetsbeslut? Om så, har majoriteten rätt att genomdriva regler som kränker minoritetens eller någon enstaka enskild individs frihet? Eller finns det någon överordnad regel som sätter en gräns för vilka regler majoriteten får genomdriva? (Detta är kärnfrågan; jag ska besvara den lite längre fram.)

Och vad menas med att ingen ska favoriseras? De flesta spelregler (det må gälla schack, poker, fotboll eller vilket spel som helst) "favoriserar" i viss mening den bäste spelaren. Den fria marknaden "favoriserar" den som kan erbjuda en bättre produkt till ett lägre pris. Ett fritt intellektuellt meningsutbyte "favoriserar" den som har de bästa argumenten och kan uttrycka dem mest övertygande. O.s.v.

För att inte tala om att fri kärlek favoriserar den kärleksfulle och lämnar föga utrymme åt den hatiske! De hatiska må gadda sig samman hur mycket som helst i "gemensamma överenskommelser" för att se till att "ingen [får] mer frihet än någon annan" – någon större bit av kärlekskakan får de ändå inte. Men en krympande kärlekskaka för alla, det kan de åstadkomma!

Vad man måste inse är att vissa principer är giltiga oavsett hur många eller hur få som inser deras giltighet, d.v.s. giltiga helt oberoende av förekomsten eller icke-förekomsten av "gemensamma överenskommelser". Individens okränkbarhet (en princip som LP till synes erkänner, även om han inte kan dra de rätta konsekvenserna av dem) hör hit.

Dessutom, om reglerna inte ska favorisera någon, varför inte först och främst attackera de många regler som favoriserar stat, kommun och andra myndigheter på den enskildes bekostnad? Varför inte exempelvis attackera förbudet för den enskilde att föra ut sina surt förvärvade slantar ur landet, utom räckhåll för skattmasar och andra legaliserade plundrare?

Men det skulle förstås innebära kapitalism. Och det skulle innebära ojämlikhet – eftersom inte alla arbetar lika hårt och effektivt, och alltså inte alla har lika mycket pengar att rädda undan skattemyndigheternas giriga men alltid lika oväldigt jämlika klor.

Men om man önskar ett fritt samhälle som är en fri förening av fria människor, då är det kapitalismen man bör förespråka och ingenting annat. Detta är inte ett val mellan "jämlikhet" och "ojämlikhet", utan mellan två olika sorters ojämlikhet. Kapitalismen belönar människorna efter förtjänst. Andra system belönar människorna efter deras politiska inflytande, d.v.s. i sista hand efter deras råa styrka.

PS. Eftersom jag inte är Gösta Boman, lönar det sig föga att påstå att jag "egentligen" menar "något annat" än det jag säger. Vad jag ovan sagt är vad jag menar.

Eskilstuna 13 december 1984
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Folket 20 december 1984. Pettersson återkom med en replik 9 januari 1985 som var tämligen civiliserad i tonen, även om han naturligtvis helt missade poängen. Mitt svar:

Du ska ha tack för att Du svarade på min insändare.

När jag säger att jag förespråkar kapitalism, så menar jag fullständig, oreglerad laissez-faire-kapitalism, ett system där alla, säger alla, produktionsmedel befinner sig i privat ägo och där staten inte lägger sig i vad människor gör utöver att upprätthålla lag och ordning. Jag menar inte blandekonomi, blandkapitalism eller blandsocialism.

Att kalla Västeuropas länder av idag för "kapitalistiska" är en lögn med modifikation. Modifikationen består i att de ännu inte är helt och hållet socialiserade.

Att skylla arbetslösheten på den lilla gnutta kapitalism som trots allt existerar är absurt. Arbetsmarknaden idag är inte någon fri marknad. Arbetsförmedlingen i Sverige är praktiskt taget ett offentligt monopol, och att bedriva privat arbetsförmedling betraktas som illegalt. (Det var inte mer än ett par år sedan som några privata skrivbyråer blev instämda inför domstol för att de ansågs inkräkta på AMS’s monopol.) Lägg därtill hela det växande statliga regelsystem som styr förhållandena inom näringslivet, så har Du en tillfredsställande förklaring på den utbredda massarbetslösheten i dagens värld.

Lika absurd är idén att det skulle vara ungdomarnas eget fel att de har svårt att få arbete. Dagens ungdomar är ju födda in i det rådande politiska och ekonomiska systemet. Och ingen rår ju för vilken värld han/hon föds till, eller hur?

(Jag kan sträcka mig så långt som till att medge att det är mitt fel att jag har svårt att hitta arbete, eftersom jag tillhör en något äldre generation, som hade större möjligheter att planera sitt eget liv.)

Hur mycket pengar P.G. Gyllenhammar egentligen borde tjäna har jag faktiskt ingen aning om. Om vi hade ett näringsliv som vore mindre intimt sammanvävt med statsapparaten, kanske han skulle tjäna mindre än vad han gör nu. Eller kanske mer. Eller kanske ungefär lika mycket. Jag vet som sagt inte, och jag kan inte se vad det spelar för roll. Hans person är ointressant i sammanhanget.

Betydligt intressantare är frågan om inte en verkstadsarbetare under fullständig laissez-faire-kapitalism skulle åtnjuta samma levnadsstandard som Gyllenhammar gör idag. Helt omöjligt är det inte. För även begränsad kapitalism har gett den stora massan av människor en materiell levnadsstandard som skulle göra gamla tiders kungar och herremän gröna av avund.

Din jämförelse mellan Gyllenhammar och ett sjukvårdsbiträde är dessutom inte särskilt lyckligt vald. Ställ i stället frågan så här: Ska ett sjukvårdsbiträde tjäna lika mycket som en hjärnkirurg? Ska en andraviolinist tjäna lika mycket som en dirigent eller en solist? Ska en person som arbetar vid en maskin tjäna lika mycket som den som uppfunnit maskinen? Ska en person som katalogiserar böcker tjäna lika mycket som de som har skrivit böckerna? Svara på de frågorna, så har Du också svarat på vad som menas med ekonomisk rättvisa.

Jag vill också ta upp frågan om ärvda förmögenheter. Alla förmögenheter har ju faktiskt en gång grundlagts av personer som inte ärvt sin förmögenhet. Varken Wallenbergs eller Anders Walls förfäder var ju miljonärer vid världens skapelse. Nu menar jag att varje miljonär har rätt att själv bestämma vem som ska få ärva honom/henne, och att det inte angår vare sig staten eller VPK:s kommunalfullmäktige.

Men viktigare för resonemanget är att det nuvarande systemet gör det lätt för etablerade finansfamiljer att behålla sin position och svårt för nykomlingar att slå sig fram. Redan etablerade storföretag kan stå ut med en dryg bolagsbeskattning. Nystartade företag på väg uppåt kan det inte. De får för lite över för nyinvesteringar.

Lägg märke till att de rikaste familjerna i USA (Rockefeller, Carnegie, Vanderbilt och allt vad de heter) grundlade sin förmögenhet vid en tid då USA var relativt kapitalistiskt och då det inte fanns någon inkomstskatt. Om USA:s kapitalistiska tradition inte hade brutits vid början av detta sekel, skulle David Rockefeller vara kamrer på något lokalkontor av Chase Manhattan, inte som nu chef för hela härligheten. En ärvd förmögenhet är ett stort ansvar, och på en fri marknad har en inkompetent arvinge inte stora möjligheter att behålla den.

Detta är i mycket korta drag mitt försvar för kapitalismen. Kritiken av socialismen får anstå till en annan gång. Men innan jag slutar vill jag gärna kommentera invändningen att jag förespråkar ett samhällssystem som uppmuntrar egoismen. Absolut. Helt bortsett från att jag tänker på mitt eget bästa, försöker jag också få andra att inse sitt eget bästa. Och detta är otvivelaktigt en uppmuntran till egoism.

Eskilstuna 14 januari 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Folket 17 januari 1985. Pettersson återkom med en replik 12 februari 1985, där den socialistiska ohederligheten verkligen kryper fram ur säcken. Mitt svar:

Jag tror inte Du är riktigt ärlig [läs: fullständigt och alltigenom oärlig, ned till botten av din ruttna socialistsjäl] mot mig när Du säger att Du "osökt associerar till Chile" när Du läser min "beskrivning av önskekapitalismen". Det är inte en "osökt association" utan en betingad reflex som vid en viss punkt regelbundet inställer sig hos socialistiska debattörer: "När argumenten tryter, tala om Chile!" [Kanske jag borde varit hårdare i tonen och kallat det en "medveten och skamlös lögn" hellre än en "betingad reflex".]

Att kalla ett samhälle, präglat av järnhård diktatur och utan ringaste respekt för individens rättigheter, för ett "laissez-faire-samhälle" är milt sagt en smula perverst. Det är sant att Chile gjorde några ynka små experiment i marknadsekonomisk riktning för några år sedan. Detsamma gjorde Lenin i 20-talets Sovjet. Betyder det att NEP-politiken var ett utslag av laissez-faire?

Den direkta orsaken till Chiles ekonomiska kollaps under senare år var att regeringen envisades med att hålla en fast växelkurs mellan peson och dollarn. Detta kan möjligen kallas en grov form av keynesianism. Men laissez-faire?

För närvarande är 85% av Chiles industri och finansväsen statsägda. Är det detta Du kallar för "laissez-faire"?

Så påstår Du att laissez-faire betyder

låta det gå hur det vill med de arbetslösa, sjuka och handikappade, det ska inte stat och regering ta ansvar för eller lägga sig i.

Detta är verkligen att utgå från vad som skulle bevisas – att om inte staten tar hand om dessa grupper, så kommer inget att göras för dem. Men varför måste staten i så fall aktivt förkväva alla privata initiativ på de här områdena? Varför måste arbetsförmedling vara ett statligt monopol? Varför måste privat sjukvård aktivt bekämpas? Om marknaden verkligen vore ur stånd att garantera människornas grundtrygghet, då skulle den heller aldrig kunna utgöra ett hot mot det statliga skyddsnätet, och då vore den aktiva monopoliseringen av tryggheten en överloppsgärning.

Kanske Du skulle försöka Dig på att besvara det här argumentet någon gång? Blotta påståendet att det jag skriver är "befängt" är inte särskilt övertygande.

Det finns inga sådana hybrider som blandsocialism eller blandkapitalism.

Jag skulle bra gärna vilja veta vad Du menar med det. Menar Du att det råder 100-procentig kapitalism ända tills de allra sista resterna av marknadshushållning är utrotade? I så fall är jag rädd för att Du får vänta bra länge på socialismens ankomst. Tills alla människor är döda, för att vara exakt.

Så kommer Du med en mängd doktrinära uttalanden om vad kapitalism "är". Kapitalismen är nu faktiskt det ekonomiska system där produktionsmedlen är privatägda i motsats till samhällsägda. Detta är en definition som har den fördelen att båda parter, anhängare som motståndare, är överens om den. Meningarna delar sig, inte om vad kapitalismen är utan om vad den leder till. Om Du vill påstå att kapitalismen leder till fattigdom och utsugning och socialismen till välstånd och frihet, lägg då fram Dina bevis! Sedan kan jag lägga fram mina motbevis.

Dikten av Sonnevi tycker jag uppriktigt sagt är lite konstig. "Det är viktigt att också socialismen utvecklar tusentals olika former", etc. Vad menas med också? Att socialismen måste utveckla samma mångfald som ett kapitalistiskt samhälle redan tillhandahåller?

Eskilstuna 19 februari 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Folket 26 februari 1985. Någon ytterligare replik från Pettersson kom inte.


Det är väl bäst jag citerar den där dikten av Göran Sonnevi (ur samlingen Det omöjliga från 1975):

– det är viktigt att också socialismen
utvecklar tusentals olika
former Olika varandra
som blåsippa och hagtorn
en sjöborre och en näbbmus
Det finns utrymme för
en mångfald av ännu ingen sedda
former Förhållanden
känslor, tankar mellan människor
förenade i en växande
musik där varje kropp
är ett sjungande instrument
en spelande röst.

M.a.o.: det är viktigt att också socialismen är laissez-faire-kapitalistisk!


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.